Di Weekend REPORTAGE

Vuxenvärlden som inte gjorde tillräckligt

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

TUFF TILLVARO. Vicky Jeudy som Janae Watson i Orange is the new black.

Foto: TT

”Barns erfarenheter av Sverige är en samtidstragedi.” Det skriver Jan Gradvalls vikarie, Bilan Osman, i en krönika. Hon är medarbetare på stiftelsen Expo och journalist och har bland annat tilldelats Elsa-priset av Svenska kommittén mot antisemitism.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Jag satt bänkad framför den nya säsongen av Netflix-succén Orange is the new black i veckan. Tv-serien, som utspelar sig på ett kvinnofängelse, är i mångt och mycket en samtidsskildring. Scen efter scen sätter de fingret på samhällskroppens allra ömmaste punkt.

En sådan scen var ögonblicket när karaktären Janae Watson insåg att hon, på grund av sin hudfärg, fått sämre förutsättningar. Under en tillbakablick får man följa den unga Watson. Från Buren High School, en underfinansierad svart skola, till en studieresa under vilket hon besöker en till stora delar vit elitskola. Där möter hon elever som har allt ekonomiskt, tekniskt och pedagogiskt stöd de behöver. Insikten om den systematiska orättvisan som på förhand bestämde hennes möjligheter kommer att prägla hennes liv.

Inför valet 2014 skrev jag en text om min allra största farhåga: den dag jag kommer att tvingas berätta för mina syskon om ett samhälle som behandlar människor annorlunda. Det har gått några år sedan dess, och mina syskon har på egen hand fått erfara det samhället. Jag minns särskilt den dagen då min lillasyster klev in i vardagsrummet hos mamma i Linköping, med vredesmod i varje steg. Bussresan hem från skolan hade fått en otäck vändning när en man översköljde henne med rasistiska tillmälen. Innan han klev av bussen hade han passat på att ge henne en knuff. Hon var 14 år.

Det finns något smärtsamt i konstaterandet att vi riskerar att ha en generation med barndomsminnen av en vuxenvärld som inte gjorde tillräckligt. För i samtalet med barn tvingas vi inte enbart berätta om vuxna som utsätter, utan likväl vuxna som tillåter.

I början av sommaren utsattes 13-åriga Jorgie Roos och hennes vän för en rasistattack på en buss i Uppsala. En kvinna varvade rasistiska tillmälen, med hot om att sparka barnen i ansiktet. Ingen på bussen agerade för att skydda barnen. Likadant när en man utsatte en 12-årig pojke i höstas för rasism. Senare har pojkens pappa berättat att sonen trodde tystnaden i vagnen berodde på att alla höll med mannen.

Frågan om barns trygghet i offentliga rum är så mycket viktigare än den stundtals fyrkantiga diskussionen om bristvaran civilkurage. Givetvis är det av stor vikt att vi kämpar för en mellanmänsklig social tillit, men barns trygghet handlar mer om vilka grundläggande principer vi vill att vårt samhälle ska vila på. Om vad det säger om oss, när barn far illa och vi inte ställer upp.

Enligt Bris finns det en risk för att barn som utsätts för fara, i alla olika former, och inte får hjälp, i stället börjar tvivla och lägga ansvaret på sig själva. Samma typer av beteendemönster ser vi, enligt forskning, hos barn som utsätts för rasism.Tvivlet kan få bestående men, genom en negativ identitetsformning, genom internaliserad rasism, genom att barn och unga köper föreställningen om att de, på grund av sin hudfärg, förtjänar sämre.

Företag i Afrika får stöd av Ikea

Mina syskon har inte levt länge, ändå påtalar de inte sällan normaliteten i deras erfarenheter. Det påfallande normala i att möta vuxna som tar deras existens i anspråk. Det normala i att tvingas förhålla sig till förnedrande ilska. Jag känner igen mig i deras berättelser. Deras redogörelser är en kollektiv skildring i hur det är att inte vara tillräcklig svensk. Eller, tillräcklig människa.

Barns rättigheter är det mest effektiva sättet att ta tempen på ett samhälle. Den nuvarande situationen med tvångsdeporteringar av ensamkommande barn och unga från Afghanistan är ingenting annat än en sorg. Eller, för att tala med hjälp av den syriska journalisten Samar Yazbeks ord: en moralisk kollaps.

Lika mycket som mina syskons redogörelser hemsöker mig, kommer de ensamkommande unga som jag har träffat på genom åren att göra. Alla farväl. Alla försäkringar om att det kommer att ordna sig, trots att jag aldrig har fått erfara hur det är att huka sig undan krypskyttar. Alla gånger jag har pendlat mellan mitt genuina försök att förstå bekantas argument om pragmatiska direktiv och systemkollaps –men samtidigt hört min mammas berättelser om hennes tid som handledare på boenden för ensamkommande flyktingbarn.

Barns erfarenheter av Sverige är en samtidstragedi. En tragedi som ekar genom tunnelbanevagnars tystnad – eller som vrålet av ett plan som lyfter på Landvetters flygplats.

är medarbetare på stiftelsen Expo och journalist. Hon har bland annat tilldelats Elsa-priset av Svenska kommittén mot antisemitism.

»Nu äger jag hela mig«

 

BILAN OSMANS
TRE FAVORITER

  1. BOK. Flykten från Kabul av N.H. Senzai. En aktuell bok om 11-åriga Fadi. Det är en gripande historia som handlar om mer än flykt. Det är en berättelse om skuld, barndom och rädsla. Bokens styrka ligger i att den tillgängliggör komplexa frågor för barn och unga.
  2. FILM. Get out. Regissören Jordan Peele lyckas skickligt att kombinera den samtida debatten om rasism, med ryslig underhållning. En kritikerrosad skräckfilm med fotografen Chris (Daniel Kaluuya) i huvudrollen. Han ska för första gången besöka flickvännen Roses barndomshem.
  3. DOKUMENTÄR. Karin Ekbergs dokumentär Att skiljas. En personlig skildring om hennes föräldrar. Efter 38 års äktenskap ska de gå skilda vägar, något Karins mamma ser som en nystart, medan pappan lämnas med en känsla av att bli utelämnad. Filmen är lika underhållande, som bitter och sorglig.