Di Weekend REPORTAGE

Skilda kulturer i världens näringsliv

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Just nu pågår den största svenska kultursåpan någonsin i och med den Svenska Akademiens strider inför öppen ridå. Men skvallervärdet i pajkastning är inte det samma som engagemang i akademiens hjärtefrågor. Svenska politiker och finansmän är internationellt kända för sitt ointresse av kultur. Varför är det så? Hur ser förhållandet mellan kultur­världen och näringslivet ut? Författaren Jerker Virdborg forskar i det svenska näringslivets kulturella okunskap – och hittar både rädsla och missnöje.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Avstånden i den svenska offentligheten är stora. Och har varit det i decennier. Som författare sedan sjutton år ­känner jag den litterära världen väl, och den är sluten. Författare, kritiker och förläggare tycks målmedvetet stänga in sig i ett reservat, och dialogerna med omvärlden uteblir. Instängdheten fick mig att intervjua de dåvarande partiledarna Fredrik Reinfeldt respektive Håkan Juholt, bland annat om relationerna mellan kultur och politik. Båda bekräftade, och beklagade, bristen på utbyten och samtal. Rädslan hos många politiker är latent – ingen törs blotta sin brist på kulturell bildning. Minns sedan hur Ebba Busch Thor i Aktuellt i höstas blev svaret skyldig när hon fick frågan om vem som skrev Gösta Berlings saga.

Det var politiken det. Näringslivet då? Hur ser man på kultur där?

Många av de jag kontaktar varnar för fördomar. Väldigt snart måste jag ändå dra vissa slutsatser. Somliga visar sig nämligen vara rädda. De vågar inte ens träffa mig. Och jag möter ett antal personer som har mycket att säga men som absolut inte törs göra det i tidningen. Sammankopplingen ”Kultur-Näringsliv” innebär uppenbarligen en hög risk. Vilken ska jag snart bli varse.

Bland författare är det inte direkt givet att vara nyfiken på näringslivet. Företagande och marknadsekonomi är högst sällan vinnande samtals­ämnen vid de litterära middagsborden. Flertalet författare brinner för samhälls­frågor, vanligen med liberalt eller vänsterorienterat perspektiv, men kunskaperna om hur politiken eller näringslivet i praktiken fungerar kan vara besvärande låga. Och i vänsterkretsar använder många en reflexmässigt ­aggressiv retorik om entreprenörer, där ord som ”profit” och ”kapitalister” ännu hörs.

Dessutom dras många av kulturvärldens företrädare med ovanan att via bildning markera överlägsenhet. Tilltalet på kultursidorna präglas ofta av denna positionering. Och med stöd av dramaturgin i media är det med rätt sorts bildning i ryggen en barnlek att plocka ner vem som helst på jorden, om man bara vill. Och det vill man:

”Kära lilla du, att du är miljardär i dollar eller styr över finansdepartementet intresserar mig föga, vad jag vill veta är vad du anser om Mallarmé och Ortega y Gasset?”

En sådan replik är på ytan naturligtvis en karikatyr. Men dess undertext är det inte. Och vem kan försvara sig mot den sortens angrepp?

Kanske är kulturvärldens vilja till överlägsenhet en vedergällning för omvärldens ointresse, kanske är den en rörande strävan att verka mer betydelsefull än man är. Men om man vill kommunicera med och vinna förtroende hos människor från andra samhällssektorer så är den, inte desto mindre, rent kontraproduktiv.

I kulturvärlden börjar flertalet himla med ögonen, i en blandning av besvikelse och uppgivenhet, när ämnet näringsliv kommer på tal:

”Så otroligt trista alla svenska affärsmän är! Vilken brist på nyfikenhet! De verkar ju närmast inlärt hjälplösa! Spirituell, någon? Var är kunska­perna och den intellektuella spänsten?”

Regelmässigt görs sedan jämförelser med andra länder, särskilt Frank­rike och Tyskland, där läget ska vara ett helt annat.

Stämmer det? Ett par röster får sammanfatta:

”Hos borgerligheten här finns en föreställning om att man vill vara en del av det så kallade Bildungsbürgertum”, säger Paul Berf, översättare i Köln, med lång erfarenhet av tyskt kulturliv.

