Di Weekend REPORTAGE

På marsch – för osten

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Jack Mikrut

En begravningsentreprenör, kommun­invånare, ­mjölkbönder och en mejerijätte har alla blivit deltagare i en infekterad konflikt i den lilla orten Boxholm.    Huvudrollen i David och Goliat-dramat?  En ost.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

FACKELTÅGET

Ost ska vändas – inte flyttas. Slagorden är skrivna ovanför en tecknad ost och syns på ­t-shirtar, kepsar och klistermärken utanför Ica i Boxholm. Klockan börjar närma sig 18.00 den här gråmulna torsdagskvällen sent i oktober och kring 300 personer börjar fylla torget. Facklor tänds och delas ut till de vuxna, barnen får självlysande pinnar. Musikkåren ansluter för att leda tåget. 

”I skogarna utanför Boxholm smög vargen runt 1890, och då tände folket eldar. Tänk på det ...”

Ostgeneralen Torbjörn Johansson har ­hoppat upp på en träbänk utanför matbutiken. Han är den tredje ostgeneralen i intressegruppen Ostens vänners relativt korta historia. Det går inte att undgå symboliken i hans ord: I kväll har människor samlats för att protestera mot vargen, i deras ögon mejerijätten Arla.

”Boxholm – ligger bra till!” lyder kommun­slogan för orten med 5 449 invånare. Den som kör väg 32 genom Boxholm märker knappt att tätorten börjar innan den tar slut. Det är svårt att missa cisternen, som liknar en stor, ljusgul grädd­ost från Boxholms mejeri. Den har länge agerat stolt landmärke för kommunen, men hur det blir med den nu är det ingen som riktigt vet. 

FAKTA
Boxholm

Boxholm är en typisk bruksort, Boxholms bruk grundades 1754 och ombildades till aktiebolag 1872. I början av 1980-talet delades brukets verksamheter, stålverk, sågverk, mejeri och jordbruk, upp mellan flera företag.

I början av 1890-talet grundades mejerier vid Boxholms Bruk, Mellansjö och Somvik, dit närboende bönder kunde leverera mjölken från sina gårdar. Mejerierna specialiserade sig på tillverkning av ”helfet storpipig skogsbetesost” och vann flera gånger första pris på den Allmänna svenska ostutställningen.

1939 byggde Boxholm Mejeri sitt nuvarande mejeri och fortsatte att utveckla osttillverkningen. Mejeriet är mest känt för sin gräddost, som man var först med i Sverige, precis som kryddosten. Boxholm Mejeri utsågs till ”Årets Uppstickare 2009” inom livsmedelsindustrin i Sverige.

VISA MER

I klungan som väntar på att fackeltåget – den så kallade ostmarschen – ska avgå, står en nyckel­figur i den här historien. Peter Trygg är begravningsentreprenören som blev ostgeneralen som blev Årets östgöte. 

Det var på sociala medier som den här folk­rörelsen tog sin början, av ingen mindre än Sven Otto Littorin, tidigare M-politiker och statsråd. 

”Dags att skramla ihop till ett nytt bondetåg”, skrev han på Facebook, bara några dagar efter att Arla meddelat sina anställda att produktionen skulle flyttas till Östersund.

Peter Trygg såg inlägget och reagerade starkt, trots att han själv inte ens kommer från Boxholm, utan från Vikingstad i Linköping. 

”Jag blev förbannad. Vad har vi östgötar? Saltgurka och ost. Den där osten har följt mig sedan jag var tio bast. Morsan köpte alltid hem kryddost, det var vår hushållsost. Smaken ligger i reptil­hjärnan. Boxholm är en av de minsta kommu­nerna vi har och så lägger man ner något som är lönsamt. Jag förstår inte det.”

Peter Trygg startade Facebooksidan, och sedan rasslade det till, som han beskriver det. På ett dygn var sidan uppe i 3 000 medlemmar, efter två dygn det dubbla och till slut var medlemsantalet uppe i 18 000.

