Den grå byggnaden ser håglös ut. Lite som den som blir sist vald på gympalektionen. Kantig. Inte så snabb. Vill helst bli lämnad i fred.
Kraftverket Marviken några mil öster om Norrköping skulle bli Sveriges första stora elproducerande kärnreaktor och samtidigt leverera vapenplutonium till svenska atombomber.
Lagom till att R4 Eva, som projektet kallades, skulle laddas med bränslestavar 1970 kom beslutsfattarna på andra tankar. Utan att en enda uran-atom blivit kluven blev det i stället ett reservkraftverk som drevs med olja.
”Det här är nog det enda kärnkraftverket i världen som var färdigbyggt, men aldrig startats”, säger Mats Thelenius.
Han är Di Weekends guide i detta industrihistoriska mausoleum, som nu fått nya ägare. 650 rum och kök på 6.300 kvadratmeter. Sjönära. I massiv betong. Fastigheten är på totalt 244 hektar varav 80 på land, resten är vatten. Det sistnämnda behövs som bekant för att kyla bränslestavar.
Mats Thelenius har jobbat 43 år i energibranschen och större delen av karriären ägnat sig åt att montera ned och skrota väldigt stora grejer. Genombrottet kom när han fick ordning på den stora brand som härjade i ett torvlager i Uppsala 1990. Nu håller han i ”komplexa affärsprojekt”.
”Jag gillar att riva saker”, säger han.
Rundvandringen börjar på gallergolvet ovanpå det som skulle ha varit bassängen för det uttjänta bränslet. Det är den del man är van att se på bilder från moderna kärnkraftverk: väl upplyst och blågrönt vatten. I Marviken är det nu en tom hangar med lätt dammiga, rostfria väggar och golv som ger ett eko från en mörk historia.
Den svenska atombombsforskningen inleddes i hemlighet kort tid efter att USA fällde massförstörelsevapnet över Hiroshima 1945.
Uppdraget låg hos nybildade Försvarets forskningsanstalt, FOA. Överbefälhavaren hoppades på en årlig produktion om tio svenska kärnladdningar i Nagasaki-klass.
Över 500 forskare och tekniker var inblandade i arbetet, som har skildrats i museiutställningar, radio- och tv-dokumentärer. Ändå är det förvånansvärt få svenskar som känner till att Marviken stod i centrum för att förse vapenprogrammet med plutonium.
Koncerner som Saab var inblandat och gjorde en prototyp på en robot som var avsedd att bära kärnvapen.
Stridsflygplan som A 32 Lansen och AJ 37 Viggen var tänkta som kärnvapenbärande attackplan.
Motstånd mot projektet saknades dock inte. Redan på våren 1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA). I samlingen ingick kända författare som Per Anders Fogelström, Sara Lidman och journalisten Barbro Alving.
Inom den socialdemokratiska regeringen fanns också motsättningar. Kvinnoförbundet var till exempel häftigt kritiskt. Dåvarande statsministern Tage Erlander ville undvika att splittra partiet och förhalade ett avgörande.
1968 undertecknade Sverige dessutom det internationella ickespridningsavtalet för kärnvapen, vilket blev spiken i kistan för atombombsdrömmarna. Ändå fortsatte forskningen bakom kulisserna fram till 1972, då FOA lade ner sitt plutoniumlabb.
Den totala nettokostnaden för projektet uppskattas till 640 Mkr, vilket motsvarar cirka 6,2 miljarder kronor i dagens penningvärde.
Marvikens silhuett, ett slags gravsten över atombombsprojektet, är ett välkänt landmärke för sjöfarten och fritidsbåtfolket. Från toppen av verket går det att se Oxelösund vid horisonten. Utsikten är magnifik över inseglingsleden till Bråviken, vindpinade kobbar och småöar.
Läget är ypperligt, men att klä bruden för en försäljning har pågått länge. Spåren av miljösaneringen och uppstädningen syns fortfarande inne i reaktorbyggnaden. En handskriven varning på en vägg förkunnar: ”Allt damm innanför denna dörr innehåller asbest”. En ilsket gul skylt ligger kvarglömd på golvet och har texten ”PCB-sanering pågår. Obehöriga äga ej tillträde”.
”Det har varit ett detektivarbete för att hitta alla miljöskulder. Det fanns en industritipp på tomten som vi grävde upp och sorterade all skrot och betong, Bara att sanera asbest och PCB tog nio och en halv månader”, säger Mats Thelenius.
Vattenfalls ”homestyling” av Marviken har kostat 90 miljoner kronor. Försäljningspriset är fortfarande hemligt, men begärt pris låg på 25 Mkr. Första försäljningsomgången var dock ingen hit.
”Intresset var svalt, men när vi lade ut det igen i våras var det många fler som hörde av sig”, säger Mats Thelenius, som är den ende som dragit på sig en arbetsplatsskada under arbetets gång – en avsliten hälsena.
Nu har han löparskor på sig. Ett vägvinnande val av utrustning när vi visas runt genom långa korridorer, upp och nerför spiraltrappor. Det är mycket betong och dystert, särskilt som det mesta av själva kärnreaktorhanteringen nu är bortsopat.
Men det som är kvar räcker gott för valfri skräckfilm, zombie- eller alien-tema spelar ingen som helst roll, det finns oändligt med utrymmen att panikspringa i.
För tio år sedan spelades det faktiskt in Beck-avsnitt här. Häromåret lånade filmkollektivet Crazy Pictures byggnaden och omgivande vägstumpar till Den blomstertid nu kommer. Slutscenen när en kyrka brinner upp filmades i pannhuset.
