Di Weekend REPORTAGE

Ridsport: Familjefrid på hästgården

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Planen för Monica Lindstedts uppfödning – hon har cirka 25 hästar på sin gård vid Båven – är att ta fram dressyrhästar för de högsta klasserna. ”Men en del hoppar ju ändå. Och jag vill att de ska kunna hoppa över en bom. Hästar behöver få göra det, hur dressyrinriktade de än är. Det gör dem till sundare individer”, säger hon.

Jack Mikrut

Hästarna gör Hemfridgrundaren Monica Lindstedt jordad och ödmjuk. Men även när det gäller hästar driver hon företag: avelsverksamhet. ”Jag är ett stamtavlefreak”, säger hon.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Städ- och tjänsteföretaget Hemfrid startades faktiskt som ett dotterbolag till Monica Lindstedts stuteri, Stjärnbro. I dag har företaget 2 200 anställda och omsätter kring 650 miljoner kronor.

Stuteriet har också vuxit, men inte i samma takt förstås. I stallar och -hagar kring gården intill Båven i Södermanland finns 25 hästar. Två anställda, -maken Lennart Hjalmarsson och Monica Lindstedt själv räknas in i arbetsstyrkan.

Monica Lindstedt har precis lämnat över ordförandeklubban i Före-tagarna för att få mer tid till Hemfrid. Och för hästarna – inte minst aveln.

”Företagande och hästar kompletterar varandra bra. Hästarna gör att man blir jordad. Man kan inte forcera det, naturen har ju sin gång. Kontakten med djuren ger en dimension till i livet”, säger hon.

Oavsett hur effektiv och kreativ man är kan ledtider i avel inte kortas. Det är bara att ha tålamod, kanske inte den vanligaste egenskapen hos en entreprenör som Monica Lindstedt.

FAKTA
Monica Lindstedt

Ålder: Född 1953.

Karriär: Vd Folket i ­Eskilstuna, vd Fackpressförlaget inom Bonnier, medgrundare Metro, grundare Hemfrid, vd Hemfrid 1996–2002 sedan dess ordförande Hemfrid.

Sjärnbro: Cirka 25 hästar, uppfödning med ­inriktning på dressyr. Omsätter drygt 2 Mkr

per år.

VISA MER

Men hon har alltid varit intresserad av avel, och har även fött upp hundar: cocker spaniel och labrador.

”Jag är ett stamtavlefreak. Det är så intressant att se hur saker förärver sig”, säger hon.

Hon berättar historien om hur Albert Einstein en gång hade en väldigt vacker dam till bordet.

”Hon ska ha sagt att ’Tänk om vi fick barn tillsammans, med er intelligens och mitt utseende’. Då undrade han om fröken hade tänkt på att det faktiskt kunde bli precis tvärtom. Damen var Marilyn Monroe”, säger Monica Lindstedt.

Även när det handlar om hästar är utseende och intelligens viktigt, men inte bara det. Temperament, arbetsvilja och gångarter är andra parametrar.

”Målet är att hela tiden få fram en bättre individ. Du kan betäcka det -bästa stoet med den bästa hingsten och få en högst ordinär varelse”, säger hon.

På samma sätt kan mediokra ston få fantastiska avkommor.

”Du ökar sannolikheten om du gör medvetna val”, säger Monica Lindstedt.

När Di Weekend Ridsport är på besök har tre föl fötts de senaste tre -veckorna och ytterligare två är på väg vilken dag som helst. Tre av dem är efter hingstar som ägs av familjeföretagaren och näringslivsprofilen Antonia Ax:son Johnson, som har en stor avels- och dressyrverksamhet på Lövsta utanför Stockholm.

Dressyren är också Monica Lindstedts fokus. Fölen ser fantastiska ut, med sina långa ben och nyfikna ögon. Men om de har det rätta psyket, steget och styrkan, det visar sig först om ett par år.

”Jag har en tvååring nu som jag är väldigt nöjd med. Där tycker jag mig kunna dra slutsatsen att jag har gjort avelsframsteg. Hon har blivit bättre än sin mamma”, säger Monica Lindstedt.

Pappan har hon hittat i Tyskland, han är en av de främsta tyska dressyrhästarna just nu, säger hon.

”Man får inte bli hemmablind, man måste kunna se vad har stoet har för starka sidor och vad hon har för svagheter. Och sedan försöker man dubbla de starka.”

Mamman och pappan får gärna vara vad hon kallar för typlika, ungefär samma typ av häst. Men de ska samtidigt inte vara för lika – och inte för nära släkt.

