Di Weekend REPORTAGE

Målet – att peppa tjejerna

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Cecilia Safaee lirar i strumplästen.

Foto: Amanda Lindgren

Hur tacklar man svåra frågor om sex, depression och tidiga graviditeter med tonåringar? För Cecilia Safaee är svaret enkelt: genom fotboll. För fem år sedan startade hon Futebol dá Força, en organisation som gjort fotboll och samlevnadsutbildning till en vinnande kombination.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I konstgräset bildar frosten fläckiga mönster. Mörkret har lagt sig för länge sedan, men på Storvretens BP i Tumba utanför Stockholm lyser strålkastarna när lagets coach Melissa Nisane Besara ställer ned väskan med bollar. Hon blåser i sina händer, gnuggar dem snabbt för att få upp värmen. Så är det dags.

”Ok tjejer, är alla på plats? Då tar vi fram bollarna och kör uppvärmning.”

Från kanten följer Cecilia Safaee hur tiotalet 14-åringar rör sig över planen. Hon känner igen varje moment. Har själv tränat otaliga lag på samma sätt, sedan hon startade Futebol dá Força med ett lag i Moçambique 2012.

”Men varje gång slås jag av hur universellt fotboll är. Det är enkelt, alla förstår det och kan gilla det, och samma regler gäller överallt. Det finns egentligen bara en skillnad mellan här och i Moçambique: skorna. Där har man inga, så man spelar i strumplästen för att inte bränna sig på sanden”, säger Cecilia Safaee.

Från ett lag för fem år sedan har hennes organisation i dag vuxit till en global rörelse. Varje vecka spelar 10 000 tjejer fotboll genom organisationen. I anslutning till träningar och matcher får deltagarna också utbildning i tjejers rättigheter, sexuell och psykisk hälsa.

FAKTA
Cecilia Safaee

Ålder: 26 år.

Bor: Gröndal, Stockholm.

Familj: Maken Ashkan Safaee, entreprenör och medgrundare till Everyday School.

Bakgrund: Uppvuxen i Zambia, Zimbabwe och Sverige. Startade Futebol dá Força 2012 i Moçambique. Styrelseledamot för Zengun och Unesco Lucs.

Utmärkelser: Tilldelades Kompassrosen 2014 av Konungens stiftelse Ungt ledarskap inom ideell sektor. Fick priset Årets peppare på Idrottsgalan 2017.

VISA MER
FAKTA
Futebol dá Força

Grundat: 2012.

Verksamhet: Har lag på 100 platser i Moçambique, Zambia, Sverige och Finland. Verksamhet håller på att starta i 30 andra länder, bland annat Frankrike, Liberia, Brasilien och Nya Zeeland.

Antal deltagare varje vecka: 10 000 spelare och 600 ledare.

Omsättning 2016: 3,9 miljoner kronor.

VISA MER

Det har gjort fotbollen till ett medel för att stärka tjejers självkänsla. Därav namnet Futebol dá Força, fotboll ger styrka på portugisiska, officiellt språk i Moçambique. För sina insatser har Cecilia Safaee tagit emot priser från både kungen och prins Daniel. Men organisationens grundare nöjer sig inte där.

Självständighet och driv

Att organisationen startade i just Moçambique, ett av världens fattigaste länder, är ingen slump. Eftersom Cecilia Safaee delvis är uppvuxen i Zambia och Zimbabwe med föräldrar som jobbade för FN, UD och Sida, såg hon redan som barn hur orättvis världen kunde vara beroende på var man föddes.

”Tiden utanför Sverige fick mig att inse hur privilegierad jag var och att det var väldigt ovanligt att vara som jag. Att vara en ung tjej med alla de möjligheter och förutsättningar jag har att ta mig fram i livet.”

Samtidigt fick Cecilia Safaee tidigt lära sig att ta egna initiativ. Tillbaka i Sverige arbetade föräldrarna mycket, och åkte ofta på tjänsteresor. Från 12 års ålder bodde Cecilia Safaee därför ensam en vecka i månaden.

”Det var självvalt, för jag ville inte längre bo hos kompisar som jag hade gjort tidigare. Men det blev mycket familjen Dafgårds och annan färdigmat en period där”, säger hon och fortsätter:

”Det har inte alltid varit kul eller bra att vara ensam på det sättet. Men det gav en självständighet och ett driv. En känsla av att ingen fixar saker åt mig, utan vill jag något får jag fixa det själv.”

Som ung var Cecilia Safaee också en fotbollstjej. Hon kunde stå ute i kylan i timmar för att få in den perfekta sparken. En skada satte dock stopp för spelandet. I stället blev hon fotbollstränare och lärde sig mer om lagspel, men också om hur man bygger tillit i en grupp och på den vägen stärker alla spelare var för sig.

