Di Weekend REPORTAGE

Stringhyllans förbannelse

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

BLEV VÄRLDSSUCCÉ. Formgivaren Nisse Strinning bredvid en av de första fristående golvbokhyllorna från 1950-talet.

Hylljäveln.
Nisse Strinnings smeknamn på Stringhyllan avslöjar den ambivalenta relation han hade till livsverket han förgäves försökte överträffa.
Det här är historien om hyllan som blev hyllad, bortglömd och nu åter tar världen med storm.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det började med ett diskställ.

När Nisse Strinning studerade arkitektur på KTH i Stockholm i början av 1940-talet skapade han ett diskställ i punktsvetsad järntråd, eftersom han var trött på de i trä som ofta möglade. Men diskstället rostade. Nisse Strinnings kusin kom på idén att doppa den i smält plast i stället. Där föddes Elfa, som blev en försäljningssuccé och följdes av flera produkter, som den klassiska trådbacken.

Några år senare initierade Bonniers Folkbibliotek en tävling om en folkbokhylla, till följd av att fler börjat läsa. Hyllan skulle vara vara billig, lätt att sätta upp och enkel att skicka. När Nisse Strinning fick nys om tävlingen insåg han att han redan hade en sådan hylla hemma i hallen.

Han hade tidigare under året ritat en hylla där gavlarna skulle byggas som stegpinnar, enligt samma princip som Elfa. På det sättet blev hyllplanen flyttbara, och gavlarna gav stöd åt böckerna. Enligt Nisse Strinnings kom idén till honom när han satt på toaletten.

”Nej, inte fan skulle det vara någon list på väggen, det skulle vara stegar som gavlar”, sa han i Rebecka Tarschys bok String Pocket från 2010.

Hyllan, som Nisse ritat tillsammans med sin fru Kajsa Strinning, vann förstapris av de drygt 100 bidrag som skickats in. Priset var en klumpsumma på 1 000 kronor och royalty på 25 öre för varje såld gavel. Det platta paketet som hyllan skickades i var revolutionerande för sin tid. Först såldes den som BFB-hyllan men bytte senare namn till Stringhyllan.

En guldålder för Stringhyllan inleddes. 1954 vann den Compasso d’Oro, guldmedaljen, på Milanotriennalen och när den nya FN-skrapan inreddes sattes Stringhyllor upp i alla kontor. Året därpå gjorde den succé på designmässan H55 i Helsingborg och hyllan tog sig vidare ut i världen.

En dålig affär för skaparen

Nisse Strinning började så småningom försöka formge en ny succé. Han skapade Stringplex, med gavlar i plexiglas i stället för järn. Han försökte utveckla nya hyllsystem, men varken koncepten Continent, 2 Punkt eller Tingotek sålde som den klassiska hyllan hade gjort.

Nisse Strinning var inte någon vidare affärsman. Han förhandlade till sig dåliga villkor för allt han formgav åt Elfa, och när bolaget Deutsche String bildades i Tyskland 1956 lyckades han inte få igenom den indexreglering av royalty han begärde. Han fick i stället precis som tidigare betalt för antal sålda hyllor, och det blev snabbt en dålig affär.

”Min brist på ekonomisk läggning har varit katastrofal”, har Nisse Strinning själv berättat.

I slutet av 1950-talet flyttade Nisse Strinning och hans familj till skatteparadiset Schweiz. Där fokuserade de på nya Stringprodukter och inte minst de mängder av plagiatmål som uppstod genom åren. Stringhyllan är fortfarande i dag en av de mest plagierade svenska produkterna genom tiderna, uppemot 100 fall plagiat har dokumenterats, 200 enligt Nisse själv.

Men Stringhyllan blev också en förbannelse för Nisse Strinning, som fram till sin död förgäves försökte skapa en lika stor succé.

Allt han gjorde jämfördes med hyllan.

Science fiction för miljoner

”Efter hylljäveln inbillade jag mig att jag hade blivit en stor världsdesigner. Jag hade gjort en grej som såldes över hela världen och var viktig för många människor. Och då skulle jag göra vad som är svårast i hela designvärlden, överträffa Arne Jacobsens ”Myran” från 1952”, sa Nisse Strinning i en intervju med Sydsvenskan 2003.

Efter Stringhyllans guldålder, på 1950- och 1960-talet, sjönk populariteten. Hyllan ansågs omodern och åkte ut ur vardagsrummen och upp på vindarna. I slutet av 1970-talet flyttade Nisse Strinning hem till Sverige igen och produktionen lades ned. Under de kommande åren återupptogs den och lades ned igen av olika tillverkare. På 1990-talet fick hyllan ett retrouppsving när teak blev på modet igen.

Men 2004 gick den sista tillverkaren, Åfors möbelfabrik, i konkurs. Företaget omsatte då bara drygt 400 000 kronor på String.

Hylljävlen såg ut att gå i graven.

I samma veva stegade en kvinna in i Ulrika Erlandssons designbutik i Höllviken utanför Malmö. Hon undrade om det fanns någon Stringhylla till försäljning.

Samma kväll frågade Ulrika Erlandsson sin man Peter om han, som tidigare varit i möbelbranschen, hade någon koll på vem som ägde rättigheterna till String? Peter Erlandsson tog kontakt med sin gamla kollega Pär Josefsson.

”Det kändes som att String var något för oss att satsa på, det låg rätt i tiden. Vi ringde upp Nisse, som blev exalterad och utbrast ’äntligen finns det någon som förstår sig på potentialen’”, berättar Peter Erlandsson.

De köpte tillverknings- och försäljningsrättigheterna och startade bolaget String Furniture 2005. Samma år ställde de ut på 50-årsjubileet av Helsingborgsmässan, H05.

”Vi spraymålade hyllorna vita och det blev en stor succé. Folk hade aldrig sett en helvit Stringhylla förut.”

Engagerad ända till slutet

De vill ha en bit av godiskakan

Peter Erlandsson och Pär Josefsson gick under namnet ”pojkarna” hos Nisse Strinning. 2005 designade han sin sista produkt, String Pocket, innan han gick bort året därpå. I dag är Nisse Strinnings sista variant av ”hylljäveln” även den som säljer bäst.

”Nisse var väldigt engagerad och kristallklar i huvudet ända till han gick bort. Han skickade en massa fax, hade synpunkter på allt möjligt och jobbade på nya varianter av hyllan. Men man ska inte glömma bort hans fru, Kajsa Strinning, de vann faktiskt Bonniers Folkbiblioteks pris tillsammans”, säger Peter Erlandsson.

I dag omsätter String Furniture 144,3 Mkr, produkterna säljs i 40 länder och har globalt 800 återförsäljare. De har tillgång till ett gigantiskt arkiv med ritningar av Nisse Strinning. Peter Erlandsson är noga med att poängtera att själva Stringsystemet är kärnan i hela bolaget. Det senaste tillskottet är ett kontorssystem, ritat av Björn Dahlström och Anna von Schewen.

”Stringhyllan tar ingen plats och trenden globalt är att folk bor väldigt litet i storstäderna. Vår hylla har gavlar som man kan se igenom, det bidrar till en mer öppen känsla. Allt produceras i Sverige och vi är måna om att den inte springer i väg i pris”, säger Peter Erlandsson.

I våras tillsatte bolaget en extern vd, och nu vill bolaget expandera ytterligare, framför allt i Tyskland, USA och Kina.

Kommer String att överleva 60 år till?
”Det får vi verkligen hoppas. Det är ett svenskt designarv, en klassiker och ikon inom möbelbranschen – inte bara i Sverige.”