Di Weekend REPORTAGE

Rwanda: från tragedi till afrikansk tech-hub

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Alexander Shcherbak

På 25 år har Rwanda gått från kaos till att bli en av den afrikanska kontinentens ledstjärnor. Ur ruinerna efter folkmordet har landet byggts upp med satsningar på fibernät, tech och startups som ska ta landet och Afrika ur fattigdom – och som väcker svenska investerares nyfikenhet.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Den gröna vimpeln fladdrar när motorcykeln kommer körande upp för en av Kigalis många kullar. En helt vanlig syn i den rwandiska huvudstaden, där motorcykeltaxi är det snabbaste, smidigaste och billigaste sättet att ta sig runt på. Det är bara vimpeln som skiljer den här från de många andra motorcyklarna som rullar förbi på gatan.

”Den är vårt signum. Ser du en grön flagga vet du att du får en säker resa”, förklarar Eric Nshimiyimana, landchef på Safemotos, när han hoppat av, tackat föraren för åkturen och returnerat sin hjälm – utan att betala.

Betalningen sker nämligen i företagets app, där man också beställer sin resa. Det har gett Safe­motos smeknamnet ”Uber för motorcykeltaxi”. Men även om en digital betalning minskar risken för att bli skinnad eller rånad, är det framför allt den ökade garantin om att komma fram hel till sin slutdestination som bidragit till Safemotos ­renommé som ett av Rwandas hetaste techföretag. För en vanlig resa, där föraren sicksackar sig fram på hårt trafikerade vägar, och där man som passagerare som mest bara har en löst sittande hjälm som skydd, kan vara en skrämmande och farlig upplevelse. Något grundarna till Safemotos, kanadensaren Barett Nash och kenyanen Peter Kariuki, själva fått erfara.

”Idén till företaget fick de faktiskt efter att Peter var med om en allvarlig olycka, där han slog ut flera tänder.”

Statistiken talar sitt tydliga språk. I Rwanda är motorcyklar inblandade i närmare 80 procent av alla trafikolyckor. Men med teknikens hjälp har Safemotos sedan starten 2015, utvecklat ett mätsystem som belönar förare som kör säkert, och hittills har ingen av dem varit med i någon olycka. Nyligen lanserades bolaget i Kinshasa, huvudstad i Demokratisk republiken Kongo, och trots att det kostar lite mer att åka med Safemotos är bolaget övertygat om att deras, i dag drygt 600 dagliga resor, snabbt kommer att öka – inte minst i takt med att allt fler afrikaner skaffar smarta tele­foner.

FAKTA
Rwanda

Antal invånare: 12,2 miljoner.

Yta: 26 338 m2 (lite mindre än Småland)

President: Paul Kagame.

Historia i korthet: Koloniserades 1885, först av Tyskland och sedan Belgien. Självständigt 1965. År 1973 tog dåvarande försvarsministern Juvénal Habyarimana makten i en statskupp. I april 1994 sköts Habyarimanas plan ner och hans död blev inledningen till folkmordet som varade till 4 juli samma år.

VISA MER
FAKTA
3 frågor till frågor till Gabriel Ekman

Gabriel Ekman är svensk entreprenör som driver bolaget BAG Innovation i Kigali.

Hur hamnade du i Rwanda?

"Det började med att min pappa startade en entreprenörsskapsskola här i Rwanda. I Sverige hade jag jobbat för Drivhuset, som hjälper studenter att starta bolag genom vägledning och utbildning. När jag kom hit 2016 såg jag rätt snabbt att det fanns ett behov av något liknande här. Därför startade jag rekryterings- och affärsrådgivningsföretaget BAG Innovation tillsammans med min medgrundare Yussouf Ntwali."

Ni startade företaget för knappt två år sedan. Vilken lucka såg ni att ni kunde fylla?

