Di Weekend REPORTAGE

Tennis: Enkelt att njuta i paradiset

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

TILLBAKALUTAD LYX. Moët & Chandon har sin ­”tältstad” mitt i Indian Wells Tennis Garden.

Peter Lundegårdh

Coachella Valley Spelarna och coacherna rankar den som världens bästa turnering. Vi åkte till Indian Wells för att se om tävlingen lever upp till epitetet Tennis Paradise.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Bergen som kuliss. Dadelpalmerna. ­Ljumma vindar. Nästan alltid sol.

Coachella Valley, öster om Los Angeles, är inte dåligt i månaden mars. Det är då världens tenniselit flockas här som nattfjärilar runt en strålkastare.

Indian Wells är en av årets mest prestigefyllda tävlingar. Det officiella namnet är BNP Paribas Open, men de flesta finsmakare kallar den hellre för ”Den femte Grand slam”.

Turneringen har, liksom Swedish Open i sin ­kategori, prenumererat på titeln spelarnas favorit de senaste åren.

Redan från mitten av 1800-talet var Indian Wells ett naturligt depåstopp för guldgrävare på väg till Coloradofloden. Hundra år senare kom de första golfbanorna, därefter lyxhotell och nu magnifika resorts. I dag är orten en exklusiv och guldkantad adress med omkring 5 400 bofasta, främst välbärgade pensionärer.

FAKTA
Tre kända tennisnamn om Indian Wells

Mats Wilander

”Givetvis är tennisen fantastisk. Men det är lika mycket ett evenemang med badortskänsla. En upplevelse – precis som i Båstad. Ett besök blir ett minne för livet. Man får inte det på samma sätt i US Open till exempel, som är mer en tennisindustri.”

”Jag har själv aldrig spelat någon match där, men har varit inne som tränare dels med Marat Safin 2001 och Paul-Henri Mathieu för några år sedan.”

Fidde Rosengren

”Som tränare och spelare är Indian Wells det man ser fram emot mest. Det är världens bästa turnering. Platsen är som en tecknad film. Man vaknar upp i ett vykort med bergen runt omkring och alla palmer – så jäkla häftigt. Det enda som saknas är havet.”

”Anläggningen är magisk och den förbättras hela tiden. Klimatet är fantastiskt och eftersom det är ganska torrt så transporteras bollen snabbt i luften, jämfört med Miami där det är fuktigt och blåsigt.”

Sofia Arvidsson

”Solen skiner alltid och att få spela tennis där är fantastiskt. Jag gillar verkligen stället, som spelare fick man en hyrbil att glida runt i.”

”Jag spelade på centercourten en gång och servade för matchen mot Caroline -Wozniacki, men vet inte vad som hände. Nätet var plötsligt högre på min sida. En tradition när man -för-lorat i Indian Wells var att åka och käka på In-N-Out Burger. Jag äter inte mycket hamburgare men det de har där är en klassiker.”

VISA MER

Bakom förvandlingen från en hyfsat obskyr tävling på tennisens bakgård till ett världsklass­evenemang står Larry Ellison. Miljardären som är medgrundare till och ordförande för mjuk­varubolaget Oracle köpte Indian Wells Tennis Garden 2009 för 100 miljoner dollar. Han har ­sedan dess plöjt ned lika mycket till. I sann ­it-anda sker årliga uppdateringar av arenan.

Pengar är ingen trång sektor för ägaren Larry Ellison. Han är med sina 68,9 miljarder dollar ­rankad som nummer sju på Forbes lista över världens rikaste människor. Han har ett av sina många hus en kvarts bilresa från arenan och även en privat golfbana intill som brukar få besök av i vart fall Rafael Nadal, enligt välunder­rättade källor.

Ekonomiskt uppskattas tennisturneringen gene­rera intäkter på motsvarande 3,7 miljarder kronor till regio­nen, företrädesvis hotell och restauranger och golf­banor. Precis som i Båstad är merparten av alla som jobbar volontärer. Eftersom staden ­lockat till sig många pensionärer är medel­åldern på såväl funktionärer som linje­domare betydligt högre än vid andra tävlingar.