”Även om man jobbar inom näringslivet så ska man ändå veta en del om konst, litteratur och teater och liknande. Det ingår i den sociala kompetensen. Delvis har det att göra med en tysk tradition där näringslivet sponsrar kulturen, till exempel med stipendier och priser via stiftelser. Då måste man också delta i kulturella evenemang och föra kultiverade samtal på mottagningar.”

Valérie Falvert har under flera år arbetat som ställföreträdande chefsjurist på ett kapitalförvaltningsbolag i Paris:

”Att vara bildad hör till det franska kulturarvet. Om du som vd deltar i en förhandling över en lunch så väcker det beundran om du till exempel nämner att du varit på konsert med en känd pianist eller sett en utställning med 1800-talskonst. Detta får dig att framstå som smart och välutbildad och därför också mer pålitlig som affärspartner. Din bildningsnivå kan göra stor skillnad ifall du vill föra en affär i hamn. Och om man som vd offentligt ­visar intresse för helt andra områden än just de som anställningen gäller så framstår man som en öppet sinnad person som förmår ta ett steg åt sidan när det behövs.”

I Sverige då? Flera personer med god inblick i näringslivet beskriver det så här:

”Att vara öppet intresserad av så kallad finkultur passar inte ihop med yrkesrollen. Det är mat och dryck som är sociala smörjmedel. Plus jakt, ­eller sport, som golf och tennis.”

En av dem utvecklar resonemanget:

”Högkulturell bildning accepteras inte. Dels är du rädd för att göra bort dig, självförtroendet är väldigt lågt och tänk om någon trots allt kan mer än du? Då är det säkrast att inte ens försöka. Dels kan bildningen få dig att ­vilja framstå som märkvärdig, som en snobb. Och dels antas du då inte ha det rätta drivet för de uppgifter du anställts för, att skapa resultat.”

Det som ger status, och även högre orderingång, i 2:a arrondissementet i Paris är alltså ett tungt sänke vid lunchborden på Riche vid Nybroplan i Stockholm. Och vad som leder till en ”Klart godkänd”-stämpel under minglande i exklusiva förorter utanför Frankfurt eller Stuttgart är det som skapar misstänksamhet och irritation vid motsvarande tillställningar i Djursholm eller Torekov.

Den svenske vd som talat högt om sin kärlek till Bach, eller Burt Bacharach, drabbas av ett slags jantelag, och stämplas som arrogant. Och om ­samma person låter omvärlden känna till sina regelbundna besök på Dramaten, eller prenumeration på Lyrikvännen, antas denne automatiskt sakna fokusering för att skapa resultat i ett bolag.

Onekligen slutsatser värda eftertanke. Många inblandades rädsla för att träffas blir klart mer begriplig. Det går bara att tolka det som att det vore ­destruktivt för deras karriärer om de blottade sitt genuina kulturintresse ­offentligt.

Är detta månne ett specifikt manligt kodsystem? Tillåts kvinnorna i styrelserna vara mer intresserade?

”Den typen av kvinnor hamnar inte i styrelserna”, säger någon.

”Kvinnor kan ibland vara mer öppna men det gör ingen skillnad”, säger en annan.

”Det ger inga pluspoäng för dem heller. Och kvinnorna är ju ändå så få.”

Ett tydligt undantag finns dock, oavsett kön: Konst. Att inhandla och äga konstverk är viktigt, eller mycket viktigt, för åtskilliga i det svenska ­näringslivet. Förfogar man över en Karin Mamma Andersson eller en ­Braque väcker det intresse och respekt. Varför då?

”Jag möter många samlare från affärsvärlden”, berättar en väl insatt person som inte vill framträda med namn.

”Några få av dem förmår reflektera mer initierat kring konst. Men jag har aldrig kunnat släppa misstanken att intresset beror på att verken mani­festerar pengar. Att äga och visa upp en målning värd miljoner är förstås status­laddat. Dessutom är konstverk ekonomiska investeringar.”

