Di Weekend REPORTAGE

Tennis: Mästare mot alla odds

GRUS I MASKINERIET. Stefan Olsson trivs inte på grusbanor, han spelar hellre på snabbare underlag som gräs och hardcourt. Hans nya rullstol väger 6,5 kilo, att jämföra med 8 kilo för den tidigare.

Foto: Jack Mikrut

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Tre svenskar har vunnit singeltiteln i Wimbledon. Björn Borg, Stefan Edberg – och Stefan Olsson. Skillnaden är att den sistnämnde sitter i rullstol. Di Weekend Tennis åkte till Falun för att testa hur det är att spela sittande.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I Falu Tennis- och idrottscenter är det svårt att sätta ned foten utan att snubbla över stjärnor. I dörren stöter vi ihop med friidrottshjältinnan Sanna Kallur. Från ett rullband hörs de rytmiska dunsarna från stavar där längdåkaren Calle Halfvarsson diagonaltränar på fjäderlätta fötter.

Och i ett hörn av träningsladan sitter vår senaste Wimbledonmästare Stefan Olsson med svettpärlor på sin kala hjässa.

Han kör uppvärmning, armar och axlar, inför förmiddagens brutala intervallpass: åtta stycken 200-metersvarv i maxfart på löparbanorna med en minuts vila mellan varven.

”Ni kommer att få se hur jag kollapsar där borta på långsidan”, säger han, och det korpsvarta skägget spricker upp i ett varmt leende.

Trotsade tidiga läkarutlåtanden

FAKTA
Stefan Olsson

Ålder: 30 år.

Bor: Djursås.

Familj: Gift och en son på åtta månader.

Meriter i urval: Vinnare i singel Wimbledon (2017), vinnare i dubbel BNP Paribas Open de France (2016), vinnare i singel och dubbel Swedish Open (2015), guld i dubbel Paralympics London (2012), vinnare i dubbel Wimbledon (2010), vinnare i dubbel US Open (2009), silver i dubbel Paralympics Peking (2008). Nio SM-guld i singel.

Fritid: Familjen, ”snickra och pula med saker.” Dataspel.

VISA MER

Stefan Olsson föddes med sjukdomen avrtrogrypos, en funktionsnedsättning som innebär stela leder och för lite muskelfibrer. Det första läkarutlåtandet dömde honom till ett liv som vårdpaket.

”Jag kom ut sittandes som en buddha. Men mina föräldrar gav sig inte och gick till en annan läkare som sa att jag visst skulle kunna gå med kryckor. I skolan var jag med spelade fotboll med kompisarna så länge målen var små. Jag räddade med kryckorna.”

Han har provat de flesta sporter: pingis, badminton, innebandy, utförsåkning och var till och med uttagen till den paralympiska truppen i kälkhockey i Sotchi 2014.

Som rullstolstennisspelare har han prisskåpet fullt. Bland de ädlare medaljerna finns paralympics-guld i dubbel från London 2012. Antalet SM-medaljer skulle fylla en skattkista.

Men den skönaste vinsten, singeln i Wimbledon i somras, var en arbetsseger. Stefan Olsson hade lagt av men gjorde comeback efter ett sabbatsår 2013 med bröllop och smekmånad på Rhodos.

Han kom tillbaka hungrigare på att tävla igen – men också lite för mätt.

”Han hade gått upp 17 kilo och såg ut som en upp- och nedvänd Coca-Cola-flaska. Nu är det nästan så att jag får bromsa honom från att träna för hårt”, säger Toni Gustafsson, klubbtränare i Falu TK.

”Grus blir för tungt för dig”

Stämningen är rå men hjärtlig. Kvicka kommentarer haglar dem emellan medan de spelar några game.

Den explosiva kraft och fart Stefan Olsson utvecklar med ett par tre snabba ryck med sina kräftkloliknande underarmar är oerhört imponerande att se.

Piruetterna, de blixtsnabba vändningarna parat med en bländande speluppfattning är något som man bara kan drömma om. Hans vinklade undanläggningar är lika känsliga som när en dirigent styr en symfoniorkester.

