Di Weekend REPORTAGE

Nästa stora steg för mänskligheten

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

HYLLADES SOM HJÄLTE. Buzz Aldrin går på månen den 20 juli 1969.

Universal History Archive/UIG/RE

På lördag den 20 juli är det 50 år sedan den första månlandningen. En prestation som har blivit en symbol för mänsklighetens styrka, framgång och nyskapande. Men varför har ingen återvänt sedan 1972? Och varför vill USA nu sätta den första kvinnan på månen 2024? Di Weekend åker till Nasas Kennedy Space Center och träffar historiska astronauter.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Tolv människor har varit på månen. ­Första gången det skedde var för 50 år sedan, den 20 juli 1969. Den senaste ­gången var den 14 december 1972. Tre resor till var planerade men ställdes in. Under de fem decennier som gått ­sedan den första månlandningen har jordens befolkning ökat med 4 miljarder människor. Sättet vi lever har förändrats fundamentalt. Främst tack vare den digitala revolutionen, som i sin tur baseras till stor del på forskning och kunskap från just rymdprogrammen.

I maj i år meddelade USA:s administration att Nasa, The National Aeronautics and Space Administration, ska få ytterligare 1,6 miljarder dollar per år utöver sin årliga budget på 21,5 miljarder dollar. Målet är att om fem år, 2024, vara tillbaka på månen. Det nya rymdprogrammet Artemis, döpt efter grekiska guden Apollos tvillingssyster, ska 55 år efter den första månlandningen sätta en man och den första kvinnan på månen.

Men kommer det att hända?

”Det är inte våra rymdraketer som är problemet, det är politiken”, säger Terry Virts, astronaut med 30 års erfarenhet på Nasa och som har tillbringat 213 dagar i rymden.

Vi träffas på Nasas Kennedy Space Center på Cape ­Canaveral Air Force Station utanför ­Orlando i Florida. Klock­märket Omega, som är samarbets­partner med Nasa sedan 1960-­talet, har samlat en grupp astronauter och specialister för att fira månlandningens 50-årsjubileum. Terry Virts och astronauten Nicole Stotts stod på tur att åka till månen för tio år sedan, men den dåvarande satsningen lades ned. De har i stället tillbringat lång tid på internationella rymdstationen ISS.

”Båda de politiska partierna gör samma sak. När de tar över makten river de upp och lägger ned de satsningar som deras företrädare tagit initiativ till. Det svåra är att komma fram till ett tvåpartibeslut och sedan hålla fast vid det”, säger Terry Virts.

Den motvillige hjälten

Månlandningen 1969 räknas i dag som en av de största prestationerna i den mänskliga historien. Nasas dåvarande totala datakraft var mindre än vad som ryms i en enda Iphone. Ändå lyckades man – med insats från sammanlagt 400 000 personers arbete på olika plan – få i väg människor till månen och tillbaka. De tre männen ombord på Apollo 11, Neil Armstrong, Buzz Aldrin och ­Michael Collins, hyllades som hjältar. Men trots det har deras liv inte varit helt oproblematiska ­efteråt. Armstrong sade upp sig från Nasa två år efter månlandningen och avsade sig beröm­melsen – vid sin död 2012 kallade hans familj honom en ”reluctant American hero”, en motvillig amerikansk hjälte. Aldrin blev deprimerad och alkoholiserad, har skilt sig tre gånger och stämt sina egna barn. Collins, piloten som varvade månen medan Aldrin och Armstrong landade, slutade också på Nasa strax efter Apollo 11 och blev chef över ­National Air and Space Museum.

”Om man går på månen när man är 30–40 år gammal har man nått toppen av stegen. Det svårt att toppa det senare i livet”, säger astronauten och stridspiloten Charles ”Charlie” Duke, som ­också han befinner sig på Kennedy Space Center för att fira 50-årsjubileet.