Möjligen är det också därför Indian Wells var först med att ha Hawkeye på samt­liga nio tävlingsbanor på arenan ­redan 2011. Systemet som kontrollerar eventuellt ­felaktiga domslut finns normalt på ett par tre banor i andra turneringar. Här är det heltäckande.

Skakar ihop starka drinkar

Överallt hamras budskapet att man befinner sig i tennisens paradis in med sammetsklädd klubba. Det är välordnat och enkelt att... njuta. Ett smidigt sätt är att greppa en solstol ­eller lägga sig i gräset utanför Stadium 1. På storbildsskärmar ­visas här pågående matcher runt om på arenan.

I Moët & Chandons tält, som ligger i områdets nav kallat Cicle of Palms, startar priserna för ett glas champagne på drygt 250 kronor.

Bästsäljaren är annars cocktailen ”Tennis ­Paradise”, en blandning av Moët Imperial, ­Volcano Blanco tequila, limejuice, honungssirap och en blomma, signerad Dud Debeech. Han har 16 års erfarenhet som mixolog innanför västen och skakade ihop fem varianter varav tre nådde ledningens avsmakningstest.

”Det brukar ju vara shorts- och t-shirtväder här så jag ville göra en frisk och fräsch cocktail med en ätbar blomma”, säger han.

Att den visar sig vara förrädiskt stark ­bemöter bartendern med ett illmarigt ­leende:

”Slow and steady wins this race …”

Kolfisk med gåslever ...

I det som kallas The Village ligger restauranger och snabbmatshak på rad. Hamburgare och lobster roll tävlar med ­gyros och pokebowl om kundernas uppmärk­samhet.

Det går att förse sig med ”No Fault margue­ritas” som tappas upp färdigblandad från kran (man får handla max två åt gången).

De första dagarna av turneringen är det relativt folktomt och enkelt att få plats vid något av rastplatsborden under palmerna eller takkonstruktion som mest är till för att ge skugga, snarare än regnskydd.

Känslan av lyxpicknick infinner sig omedelbart även om en äldre herre muttrar över priserna ­utanför en av de talrika barerna:

”12 dollar för ett glas – de vill verkligen inte att man dricker öl här.”

I det vinnande konceptet ingår att kändis­krogar som Nobu finns inne på anläggningen.

Kolfisk med gåslever och ingefäramarinerad salladslök, anyone?

”Under de två veckor vi har restaurangen ­öppen här serverar vi i snitt 1 000 måltider per dag. Med våra mått mätt är det väldigt, väldigt mycket, ­säger chefskocken Gregorio Stephenson, som har ­jobbat 20 år i koncernen och normalt basar över Nobu i Malibu.

Kraven på att hålla absolut toppklass är de­samma här som på koncernens nära 30 andra ­restauranger på fem kontinenter i världen. Till ­Indian Wells körs 80 av Nobus egen personal, då ingår inte till exempel diskpersonal.

”Du ska kunna få Nobu-upplevelsen här precis som på vilken annan Nobu-restaurang i världen”, säger han.

TENNIS: Makthavare vid sidlinjen

Exakt vad är det?

”Oj, väldigt bra fråga. Det är nog bäst att ägaren får berätta det”, säger Georgio Stephenson och grabbar i vimlet tag i Meir Teper som är partner i Nobu-koncernen tillsammans med bland ­andra Robert De Niro.

”Det ska vara enkelt och elegant med fantastisk lätt mat. För oss är det väldigt betydelsefullt att vi kan göra det här för turneringens ägare, ­Larry Ellison”, säger Meir ­Teper.

Har ni några planer på att utöka till andra stora tennisturneringar?

”Inte för stunden. Om jag ska vara ärlig tar det oerhört mycket resurser att dra i gång en restaurang som bara är öppen i två veckor. Det handlar inte om att tjäna pengar utan om att göra det ­bästa för gästerna.”

Nobu har på senare år fått konkurrens på arenan av Wolfgang Pucks Spago som det här året bland annat serverar en hamachi crudo, en finstämd fisk­rätt i klassiska tennisfärger: grönt och vitt.