Min oförskämt naiva inställning på temat ”hur svårt kan det vara?” ska snart få sig en rejäl knäck.

”Ute på grusbanorna blir det för tungt för dig. Vi måste spela inomhus, du kan få låna min hustrus stol.”

Stefan Olsson är väldigt entusiastisk. Ju fler som testar, desto större förståelse för sporten.

Han hjälper mig att spänna fast fötter och ytterligare ett bälte över låren som drar ihop mina knän mot varandra.

”Mycket sitter i höfterna, du måste kunna trycka till för att vända snabbt. Men visst, det händer att man välter med stolen ett par gånger per år.”

Rullstolstennisspelare drabbas inte av tennisarmbåge i första hand. I stället är det golfarmbåge, det vill säga yttersidan av armbågen. Axlar och handleder är andra kroppsdelar som tar stryk.

”Och man har kanske inte världens vackraste händer”, säger Stefan Olsson och visar upp fingrar där valkarna på tummarna sträcker sig ända upp mot nagelbanden.

I förbifarten konstaterar han att jag kommer att få skavsår utan handskar. Men jag är betydligt mer orolig över att knäcka fingrarna på högerhanden om de fastnar mellan drivhjul och ekrar. För man släpper förstås inte racketen medan man rullar.

”Du håller racketen i hammargrepp och rullar med yttersidan av tummen, mellan knogen och tumleden.”

Bara att komma i gång är en konst. Första armtaget ska vara kort följt av två långa. Samtidigt ska man vika sig framåt för att få kraft i drivningen.

Ja, två studsar är tillåtet – även om man önskar att det vore fyra när man väl sitter där.

Man måste bestämma sig blixtsnabbt och komma i väg kvickt. Ändå är det larvigt svårt att hinna med ens en högt studsande boll.

”Det är bättre att du startar med ryggen vänd mot nätet. Titta över axeln, då blir det enklare för dig att vända åt rätt håll och få fart.”

Frustrationen i att bara nästan nå de bollar Stefan Olsson tålmodigt matar mig med avbryts sporadiskt av glädjen i att få i väg en forehand i hygglig fart.

Backhand är en helt annan historia. Glöm tvåhandsfattning.

Ett elegant toppat Federer-slag händer det ingenting med i rullstolstennis. Effekten blir bara att stolen vrider sig i samband med slaget och det mesta av kraften går förlorad.

Betydligt bättre är en så kallad inverterad backhand där man träffar bollen med ”fel” sida av racketen.

Man ska alltså dra armen uppåt och framåt och träffa så att säga med handflatan i stället för handloven. Rätt uppfattat, det är i stort sett omöjligt.

Sverigeettan siktar på seger

Serva sittande är en vetenskap i sig. Fysikens lagar gör sig påminda direkt.

Med bollen i ena handen och racketen i den andra är det inte längre något som håller stolen stilla när jag drar rackethanden bakåt för att ladda.

Stefan Olsson spänner sina nötbruna ögon i mig och ropar:

”Sträck på dig!”

För att få kraft framåt krävs fällknivsmässig rörlighet i bålen och väldigt god koordination. Jag besitter ingetdera, men får över något som närmast kan liknas vid en tåfjutt.

Stående kan jag en bra dag få i väg en förstaserve uppemot 160 kilometer i timmen. Sittande handlar det snarare om 16 kilometer i timmen.

I rullstolseliten kan hastigheterna ibland vara 180 kilometer i timmen. Obegripligt.

Servemottagning i elitklassen är om möjligt ännu svårare. Att sitta stilla och vänta på en serve är utsiktslöst. Man skulle aldrig hinna fram.

Stefan Olsson visar hur han – samtidigt som Toni Gustafsson kastar upp bollen i luften för att serva – startar i hörnet av hallen och med tre snabba handtag kommer upp i fart och rullar snett in mot serverutan för att möta bollen med en liten inbromsning strax före slaget.

”I rullstolstennis bryter man motståndarens serve ofta. Det gäller att vara extremt vass och ta sina egna servegame. Oftast chansar man mer i sin egen serve än när man returnerar.”