Den yngsta som rest till månen

Duke var bara 34 år gammal när han var ”Capcom” när Apollo 11 landade på månen. Capcom är den person från Nasa som håller muntlig kontakt med astronauterna under deras landning och hans röst blev välkänd från tv-sändningarna. När Apollo 11 landade dramatiskt på månen med bara en halv minuts bränsle kvar tog det en stund ­innan Neil Armstrong meddelade genom radion, ”The eagle has landed”.

”We copy you down. We’ve got a bunch of guys about to turn blue. But we’re breathing again”, svarade Charlie Duke för att beskriva spän­ningen i kontrollrummet.

Tre år senare, som del av besättningen på ­Apollo 16, blev Charlie Duke den tionde personen att gå på månen, tillika den yngsta som någonsin gjort det.

”När vi räknade ned mot avfärd skakade raketen mycket mer än jag hade förväntat mig och jag blev nervös. Jag frågade läkaren efteråt vad min puls hade varit vid take-off och den låg på 124 slag i minuten. Min astronautkollega John Young låg samtidigt på stadiga 70 per minut”, berättar han och skrattar.

Du är en av få som har varit på månen. Hur ­kändes det?

”Det är bara från månen som man kan se jordens hela yta, så det är bara vi totalt 24 personer som har flugit hela vägen till månen – varav 12 har gått i land – som har sett denna syn. Det är en unik upplevelse, att se jorden hänga där i rymdens mörker. Det är andlöst vackert. Man ser inga ­civilisationer, landsgränser eller folkslag, man ser bara jorden och att vi alla bor där tillsammans. Men detta var ingen reflektion jag gjorde när jag stod på månytan – då var jag helt fokuserad på arbetet. Jag ville inte göra några misstag, så det fanns inte tid att stå och filosofera. Jag var upptagen med att samla in material från mån­ytan. Så trots skönheten var månlandningen inte en spirituell väckelse, en sådan fick jag senare i livet”, säger Charlie Duke och syftar på att han blev frälst på äldre dagar.

Stenarna är 4,5 miljarder år

Mycket av all kunskap som i dag finns om solsystemet är tack vare månresorna. Apollo 11 fick bara med sig 22 kilo månsten tillbaka till jorden, men alla sex månlandningar har totalt fört med sig över 380 kilo sten. Sten från månen är tio gånger äldre än sten på jorden – ­vissa är daterade till över 4,5 miljarder år, det vill säga lika gamla som jordens födelse. Det ger kunskap som inte går att hitta på jorden, som hur vi räknar ut himlakroppars ålder liksom att det finns fruset vatten på månen.

Charlie Duke tycker absolut att vi bör åter­vända till månen.

”Jag har under det senaste decenniet lobbat för det. Månen är rätt plats för att bygga en forskningsstation för att därifrån lära oss hur man ­navigerar i yttre rymden och tillbringar tid där. Man kan på tryggt avstånd från jorden samla erfaren­het och kunskap om hur man överlever i rymden, vilket är avgörande för att resa till Mars. När vi väl ger oss av dit så måste man kunna förlita sig på sina system, för då är man ensam ute i rymden. Men allt sådant kan man lära sig genom att basera forskning på månen”, säger han.

Han får senare medhåll av astronauten Nicole Stott.

”Inget land kan göra detta ensamt längre. Vi måste samarbeta och månen är det perfekta ­testet. Att ha en rymdstation på månen och ständig närvaro där vore extremt fördelaktigt för livet på ­jorden. Allt vi gör i rymden, allt utforskande och all information, är till för att göra livet på jorden bättre. Att bygga en månstation är starten” säger Nicole Stott.

Majoritet vill satsa på klimatet

Sedan drygt ett år leds Nasa av Donald Trumps utsedde Jim Bridenstine, en repub­likansk politiker och före detta stridspilot utan den vanliga akademiska bakgrunden, tillika från början uttalad ­klimatskeptiker – något han dock har backat på. I en ­intervju med CNN under sommaren underströk han att de framtida månplanerna måste vara ett tvåpartibeslut. Samtidigt har Trump twittrat formuleringar som: ”Under min administration ska vi återge Nasa sin storhet, återvända till ­månen och sedan Mars. Jag uppdaterar min budget med ytterligare 1,6 miljarder så vi kan återvända till rymden in a BIG WAY”, vilket inte låter som ett upprop för samarbete.