"Rwanda är ett land som satsar mycket på it och utbildning och pushar sina medborgare att starta företag. Men vi såg också att många som går ut universitetet kunde ha välfyllda cv:n, men ändå sakna praktisk erfarenhet av ­arbetslivet och det "utanför boxen"-tänk många företag söker. Det vi gör är att hålla case-baserade utbildningar som ska öka förmågan till problemlösning. I dag utbildar vi ungefär 30 konsulter i veckan och hjälper företag med rekryteringar och affärsutveckling."

Som svensk, hur är det att driva företag i Rwanda?

"Mycket är väldigt likt företagsklimatet i Sverige. Det går förhållandevis fort att registrera ett företag, myndigheterna är ganska hjälpsamma och generellt har jag känt att det är lätt att ta sig fram i landet. Näringslivet och startup-scenen är dessutom fortfarande ganska liten, och det är lite 'alla känner alla'.

VISA MER
12 miljoner människor på liten yta

Safemotos är bara ett exempel på de många startups som etablerat sig i Rwanda de senaste åren när teknikutvecklingen har gått i en ­rasande fart. Drönarbolag som kör ut mediciner på landsbygden, miljövänliga motorcykeltvättar och digitala plånböcker är exempel på andra ­bolag, som helt håller på att vända upp och ner på bilden av det lilla landet i Afrikas hjärta,

Rwanda är fortfarande ett av världens fattigaste länder. Sverige ger varje år 230 miljoner kronor i bistånd till landet. Majoriteten av befolkningen arbetar inom jordbruket. Det är också ett av världens mest tätbefolkade länder, där cirka 12 miljoner människor bor på en yta ungefär lika stort som Småland.

Men när det gäller täthetsrekord har Rwanda de senaste åren också seglat upp i en annan kategori. I dag räknas Kigali till en av Afrikas techhub-tätaste städer, jämte huvudstäder i betydligt större länder som ­Nigeria, Kenya och Sydafrika. Och med en ekonomi som växer mellan 5 och 8 procent årligen och en teknisk utveckling som håller på att ­revolutionera landet, har många fått det väldigt mycket bättre på kort tid. I dag äger över 90 procent av befolkningen en ­mobiltelefon och i större delen av landet finns ­fiber och 4g-nät – ”betydligt bättre uppkoppling än på den engelska landsbygden”, som en anställd på en brittisk välgörenhetsorganisation uttrycker det.

Kiosker lockar mikroföretagare

Den väl utbyggda internetinfrastrukturen har ­bolaget African Renewable Energy Distributor, ARED, kunnat surfa på. Dess drygt 500 solenergidrivna internetkiosker, har blivit särskilt populära på landsbygden i Rwanda och Uganda. Hit kommer kunder, som inte har tillgång till en smart telefon eller dator, för att använda internet till att kommunicera online, betala fakturor och skatt och få tillgång till all världens kunskap, men också ladda mobilen och använda bluetooth-skrivare.

”Många av våra kunder är mikroföretagare som sköter sitt bolag via våra kiosker. Genom att skapa en bärbar infrastruktur gör vi internet tillgängligt även för de allra fattigaste, inte bara medelinkomsttagare, vilket skapar jobb”, säger grundaren Henri Nyakarundi.

Kioskerna började han rulla ut 2013 och med parollen ”ju större problem att lösa, desto större business” hävdar han att det inte finns någon bättre tid än nu att vara entreprenör i Afrika. Men att bolagsbygget varit långt ifrån problemfritt hymlar han inte heller med. Till en början, berättar han, att kioskerna höll på att bli en flopp, när de möttes av skepsis från landsortsbor som sett otaliga projekt ”som ska rädda Afrika” komma och gå. En del i att bygga upp tilliten kring att ARED är här för att stanna, har därför varit att ta hjälp av lokala franchisetagare, där varje kioskägare i regel försörjer omkring tio familjemedlemmar.

Och det är inte bara tveksamma landsbygdsbor har behövt övertygas. Minst lika svårt har det ­varit att hitta investerare som vill satsa på socialt ­entreprenörskap. Med åren har Henri Nyakarundis frustration över det byggts upp, och när det kommer på tal blir han så upprörd av att han nästan börjar skaka.

