Di Weekend REPORTAGE

Tillbaka till »sexflotten«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

1973 seglade elva personer över Atlanden på flotten Acali.

I fem år har regissören Marcus Lindeen jobbat med filmen om ett av tidernas galnaste experiment – en flottfärd över Atlanten 1973, med elva personer som varken var seglingskunniga eller kände varandra. Vad händer när personerna sammanförs 40 år senare?
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Sommaren 1973 seglade elva människor över Atlanten på den specialbyggda flotten Acali. Resan var ett vetenskapligt experiment under ledning av den mexikanske antropologen Santiago Genovés. Han ­ville på nära håll studera hur konflikter uppstår, och därför valde han ut människor från hela världen, med olika religiösa, kulturella och språkliga bakgrunder. Kvinnorna fick de ­ledande positionerna på flotten, och han uppmuntrade deltagarna att ha sex med varandra – och honom – samtidigt som de kontinuerligt fick besvara frågor om livet på flotten och varandra.

Till kapten utsågs den unga svenskan ­Maria Björnstam, som redan hade brutit ny mark som världens första kvinna med sjökaptensexamen. Bland deltagarna fanns också en fransk dykare, en israelisk läkare, en katolsk präst och en japansk filmare.

Fallit i glömska

Experimentet blev ett enormt miss­lyckande för Santiago Genovés.

Visserligen lyckades gruppen fullfölja den livsfarliga färden över Atlanten på 101 dagar, men den präglades främst av harmoni mellan deltagarna, och gav – om ­något – hopp om fred och förståelse över gränserna. Allt mer frustrerad och otålig blev det i stället vetenskapsmannen och ­ledaren som försökte provocera fram konflikter, och till och med avsätta kapten ­Maria Björnstam, dock endast med följden att gruppen vände sig emot honom.

Parallellt skrev världens tidningar – även de svenska – om projektet, som snabbt döptes till ”Sexflotten”.

FAKTA
Marcus Lindeen

Ålder: 38 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Pojkvännen Jérôme Malpel, arkitekt.

Bakgrund: Journalist på bland annat Sveriges Radio, regiutbildning på Dramatiska Institutet. Har tidigare gjort dokumentärfilmen Ångrarna.

Läser: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Motto: Allt är möjligt.

VISA MER

Exakt 40 år senare satt journalisten, pjäsförfattaren och regissören Marcus Lindeen och bläddrade i en bok om de 100 galnaste experimenten i världshistorien.

”När jag såg rubriken Sexflotten, och att det var en svensk kvinnlig kapten ombord, undrade jag varför jag aldrig hade hört ­talas om detta. Eftersom det vetenskapliga resul­tatet inte gick till historien har hela projektet fallit i glömska”, säger Marcus Lindeen när vi träffar honom hemma i lägenheten vid Hornstull i Stockholm.

Han var på jakt efter en grupp människor som tidigare gjort något tillsammans, och som han nu kunde återförena och därmed dokumentera deras reflektioner över hur ­livet blev.

”Jag tycker att det är ett ­intressant och svindlande perspektiv. Livet har passerat och de beslut man har tagit kan man inte ändra på. Kanske försöker jag förbereda mig för mitt eget åldrande.”

Historien om Acali har, ­enligt Marcus Lindeen, ”allt”.

”Utifrån ett forsknings­perspektiv är det helt makalöst att ­Santiago lyckades övertala folk att satsa pengar på detta, och att följa med. Det fanns inga följe­båtar, ingen backup, det var helt vansinnigt. Dessutom var en förutsättning för experimentet att alla deltagarna skulle ha något att förlora – de skulle vara gifta ­eller i en relation som riskerade att spricka på grund av deras deltagande”, säger ­Marcus Lindeen, och säger att det aldrig skulle ha fått något vetenskapligt godkännande i dag.

I fem år har han arbetat med projektet, och den 21 september har hans dokumentär Flotten biopremiär i Sverige, därefter i Danmark, Storbritannien, Frankrike och USA.

Bara att hitta de kvarvarande medlemmarna var ett riktigt detektivarbete.

”Dels var de anonymiserade i forskningsrapporterna, dels var deras namn ofta felstavade i tidningsartiklarna.”

Ett detektivarbete

Maria Björnstam är en av de som fort­farande lever, och är bosatt i Göteborg. Ytter­ligare sju är vid liv, varav en dock var för sjuk för att göra resan till Trollhättan vintern 2016, där en replika av Acali byggdes upp i trä i en filmstudio.

Under de 43 år som gick mellan experimentet och inspel­ningarna hade deltagarna tappat kontakten med varandra.

”Dels var det svårt med språken och att de bodde långt ifrån varandra. Men folk hade också blandade känslor kring experimentet. Vissa tyckte det var lättsamt, andra hade upplevt mycket starkare saker, som Maria Björnstam. Hon blev traumatiserad och ­deprimerad, och har inte velat prata om det sedan dess”, säger Marcus Lindeen.

