Di Weekend REPORTAGE

Samtal i underjorden

PÅ HEMMAPLAN. Professor Suzanne Simards familj har försörjt sig i skogen i flera generationer. Själv tillbringar hon så mycket som möjligt av både arbetstid och ledighet bland träden.

Foto: Martin Adolfsson

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Den kanadensiska forskaren Suzanne Simard var först med upptäckten att träd kommunicerar under marken.
”Det enda som kan bromsa klimatförändringarna är att vi förstår att vi människor är ett med naturen omkring oss”, säger hon.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Regnet hänger i luften ovanför Pacific Spirit Regional Park i utkanten av Vancouver. Ett fint dis driver in från Stilla havet någon kilometer bort, kondenseras på murkna stubbar och droppar från ormbunkarnas blad. Runt omkring oss reser sig douglasgranarnas massiva stammar till 40 meter och mer innan grenverket börjar bre ut sig: ensamma, tysta jättar som silar det sparsamma dagsljuset.

I själva verket är de varken särskilt ensamma eller ens tysta, enligt vår ledsagare dr Suzanne Simard, professor på institutionen för skogsbruk och artbevarande på University of British Columbia. Under våra fötter utbyter träden ständigt information, näring och vatten i ett gemensamt nätverk som en klyftig redaktör på tidskriften Nature döpt till wood wide web.

I juni höll Suzanne Simard ett TED-talk med titeln How Trees Talk To Each Other som blev viralt. När det här skrivs har presentationen visats drygt två miljoner gånger. Hon inleder med att säga att hon hoppas förändra hur vi ser på skogar. Den följande korta redogörelsen för närmare trettio års forskning gör både det och lite till.

Påminner om intelligens

I praktiska experiment har Suzanne Simard visat att träd i naturligt växande skog kommunicerar med varandra under marken, via svampmycel som fäster sig vid rottrådarna i ett ofantligt, underjordiskt nätverk. Via nätverket hjälper starka exemplar svagare artfränder, genom att skicka näringsämnen och vatten från sina egna reserver. Träden kan också varna varandra för olika typer av faror. De underjordiska processerna tillåter på många sätt skogen att agera som en enda organism och påminner om det vi brukar kalla intelligens.

Nätverket samlar sig särskilt tätt kring starka äldre träd som Suzanne Simard kallar moderträd. Moderträden har stor betydelse för yngre träds livschanser och om de får dö en naturlig död delar de med sig av all sin information och all näring innan slutet. Om de däremot huggs ner går alltsammans förlorat för de andra träden i skogen.

Reaktionerna på hennes forskning tyder på att många har blivit berörda på djupet.

”Ända sedan anförandet får jag otroligt många mejl. Många är tacksamma och känner en slags lättnad över att jag har gett en vetenskaplig förklaring till något som de själva har haft på känn. Somliga berättar om djupt personliga upplevelser, andra skickar dikter, målningar och till och med sånger. Det är faktiskt underbart. Och det gör ont att inte ha tid att svara, jag är ju bara en enmansshow”, berättar hon.

Simards fynd tycks också gå emot evolutionsteorins tes om den starkes överlevnad. Hon har visat att naturliga skogar är komplexa system som går ut på att så många som möjligt ska leva vidare, både starka och svaga. I skogar som planterats för avverkning kan träden inte samarbeta på samma sätt och därför är de mer känsliga för skadedjur och klimatförändringar.

Resultaten visar på stora problem med dagens industriella skogsbruk.

Plötsligt finns också vetenskapliga belägg för känslan av att det är något mer med träden än vi lärde oss i skolan. Träden har ett eget språk. Vad kommer vi att få veta när vi lärt oss förstå det?

Idag ligger presentationsskylten från Suzanne Simards TED-talk längst upp i en bokhylla i hennes överbelamrade lilla arbetsrum på universitetet. Samma dag som vi träffas har hennes studenter i årskurs två en laboration för att öva på att undersöka och dokumentera artrikedomen i skogsmark. Laborationen ska äga rum ute i Pacific Spirit Regional Park och Di Weekends team ska få följa med. Halva baksätet på professorns lilla Toyota är nedfällt för att ett tiotal jordiga spadar ska få plats i bakluckan. Det krävs en hel del rotande för att kameraväskorna ska rymmas.

