Di Weekend REPORTAGE

Tillbaka till Tjernobyl

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

En turist besöker det övergivna sjukhuset i Pryryat som tog emot de första offren på olycksnatten den 26 april 1986.

SERGEY DOLZHENKO

Pripyat, staden vid sidan om kärnkraftverket i Tjernobyl, var en av Sovjetunionens modernaste städer. I dag är hela området en spöklik varning om det världen fruktar mest – en kärnkraftsolycka som för evigt påverkar oss. Nu lockar den hyllade, och inför Emmygalan mångnominerade, tv-serien Chernobyl allt fler besökare till området.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Efter HBO-succén Chernobyl av den svenske regissören Johan Renck är intresset för det forna kärnkraftverket enormt. Inte bara för besökare på plats, sedan serien började sändas har antalet bokningar hos de största turoperatörerna ökat med över 40 procent, utan också för böcker om händelsen, berättelser, ögonvittnesskildringar och souvenirer. Tv-serien har 19 nomineringar på den kommande Emmygalan den 23 september, och är därmed den tredje mest nominerade serien av alla.

I dag lockar Tjernobyl betydligt fler än de katastrofturister som vanligtvis dras till nattsvarta katastrofområden över hela världen, som nyfikna backpackers, gruppresearrangörer och singelresenärer. Bortsett från den populära endagsutflykten erbjuds också flerdagarsbesök, flygturer och halvmilitära vapen- och stridsfordonsturer där man får möjlighet att skjuta AK-47, pistol och Dragunov prickskyttegevär vid sidan om en åktur i en sovjetisk bepansrad ARPV2-RChB. Jo, det är lite tivolikänsla emellanåt.

För den som har rest i östblocket förut är checkpoints ingen nyhet, men för den som aldrig tagit sig fram landvägen utanför Västeuropa är den rigo­rösa säkerhetsapparaten omvälvande. Vid 30-kilometerszonen, Chernobyl Exclusion Zone och checkpoint Dytyatky, krävs både pass och en enkel strålningskontroll innan bussen tillåts rulla in i Zone of Compulsory and Unconditional Resettlement. Vissa besökare har hyrt en egen dosimeter, en liten apparat som mäter strålning från radioaktiva ämnen.

Trots olyckans omfattning är strålningsexponeringen förhållandevis låg sedan reaktor fyra kapslats in. Men allt handlar om exponering. Ju längre tid du är i området desto större blir risken. Precis utanför reaktor fyra är strålningsdosen låg för en dagsbesökare. Faktiskt mycket lägre än den kosmiska strålningsdos en helt vanlig flygresa till Ukraina orsakar. Guiden Kate Goncharenko från Chernobyl Tour förklarar pedagogiskt skillnaden mellan olika sorters strålning.

Alfa-strålning stoppas enkelt med ett papper eller kläder, medan beta-strålning kräver skydd bakom en bräda eller skyddskläder. Från gamma-strålning kan man däremot inte skydda sig annat än bakom tjocka väggar av bly eller betong. Mot neutronstrålning – som bildas i en kärnfission – skyddar endast paraffin eller stora mängder vatten.

Detaljrikedom hyllas

Den största risken med att besöka Tjernobyl är således inte strålningen i sig utan snarare risken att exponeras för en strålningskälla, i värsta fall mat som kontaminerats med radioaktiva partiklar och som sedan fortsätter att skicka ut strålning inuti våra kroppar. Det är också orsaken till att det är förbjudet att äta mat inom 10-kilometerszonen, närmast reaktorerna.

Även i Ryssland är intresset för vad som verkligen hände i Ukraina stort.

Och hyllningskören är omfattande. Till och med bokstavskombinationerna på bilarnas registreringsnummer, KX för Kiev-distriktet är rätt liksom detaljer i korvar, kläder och bröd. För oss som inte talar ryska kan det vara svårt att tolka reaktionerna på sociala medier, men den rysk-amerikanske journalisten Slava Malamud som flyttade till USA som 17-åring blir vår tolk.

I dussintals inlägg på Twitter kommenterar han filmteamets förmåga att beskriva Tjernobylolyckan korrekt och trovärdigt.

Samtidigt har serien stött på kritik, bland annat i ett långt reportage i The New Yorker, skrivet av den ansedda journalisten Masha Gessen.

Skoningslöst om Tjernobyl

De flesta som besöker Tjernobyl startar tidigt i Ukrainas huvudstad Kiev. Vi väljer att åka på en klassisk dagstur som inkluderar de mest intressanta besöksmålen. Guiderna är pålästa och seriösa.

För grundaren av Chernobyl Tour, Sergii Mirnyi, är rutten välkänd och följer den väg han själv åkte hundratals gånger under 1986 då han som plutonchef för Chernobyl radiation reconnaissance arbetade på skadeplatsen.

Många av invånarna i närområdet litade in i det sista på de sovjetiska myndigheterna som gång på gång upprepade att allt var under kontroll. När de slutligen fick order om att evakuera blev de lovade att få återvända hem inom tre dagar. De fick inte packa utan förväntades ställa upp utanför huset så fort som möjligt.