”Jag har sett så många bra idéer här som verkligen skulle kunna göra skillnad för Afrika, men utan kapital stannar det vid drömmar.”

Produktion sker i Tyskland

Hans eget bolag har till stor del finansierats via prispengar och stipendier, ett mycket vanligt sätt att få in såddfinansiering, visar det sig när jag pratar med fler företagare. Men den kritiska punkten kommer när man ska skala upp. I ARED:s fall fick man till slut in pengar från tyska GreenTec Capital Partners. De drygt 10 miljoner kronor bolaget hittills fått in, har gått till att producera kioskerna. Men i brist på fabriker och rätt ingenjörskompetens på den afrikanska kontinenten tillverkas de i dag i Tyskland.

”Jag ville verkligen producera här i Afrika, och har letat hur mycket som helst, men till slut fick jag finna mig i att det inte går. Det gör vår tillverkning mycket dyrare och därför ännu mer kapitalintensiv än vad den skulle behöva vara. Och där önskar jag att fler afrikanska miljardärer skulle göra en insats. För de finns, men de investerar inte i startups, utan i fastigheter och annat de ser som säkrare.”

Att kapital – oavsett var det kommer ifrån – är en bristvara, är han inte ensam om att vittna om. För de flesta entreprenörer är ett banklån, med en ränta på cirka 17–20 procent, uteslutet. Samtidigt har utländskt riskkapital varit avvaktande. Att marknaden är liten och många är fortfarande låginkomsttagare är två av argumenten. Landets historia som skådeplats för ett av de brutalaste folkmorden i modern tid, väger också in, och något de flesta associerar Rwanda med.

Svår väg framåt efter folkmord

Under tre månader 1994 mördades omkring 1 miljon människor, majoriteten av dem tillhörande folkgruppen tutsier, när människor ur folkgruppen hutuer vände sig mot och angrep sina grannar. Västvärlden har i efterhand kritiserats för passivitet och att inte ha försökt stoppa massmorden, som tog slut när rebellgruppen Rwandas patriotiska front, som leddes av sittande president Paul Kagame, besegrade regeringsstyrkorna i juli 1994.

Under en promenad på Kigalis kliniskt rena ­gator, i ett land som förbjöd plastpåsar redan 2008 och som varje månad arrangerar en för landet ­gemensam städdag, är det svårt att föreställa sig att det för mindre än 25 år sedan låg döda, lemlästade kroppar överallt här. Under åren sedan folkmordet har mycket arbete lagts på att ena landet. En process som beskrivits som ett skolboks­exempel på hur ett land ska gå vidare efter ett ­nationellt trauma. I dag är det tabu att prata om olika folkgrupper, alla är rwandier, och de enda spåren som är kvar av den blodiga historien är minnescentret som ligger intill den massgrav där 250 000 personer fått sin sista vila.

”Men när man säger Rwanda är det fortfarande folkmord och litet, fattigt land i Afrika många kommer att tänka på. Vissa har också hört talas om att det finns gorillor här. Men generellt har de flesta en förlegad bild av landet, även om det sakta håller på att ändras”, säger Jenny Ohlsson, Sveriges första ambassadör i Rwanda.

Hit kom hon för första gången för drygt tio år som politisk rapportör. Sedan dess har hon på nära håll bevittnat landets snabba förvandling, men tycker ändå att landet ofta får kämpa i motvind. Särskilt när landet gör vägval som går på tvärs med den stereotypa bilden av Afrika, som till exempel när Rwanda 2018 slöt ett sponsoravtal med fotbollsklubben Arsenal.

Vägvisare i guldsits

”Rwanda är ett litet land, utan kust eller­ ­betydande naturresurser och inser själva att de måste göra ganska radikala, långsiktiga satsningar för att häva sig ur fattigdomen och stå på egna ben. Turismen är Rwandas största källa till utländskt kapital och man satsar hårt på att öka den. Det manifesterades bland annat i det uppmärksammande avtalet med Arsenal, där en enorm debatt uppstod om huruvida ett fattigt land kan göra på det sättet, trots att biståndspengar inte användes. Att göra en reklamkampanj som sticker ut så är lite typiskt för Rwanda, och även om deras, ibland överambitiösa satsningar, oftast möts med skepsis, har de flera gånger också visat sig vara smarta och ge långsiktigt positiva resultat.”