”Att moderera gruppen var inte att leka med. Det var därför jag byggde ’oststaben’, en grupp med flera engagerade, så att det inte blir för ­mycket dumheter. Det kan bli hur galet som helst i ­sådana grupper på Facebook. Det har gått i vågor, men nu funkar det.”

Peter Trygg avgick som ostgeneral i maj, uppdraget tog mycket tid. Nu styr han lite mer i bakgrunden, som han själv säger.

Gruppens förhoppning är att Arla ska sälja fastigheten och att ett matkulturcentrum med bland annat mejeri och mikrobryggeri ska kunna utvecklas. 

Orkestern stämmer upp, det är dags för ostmarsch. 

MEJERIET

Osten i Boxholm har ystats, pressats, ­saltats, förpackats och lagrats sedan 1890-talet. Under glansdagarna hade mejeriet 2–2,5 procent av den svenska marknaden och körde årligen ut 1 800 ton ost runt om i Sverige. I dag ligger den sistnämnda siffran på ungefär hälften. 

Att tillverka ost är ett fysiskt krävande arbete. En gång i timmen ska flera formar med upp till 70–80 kilo ost vardera vändas för hand. Har man fel handlag går allt förlorat. Onsdagen den 11 december vändes ostarna i Boxholm för sista ­gången, och mejeri­arbetarna avslutade sitt sista skift. 

Kanske är det ödets ironi att ostbutiken ­stänger just i dag, fredagen den 13 december. Under vårt besök i slutet av oktober är det en strid ström av besökare som kommer in i butiken för att bunkra ost. Irritationen över nedläggningen har varit påtaglig och frågorna många. Så pass många att produktionschefen Tomas Palmkvist satt upp en lapp på dörren om att frågor till ­butikspersonalen ska undvikas. 

Han har jobbat på mejeriet sedan sommaren 1978. På den tiden hamnade man i de stora karen med saltlake sista dagen på sommarjobbet. En tradition som av förklarliga skäl gick i graven för länge sedan. Hantverket är däremot i mångt och mycket likadant.

”Mitt cv är inte så långt. Men jag vet ju hur det funkar att göra en ost”, säger Tomas Palmkvist och fortsätter:

”Jag trivs verkligen här. Vi har en jättefin gemenskap, det blir som en familj när man arbetat så här länge ihop. Vi har haft låg personalomsättning ­genom åren, det är engagerad personal. Men ärligt talat, motivationen är kanske inte den högsta just nu. Det blev mer påtagligt efter sommaren.”

Hundraårig tradition försvinner

Det var i oktober förra året som de då 23 ­anställda samlades i fikarummet för att få beskedet att ­mejeriet skulle läggas ned. Inför mötet spekulerades det vilt bland personalen vad det var som var i antågande. Skulle den angränsande butiken kanske stängas ner, eller var det nedskärningar på gång? För personalen kom ­beskedet från Arla som en blixt från klar himmel.  

”Först blev man arg och besviken. Nu är jag mest ledsen. Den här hundraåriga traditionen försvinner”, säger Tomas Palmkvist.

I dag är anslagstavlan i fikarummet belamrad med lappar från Arla om hur man kan söka nytt jobb inom koncernen. 19 personer är kvar.

”Det var lite som att någon drog ned rullgardinen”, säger Magnus Hedå som har arbetat på ­mejeriet i 37 år. 

I fikarummet är stämningen lågmäld när det är kaffepaus. Av dem vi pratar med är det ingen som har börjat söka nya jobb ännu. Hur framtiden ser ut när julhelgerna är över är det ingen som riktigt vet. 

”Vi har tagit hjälp från företags­hälsan, alla reagerar olika. Vissa ser det som ­något positivt, det blir en spark i baken att göra ­något annat. Men så är det inte för alla, vi är ju olika”, säger Tomas Palmkvist.

Hård konkurrens i osthyllan

Arla köpte Boxholms ost 2011 av Boxholms AB. Till en början gjorde Arla stora investeringar i verksamheten och de som arbetade på mejeriet såg ljust på framtiden. Boxholms mejeri slog försäljnings­rekord, tvingades att tacka nej till ­ordrar och blev utsedda till Årets uppstickare. 