”De gamla hästfarbröderna sa ju att man ska kunna räkna till sju släktled. Går du tätare är risken att man dubblar de dåliga anlagen.”

”Det är som ett riskkapitalbolag”

Medan Hemfrid omsätter 650 miljoner kronor omsätter Stjärnbo drygt 2 miljoner kronor, beroende på hur många hästar som säljs det året. Att bli rik på avel är få förunnat.

”Jag brukar säga att min ambition är att gå plus minus noll över en konjunkturcykel. Om jag brukar nå det? Det händer”, säger hon.

Men leveranstiden är som sagt lång, processen dyrbar och utfallet osäkert.

”Det är som ett riskkapitalbolag. Du gör tio investeringar, får två högst -ordinära affärer, sex som går plus minus noll och förhoppningsvis två som kan finansiera de andra. Men det är över tid. Vissa år är det bara svarta hål.”

Hon brukar få fram mellan ett och fem föl. I år är det alltså jackpott, men andra år blir det inget. Hon betäcker inte sina ston mer än vart annat år, och ofta med sperma som flygs in fryst från utlandet. Hon letar efter hingstar med det rätta anlagen på nätet, åker på hingstvisningar och unghästtävlingar. På Falsterbo Horse Show har hon varit i alla fall de senaste femton åren.

”Jag följer dressyren och aveln på samma sätt som andra följer golf eller tennis”, säger hon.

Kostnaden för en betäckning varierar kraftigt.

Inom fullblodsaveln, där galopphästarna tas fram, betäcks stona naturligt. Då kan en hingst ha maximalt 50 ston per år. En bra hingst kan få 100 000 kronor för sitt jobb, ibland mer.

Inom ridsporten har man inte de begränsningarna berättar Monica Lindstedt, betäckningen sker via insemination.

”Det finns hingstar som har 600 avkommor på ett år à 25 000 kronor till exempel. En av de populäraste tyska dressyrhingstarna, Sandro Hit, hade så många ston på ett år. Nu är han äldre och inte riktigt lika efterfrågad.”

För världens dyraste dressyrhingst, Totilas, som sägs ha sålts för över 100 miljoner kronor, var priset 80 000 kronor – utan någon som helst garanti för att stoet blev dräktigt.

”Hingsteriet är som vilken business som helst, alla vill tjäna så mycket pengar som möjligt. En hingst ska ha minst 30 ston per år för att det ska gå plus minus noll. ”

Undviker nattbesök tack vare kamera i stallet

När ett sto väl blivit dräktigt tillkommer givetvis veterinärräkningar och -andra utgifter, även om själva nedkomsten sker hemma på gården.

Monica Lindstedt har låtit installera en kamera i stallet så att hon kan hålla koll utan att behöva gå ned till stallet på nätterna.

”För det mesta klarar stona det själva men jag vill finnas standby om det skulle vara någonting. Men ibland tänker jag att det här dröjer nog en stund till, och nästa gång jag tittar ligger det en föl-unge i boxen. Och ibland fölar stona i hagen, utan förvarning.”

Det är förstås ofta svårt att skiljas från hästar som hon själv fött upp.

Ridsport: Stephanie ­Holmén – hopplöfte i balans

”Jag kan inte se dem som produkter. Ibland placerar jag dem mer än säljer dem: jag vill att det ska bli en bra kombination med ryttaren och -ägare”, säger hon och berättar om en häst hon sålt till Moskva, vars nya ägare skickar en video på hästen och deras framsteg varje vecka.

”Man får en större familj, det är gulligt”, säger hon och visar en film där hästen får tårta med -morötter på sin sexårsdag.

Monica Lindstedt säljer de flesta hästarna när de är mellan tre och sex år, även om det har hänt att hon sålt föl.

”Egentligen behåller vi bara ston. Alla pojkar är till salu”, säger hon.

Två ridpass om dagen

Hittills har hon två egenuppfödda dressyrhästar som går svår klass. Men hon rider dem inte själv.

”Nej, nej, det har jag proffs till.”

Kitaro rids av Stefan Jansson och Cabaletta av Carl Hedin.

”Ryttaren måste passa hästen, det är som ett äktenskap. Hur duktig ryttare du än är passar du inte på alla hästar, och hur bra häst du än har går det inte med vilken ryttare som helst.”

Monica Lindstedt beskriver sig som en ”medelbra medelsvår” ryttare. Hon tävlade sin förra ridhäst i medelsvår dressyr, men har nu en ny häst – som hon inte har fött upp själv.