I stället för att vänta inomhus och slippa exponeras för de högpotenta strålningskällorna fick de vänta i timmar på försenade busstransporter. Det sägs att kön med väntande bussar som skulle föra människor i säkerhet ringlande sig genom landskapet flera kilometer bort.

Det är spännande att besöka Tjernobyl, men det går inte att bortse från olustkänslorna som dyker upp när vi besöker sjukstugor, butiker, barnhem, den gamla stadion och nöjesparken mitt inne i Pripyat som aldrig ens hann öppna. Det rostiga pariserhjulet och radiobilarna som står utspridda på banan, som om förarna nyss hoppat ur. Det är svårt att inte tänka på all den smärta – fysisk, mental och ekonomisk – som plågar människor än i dag. De som överlevde.

”Allt som lämnades kvar har genom åren plundrats och när Sovjetunionen rasade samman försvann glasrutor, byggmaterial, fönster och dörrar från centrala Pripyat. Var de byggresterna används i dag vågar jag inte ens tänka på”, säger guiden Kate Goncharenko.

95 procent av bränslet kvar i reaktorn

Heldagsturen till Tjernobyl är lång. Drygt tolv timmar från morgon till kväll, med 20 mil att åka. Turen kostar cirka 1 000 kronor för utländska medborgare och 500 kronor för ukrainska. Vill du ha en egen dosimeter, som loggar den dagliga strålningsdosen kostar det 100 kronor extra. Dessutom ingår lunch på en enkel skolbespisningsliknande restaurang.

Vilken framgång efter baksmällan

Tjernobyls fyra kärnkraftverksreaktorer – planen var att bygga sex – var av den enkla grafitmodererade vattenkylda RBMK-typen. Ett billigare system som enkelt kunde ställas om för att producera vapenmateriel i händelse av en konflikt. RBMK-reaktorerna kunde bland annat laddas med nya bränslestavar under drift, kylas med vatten och använda ett lågt anrikat uran som bränsle. Nackdelen är att de saknar en skyddande inneslutning runt själva kärnan som i princip alla andra civila reaktorer har. Fortfarande finns ett antal reaktorer av samma typ som användes i Tjernobyl i drift runt om i Ryssland även om samtliga har uppdaterats. Totalt uppskattar Strålsäkerhetsmyndigheten att reaktorhärdens huvudsakliga innehåll av flyktiga ämnen släpptes ut vid explosionen i Tjernobyl, men att omkring 95 procent av bränslet fortfarande finns kvar inuti den havererade reaktorn. Tack vara den kraftiga grafitbranden steg radioaktivt material högt och spreds med vinden över stora delar av Europa. Nedfallet, både lokalt och långväga är fortfarande radioaktivt, men så länge det ligger kvar på marken, täckt av ett skyddande lager med organiskt material i form av löv och andra växtrester är läckaget av strålning lågt. Det är också anledningen till att jägare, i synnerhet kring Gävle där nedfallet var som störst, fortfarande skjuter vildsvin med kraftigt förhöjda strålningsvärden – senast 2018 sköts ett vildsvin väster om Tierp i Uppland med rekordhöga strålningshalter på 39 709 becquerel per kilo – sedan vildsvinen bökat i marken och exponerats för strålningskällan. På plats i Tjernobyl är det precis det som händer. Med dosimetern i handen är strålningsvärdena låga, men så fort vi närmar oss ett hus och mäter strålningen vid husgrunden, just där regnvatten spolar med sig ­radioaktiva partiklar från taken är strålningsdosen högre. Faktiskt så hög att man inte bör stanna där särskilt länge.

Djurlivet allt mer vitalt

Bortsett från mängder med hus, torg, radarstationer och minnesmärken är människoödena det som känns allra starkast under en tur i Chernobyl. I synnerhet om man redan tittat på HBO-­serien och kan koppla samman platser och händelser med specifika människoöden.

Slutrapporten från IAEA, Internationella Atomenergiorganet, konstaterade flera år efter olyckan att den inte orsakats av ett handhavandefel utan berodde på en dålig konstruktion, bristfällig dokumentation och en undermålig säkerhetskultur. Totalt har saneringskostnaderna hittills rusat till flera tusen miljarder dollar och än i dag är det ingen som vet hur framtiden ser ut i Chernobyl. Men trots allt elände finns det positiva nyheter.

Exempelvis har de vilda djuren återvänt till Tjernobyl och antalet vargar, björn, lo, älg, hjort och bison ökar stort. Dessutom har den sista kvarvarade arten vildhästar – Przewalskis vildhästar – släppts ut i området med stor framgång. Avsaknaden av människor blir en idealisk miljö för djuren. Just nu pågår utredningar i Ukraina där myndigheterna undersöker möjligheten att låta människor återvända till den yttre zonen. Om det någonsin blir verklighet är det ingen som vet.