Parken är ett stort skogsområde som har fått växa fritt sedan det höggs ner efter en stor brand på 1800-talet. Träden här är som äldst 120 år gamla. Men det varma och fuktiga klimatet mellan bergen och Stilla havet är gynnsamt. Många av de väldiga douglasgranarna omkring oss reser sig till åtminstone sextio, sjuttio meters höjd. Det är inte utan stolthet i rösten som hon berättar om skogens växtkraft, här i hennes eget hörn av Kanada.

Skogen familjens levebröd

Suzanne Simards relation till skogen är gammal, på sätt och vis äldre än hon själv. Hennes farfar var skogshuggare och hennes pappa och farbröder likaså. Genom både deras erfarenheter och sina egna har hon upplevt hur skogsbruket förändrats från en småskalig, manuell verksamhet till dagens industriella skogsnäring.

”Min farfar och hans bröder hade fantastiska husbåtar som de använde när de avverkade vid en sjö en bit hemifrån. De byggde långa vattenrännor för timret, som ledde från skogsområdet som de avverkade och ner till sjön. Stockarna kom störtande utför rännorna och dök djupt, djupt ner i sjön för att sedan skjutas upp över ytan igen. Pappas jobb var att vänta nere vid sjön och samla ihop timret i flottar. Det var farligt. Timret flottades till en såg en bit nedströms. Ibland stockade det sig i forsarna och då fick någon klättra upp på timmerhögen med dynamit, aptera, klättra tillbaka och sedan spränga loss stockarna”, berättar hon.

Själv växte Suzanne upp i ett litet samhälle inte långt från staden Nelson, där hon bor i dag med make och två döttrar i tonåren.

”Jag och mina syskon tillbringade all tid i ’the bush’, som vi kallade skogen. När vi var vid sjön brukade vi följa vattenrännorna upp från stranden och in i skogen, där vi letade reliker från det gamla skogsarbetet. Då handlade det bara om lek. När jag blev äldre började jag bli mer och mer miljömedveten och lärde mig mer om skogen från det perspektivet”, säger hon.

”Men det var först efter min examen, när jag arbetade på ett skogsbolag, som jag började förstå vad dagens skogsbruk med kalhuggningar verkligen innebär. Visst, nedhuggen skog ersätts med planteringar, men det blir en annan sorts skog, känsligare och mindre artrik. Jag kände mig mer och mer kluven till min egen roll, vilket så småningom ledde mig tillbaka till universitetet och forskning.”

Man skulle kunna tro att en person som är uppvuxen i skogen, i en familj av skogsarbetare, som själv har arbetat i skogen och som nu forskar och undervisar om skogen, skulle ägna sig åt någonting annat på sin lediga tid. Men nejdå. Suzanne tillbringar också all sin lediga tid i skogen.

»Folk tycker faktiskt om kalhyggen«

”När jag är i Vancouver undervisar jag och springer i skogen. När jag kommer hem är jag också ute här hela tiden. Det får mig att känna ett stort lugn och en stor tacksamhet. Ungefär som ni reagerade när ni kom hit idag: ’Wow, det här är fantastiskt!’ Det är ingenting konstigt med det. Kemin i våra hjärnor har utvecklats ute i naturen. Jag måste få min dos av skog, annars mår jag dåligt.”

Jag påpekar att skogen på ett sätt har anledning att vara tacksam mot henne också, efter hennes upptäckter.

”Jag kan känna trädens tacksamhet”, svarar hon. ”Och jag är tacksam tillbaka för att de delar med sig av sina hemligheter.”

När Suzanne Simard berättar om hur hon upplever naturen får man en känsla av att hon egentligen inte blev särskilt överraskad av sina sensationella forskningsresultat. Som om de bara bekräftade vad hon redan anat: Att hela naturen är ett enda sammanhängande och ömsesidigt livsuppehållande system där vi själva har en naturlig plats.

Träden lever i populärkulturen

Att Suzanne Simards forskning uppmärksammats just nu är delvis ingen tillfällighet. Klimatförändringarna är samtidens stora ödesfråga och vårt ömsesidiga beroendeförhållande med naturen bearbetas i såväl politiska som konstnärliga sammanhang. Temperaturen i Arktis stiger: vid ett mättillfälle i november i fjol var den 20 grader högre än normalt.