Att kunskapen om landet varit begränsad tror hon också har påverkat den blygsamma närvaron från svenska företag i landet. Ericsson och Sweco, har verksamhet i landet, även Kinnevik-ägda Millicom, har varit verksamt här, men sålde för några år sedan sin verksamhet till ett annat telekombolag. Den senaste tiden har hon dock märkt att fler svenska bolag blivit nyfikna på Rwanda. I slutet av 2018 gjorde till exempel Optimizer Foundation sin första investering i Rwanda, i en e-handel som säljer mensskydd, och andra intim- och hälsoprodukter för kvinnor. Samtidigt har stiftelsen Norrsken planer på att etablera sig i landet, och det visar sig att grundaren Niklas Adalberth besökt landet bara några dagar innan jag kommer hit.

”Det är positivt att fler är nyfikna. I Rwanda har Sverige också ett gott renommé. Att vi tänker grönt och digitalt, att vi är lågmälda, inte är korrupta och inte har någon historia i landet uppskattas.”

Många internationella bolag som etablerat sig här de senaste åren, har också sett Rwanda som en bra bas och språngbräda till resten av Östafrika. Att landet, särskilt i jämförelse med grannländerna, är politiskt stabilt, lugnt och säkert, med polis och militär i nästan vartenda gathörn, har setts som en fördel.

”Säkerheten är avgörande för bilden av Rwanda och för möjligheten till investeringar. Här är man väl medveten om hur historien fortfarande präglar mångas bild av landet och man tar inga risker. Händer minsta lilla säkerhetsincident vet man att 25 års arbete kan raseras på bara några sekunder”, säger Jenny Ohlsson.

Hjärnan bakom landets snabba uppbyggnad och utveckling är, enligt alla jag talar med, presidenten Paul Kagame. Han beskrivs ofta som en blandning mellan en officer och en vd, som är exekutiv, superstrategisk och långsiktig i sina handlingar. Med en nolltolerans mot korruption och en kaxig attityd mot omvärldens förståsigpåare, satte han redan vid millennieskiftet upp ambitiösa målsättningar för hur landet skulle ta sig ur fattigdom. Flera av åtgärderna som förlängd obligatorisk skolgång och stora satsningar på sjukvård, börjar man nu se resultat av. Och så länge alla rwandier tycks få det bättre, verkar de flesta i landet se mellan fingrarna med att Kagame fick drygt 98 procent av rösterna i det senaste valet 2017, och två år ­tidigare ändrade konstitutionen för att kunna ställa upp för omval en tredje gång. Att han stoppade folkmorden, som till och från hade pågått under stora delar av 1900-talet, talar också till hans fördel, i ett land där 91 procent av befolkningen fortfarande är rädda för att ett inbördeskrig ska bryta ut, enligt World value survey (att jämföra med 2,7 procent i Sverige).

"Kunskapsnation" – ett uttalat mål

Den starka ledningen har varit en förutsättning för att snabbt kunna gå fram med den vision 2020 som ritades upp år 2000, med målet att göra Rwanda till en kunskapsnation. I linje med den har utveckling drivits på alla fronter på samma gång. Skolor och sjukhus har byggts upp samtidigt som tech, näringsliv och informationsteknologi fått en central roll för att säkra den lilla ­nationens framtid.

”I Sverige har ni haft 150 år på er att prova er fram och bygga upp ett modern samhälle. Men vi har inte den tiden. Ska vi vara ett modernt och innovativt land om tio år, måste vi handla nu”, ­säger Steve Mutabazi, chefsstrateg för teknikutveckling på Rwanda Development Board, landets utvecklingsmyndighet.