Likadant har den amerikanske vicepresidenten Michael Pence understrukit att ”den första kvinnan och den nästa mannen på månen kommer vara amerikanska astronauter, i ett amerikanskt rymdskepp, uppskjuten från amerikansk mark.”

En opinionsundersökning från 2018 citerad i nyhetsmagasinet The Atlantic visar dock att även om amerikaner anser att det är viktigt att USA är ledande i rymdforskning, tycker 63 procent att Nasas huvudfokus ska vara klimatforskning. Bara 13 procent anser att en ny månresa borde vara ­topprioritet.

Trumpadministrationen har också föreslagit att till 2020 starta en United States Space Force för att kunna kriga i rymden, mot vem är inte riktigt klart. På CNN:s fråga om sådant snack om att ­militarisera rymden försvårar Nasas många internationella samarbeten svarar Jim Bridenstine:

”Nej inte alls, Nasa utför vetenskaplig forskning, undersöker nya sätt att producera mat och energi, se hur man mäter väder, klimat och planerar katastrofhjälp. Rymdprogrammen har förbättrat människors liv på ett sätt ingen kunde förut­se. Vi tittar nu på hur alla internationella deltagare på ISS, 15 länder, kan delta i Artemis.”

Höga kostnader och litet intresse

Varje uppskjutning inom Apolloprojektet ­kostade på sin tid kring 4 miljarder kronor vardera. ­Under 1960-talet veks 4 procent av hela den nationella budgeten till Nasa. I dag är siffran en halv procent. En stor anledning till varför inga fler månresor har blivit av är de stegrande kostnaderna och befolkningens sinande intresse. Men resultatet av den tekniska forskningen som gjordes inför den första månresan omsätter i dag enorma summor. Exempelvis uppfanns mikroprocessorer för rymdprogrammen och elektronikföretaget ­Intel startade i samband med detta. I dag finns Intels mikroprocessorer i alla datorer.

Men numera finns nya spelare att ta hänsyn till. Några av världens rikaste entreprenörer har alla intresserat sig för kommersiella rymdresor och rymdforskning: Teslas Elon Musk driver Space X-programmet för att resa till Mars, Richard Branson utvecklar Virgin Galactic och världens rikaste man, Amazons Jeff Bezos, bygger rymdfarkoster under namnet Blue Origin.

”Rymdturism viktigt”

Visst är det tacksamt att det forsar in nya pengar i rymdforskning – men vad händer om kunskapen ägs av privatpersoner? Astronatuerna Terry Virts och Nicole Stotts syn på rymdturism och privata aktörer är dock positiv.

”Personligen tycker jag att det är en bra sak”, säger Terry Virts.

”Jag har arbetat för staten i 30 år och den är inte alltid den mest snabbfotade och enkla uppdragsgivaren, uppriktigt sagt. Jag tror att samarbete med före­tag skulle kunna resul­tera i en ännu bättre utforskning av rymden. Men det är något som staten måste styra över.”

”Rymdturism kommer att vara viktigt i fram­tiden, inte bara för att turisterna betalar, utan för att ju fler som ser jorden från rymden desto ­bättre. Det är en enorm upplevelse och erfarenhet som gör att ens syn på livet på jorden ändras”, säger ­Nicole Stott.

Ni talar om rymdresor som bra för klimat­krisen, varför det?

”Rymdresor och miljömedvetenhet är nära länkade, som att vi började fira ’Earth day’ året efter månlandningen. Att se jorden från rymden är omvälvande. Vi påminns om vilka vi är. Därför ­tycker jag att internationella rymdstationen ISS är så viktig – där har vi fått lov att artificiellt ta fram allting som jorden ger oss naturligt, som att rena luft och få energi från solen. Det lär oss att jorden är det som håller oss vid liv”, säger Nicole Stott.

