Di Weekend REPORTAGE

Skådarnas tid är nu

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Rapphönorna vid en skådarmorgon på Färingsö väster om Stockholm.

Foto: Jack Mikrut

Fågelskådning har växt till en mindre folkrörelse i Sverige och lockar numera allt fler kvinnor.
Di Weekend ställer in skärpan på raritetsjägarna och ornitologins Indiana Jones – samt följer med det snabbväxande nätverket Rapphönorna ut i markerna.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Det är lite tidigt på säsongen, men det ligger en knölsvärta utanför Trondheim. Om den blåser över till Sverige kan den dra många skådare.”

Hans Bister är en luttrad skådare. När jag når honom på telefon veckan före påsk befinner han sig i Spanien och har genskjutit rovfågelsträcket. Han är inte alltför hoppfull om att vi ska få uppleva ett så kallat ”drag” – att följa entusiaster som kastar sig i väg efter sällsynta fåglar och som sätter en ära i att ”kryssa” nya arter.

När larmet går är det nämligen som när polisens insatsstyrka rycker ut.

”Inom en timme kan 100 bilar vara på väg genom Sverige, och det är nog lågt räknat. Jag tror att vi mobiliserar fortare än armén”, säger Hans Bister.

Han har ett förflutet i tidningsbranschen och sitter nu i redaktionen för Roadrunner, ett magasin som zoomar in på dem som tar fågelskådandet på blodigt allvar.

”Läsekretsen är smal”, erkänner han.

Fler kvinnor, bättre stämning

Antalet medlemmar i Sveriges ornitologiska förening, SOF, stod länge och stampade på runt 10 000. Vid sekelskiftet hände dock något. Viktigast var sannolikt starten av ’Vinterfåglar runt knuten’, en nationell kampanj för att få svenska folket att räkna fåglar runt sina fågelbord.

”Plötsligt nådde vi ut även till folk med ett slumrande intresse. Sedan dess har antalet medlemmar vuxit till 17 000. Andelen kvinnor ökar markant. 41 procent av alla nya medlemmar är kvinnor. På 1970-talet var den siffran 1 procent”, säger Anders Wirdheim, informationsansvarig på SOF.

Kvinnorna syns på flera sätt även i fält. Om det tidigare mest var män i militärgrönt från överskottslagret är det i dag betydligt mer high tech och färgglatt. Framför allt är det mycket bättre stämning.

Jag vet, för jag har själv tillbringat åtskilliga daggvåta svinottor vid det lilla vindskyddet längst ut på udden vid Ottenby. Stämningen bland skådarna då, på 1980-talet, var minst sagt surmulen. I dag blåser andra vindar.

Vårkänslorna dämpas en aning av den låga temperaturen den gråmulna morgon då vi följer med Rapphönorna. Det är ett nationellt nätverk för kvinnliga fågelskådare som breder ut sig över landet. Initiativtagare är Gigi Sahlstrand, och vi befinner oss på hennes hemmaplan vid Svartsjö slott på Färingsö väster om Stockholm. Hon är inne på fjärde året som professionell fågelskådare och guide, med både exkursioner i Stockholmstrakten och skräddarsydda skådarresor i och utanför Sverige, bland annat på Island, Oman och kommande vinter Trinidad och Tobago.

”Nördstämpeln är borta. Nu ses fågelskådning som en kul och spännande sysselsättning”, konstaterar hon.

Bakgrunden till att antalet fågelskådare ökar går bland annat att hitta i att allt fler pensionärer har det gott ställt och är friska.

”De har tid över och är pigga. Med fågelskådning finns det ett mål och mening med en promenad, utöver att få frisk luft och motion. Även fotograferna är en målgrupp som växer. De vill lära sig mer om fåglarna de fotar.”

”En festklädd Anders Borg”

Hon är en av ytterst få kvinnor i Norden, kanske den enda, med fågelguidning som huvudsyssla.

”Jag kan knappt tro att det är sant själv. Jag var lite rädd för att det skulle döda min hobby, men det är så stor variation i skådandet och aldrig några rutiner. Jag fattar inte att folk kan gå där ute i naturen och inte vara intresserade av fåglar.”