Han fick jobba hårt för att vinna hennes förtroende. Den låda på vinden där hon förvarade alla tidningsklipp och bilder, öppnade hon för första gången tillsammans med Marcus Lindeen.

”Hon kände sig otroligt kränkt av att ­Acali omskrevs som Sexflotten. Hon ville ju bara vara en seriös sjöman. Och Genovés sparkade ju henne, det har hon fort­farande inte förlåtit honom – att han tog ifrån henne den där kaptensrollen som hon hade kämpat för så länge.”

När deltagarna under tio dagar möttes i inspelningsstudion i Trollhättan var det på sätt och vis terapeutiskt. För att de verk­ligen skulle få mötas på lika villkor pratade alla det språk de var mest bekväma med, och hade hörselsnäckor i öronen där tolkar översatte simultant för att få flyt i samtalen.

Tarik Saleh om framgångens pris

”Oerhört dyrt och komplicerat, men samtalet mellan människor är så starkt och kraftfullt jämfört med en intervju”, säger Marcus Lindeen.

Guldgruva för en dokumentär

En förutsättning för att kunna göra filmen var att Marcus Lindeen hittade de 16-­­millimetersfilmer som den japanske medlemmen Eisuke Yamaki filmade under­­ Acalis färd över Atlanten.

”De fanns inte registrerade på något film­arkiv i Mexiko. Santiagos son släppte in mig i hans hem några veckor efter hans död. Jag hittade inga filmer, men ett protokoll där jag såg att Acali hade stavats fel: Acalli med två l. Jag ringde det mexikanska filmarkivet och bad dem söka på Acalli. Det visade det sig att allt fanns där, men hade fel­indexerats.”

Totalt finns åtta timmars färgfilm från sommaren 1973. En guldgruva för en doku­mentärmakare. Men med ett problem: det fanns inget ljud. Och bilder helt utan ljud gör sig inte så bra på bioduken.

”Hur fan gör jag nu, liksom?”

I slutversionen är det problemet dock löst. En dansk ljuddesigner har återskapat ljuden av vågor, steg på ett stålskrov, tampar som dras, vind som fyller segel och mycket annat – ”ett helt ljuduniversum”, som Marcus Lindeen kallar det. Musik har också blivit avgörande – den har specialskrivits till filmen av Hans Appelqvist och framförs av en stor symfoniorkester. Inte det vanligaste för dokumentärfilmer.

”Det har varit kul att få jobba med de medlen, men det har tagit lång tid att finansiera filmen.”

Kostade 8 miljoner kronor

Totalt har den kostat nästan 8 miljoner ­kronor att göra – billigt för en spelfilm men väldigt dyrt för en dokumentär.

”Vi har hyrt in tolkar, flugit in folk från hela världen till Trollhättan, byggt scenografi och lagt nästan ett år på att klippa filmen.”

Varför tog det så lång tid att klippa den?

”Det blev ett så enormt pusselarbete för att få det att fungera. Det finns så många olika lager i historien – själva experimentet, Santiagos personliga resa, och alla ­karaktärers berättelse.”

”Och hur hittar man spänning i ett förlopp som är ganska odramatiskt? Att folk kom bra överens på flotten var ju Santiagos problem som forskare, men blev också mitt problem som regissör.”

Marcus Lindeen landade i att byta plats på vissa kronologiska händelser, och att ­använda en skådespelare för att ge röst åt Santiago Genovés, som blir en berättarröst i filmen och därmed också blev en mycket mer central gestalt än Marcus Lindeen hade planerat. Det krävdes en del övertalning att få producenterna att gå med på den lösningen.

Avslöjar allt om Almedalen

Vetenskapsmannen – som hade en dröm som förverkligades för att därefter ändå krossas, och sedan blev sjuk – bad till slut om ursäkt till Maria, på sitt eget sätt.

”Det var ett sätt för mig att hjälpa honom framstå som lite mer komplex och storsint. Min dröm är ju egentligen att alla patriarkala machomän ska slänga sina masker och erkänna att andra människor kan skadas av deras beteende.”

Håller kontakt via mejl

För Marcus Lindeen kommer det närmaste året att vara fyllt av arbetet med att resa ­världen runt med Flotten. Samtidigt skriver han på två nya pjäser, varav en är för ­Dramaten och den andra för en teater i Frankrike.

Deltagarna hade ingen kontakt med varandra innan filmen gjordes, hur ser det ut nu?

”Vi har en liten mejlgrupp och jag uppdaterar alla om vad som händer med filmen och sånt. Det är rätt stillsamt. Eisuke brukar skicka bilder på maträtter och en ­­massa text på japanska som ingen förstår. Fransyskan ­brukar skicka blommor. Det är kul.”