Jag må ha spelat sedan lågstadiet på en hygglig motionärsnivå, men jag skulle inte vinna ett enda game mot Stefan Olsson på hardcourt även om jag fick stå upp.

”Du kanske skulle få något game på grus”, säger han och jag avslutar meningen i mitt eget huvud: Kanske. Om han servar och gör minst tre dubbelfel.

Prispengar inte mycket att hurra för

Lektionen har tjänat sitt syfte. Jag har nog aldrig blivit så imponerad av en atlet tidigare. Inte bara för vad Stefan Olsson kan göra på tennisbanan, utan lika mycket för att han orkar kämpa vidare trots att sponsoravtal är knepiga att få till och belöningen relativt begränsad.

Prispengarna inom rullstolstennis är bara en blek skugga av de summor som ATP-touren bollar med.

”Jag fick 348 000 kronor före skatt som vinnare i Wimbledon. Den som Federer slog ut i första matchen i årets herrsingelturneringen fick 385 000 kronor...”

Grand slam-segern i somras sätter trots allt lite guldkant på tillvaron.

”Nu kan det bli utdelning i mitt aktiebolag, jag funderar på att köpa en robotgräsklippare. Men jag lägger undan och sparar så mycket som möjligt för framtiden.”

Den ekonomiska pressen är påtaglig. Omkostnaderna för att tävla ett år ligger på 250 000 kronor. Stefan Olsson vet att han måste leverera.

”Tar jag mig bara till kvartsfinal i en turnering går man inte runt på prispengarna, det måste bli semifinal eller final där man kan få 20 000 till 30 000 kronor. Och för att få spela i Grand slam-turneringarna, där prispengarna är bättre, krävs att man rankas bland de sju bästa i världen”, säger Stefan Olsson.

Konkurrensen är hård.

”Jag börjar bli gubben på touren. När jag var yngre spelade jag mot 45-åringar. Nu är det jag som möter 20–25-åringar.”

Återväxten inom svensk rullstolstennis ser skral ut.

Tennis: »Allt är taktik och matematik«

”Jag tappade väl totalt ett eller två game i SM i fjol. Tyvärr finns det ingen som är och flåsar mig i nacken”, säger Stefan Olsson.

Han ska vara pappaledig i två månader efter Australian Open i vinter. Det är den tid på året där han i så fall missar minst antal turneringar.

Stefan Olsson erkänner att han prioriterar annorlunda sedan han i våras blev pappa till sonen Vincenzo.

”Jag tränar mer effektivt när jag väl är här i hallen och jag försöker bli lite som Gunde och gå på djupet i detaljerna. Jag funderar på att öka däckstrycket till 16 bar. I dag har jag 10 bar. 8 bar är rekommenderat.”

Trots att det gått en dryg månad sedan han slog in matchbollen på anrika Wimbledons gräs när vi träffar honom har det inte riktigt sjunkit in.

”Det är helt sjukt faktiskt, att hamna i samma gäng som Stefan Edberg och Björn Borg som singelvinnare.”

Hur firade du den kvällen?
”Vi flög hem från London. Utpumpade. Vi satt tysta hela bunten, till och med sonen.”

Vad behöver du bli bättre på?
”Fortfarande allting. Jag har visserligen blivit både starkare och smartare, men jag borde kunna sätta fler bollar även när jag är trött. Det gäller att orka vara klar i huvudet under en hel match.”

Sedan i fjol har han emellertid ett hemligt vapen: en papperslapp som han tar fram och läser från under matcher.

”Det är baksidan av ett boardingkort där jag har skrivit ned fem punkter jag ska tänka på för att få ut 100 procent av mitt spel. Jag såg att Murray använde sig av det och det har funkat skitbra för mig. Motspelaren blir psykad.”

Vad som står på lappen vägrar Stefan Olsson att berätta.

”Jag kan avslöja det efter min karriär. Men jag kan inte lägga av nu när det går så bra och är så extremt kul. Jag tar ett år i taget. Om jag får in tillräckligt med sponsorer kör jag vidare till 2020 och Paralympics i Tokyo.”