Hur ogärna man än vill dra den slutsatsen framträder till slut ändå bilden av en andel personer bland vilka konst främst ses som inredning, eller som placering att ha på väggen. Upplevelsen av konstverket i sig tycks inte lika central.

Musiken, teatern, litteraturen eller filmen då? Är de konstformerna lika lockande för samma målgrupp? Väcker det samma, eller större, respekt att ha läst Kerstin Ekmans hela författarskap, eller att kunna överblicka den italienska operans historia, eller Alfred Hitchcocks filmografi? Sådant kräver högre arbetsinsats än en orderläggning på ett auktionshus eller att gå på vernissage.

Så verkar definitivt inte vara fallet. Det är just konst som är undantaget.

Sammanfattningsvis: Även om det varnas för fördomar så är skillnaderna mot andra länder slående. Och lika oomtvistlig är den nästan överallt närvarande rädslan.

Hur har det blivit så här i Sverige?

”Förr ville en svensk adlig elit legitimera sin position med hjälp av konst och bildning”, säger Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter.

”Under 1800-talet försökte en uppåtsträvande svensk borgarklass härma mönstret. Att äga inte bara målningar utan även piano och ett bibliotek var en given del av livsstilen. Om en dåtida direktör inte var bildad betraktades han med förakt.”

Men under funktionalismens 1930-tal och folkhemsbyggets början hände något avgörande.

Agenterna har ordet

”Det rationella, teknokratiska och nyttiga började dyrkas medan det orna­menterade och abstrakta ansågs överflödigt. Samhällsingenjören och vetenskapsmannen blev den nya tidens hjältar, på författarnas och konstnärernas bekostnad. Kulturen tappade snart sin funktion som statusmarkör för borgerligheten, och den tömdes på ännu mer status när socialdemokraterna började folkbilda arbetarklassen på ABF. De övre samhällsskikten åter­vände då till de adliga dygderna. Och det är ingen slump att det ännu är jakt och sport som gäller. Adeln var ju från början en krigarkast som bistod kungen under fälttågen. Och både jakt och sport är ett slags krigsutövning, men med fredliga medel.”

Finns det fler förklaringar? I boken Alltings mått undersöker Sverker ­Sörlin och Anders Ekström den humanistiska bildningens ställning i olika länder. I till exempel Londons finanskvarter värderas självständig analysförmåga högt, och det primära är inte att man utbildats i ekonomi utan universitetsmeriter i sig. Kan man tillräckligt om historia, politik och människans ­natur så kan det vara nog för att få förtroende i en bank eller ett förvaltnings­bolag. Och då kan en examen med fokus på arkeologi eller Schopenhauer vara dörr­öppnaren.

Även i Tyskland och, särskilt, Frankrike värderas humanistisk bildning mycket högre än i Sverige. Vid elithögskolor som Ecole Normale d’Administration eller Sciences Po är en stor andel humanistiska kurser en självklarhet. Strömmen från universiteten till toppositioner i samhällslivet beror i dessa länder förstås även på andra faktorer än själva bildningen, betonar Sörlin och Ekström, inte minst på vilken social struktur man redan dessförinnan kommer ifrån, något som medför risker för en annan sorts konformism. Skillnaden i bildningsnivå jämfört med motsvarande grupper i Sverige är hur som helst uppenbar.

Tyler Cowen, välkänd amerikansk ekonom, bloggare och professor vid George Mason-universitet i Virginia, berättar i ett mejl om hur han under rubriken Law and Literature låter sina juridikstudenter läsa till exempel Franz Kafka, Orhan Pamuk och William Gibson:

”Det hjälper dem att tänka bredare kring sin yrkesroll, och även att se ­större mönster och samband. Många tycker det är väldigt nyttigt, särskilt när de blivit seniora.”

Internationellt finns för läkare liknande program inom Medical Humanities, och besläktade idéer har plockats upp på flera medicin- och jurist­utbildningar vid olika lärosäten även i Sverige.