Första månsteget firas

Tomas P. Stafford är en 88 år gammal astronautveteran som har flugit i flera rymdprogram, tillika fortfarande innehavare av rekordet för den högsta hastigheten en människa har flugit, nämligen över 40 000 kilometer i timmen med ­Apollo 10 när de återvände till jorden. Också han är på plats på Kennedy ­Space Center. Han pratar om de stora riskerna som de första astronauterna tog.

”Vi tog större risker förr i tiden än i dag. Men man får absolut inte vara rädd. Är du rädd ska du inte vara astronaut över huvud taget”, säger han.

Han är missnöjd över att Barack Obama lade ned George W Bushs månprogram för att i ­stället fokusera på Mars. Att politiska motsättningar är den största anledningen till att ingen har landat på månen igen är en frustration.

”Där förlorade vi många år av rymdutforskning”, konstaterar han.

Budgeten övertrasserades

Att Trump nu siktar på 2024, som blir hans sista år som president om han blir omvald, visar att han inte vill riskera att hans efterföljare stoppar projektet. Att snabba på en rymdresa skulle också ge skrytpoäng, ­något presidenten inte är ­oävet inställd till.

Nasa har under de senaste tio åren byggt The ­Space Launch System, SLS, en enorm raket, högre än Frihetsgudinnan. Tanken var att den skulle ­flyga ett obemannat provvarv kring månen år 2020, men Nasa har meddelat att den inte är klar plus att budgeten har övertrasserats. Vicepresident Pence sa därför i ett tal i mars att administrationen kan tänka sig att använda kommersiella rymdfarkoster från entreprenörer utanför Nasa.

”Om kommersiella rymdfärjor är det enda ­sättet att få amerikanska astronauter till månen inom fem år så blir det kommersiella rymdfärjor”, sa han.

En svensk kvinna?

Ryska Valentina Tereshkova var den första kvinnan i rymden, 1963. Av alla de 536 astronauter som varit i rymden är bara 59 kvinnor. Nasas ­Jim Bridenstine säger att han vill skapa ”Artemis­generationen”, där en kvinnlig astronaut som landstiger på månen skulle inspirera fler kvinnor att söka sig till Nasa. Bara en svensk person har varit i rymden, Christer Fuglesang. Men av de tolv kvinnliga ­astronauter inom Nasa som ligger bäst till för en presumtiv månresa finns 42-åriga svensk-amerikanska Jessica Meir. Om allt går ­enligt plan åker hon till ISS i september i år. Om Nasa kan få de miljarder dollar som krävs och de politiska ­falangerna kan komma överens – ­blir kanske nästa person på månen en svensk kvinna.

”One small step for man, one giant leap for mankind”, som Neil Armstrong sa, skulle få ytter­ligare en ­dimension.

MILJARDÄRERNA SOM VILL TILL RYMDEN

Jeff Bezos, grundare och majoritetsägare av Amazon, startade rymdföretaget Blue Origin år 2000. Hans ­ambition är att anlägga flygande rymdkolonier. Dessa ska till stor del byggas av material som redan finns i rymden, och skapa artificiell gravitation och jordlik ­atmosfär inomhus. Bezos Blue Origin bygger också rymdfärjan New Glenn som ska vara klar 2021. Tanken är att med ett nytt system inte behöva göra sig av med raketdelar vid start och landning. Raketen New Shepard är mindre och ska flyga rymdturister några minuter i rymden. Bezos presenterade i maj i år månlandaren Blue Moon och vill bli officiell samarbetspartner med Nasa för Artemisprogrammet.