En annan nyckelscen gjordes i reningsanläggningen. Väggarna där är fortfarande sotiga efter filmteamets pyroteknik.
Hur man än försöker bekanta sig med Marviken är det omöjligt att inte komma på coola saker som skulle gå att göra här:
Världens i särklass häftigaste rave, tänk dansgolv i glas ovanpå reaktorinneslutningen.
Spela in nästa Bondfilm eller odla svampar? Stapla padelbanor på varandra? Bygga klätterväggar, sätta in en riktigt stor fläkt och köra bodyflight, eller göra om till en golfhall, kanske?
Fylla en eller flera hallar med vatten för vågsurfning, dykutbildningar, laxodling, eller varför inte ta upp kampen med närliggande Kolmården och göra akvarium för delfiner?
Det fiffiga är att de flesta ytorna är gjorda för att klara av att dränkas i vatten. På taket står för övrigt en hink modell större, typ en simbassäng på höjden.
”Den skulle kunna kyla härden om något gick fel”, berättar Mats Thelenius.
Att ta rygg på honom kräver god kondition. Han klättrar som en bergsget uppför spiraltrappor och stegar. Duckar hemtamt i källarvåningens kolsvarta skrymslen och utbrister glatt:
’”Nu känner ni igen er, va?” när vi kommer in i turbinhallen från ett helt annat håll än tidigare.
Nix.
Själva reaktorinneslutningen är som en gravkammare. Här genomfördes experiment och simuleringar av haverier – blowouts – ända fram till 1985.
I stället för att koka vatten med hjälp av uran för att driva elproducerande turbiner, byggdes Marviken om till reservkraftverk med olja som drivmedel, och var i drift så sent som fram till 2009.
”En snabbstart från noll till full effekt tog fem timmar. Installerad effekt var 200 MW, vilket motsvarar el nog att försörja invånarna i en stad av Umeås storlek”, säger Per Ljung, chef för Vattenfall Värmeproduktion i Sverige.
Han kan dock inte hjälpa till att skapa bättre ljusförhållanden för Di Weekends fotograf, trots att det står flera byggstrålkastare på kanten till reaktorinneslutningen.
”Lite pinsamt för Vattenfall att vi inte kan få i gång lamporna. Någon har brutit strömmen”, säger han lite skamset.
Reaktortanken var 23,5 meter hög. Dess ”topplock” har pedagogiskt nog lyfts av och själva korken på tanken (inte helt olik Doktor Snuggles raket Spruttibangbang) har lyfts av med hjälp av en travers som klarar 210 ton. Att titta ner ger finfin svindeleffekt.
Bultarna som säkrade reaktorlocket är stora som cellofodral och väger 147 kilo vardera.
”Inget man lossar med något man halar upp ur bakfickan direkt”, konstaterar Mats Thelenius sakligt.
”Källaren” ligger 44 meter ner i urberget. Den kallas Draculas håla. Man kan se grundvattnet bubbla upp i botten av hålet.
Att sälja ett kärnkraftverk kan tyckas vara en sällsynt utmaning, vilket Vattenfall fått erfara. Första försöket gjordes 2012.
”Vi hade en hel del lycksökare som var spekulanter, allt ifrån att driva oljekraftverket vidare till att göra om fastigheten till campingplats”, säger Mats Thelenius.
Valet föll på Synthesis Real Estate som redan fått Norrköpings kommun med på vagnen. Affären gjordes upp i augusti.
I planerna för Marviken finns 600 bostäder, hotell, multisportcenter och kontorshotell. Diskussioner pågår också med flera omsorgsbolag, varav jätten Ambea är ett, för att bygga äldrevårdsboende med rehab.
”Vi räknar med att hela projektet kommer att ligga på totalt 3 miljarder kronor och tittar bland annat på fondlösningar för att finansiera projektet”, säger Niclas Adler som är ordförande för Synthesis Real Estate.
Arkitekten Jonas Lloyds förklarar med diftongrik entusiasm som för tankarna till en exalterad Björn Ranelid:
”Det här ska bli en trädgårdsstad i skärgårdsmiljö, en destination i hållbarhetens tecken”, säger han.
I de storslagna idéskisserna visas solceller i glasfasaden, vindkraftverk i tornet, växthus på takterrasser och väggar.
”Vi gör ett green tower för rehab och ett blue tower för hotell”, säger Jonas Lloyds som är svårstoppad när han kommer i gång och pratar om allt som kan göras med fastigheten.
Att riva kraftverket är inte aktuellt. Metertjock specialarmerad betong skulle onekligen innebära en hel del arbete.
I stället är tanken att som i Portland Towers och Gemmini Residence i Köpenhamn bygga bostäder utanpå befintliga väggar i kraftverket. Exploatörerna tänker sig ett helautomatiskt parkeringsgarage invändigt. Bilen lämnas och hämtas i entrén.
”Vi ser också gärna att det blir ett museum i anläggningen som berättar om den svenska kärnkraftsepoken”, säger Jonas Lloyds.
För att planerna ska bli verklighet krävs nära samarbete med Norrköpings kommun. I teorin skulle en detaljplan för området kunna vara på plats om ett och ett halvt år, men det förutsätter att det inte kommer in några överklaganden.
När Vattenfall lämnar över nycklarna den 2 januari nästa år finns det minst en som kommer att ha separationsångest.
”Jag håller på att avveckla mig själv just nu. Det blir ett jäkla sätt att börja ett nytt år. Visst är det vemodigt, men samtidigt känner jag stolthet över vad vi gjort”, säger Mats Thelenius.