Gigi Sahlstrand har blivit något av ett affischnamn. Hon har skrivit en fågelbok, hörs i radio och syns i tv-inslag. Det är lätt att förstå varför när man ser henne in action. Hon är ett fullblodsproffs och expert på artbestämning för dummies:

Den svartvita viggen med sin karakteristiska tofs beskriver hon som ”en festklädd Anders Borg”. Gulsparvens sång – den räknar till sju – blir med Gigis ord enklare att komma ihåg: ”Ett, två, tre, fyra, fem, sex… guuuuuuul”. Siluetten av en gråhäger påminner i flykten om McDonald’s logga. Salskrakehannen kallar hon ”en marängsviss, gräddvit med chokladsås på”. En stående ”frusen gråhäger ser ut som Bob Dylan” och den lilla kungsfågeln kan man ”nästan posta ett dussin av i ett brev med ett enda frimärke som porto”.

Bockar av 40 arter

Med i Rapphönorna den här morgonen i början av april finns Eva Lindqvist, som beskriver sig som något av en lyxskådare, ”gärna bubbel i stället för kaffe”. Hon har varit med på några guidningar tillsammans med Gigi Sahlstrand och gillar särskilt den avslappnade stämningen.

”Man kan inte stressa runt när man tittar på fåglar. Det gäller att hitta ett lugn och samtidigt koncentrera sig. Det är ju ingen som går runt och stirrar ned i sin mobiltelefon här direkt.”

Vissa i gruppen är nybörjare som gått studiecirkel under vintern, andra sådana som hållit på några år och beväpnat sig med tubkikare. Elisabeth Kempe från Bromma:

”Jag började med att titta på sjöfågel, det var enklast eftersom de låg stilla. Jag gillar fågelskådning för att det är roligt sätt att uppleva Sverige. Jag fick min tubkikare i 50-årspresent”, säger hon medan en enkelbeckasin på sin fladdriga flykt och med sina stjärtfjädrar framkallar det karakteristiska lätet ”bä-bä-bä” medan den dalar till marken i bakgrunden.

En liten solstrimma trycker ett värmande pekfinger på sånglärkornas play-knapp, för de börjar omedelbart att drilla.

Tätt packade i ett fågeltorn bockar vi snabbt av brun kärrhök och bläsgås. Efter avslutad exkursion kan vi räkna ihop 40 arter, bland annat den uppkäftigt färgglada steglitsen och en majestätiskt seglande havsörn.

Vid fågelbordet som Gigi Sahlstrand satt upp intill slottsparkeringen får vi ett sista praktiskt tips på hur man kan urskilja en talgoxhanne: hans ”svarta slips på bröstet är bredare än honans”.

350 miljoner fåglar i Sverige

Uppskattningsvis en halv miljon svenskar matar fåglar vintertid. Om var och en lägger en hundralapp, vilket sannolikt är i underkant, handlar det om 50 miljoner kronor. Fågelskådare bidrar till samhällsekonomin på fler sätt. I en undersökning från HUI Research 2014 framgår att 128 000 personer kom för att titta på trandansen vid Hornborgasjön vilket genererade cirka 44 miljoner kronor till bygden.

Ringmärkning har pågått i Sverige sedan 1911. Landets 21 fågelstationer märker cirka 300 000 fåglar om året. Grovt räknat finns det 70 miljoner fågelpar, eller 140 miljoner individer i Sverige under en säsong. Om de i snitt får tre ungar var handlar det om 350 miljoner fåglar.

”90 procent av dem är flyttfåglar och en hög andel av dem dör i samband med flytten under vintern. Nu på våren räknar man med att det i runda tal är 100 miljoner fåglar som kommer tillbaka från sina vinterkvarter”, säger Anders Wirdheim.

En del har flugit långt. Overkligt långt.

I juli 2003 ringmärktes en silvertärna utanför Hälsinglands kust. I början av december samma år hittades den svårt medtagen och döende på en strand på Stewart Island – strax söder om Nya Zeelands sydö.

Gps-sändare har kunnat visa hur silltrutar som häckat i Björns skärgård i Uppland flugit till nordöstra hörnet av Victoriasjön i Afrika. Data visar att de korsade Röda havet och Arabiska halvön på mellan 5 000 och 6 000 meters höjd i 100 kilometer i timmen.

”Det överstiger nästan vår fattningsförmåga att de klarar de kalla och syrefattiga förhållandena på den höjden.”

Att många fåglar tar höjd under flyttningen beror sannolikt på att de behöver kyla ned sig.

”De utvecklar så mycket värme under flykten. Att de orkar flyga länge beror på att de har luftsäckar på lungorna som så att säga gör att de får syre både på in- och utandning”, säger Anders Wirdheim.

Myrspoven kan avverka 1 000 mil från Alaska till Nya Zeeland på sex till nio dygn, nonstop. En flygning utan några som helst förfriskningar.