Det var han som ledde projektet med att täcka hela landet med 4g-nät. Ett projekt som blev klart i december 2017, i enlighet med presidentens tidsplan. Nu driver Steve Mutabazi nästa steg i landets uppkopplade resa: uppbyggnaden av superprojektet Kigali Innovation City, en helt ny statsdel inspirerad av Silicon Valley och Singapore, där högskolor, start up-hubbar och 5 000 kontorsplatser ska samlas och stå färdiga under 2019.

”Vår tanke är att det här ska bli en grogrund för kunskap och innovation. Hit ska vi locka de senaste teknologierna, de smartaste människorna och utbilda de bästa forskarna, matematikerna, programmerarna och ekonomerna i Afrika. Det är här vi ska hitta lösningarna för vår kontinent.”

Till stadsdelen vill han också locka företag, och därför har en lång rad företagsvänliga initiativ, som att göra bolagsregistreringsprocessen så smidig att den inte tar mer än några timmar, genomförts de senaste åren. Det har bidragit till att Rwanda knep en 29:e plats i Världsbankens senaste ”Ease of Doing Business”-rankning - näst bäst i Afrika efter Mauritius, och före europeiska länder som Nederländerna och Schweiz. Nästa steg för att knuffa på utvecklingen är en jättefond på 100 miljoner dollar, som staten tagit initiativ till och skjuter till 30 procent av kapitalet till, berättar Steve Mutabazi. Resterande 70 procent ska utländskt kapital och privat näringsliv stå för.

”Får vi alla de här bitarna på plats, vilket jag verkligen tror att vi kan få, är jag övertygad om att Rwanda kommer att vara ett medelinkomstland redan 2035.”

Dit är det dock en bit kvar. Men en tiominuters motor­cykeltaxiresa därifrån finns en stark tro på att framtidsutsikterna mycket väl kan bli verklighet. Uppe på en av Kigalis kullar tronar nämligen det nybyggda konferenscentret, känt som Afrikas dyraste byggnad hittills. När det byggdes kallades det onödigt skrytbygge. Men den globformade byggnaden, som på natten blinkar i den rwandiska flaggans gult, blått och grönt, har redan visat sig vara en god investering, som lockat till sig ett stort antal konferenser som valt ­Kigali framför andra etablerade kongresstäder som Nairobi eller Lagos. En dragningskraft som också börjar få effekt på investerare.

Klimatsmart affärsidé blev hans livsprojekt Investerare: fattigdomen största hindret

”Det är mycket snack om Rwandas techscen, men bolagen här är fortfarande rätt små, och hittills har jag inte hittat något att investera i”, säger en sydafrikansk investerare som inte vill medverka med namn.

Mellan två seminarier berättar han att han har köpt aktier i Spotify och är besviken på att Izettle inte gick till börsen. Han är van vid att investera i mognare marknader, och tror att den utbredda fattigdomen i Rwanda, där fokus för många människor fortfarande är nästa mål mat och inte att bygga bolag, är det största hindret för att öka på innovationstakten.

”Men om två-tre år är nog Rwanda en riktigt intressant investeringsmarknad.”

Än mer optimistisk är Duncan Lumwamu, som driver Pointe Africa, ett kenyanskt investment­bolag med fokus på Afrika söder om Sahara.

”Rwanda är ett av länderna i Östafrika som har rätt mix av öppen ekonomi, regulatoriskt stöd och tillväxtmöjligheter för att fånga en investerares öga. Vi har mött flera bolag här som vi är intresserade av”, säger han.

Hitrest från Nairobi, vars pulserande techscen är välkänd, tror han Rwanda står inför en liknande utveckling. Särskilt om någon startup blir en succé, likt den Swish-liknande betaltjänsten Mpesa, som bidrog till att etablera Kenya som ett innovativt techland.

Hur långt bort en sådan framgång är för Rwanda, är dock omöjligt att säga. Från regeringens sida uppmuntras landets invånare att satsa på entreprenörskap. Om bara ett par av alla techbolag som föds nu växer till att bli enhörningar, kan Rwandas ekonomi, rykte och framtid förändras i grunden.