Di Weekend REPORTAGE

Passionerat inredningspussel

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Fredrik Sweger

Art deco, exklusiv möbelkonst och egen design präglar inredaren Bert van Hoeckes etagelägenhet på Lidingö i Stockholm. ”Jag tänker på inredning som att lägga ett pussel.”
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Sovrummet på vindsvåningen badar i rosa toner. Men det är skapelsen vid ingången, sammansatt av guldskimrande skärvor, som drar blickarna till sig. Det ser mer ut som ett experimentellt konstverk än vad det faktiskt är – en fåtölj.

”Det är nog det galnaste jag köpt”, säger inredaren Bert van Hoecke.

Fåtöljen är designad av den brittiske form­givaren Julian Mayor. Vad Bert van Hoecke betalade för den vill han inte avslöja, men en liknande stol av samma designer ligger ute för 120 000 kronor på en auktionssida på nätet. Enligt Bert van Hoecke har stolen bara ökat i pris sedan han hittade den.

”Det var ett fynd”, säger han.

Det har gått 15 år sedan Bert van Hoecke förälskade sig i det svenska språket så starkt att han packade väskan och flyttade hit från hemlandet Belgien. Högst upp i en lägenhet i ett gammalt frimurarhem på Lidingö, inbäddat i ett praktfullt villaområde, bor han i dag tillsammans med sambon Jonas Dahl som jobbar på magasinet Gods & Gårdar.

FAKTA
Bert van Hoecke

Ålder: 41 år.

Familj: Sambon Jonas Dahl. Föräldrar i Belgien.

Bor: Etagelägenhet på fyra rum och 114 kvadratmeter, på ­Lidingö i Stockholm.

Bakgrund: Uppväxt i Belgien. Utbildad tolk och språklärare. Startade egna inredningsfirman Bert van Hoecke Interiors 2013.

VISA MER
Egen firma – en barndomsdröm

Huset, som stod färdigt 1912, är signerat arkitekten Ludvig Peterson som också ritat Konstnärshuset och Bromska palatset – Frankrikes nuvarande residens i Stockholm.

Från fönstret i vardagsrummet ser man ut över de snötäckta talltopparna, ända bort till andra ­sidan Lidingöbron.

Efter att ha jobbat som tolk och språklärare i några år vågade han 2013 ta steget fullt ut och starta en egen inredningsfirma. Med sitt showroom på Östermalm i Stockholm har han förverkligat en barndomsdröm. Numera har han nytta för både språkkunskaperna och känslan för form.

”Språk har varit en ingångsport till inredning. Kan man ett språk väl vet man hur folk tänker och det yttrar sig i själva formspråket. Det har varit jätteviktigt för mig att se olika världar. En fransman ritar möbler på ett sätt, en holländare på ett annat.”

Bert van Hoecke sitter nedsjunken i en stilren, svart soffa från det belgiska märket Marie’s corner. I köket står sambon Jonas Dahl och gör i ordning en rund bukett med gula mimosor, inspirerat av parets senaste resa.

”När vi var i Paris förra helgen såg vi gigantiska buketter med mimosa utanför blomsterhandlarna”, säger Jonas Dahl.

Att paret tycker om att resa återspeglas i varenda möbel och prydnad i hemmet. Tavlan i guldram bakom soffan är egentligen en kinesisk ­te-skärm som traditionellt använts vid teceremonier. Den rutiga art deco-inspirerade tapeten är italiensk. Kuddarna är specialbeställda från Jim Thompson i Thailand, för att matcha de egendesignade ­pyramidfigurerna i malakit från Kongo. De får båda anstränga sig för att utöver konsten som hänger på väggarna, komma på en svensk ­inredningsdetalj: en figurin föreställandes ett ­lejon från Svenskt tenn.

Enklare material i Sverige

Nu är Bert van Hoecke känd i Stockholms inredningssfär för att köpa in sina möbler från varje hörn i Europa.

Vad är skillnaden mellan svensk och belgisk inredning?

Exklusivt boende: Passion för gamla möbler

”Belgien värdesätter material högre. I Sverige är det mer billiga material. Det har ju att göra med att i Belgien finns alla leverantörer kvar: väverier, olika leverantörer av stenar och marmor. Det finns passionerade människor som köper upp gamla lador och tar ner dem för att förvandla till golvplankor”, ­säger Bert van Hoecke.

Jonas Dahl tillägger:

”Belgien ligger ju i hjärtat av Europa, alla influenser möts där. Det är mycket folk och idéer i omlopp. I Sverige är vi mer på åskådarläktaren.”

Att geografiskt befinna sig i periferin är inget som Bert van Hoecke låtit sig påverkas av – hans hem är raka motsatsen till många svenska hem. Ingenting kommer från Ikea. Där den röda tråden oftast stavats naturvitt eller grått är det istället grönt och svart som är huvudtemat här. Att det blev just dessa färger i vardagsrummet har han en matta från The Rug Company att tacka för.

”Jag utgick ifrån mattans former och gröna, beiga och svarta färg när jag inredde vardagsrummet.”

”Man ska prata med rummen”

För att fortsätta anspela på art deco ritade han ett spegelskåp, som nu döljer tv:n. I gästrummet utgick han från en målning av Jonas Dahls farfar.

Han beskriver inredningsprocessen i varje rum som att lägga ett pussel. Från början har han bara en pusselbit, som mattan, därefter jobbar han sig kring den för att hitta helheten.

”I inredningssammanhang får man ofta höra ’här finns inga regler’, men det gör det visst. Det är proportioner och färger som samspelar med varandra. Bara man får en pusselbit som början är det lätt att lägga till de andra.”

När han först flyttade in var lägenheten en tvårummare, med rosa tapeter från 1970-talet. Varje vrå har renoverats, och vindsvåningen tillkom 2011. Numera är den lilla tvåan en etagevåning på 144 kvadratmeter med fyra rum och två badrum. Nyckeln till en framgångsrik renovering menar Bert van Hoecke är att lyssna på vad huset vill.

Hittade drömhuset på gården i Vasastan

”Jag har tagit bort väggar, lagt svart golv, gjort om badrummet. De nya golvlisterna har gjorts ­efter orginallisterna. Man ska respektera arkitekturen. Man ska prata med rummen och höra vad de svarar.”

Trots att Bert van Hoecke älskar sitt hem börjar han bli sugen på att göra om igen.

”När man börjar inreda mer professionellt har jag märkt att man i början är attraherad av mycket färg. Nu har min färgpalett blivit mer neutral. Jag längtar efter beige, olivgrönt och koppar.”

Just nu riktas drömmen uppåt, mot taket och längs väggarna i vardagsrummet. Där vill han fortsätta att tänja på gränserna för inredning.

”Jag har en idé att låta en konstnär måla blommor över hela taket. Eller väggmålningar i arkitekten Piero Portaluppis anda. Det vore fint.”