”De kan ju inte pumpa in miljoner och sedan inte satsa på oss, tänkte man. Men sedan började man sakta märka att de inte var så villiga att ­investera längre”, säger Magnus Hedå.

Enligt Arla är konkurrensen i osthyllan hård. Över 60 procent av den ost som konsumeras i Sverige är importerad, och marknaden domineras av lågprisostar. Flytten av Boxholms produktion är en del av Arlas besparingsprogram ”Calcium”. Det ska ge mer än 4 miljarder kronor i besparingar till slutet av år 2020. Besparingar, som i förlängningen ska kunna höja ersättningen till bön­derna med 3 miljarder kronor. Nedläggningen av Boxholms mejeri ger dock bara en besparing på 14 miljoner kronor. 

Även de yngre i arbetslaget sörjer nedlägg­ningen och ingen tror riktigt på att osten, som nu ska tillverkas i Östersund, kommer att finnas kvar i ostdisken. Anna-Karin Ek Hallén, som arbetar i växeln, menar att samtalen blivit fler och fler den senaste tiden. Många hittar inte osten i affärerna längre. 

”Det är tråkigt. Den är Boxholms varumärke. Alla har hört talas om den. Säger man att man är från Boxholm så tänker de på osten. Det är tråkigt för det här är Boxholms hjärta. Sågen och stålet försvann också”, säger Rickard Larsson. 

Sedan beslutet om nedläggningen är det vissa av de anställda på mejeriet som slutat handla Arla-­produkter.

OSTENS VÄNNER

Bojkott av Arla ses som något av en självklarhet bland Ostens vänner. När hoppet släcktes bland mejeriarbetarna tändes i stället en stridslystnad bland många kommuninvånare. I Facebookgruppen Ostens vänner skrivs det i snitt tio inlägg per dag. Medlemsantalet är nästan tre gånger så stort som antalet invånare i Boxholm. Engagemanget sträcker sig långt utanför kommunens gränser, det är en David mot Goliat-konflikt som har kommit att handla om mer än bara ost. 

Två veckor efter att gruppen startades arrangerade de sin första ostmarsch. Totalt samlades det mellan 700 och 1 000 personer, ingen vet exakt. När vi kommer på besök är det dags för en ny marsch. På Brukshotellet, ett stenkast från den stora ostcisternen, är förberedelserna inför kvällens fackeltåg i full gång. Niclas Lövgren, som driver hotellet som en del i ett kooperativ, jobbar också med frågan och har döpt om rummen efter Boxholms mejeris ostsorter. Den som övernattar på hotellet kan bland annat sova i Krydd­osten, Borgmästarosten eller Chiliosten. 

På hotellet möter vi Anna Gustavsson och ­Morgan Sehlstedt som båda är egenföretagare och djupt engagerade i gruppen. Förberedel­serna inför kvällen är i full gång och det har under året krävts mycket jobb. 

Raka vägen till hotelltoppen

”Jag trodde aldrig, som företagare, att jag ­skulle bli aktivist på äldre dagar. Jag hade inte kunna drömma om att jag skulle stå och skälla på ett multinationellt företag. De klev rakt in i folkhemmet och tar osten från hyllan. Folk är förbannade”, ­säger Morgan Sehlstedt.

När såg- och stålverket köptes upp, och såg­verket senare lades ned, var det inte lika många som reagerade.

”Det är nog identiteten. Vi är från ostens Mecka. Osten har verkligen varit Boxholms signum och nu tar de den härifrån. Vi har haft mycket nedläggningar här, men det har varit verksamheter som inte har gått bra. Här har vi ett mejeri som går bra, varför satsar man inte mer? Det är en ost som vinner priser och är med på Nobelmiddagar. Det är vår stolthet som de stjäl från oss”, säger Anna Gustavsson. 

Morgan Sehlstedt är en av de fyra represen­tanter från Ostens vänner som tidigt i somras åkte till Arlas huvudkontor i Århus för ett möte. 