Att använda filmer, bildkonst eller romaner som läromedel för blivande företagsledare är i Sverige dock klart ovanligare. Den framtida sociologiska eliten, med stort politiskt eller ekonomiskt inflytande, har här under decennier formats på annat sätt, framför allt vid Handelshögskolan i Stockholm. Humaniora har där haft en tillbakaträngd roll, fjärran från de krav som ställs på motsvarande studenter i till exempel Frankrike. Det är dock svårt att se hur det svenska näringslivet allvarligt skulle ha skadats ifall dess före­trädare tränats på samma sätt som kollegorna i London, Paris eller Frankfurt.

Och målsättningarna inne på Handels har förändrats.

”Vi har sedan ett länge ett totalt instrumentellt utbildningssystem i Sverige, till exempel inriktat på att du ska bli just civilingenjör eller civilekonom”, säger Lars Strannegård, professor och rektor, när vi ses i hans tjänste­rum på Sveavägen.

”Att man däremot på Oxford eller Cambridge i England kan läsa rysk litte­ratur och sedan börja jobba på Goldman Sachs bygger inte på flum, utan på att man tillägnat sig en hög analytisk förmåga. I Sverige däremot har vi ­sedan länge en rationell syn på kunskap, här ser man alltid kultur som verktyg för något annat, inte som ett värde för sin egen skull.”

Resonemanget påminner om de gamla funktionalistiska nyttoidealen. Men nu skriver vi år 2018. Och efter de senaste valrörelserna i olika väst­länder har en annan sorts kompetens blivit allt mer eftersökt. Eller snarare, blivit allt mer akut nödvändig. Avgörande beslut inne i styrelserummen på företag som Facebook och Google får stora konsekvenser för miljontals människor men också för hela samhällsdebatten i en rad demokratier. Den nya tidens chefer bör rimligen besitta kunskaper utöver de organisatoriska och affärstekniska. Hur låter tanken på ett slags existentiell kompetens?

”Sedan 2016 inkluderas i vår grundutbildning Business and Economics en del som vi kallar Global Challenges”, fortsätter Lars Strannegård.

”Det påminner om den anglosaxiska världens Liberal Education. Vi vill att studenterna utvecklas som människor, vi vill öka deras medvetenhet om hållbar utveckling, klimatförändringar, överbefolkning och politiskt våld. I framtiden räcker det inte med fackkunskaper för att bli ledare. Man måste också vara klok och empatisk, och fri i tanken. Nivån i Sverige i dag är inte tillräckligt hög. I en tid av digitalisering och globalisering kan man inte bli rädd bara för att till exempel en skönlitterär författare vill talas vid.”

Strannegårds vision framstår som en befriande uppgradering. Det har i årtionden varit mycket sällsynt att få höra svenska finansmän i intervjuer tydliggöra att de ser sitt ansvar som centrala aktörer i demokratiska system. När uttalade sig till exempel Christer Gardell, Jacob Wallenberg eller Fredrik Lundberg senast offentligt på ett sätt som avslöjade inte bara ­deras affärsmässiga och strategiska, utan också intellektuella, positioneringar? Hur reflekterar de kring Sveriges ekonomiska historia i förhållande till den roll de själva spelar för samhällsutvecklingen i samtiden? Hur ser de på människans natur? Vilka krafter i nuet, utanför deras egna ekonomiska ­sfärer, vill de stödja och vilka vill de motverka? Kan de influera andra inte bara som investerare och ledare utan också som tänkare? Det torde, i vår hårt polariserade samtid, där regelverken kring öppenhet och tolerans i flera euro­peiska länder hastigt monteras ner, vara särskilt omodernt att kalla sådana frågeställningar för ”flum”. Och det skriver jag inte som skönlitterär författare ­eller kulturskribent utan som demokrat.

Per Svensson igen:

”Om den ekonomiska marknadens makt utövas av personer som lever i väldigt trånga och begränsade tankevärldar blir det riskabelt för oss alla. Det är viktigt att eliten är bildad, för att kunna fatta empatiska beslut, som påverkar många människor, men också för att undvika upprepning av misstag ur historien.”

Och perspektivet är större än så, det handlar inte bara om nuet.