”Det tar ju så lång tid. Jag skulle ju vara över 70 år när den var färdig”, -säger hon.

När hon är hemma på gården rider hon en eller två hästar varje dag, både lättare rundor i skogen och hårdare dressyrpass i ridhuset.

”Jag går inte på workout, jag håller på med mockout”, skrattar hon men blir sedan allvarlig.

”Jag är så avundsjuk på de där som verkligen har det i sig. Att rida är som att dansa med ett djur, alla har det inte i sig. Och det syns redan på hur de rör sig kring djuren. En del kan läsa av djur och djur kan läsa av dem. Andra skrämmer ett djur bara genom att gå förbi.”

De flesta skulle nog säga att man inte blir en medelgod medelsvår ryttare utan att ha det i sig. Och djurintresset – det har hon haft så länge hon minns.

”Även om mina föräldrar gjorde allt de kunde för att motarbeta det. -Pappa tyckte inte att man skulle ta på sig ett så stort ansvar, och så mycket jobb, frivilligt”, berättar hon.

Men hon lyckades tjata sig till både en hund, en omplaceringshund som varit med om en tågolycka, och att få rida på ridskola från åtta-nioårsåldern.

När familjen sedan flyttade utomlands hittade hon en ponnyhingst i grannskapet som hon fick rida, oftast barbacka i skogen.

Första egna hästen köpte hon 1989 när hon var vd på Folket i Eskilstuna.

”Att jobba på en dagstidning, det är att jobba dygnet runt. Jag bara -kände att jag måste ha något som är här och nu. Då köpte jag mig min första häst.”

Aveln kom dock senare.

”Den genomsnittliga uppfödaren är en medelålders kvinna som tar föl -efter sin älskade ridhäst. Så ville inte jag göra det, jag ville göra det ordentligt.”

Hon köpte ett sto från Tyskland. Och sedan var det igång.

Levande industri i Tyskland

Den svenska aveln har de senaste åren varit en krympande verksamhet. Men så visade den senaste rapporten på en liten uppgång. Antalet betäckta ston är dock fortfarande litet.

”Vi är en randstat i Europa, det är tydligt”, säger hon.

Ridsport: »Svenska ryttare är starka nu«

På hoppsidan -tycker hon att svenska uppfödare håller hyggligt jämna steg med de internatio-nella. Flera svenskfödda hästar hoppar i den absoluta -eliten, menar hon på.

”Dressyrsidan har det svårare. Det finns ingen uppfödartradition kvar. Kanske för att det har blivit för dyrt”, säger hon.

I Tyskland och Holland är aveln nästan om en industri, där verksam-heterna går i arv som vilka familjeföretag som helst, berättar hon. Vissa stuterier har gått i arv i fyra, fem generationer.

”De har förstås ett kunnande som en rookie inte kan läsa sig till”, säger Monica Lindstedt.

Monica Lindstedt är ju varken rookie när det gäller avel eller företags-bygge. Efter vd-posten på Folket var hon bland annat med och grundade gratistidningen Metro. Och sedan startade hon alltså Hemfrid, inledningsvis som en underavdelning till stuteriet.

I sex år var hon företagets vd, numera är hon ordförande. Och även om Hemfrid för många blivit synonymt med städtjänster finns det mycket växt-kraft kvar.

”Utmaningen är att hålla i och hålla ut och få företaget att vara i takt med tiden. Du ser ju vilken branschglidning det har blivit sedan rutavdraget kom, det är it-tjänster, alla typer av budtjänster och så matkassarna. Det har kommit så mycket i kölvattnet av att svenskarna har lärt sig köpa hemtjänster”, säger hon.

”Det som inte växer dör”

Det är bland annat för att satsa ännu mer på Hemfrid som hon lämnat uppdraget som ordförande för Företagarna. Och så för att hon tyckte det behövdes föryngring.

Men att dra sig tillbaka från näringslivet och ägna sig på heltid åt hästarna är inget alternativ.

”Det är jättekul med hästarna men jag behöver ha mer intellektuella -utmaningar också. Om jag bara skulle gå här hemma och fundera på vilken häst som är osams med vem och vilken som skulle passa ihop med vem, nej, det skulle inte gå”, säger hon.

För Hemfrid finns ingen gräns för tillväxten, säger hon. Hon verkar dock relativt nöjd med stuteriets storlek. Men vem vet.

”Det som inte växer dör”, säger Monica Lindstedt.