”Vi fick dock inte sitta i ett konferensrum, utan i matsalen. Må så vara. Efter att ha suttit och pratat i 45 minuter, sa en Arla-representant på bred jylländska: ’Det har kostet os en masse penge ­dette.’ Ja, men då hade ni kunnat dra till­baka ­beslutet.”

Förhoppningen från gruppens håll var att Arla skulle ge mejeriet respit några år, för att de ­skulle kunna söka varumärkesskydd för osten så att den inte skulle kunna tillverkas någon annanstans än i Boxholm. 

”Man var ju väldigt blåögd innan det här. Vi köpte Sverige-bilden i Bregott-reklamen. Men så ser det ju inte ut. Vi har luskat så mycket, ­suttit halva nätterna. Det är väldigt smutsigt”, säger Anna Gustavsson. 

Även om engagemanget för osten är stort har samtidigt tonen i gruppen många gånger blivit hätsk, och flera personer vittnar om person­angrepp och en stundtals hotfull jargong. En ­politiker från Centerpartiet jämförde i våras gruppen med en mobb, en Arla-bonde har känt obehag när det skrivits saker om både honom och hans familj. Även företrädare från kommun­styrelsen har varit engagerade i debatten och ­tagit tydlig ställning, något som ifrågasatts från flera håll. 

”Det har varit en del tuffa argumentationer. Jag kan hålla med om att det varit lite militaristiskt. Men hade vi släppt styrningen över gruppen hade den inte funnits i dag”, säger Morgan Sehlstedt.

BÖNDERNA

Det tar 20 minuter med bil från Boxholm innan vi befinner oss i Gärdslätt hos mjölkbonden Daniel Arnell. Han har 150 mjölkkor och har ­arbetat med djur och lantbruk hela sitt liv, de ­senaste 15 åren här i Gärdslätt där han växte upp. 

”Egentligen är det inte så mycket som förändrats. Just nu är det ett bra mjölkpris, då är det ­enklare att driva lantbruk. För tre år sedan var det ett uselt mjölkpris, då var det tufft. Den ­största utmaningen nu är att få bra anställda. Men vill man tjäna pengar ska man inte jobba med det här.”

Han har varit ansluten till Arla sedan starten. Från hans gård är det lite drygt en halv mil till E4:an, alltså ett bra läge för tankbilarna som brukar hämta 8–9 kubikmeter mjölk varannan dag.

”Vi gör det vi är bra på, vi levererar mjölk och Arla hämtar den. Sedan får de ta hand om försäljning och distribution. Jag säljer kanske 500 liter mjölk om året till grannar och liknande, men ­någon måste ta hand om volymerna.”

”Arla kör mjölken till Linköping eller Boxholm. Jag vet ju aldrig när den går till Boxholm, jag har aldrig känt någon samhörighet till meje­riet, vare sig med Arla eller Boxholms AB. Vi har aldrig blivit lyfta som leverantörer till Boxholm, jag vet inte när mjölken går dit. Men det har ­varit roligt att kunna säga att den gör det.”

Tycker du det är tråkigt att mejeriet lägger ned?

”Ja, det tycker jag. Det är något man kan ­skryta med, att den mjölken kommer från oss. Men det är inte mejeriet i Boxholm som kommer att höja vårt pris, det är hela projektet. Vi bönder har blivit skuldbelagda för att vi inte gör någonting, men vi har gjort en hel del som kanske inte syns. Jag kan inte som mjölkproducent säga att ni får inte röra mejeriet, då säger jag nej till hela ­Calciumprojektet och i förlängningen utveckling. Jag trodde faktiskt att de skulle låta mejeriet vara kvar som en guldstjärna. Men nu ryker det ­också.”

Daniel Arnell har själv inte varit aktiv i Facebookgruppen, men både sett och hört vad som har skrivits i den.

Några mil bort, i Kisa, bor Lars-Rune Pettersson, mer känd i trakten som Kisa-Lasse. Beslutet från Arla blev droppen som fick bägaren att ­rinna över, och han började leverera mjölk till det ­mindre mejeriet Emå i stället.