Berättelser om träd som aktivt lever tillsammans med människor har funnits så långt tillbaka som i det antika grekiska dramat och sannolikt ännu längre, men i tider när naturen upplevs som hotad får de extra lyskraft. Författaren J.R.R. Tolkien skrev om enter, trädens vandrande herdar, i trilogin om Härskarringen i skuggan av första världskriget och den accelererande industrialiseringen. År 2009 fick James Camerons film Avatar om det besvansade naturfolket na’vi, sammanlänkade med det stora Moderträdet, filmfans att vilja emigrera till deras planet Pandora. (I april offentliggjorde filmbolaget att inte mindre än fyra uppföljare är planerade, den första med biopremiär 2019.)

”Jag älskade Avatar”, säger Suzanne Simard.

”En sak som filmen gjorde var att visa den starka länken mellan na’vifolket och naturen. Vi har också en sådan länk, vi har bara glömt bort den. Vi kan inte lösa problemet med klimatförändringar enbart med hjälp av teknologiska framsteg. Den enda lösningen är att vi inser att vi människor är ett med naturen omkring oss.”

Empatiskt i tysk storsäljare

Ett annat tecken i tiden är framgångarna för den tyske skogvaktaren och författaren Peter Wohllebens bok Trädens hemliga liv. I boken gör han en personlig tolkning av forskningsresultat utifrån sin erfarenhet som skogsvaktare. Träden beskrivs konsekvent med ord som brukar förknippas med människor: De tillskrivs ett känsloliv, de känner smärta och har förmågan att välja mellan olika handlingsalternativ.

Äldre träd uppfostrar och ”ammar” sin avkomma. Ungträd utanför kretsen av äldre benämns som gatubarn.

I det sista kapitlet argumenterar Wohlleben för en större empati med växtvärlden och lyfter fram Schweiz grundlag som ett positivt exempel: ”Så är det till exempel inte tillåtet att kapa blommor vid vägkanten utan rimlig anledning. Internationellt har man mest skakat på huvudet åt detta synsätt, men själv välkomnar jag definitivt att de moraliska gränserna mellan djur och växter börjar suddas ut. När vegetationens förmågor blivit allmänt kända och dess känsloliv och behov erkända, borde också vårt sätt att hantera växter efterhand förändras”, skriver han.

När boken gavs ut i Nordamerika så var det Suzanne Simard som skrev förordet. Hon har synpunkter på vissa av hans källhänvisningar och håller inte med om alla hans slutsatser, men är ändå på det hela taget positiv.

Träden bestämmer när de vill tappa sina löv

”Jag skulle inte uttrycka mig på samma sätt som han gör. Men det är bra att boken väcker ett intresse för skogen.”

I Kanada har ursprungsbefolkningen bedrivit skogsbruk för egna behov i många hundra år.

”Många ser ner på deras kunskap. Men deras förståelse av naturens mysterium är också baserad på vetenskap, trial and error. De avverkade också, men bara vad de behövde och för specifika syften. Vi har tagit över skogsbruket från Europa, men applicerat tekniken på en skog som vi egentligen inte känner. Vi hugger ner för fort och vi hugger ner mer än vi behöver. Vi måste bli mer återhållsamma. Jag är övertygad om att vi faktiskt kan öka skogens produktivitet om vi lär oss förstå hur den fungerar och tar större hänsyn till det.”

Kritiska röster tystnade

Det är inte svårt att föreställa sig att skogsindustrin skulle kunna känna sig hotad av Suzanne Simards forskningsresultat. Hon berättar också hur hennes forskning stötte på hårt motstånd under 1990-talet, både från skogsindustrin och andra forskare.

En artikel publicerad i Nature 1997 ledde så småningom till att hon slutade arbeta för staten och flyttade över till universitetsvärlden, men även där gick kritiker omvägar för att svartmåla hennes arbete. I takt med att forskare i andra delar av världen kommit fram till liknande resultat har dock kritiken tystnat.

Även sedan hennes TED-tal fick stor publik har responsen från skogsbolagen i stort sett uteblivit. Men Suzanne Simard ser åtminstone den uteblivna misskrediteringen som ett gott tecken för framtiden.

”Det finns ett utbrett motstånd mot miljötänkande i dag och det är ekonomiska krafter som ligger bakom. Men klimatförändringarna gör att vi måste tänka om nu. Jag tror att ju mer av mina och andras forskningsresultat som sprids, desto snabbare kommer det att leda till en förändring.”