”Som barn tror man att man själv är hela världen”, fortsätter Per ­Svensson. ”Under uppväxten förstår man successivt att världen är mycket större än så. Vissa vuxna lever kvar i en infantil narcissism, i en tro på att man alltjämt är världens centrum. Och då är det förflutna ointressant. Där kan kulturen ­definitivt göra skillnad, den kan få oss att upptäcka världen och ge oss livserfarenhet. Och förhoppningsvis kan man bättre förstå att man bara är en del av en kedja, av ett kulturarv. Och att man, om man vill, kan bidra med att hålla den kedjan intakt. Vissa förmögna människor inser detta – till slut. Men vi ser väldigt lite av det från svenska affärsledare i fråga om kultur.”

Här når vi fram till frågan om det som utomlands ofta kallas för National cultural heritage. I många länder väcker den typen av rubriker omedelbar stolthet och vilja till delaktighet, befriad från chauvinism. Är svenska företag lockade av potentialen i att få föra något oskattbart vidare? Fanns det till exempel någon svensk affärskoncern – säg Ikea, Volvo, Ericsson, H&M, SCA – som var intresserad av Ingmar Bergmans gård på Fårö? Ett unikt hem, som tillhört en av våra ojämförligt största konstnärliga ikoner, en självklar del av ett nationellt kulturarv?

Nej. Inget svenskt företag visade intresse. Istället var det den norske it-­entreprenören Hans Gude Gudesen som gick in och köpte egendomarna och merparten av lösöret.

Bergmans hem må vara ett enskilt exempel, Astrid Lindgrens på Dalagatan i Stockholm ett annat. Och i de fallen skingrades lyckligtvis inte ­arven. Men på ett symboliskt plan är historierna tänkvärda. Ifall både staten och företagen alltför vanemässigt nonchalerar blytunga symboler laddade med nationell stolthet så står det andra, potentiellt sett mörka, krafter fritt att utnyttja dem.

Och i andra länder hörs andra berättelser. När Thomas Manns före detta villa i Pacific Palisades i Los Angeles lades ut till försäljning 2016 gick den tyska staten in och köpte huset för 13 250 000 dollar.

Men visst finns det svenska företag som sponsrar kultur. Någon självklarhet är det dock knappast och summorna är inte i närheten av de som spenderas i USA eller Tyskland. När jag hör mig för hos tiotalet svenska storföretag kan flera av dem inte redovisa någon sponsring alls. Men Volvo Cars stödjer till exempel Göteborg filmfestival samt en rad sportprojekt. Bland storbankerna har SEB en utpräglat musikalisk satsning på bland annat Konserthuset och Kungliga filharmonikerna. I några företag handlar sponsringen enbart om sociala projekt utomlands, i andra fall riktas den mot golf, skid­åkning, segling eller hästsport.

Susan Bolgar har under många år arbetat som projektledare och konsult i skarven mellan kulturvärlden och näringslivet.

”Under ett år är det fler som går på teater och konserter än på elitseriehockey och fotbollsallsvenskan tillsammans. Ändå får sporten tio gånger så mycket sponsorpengar. Företagen förmår sällan se värdet med kultur, inte ens att publiken, oftast den övre medelklassen, är en viktig målgrupp.”

Hon menar att vi allmänt bör vända på perspektiven. Det handlar inte ­enbart om pengar.

Prinsen säljer svensk design i Asien

”Det är inte bara kulturlivet som behöver medel från näringslivet, det är näringslivet som behöver kulturupplevelser och den improvisationsför­måga och kreativitet som konstnärer kan bidra med. Stora delar av den svenska näringslivseliten har länge präglats av en tydlig antiintellektualism. Bland dem ska man inte tro att man är någon bara för att man läst en bok eller sett en film.”

Hon bekräftar också avståndet mellan de olika samhällssfärerna.

”Vissa kulturskapare är helt i onödan rädda för att bli konstnärligt uppköpta ifall de släpper in sponsorer. Om ett företag går in i ett samarbete med en kulturorganisation har man noga valt den på förhand. Då kommer man aldrig att lägga sig i innehållet. Skattereglerna i Sverige tillåter inte heller att företagen på ett enkelt sätt får göra avdrag. Det finns också fortfarande en utbredd föreställning om att det är staten som ska betala för det natio­nella kulturarvet, inte företagen. Jag har väldigt sällan hört svenska företagare känna ansvar för den frågan.”