”Vi har ju bästa läget på hela stället med utsikt över centercourten även om vi inte hinner se ­mycket av matcherna. Wolfgang Puck älskar tennis så för honom är det inget svårt beslut att vara här”, säger restaurangchefen Jeff Mora, som har med sig närmare 40 andra kockar ur koncernen.

92 000 för dyraste biljetten

Enligt marknadschefen Philippe Dore hade ­Indian Wells 450 000 besökare i fjol. På semi­finaldagen var det 40 000 personer inne på området samtidigt.

”Vårt mål är 500 000 för hela turneringen. Det blir tufft men vi hoppas nå det, men då behövs fler parkeringsplatser. Vi kanske kommer att köpa mer mark”, säger han.

Att planera in sitt besök i slutet av första ­veckan av tävlingen ger privatekonomiskt mest avkastning på investerat kapital. Chansen att få se de ­stora stjärnorna värma upp, träna eller spela är större. Och precis som i andra tävlingar ges möjligheten att få en glimt av kommande namn.

De absolut dyraste biljetterna springer i väg till 9 800 dollar, drygt 92 000 kronor. Men ett så ­kallat ground pass, där det finns onumrerade platser vid alla banor förutom centercourten, går att få för upp till 470 kronor.

Personlig favorit är Stadium 2 där numrerad plats kostar från 1 400 kronor till drygt 1 700 kronor.

Indian Wells står i en klass för sig när det ­gäller möjligheter för publiken att komma nära spe­larna utöver matcherna.

Från en av läktarna vid träningsbanorna är det som att titta ned i den delikatessdisk av topp­spelare. Roger Federer har Gäel Monfils som sparringpartner. På banan intill kör Dominic Thiem ett pass och längst bort dundrar Serena Williams på med högljutt stånkande systern Venus bredvid.

Jag sänker blicken en aning till gräsplanen där spelarna värmer upp eller stretchar. Novak Djokovic småsnackar med Stan Wawrinka och snart kommer Caroline Wozniacki med entourage och tar plats i skuggan innan danskan börjar småjogga.

Autografjägare samlas vid ingången till gräsplanen för att fånga spelarna när de passerar. ­Rafael Nadal tar sig tid och gör ett antal lyck­liga, medan Roger Federer den här dagen med be­stämda steg vandrar i väg till spelarloungen.

Fila har en gigantisk shop och turneringen har förstås en egen prylbutik. Och det hjälper om bankkontot är välfyllt före ankomst.

Tennis: Norman tillbaka i hetluften

Jeffrey Scott, ägare till Jeffrey Scott Fine ­Magnetics, ser nöjd ut. Redan på tävlingens ­tredje dag har han lyckats sälja det dyraste smycket i shoppen, ett diamantprytt magnetiskt armband för 330 000 kronor.

Kanske ett tennismuseum

För turneringschefen Tommy Haas är paradiset snarare ett inferno av möten och folk som sliter i honom. Han hinner bara avvara några minuter medan vi hastar mellan två av hans inplanerade möten.

”Trycket är otroligt. Om jag lägger ifrån mig telefonen ett tag skulle den explodera”, säger han.

Han tog sig som bäst till kvartsfinal i tävlingen, är nära vän med Larry Ellison och fungerar emellan­åt också som sparringpartner till stor­ägaren på banan.

”När jag kom hit och spelade själv första ­gången 1995 var det här bara oexploaterad ödemark, turneringen hette La Quinta. Larry har lyft ribban. Hans visioner är alltid fantastiska. Det är fascinerande att diskutera med honom.”

Vet du redan nu vad som kommer att göras inför nästa år, hur kan man förbättra paradiset?

”Vi har många idéer och konstant mycket tankar på vad vi kan göra. Kanske blir det en tredje stadion, lite mindre och mer intim, fler restauranger, shoppar och ett tennismuseum. Lägre fram eventuellt även ett hotell, men inga beslut är fattade om när eller hur ännu. Allt beror på hur mr Ellisons tankar om framtiden ser ut.”

I den ljumma kvällsvinden är det svårt att urskilja något annat än goda utsikter.