”Jag hade haft idéer att göra det sedan tio år tillbaka. Sedan Arla gick samman med danska MD Foods vid millennieskiftet har allt ballat ur och blivit så hiskeligt stort, man har inte närheten till mejeriet på samma sätt längre. Jag har väl varit en missnöjd Arla-bonde. De betalar inte så bra för mjölken, de styr priset för mjölken i hela norra Europa för att de blivit så stora. Många anpassar priset efter Arlas priser.”

Lars-Rune Pettersson har varit mjölkbonde ­sedan 1985. 

”Förr var det högtidligt att gå på Arla-möten, man klädde till och med upp sig. Jag tror att det växt ett allt större missnöje bland Arla-bönder.”

ARLA

”Hela mejerimarknaden är utsatt för en enorm konkurrens, marginalerna är pyttesmå. För att bolaget, kooperativet, ska kunna överleva på lång sikt krävs det massor av olika små beslut för att minimera kostnaderna och på så sätt spara pengar. Arla är ett kooperativ som ägs av mjölkbönder, det har funnits i över hundra år och anledningen till att vi lyckats överleva är att vi hela tiden kämpar med kostnadsbilden”, säger Erik Bratthall, presschef på Arla Foods.

Varför köpte ni mejeriet från första början?

Krogtest: Exklusiv njutning på Soyokaze

”Det var ett affärsmässigt beslut. Under de här åren har Arla pumpat in pengar i mejeriet, men också i marknadsföring. Vi har ökat produktionen i Boxholm och gjort allt vad vi kan för att ­utveckla varumärket.”

Den senaste årsredovisningen man kan hitta från Boxholms mejeri hos Bolagsverket är från 2015, och visar att det omsatte 112,4 miljoner kronor 2015 och gjorde en vinst på 5,4 miljoner kronor, innan bolaget upplöstes genom en fusion för två år sedan.

”Man kan inte lyfta ut ett mejeris resultat­räkning på det sättet. Stora kostnader i logistik, som att hämta mjölken hos bönderna, transportera osten till våra kunder i Arlas bilar, reklam och PR är kostnader som täcks av Arla. Resultaträkningen är inte helt rättvisande.”

Han har förståelse för att folk är förbannade över att mejeriet läggs ned, men menar att beslutet var ett måste. 60 procent av den ost som ­svenskar äter är importerad. Av den ost som Arla säljer i Sve­rige är 30 procent importerad, och det är framför allt hushållsost från Danmark.”.

”Den ost som kommer in till Sve­rige är lågt prissatt, och konkurrensen är otroligt hård. Det produceras stora mängder ost, och mycket av den ost som konsumenter söker efter är en prispressad ost.”

Danmark har generellt högre användning av antibiotika än Sverige när det kommer till djuruppfödning. Vad innebär det för er som gör ost med mjölk från Danmark?

”All mjölk som Arla tar in har samma kvalitetsprogram. Det är ingen skillnad på mjölk som ­levereras från Sverige eller Danmark.”

Har det funnits en diskussion hos er att behålla mejeriet efter alla protester?

”Jag skulle inte säga att det funnits en diskussion. Vi har tittat på olika lösningar, men beslutet är som det är, och det är tyvärr något som vi ­måste leva med”, säger Erik Bratthall och fortsätter:

”Vi har pratat med entreprenörer om att dra i gång en liten osttillverkning i Boxholm, där vi skulle hjälpa dem på olika sätt, både med att ­skänka maskiner och att bidra med lönekostnaden under det första året. Av olika anledningar har det inte gått i lås, och det har inte legat hos oss.”

Det finns intressenter som vill köpa mejeriet, hur går det med det?

”Det har varit så mycket rykten om olika lösningar. Jag kan varken bekräfta eller dementera något.”

Oavsett vad som händer med själva byggnaden kvarstår beslutet: produktionen av Boxholms ost kommer att flytta till Östersund. Enligt Arla ska de göra en produkt som så långt som möjligt smakar likadant. Produktionen i Östersund har redan börjat – och osten kommer inte att vändas för hand längre.