I samtal om ”Kultur – Näringsliv” i Sverige refereras det ofta till investmentföretaget Proventus, grundat av Robert Weil och bland annat med ­intressen i konstmuseet Magasin 3. Som ett av få svenska bolag beskriver Proventus sitt engagemang i kulturen som en strategisk del av kärnverk­samheten, inte som personalvård eller marknadsföring. Man talar också ­gärna högt om att man inte skulle kunna existera som företag om man inte verkade i en demokrati. Vilket medför ett ansvar.

”Näringslivet genomgår en förändring när det gäller samhällsengagemang och samspel med andra sektorer”, säger vd:n Daniel Sachs när vi ses på hans kontor med utsikt över Saltsjön vid Slussen.

”Eftersom företag i dag med självklarhet behöver förhålla sig till frågor som till exempel hållbarhet och ansvar för mänskliga rättigheter så har en förskjutning skett mot större långsiktighet. Det ökar öppenheten för engagemang i till exempel kulturen. Den yngre generationen företagare och ­entreprenörer är mer samhällstillvända. Bland dem är det självklart att poli­tikerna inte ensamma kan klara samtidens utmaningar utan det krävs ett samspel mellan civilsamhället, politiken och näringslivet. I detta finns ­också insikten om att den samhällsförändring som nu pågår skapar nya stora ­affärsmöjligheter. För att vara framgångsrik krävs en större bredd än ­tidigare och kulturen fungerar som grundforskning för många kreativa näringar.”

Rädslan för att kulturintresserade i styrelsekretsar blir stämplade som alltför mjuka som personer då?

”Tidigare har idealet ofta varit ett väldigt tydligt fokus på kärnverksamheten och det som på kort sikt skapade mätbara resultat. Idag finns en insikt om att det finns stora risker med ett så kortsiktigt och snävt fokus. I de långsiktiga samhällsomställningarna finns både de stora möjligheterna och riskerna. Nyckelkompetenserna i den föränderliga omvärld vi lever i handlar bland annat om att lösa mångdimensionella problem och att samarbeta med personer med helt annan bakgrund än den egna. Kulturen blir då viktig som sätt att förhålla sig till omvärlden, samtiden och även framtiden. Det finns likheter mellan konstnärliga processer och den nödvändiga kreativiteten inom näringslivet. Kultur och näringsliv kan lära mycket av varandra”, säger han.

Pågående förändringar går alltså att skönja. Och frågeställningarna förgrenar sig, en sådan här undersökning skulle kunna bli hur omfattande som helst.

Några slutfunderingar.

Idag anses det omodernt om en svensk vd inte tillåts vara hemma med sina barn. Så var det inte för tjugo år sedan. Är inte beröringsskräcken inför kultur i stora delar av det svenska näringslivet precis lika omodern? Kan vi kulturaktörer på något sätt hjälpa till? Eller kan männen, och kvinnorna, i styrelserummen framöver själva börja befria varandra från all denna osäkerhet och rädsla?

Ifall rädslan på sikt minskar, hur påverkar det antalet samarbeten mellan företag och kulturinstitutioner?

Och: Vad ska vi tänka om det offentliga Sverige där olika kluster av kompetens och exekutiv förmåga fortsatt och envetet håller sig ifrån varandra – politiker, näringslivschefer och ledande intellektuella träffas ju i princip aldrig. Måste de olika eliterna i just Sverige, av alla länder, fortsätta att verka så strikt åtskilda även i framtiden? Vad säger det om vårt land att tystnaden i flera riktningar är så rungande? Om fler samarbeten, eller åtminstone tankeutbyten, kunde uppstå, vilka följder för det demokratiska samtalet skulle något sådant kunna föra med sig?

För egen del har jag svårt att tro att det inte i de olika lägren finns mängder med personer som gärna lämnar sina gamla låsta positioneringar – snarast. Och som vill låta ”kreativitet och nyfikenhet” vara ledord, inte ”krav och nytta”.