Bränslet är lagrat fett. Maratontricket är att de ställer om sin ämnesomsättning så att fett i fettvävnaden snabbt bryts ned och transporteras via blodet till flygmusklerna. Om fåglar i stället skulle ladda batterierna med kolhydraten glykogen krävs en mängd, eller vikt, som skulle göra det omöjligt för dem att lyfta.

Höjdrekordet innehar en gam som kolliderade med ett flygplan på 11 000 meters höjd, troligen på grund av en tropisk storm i området som tvingade upp fågeln på de höjderna.

Livslånga äktenskap

Somliga arter har högsta växeln i redan från början. Flera dubbelbeckasiner har kunnat skådas på sin flygning från trakterna av Ånnsjön i Jämtland via Nigeria till Kongo. Resan till Nigeria tog tre dygn med en snittfart på 90 kilometer i timmen.

”De måste hitta luftlager med mycket medvind”, säger Anders Wirdheim.

Han fascineras för egen del även av fåglarnas sociala liv.

”Det finns många svenska studier som visar hur kråkfåglar har livslånga äktenskap, medan småfåglarna visar upp en närmast upprörande promiskuitet. Hanarna försöker få flera honor, medan honorna hoppar över skaklarna så fort tillfälle ges. Varje individ försöker få så goda möjligheter som möjligt för att få en stor och bra avkomma.”

Fågelresor lockar många

I en högst ovetenskapliga genomgång som Di Weekend har gjort framskymtar att det finns många läkare och revisorer bland landets fågelskådare. Annelie Dahlqvist, vd för revisorernas branschorganisation FAR, är en av dem.

Hon bor i Ängelholm, har övernattningslägenhet i Stockholm och började som trädgårdsskådare. Utflykter med kikare runt halsen kom hon i gång med för tre år sedan och har hittills sett 160 arter. Härfågel står just nu högst på önskelistan.

Hon bekräftar det ökande intresset för fågelskådning.

”Jag märker det bland kolleger och andra i näringslivet som man stöter på i jobbet. Det är många som är nyfikna. Och det är ett intresse man kan fortsätta med när man börjar jobba lite mindre. Det finns ju många resor man kan åka på som lockar.”

Annelie Dahlqvist sjöng tidigare i kör och fågelskådningen har precis samma effekt.

”Man tänker inte på någonting annat när man är ute. Det rensar skallen och man hämtar energi. Man träffar många människor som man kanske aldrig skulle stöta på annars. Det spelar ingen roll om man är vd eller vaktmästare, jobbar som förskolelärare eller är it-tekniker – man har samma intresse. Dessutom ger fågelskådningen alla promenader en större dimension. Man kan ju skåda var man än är.”

Stina Andersson tillhör den nya generationen fågelskådare. Med sina 27 år platsar hon i det yngre gardet av skickliga skådare som också fyllt på arsenalen med certifikat som ringmärkare. Hon gör regelbundet insatser vid Ottenby fågelstation.

Minervaugglan en önskedröm

Redan som liten blev hon utsläpad av föräldrarna och engagerade sig senare i fältbiologerna – en inkörsport för många blivande ornitologer.

”Det är en sak att se fåglar i fält, en helt annan sak när man håller dem i handen. Det är något speciellt när man får ögonkontakt vid ringmärkningen.”

”Jag minns fortfarande när jag första gången höll en dvärgbeckasin i handen i labbet. Det är häftigt att en så liten fågel kan avverka så många mil utan att landa.”

Hon har även varit med vid ringmärkning av ugglor, fått sin beskärda del av skarpa klor i händerna och burit hjälm i skogen när de besökt slagugglors bon.

”Jag är extremt förtjust i ugglor. Att få se en minervauggla sitta på någon stenmur i ett fint soligt landskap vore en önskedröm. Jag målar också och det har blivit väldigt mycket ugglor.”

Stina Andersson ser gärna nya arter, men säger sig ha ett sunt förhållande till skådningen och åker inte från Stockholm till Malmö utan tvekan.

”Men det är klart, om jag hade haft en egen bil hade det kanske varit en annan sak…”

”Min eländige granne”

Fågelskådning har blivit aningen enklare med ny teknik. Den första appen om fåglar kom redan 2004 i Sydafrika. I Sverige började de dyka upp först för tre år sedan. En hyfsat ny heter Kvitteromat. Den fungerar som Shazam och kan berätta vilken fågelart som sjunger (i stället för artisten bakom en låt). För skådarproffsen är Bird Alarm ett måste. Uppdateringarna där innehåller minst sagt noggranna positionsangivelser, inklusive karta och kan se ut så här:

”Tajgablåstjärt

1 ex honfärgad

Ses stationär

Jag obsar – säkert bestämd

Norrsidan av ön, precis öster om fyren i buskarna längs med stigen. Ej sedd på tio minuter.”