Elon Musk, grundaren av Tesla och Space X, vill bygga en självförsörjande stad på Mars. Musk har varit intresserad av Mars hela livet och 2002 startade han Space X. Tanken är att återanvända gamla raketer och kolonisera Mars som en back-up om någon katastrof skulle göra jorden obeboelig. Space X bygger nu återanvändningsbara raketen Starship som ska kunna ta 100 passagerare och tankas i rymden. En tur och retur till Mars skulle kosta 1–5 miljoner kronor per person. Starship hoppas vara klar till 2021, ta människor i provturer kring månen åren efter och till Mars 2026. En stad på Mars skulle börja byggas under 2030-talet, och genom växthusgaser försöka göra Mars mer jordlik under 2100-talet.

Richard Branson startade Virgin Galactic 2004 som en del av hans Virgin group. Tanken är att utveckla kommersiellt rymdfarande till turister. Spaceship Two heter hans rymdfärja, som skjuts upp under moder­planet White Knight Two. Branson hade hoppats på en första rymdresa redan 2009, men drabbades av flera bakslag. Turistresorna ska kräva tre dagars förberedande träning, kosta omkring 2 miljoner per person och pågå i tre timmar. Hittills har mer än 600 personer löst biljett i förväg och nu hoppas Branson kunna sätta i gång med resorna det kommande året.

Utlandskorren Tintin fyller 90

APOLLO OCH ARTEMIS

Apolloprogrammet var det tredje amerikanska rymdprogrammet med ­bemannade färder. Syftet med Apollo var att landa människor på månen och återvända. Sex lyckade landningar genomfördes,

Apollo 11 bestod av bränsletankar, tre raketsteg som utgör Saturn V-raketen, månlandarmodulen med The Eagle, service och kommandodel samt räddningsraket.

Vid uppskjutningen lossnade två raketsteg och räddningsraketen, och ­farkosten tog två varv kring jorden. Efter en halvtimme vändes kommandomodulen med månlandaren och sista raketsteget släpptes. Sedan lade sig Apollo i en bana runt månen. Neil Armstrong och Buzz Aldrin landade sedan med The Eagle. De stannade på månen i 21 timmar och 36 minuter, varav sju timmar var sömn. The Eagle återvände till kommandomodulen. Själva landnings­delen släpptes och hamnade i en bana kring månen innan den kraschade mot ytan. När Apollo återvände till jorden släpptes kommando­modulen med de tre ­astronauterna som sedan landade i havet.

Ursprunget till Armstrongs bevingade citat ”That’s one small step for (a) man, one giant leap for mankind” har diskuterats, om det var spontant eller förberett. Hans familj har sagt efter hans bortgång att han testade formuleringen på sin bror långt före avfärd.

President John F Kennedy, som satte upp målet att nå månen före 1960-­talets slut, mördades 1963. Under 1960-talet pågick också det kostsamma Vietnamkriget. Apollo­programmet begränsades först till Apollo 20. Efter Apollo 17 beslöts att de sista tre skulle läggas ned.

De tolv personer som har gått på månen är Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Pete Conrad, Alan Bean, Alan Shepard, Edgar Mitchell, David Scott, James Irwin, John Young, Charles Duke, Eugene Cernan och Harrison ­Schmitt. Fyra lever i dag: Aldrin, 89 år, Scott 87 år, Duke, 83 år och Schmitt, 84 år.

Artemis är det pågående rymdprogrammet för bemannade rymdfärder, där Nasa, kommersiella rymdbolag och internationella partners som euro­peiska ESA är involverade. Artemis mål är månlandning 2024, ett första steg mot att etablera en permanent station på månen och därifrån forska om resor till Mars.

Den amerikansk-europeiska rymdfärjan Orion, tillsammans med Space Launch System, SLS, är avsedd att vara den huvudsakliga farkosten för de planerade resorna Artemis 1, 2 och 3. Landningsplattformen Gateway skulle också vara en del av detta. Eftersom bygget är försenat har vicepresident Mike Pence sagt att Artemis kanske får nyttja en färja från någon av de ­kommersiella bolagen i stället.

Skulle en månfärd bli av skulle landning ske vid månens sydpol där man tror att det finns ytlig is, som går att använda till energi.