En del medlemmar använder galghumor, som i den här observationen av en röd glada som setts i Tungelsta:

”Sågs av min eländige granne O. Carlheden. Sträckte mot NO över Lillgårdsvägen 40. Själv är jag ute och primärskådar på annan ort och slapp således få tomtkryss.”

Club 300, föreningen som förr krävde att man sett 300 arter för att beviljas inträde, fungerar numera som en dynamo för entusiasterna.

Bland dem som nått 300 arter är nästa hägrande mål 400.

”Och i gänget som passerat 400 och är på väg mot 450 är det en riktig kamp. Det är knappt de vågar lämna landet av rädsla att eventuellt missa om det kommer in en raritet”, säger Hans Bister.

En svensk ornitolog som gjort sig internationellt känd är Per Alström, professor på Sveriges lantbruksuniversitet och Uppsala universitet och tills nyligen gästprofessor i Kina. Han är ett slags blandning av en nutida Linné och Indiana Jones (kikaren – i stället för piska – alltid inom armlängds avstånd).

Han har beskrivit sju nya fågelarter. Den senaste, Himalayatrasten, upptäcktes under tufft fältarbete på 4 000 meters höjd utmed Himalayas sluttningar på gränsen mellan nordöstra Indien och Kina.

”Jag har en andraplats när det gäller nya fågelarter beskrivna i Asien under de senaste 50 åren, och är bland de tio personer som beskrivit flest nya arter i världen under samma tidsperiod”, säger Per Alström som till och med har en sångare uppkallad efter sig, Alström’s Warbler.

"Fantastiskt när poletten trillar ned"

Exakt hur många arter som han zoomat in i kikaren har han ingen aning om.

”Jag har aldrig räknat efter, men några tusen är det säkert. För mig handlar det om naturromantik. Det är inte bara fåglar, känslan av att vara ute i och få se vackra miljöer och uppleva andra kulturer. Jag har sett väldigt mycket tiger och för några år sedan min första snöleopard.”

Han började titta på fåglar som sexåring vid Askimsviken söder om Göteborg och är numera expert på det som i skådarkretsar kallas ”LBJ” (little brown jobs) – hopplöst oansenliga arter.

”Jag har ett sjukligt intresse för de fåglar som är svåra att särskilja. Det är fantastiskt kul när polletten trillar ned och man förstår att den svarta pricken på örontäckarna är det som skiljer en art från en annan. Fåglar kan se likadana ut men vara genetiskt väldigt olika.”

Numera ger dna-tester svar på många frågor, men Per Alström har också ägnat sig åt museiornitologi, det vill säga rest runt i världen och rotat bland arkiverade exemplar för att lösa vissa gåtor.

Och däremellan krängt på sig ryggsäcken med uppemot 15 kilo utrustning, kamera, handkikare, tubkikare, inspelningsapparater och fångstutrustning för vandring i höghöjdsterräng eller kamp genom täta bambusnår för att få korn på extremt tillbakadragna sångare.

”Arter dör ut av och till och så mycket som en åttondel av alla världens fågelarter anses vara utrotningshotade. Men än så länge ökar antalet genom att nya arter upptäcks i och med att underarter klassificeras om som egna arter.”

Dessa nya arter har ett speciellt smeknamn bland raritetsjägarna: ”ett soffkryss”, det vill säga ett gratis tillskott på Club 300-medlemmarnas listor.

Jakten på stensvalan

Di Weekends förhoppning om att få uppleva pulsen kring ett äkta drag grusas. Rariteterna låter vänta på sig. Men det finns värre tillstånd för en ornitolog, som när en sällsynt art siktats men man missar att se den. En så kallad dipp. Det drabbar alla som jagar kryss, men blir också bra historier.

En av de mest snöpliga dipparna kan Hans Bister skryta med. Han åkte från Stockholm till Öland i jakt på en stensvala. Den hade varit synlig i några dagar och var ett morgontrött exemplar som började flyga först vid tiotiden på morgnarna.

Norr om Kalmar fick Hans Bister en rapport i mobiltelefonen om att den var uppe på vingarna.

”Jag fick ett nytt larm när jag befann mig mitt på Ölandsbron. Den var tagen av en sparvhök och var på väg att bli uppäten. Det var bara att vända och åka hem till Stockholm igen.”