När hennes mamma fick en tjänst på ambassaden i Moçambique bestämde sig Cecilia Safaee, då 19 år, för att flytta med till huvudstaden Maputo. I bagaget hade hon fotbollar och en idé om att lagsport kan användas för att förändra attityder.

”När jag träffade Sarita JAcob SImone, som i dag är medgrundare, presenterade hon mig för ett fotbollslag. Först trodde jag att jag skulle titta på när de tränade, men när jag kom dit förstod jag att jag hade tackat ja till att bli deras tränare.”

Framgångarna för laget fick fler att intressera sig för hennes ledarstil. När hon kom till Moçambique fanns tio damlag. Där finns i dag drygt 300 lag och 40 i grannlandet Zambia. Ändå var det bara en väsentlig punkt som skilde hennes ledarskap från andras. I anslutning till träningarna hade hon lagt till det hon kallar för in- och utcheckning, Futebol dá Forças signum. En obligatorisk samling för laget före och efter spelet, där hon tog upp olika frågor som berörde kvinnors rättigheter.

”I Moçambique och Zambia, där till exempel tidiga graviditeter och avbruten skolgång är vanligt, pratar vi mycket om reproduktiv hälsa. Att bli mamma som 13-åring får enorma konsekvenser för en tjejs framtidsutsikter, och tyvärr är det väldigt vanligt att det händer och då är det oftast oönskade graviditeter.”

Men vilka ämnen som tas upp beror på vilket land organisationen verkar i. I Sverige där tonårsgraviditeter är ovanligare, är det i stället sexuella trakasserier eller psykisk ohälsa som har varit de dominerande ämnena på träningar.

”Men grundproblemet är detsamma oavsett land: att tjejer och killar inte värderas lika och inte har samma förutsättningar. Oavsett land tror vi dock att lösningen är densamma: tjejers självkänsla behöver stärkas. Men det är inte bara tjejernas bild av sig själva som måste ändras, utan samhällets bild av tjejer.”

Föreläser för publiken

Medan metoo-kampanjen rasat för fullt under hösten, kan man säga att Futebol dá Força varit före sin tid. Sedan starten har man kämpat för jämlikhet på och utanför planen. I Moçambique och Zambia har det inneburit att man också föreläst för publiken i matchpauser.

”I början var det inte så populärt. Publiken ville bara kolla på fotboll, dricka öl och vara supporters. Men nu blir vi uppringda om en workshopledare av någon anledning inte dyker upp.”

Vilka ämnen tar ni upp då?

”Från killarna i publiken kan vi få frågor som: ’Om jag bjuder en tjej på dricka på krogen, då är hon väl skyldig mig att vi ska ha sex?’ Där jobbar vi med att förändra attityder utan att tvinga på någon åsikter, men det tar tid. Det är bara för att vi är konsekventa och pratar om de här sakerna varje lördag, där killarna själva får reflektera över sitt agerande och vilka normer de upprätthåller, som samma kille ett tag senare kan säga: ’Det är mitt val om jag vill bjuda henne och det är hon som bestämmer över sin kropp’.”

Vad ser ni mer för resultat?

»Jag är väl känd för att vara ilsk«

”Problemet med attityder är att de är svåra att mäta, eftersom mätmetoderna ofta bygger på självskattning. Men vi har gjort en första studie i Zambia som visar att sannolikheten att du använder kondom när du har sex är fem gånger högre om du har deltagit i vår verksamhet i sex månader eller mer. Det beror så klart inte bara på oss, men där ser vi en korrelation. Beteenden kring sex bygger mycket på grupptryck. Men där verkar en trygg miljö där man kan prata öppet om de här frågorna kunna påverka i vilken utsträckning man står upp för sina rättigheter.”

Möter du några fördomar i arbetet med Futebol dá Força?

”En vanlig missuppfattning är att den här typen av verksamheter, sett till tjejernas rättigheter, behövs mer i länder som Zambia än i Sverige. Och att om de behövs i Sverige, är det i marginaliserade områden. Men det är ett resonemang som bygger på ett uppifrånperspektiv.”

På Storvretens BP har uppvärmningen övergått i match. Tjejerna springer upp till ena planhalvan. Ett skott och bollen går rätt in i mål. Till skillnad från i Moçambique och Zambia fanns en etablerad damfotbollskultur i Sverige när Futebol dá Força lanserades här 2013. Men organisationen ser ändå att den haft inflytande över attityderna på de idrottsplatser där den verkar.

För två år sedan kunde spelarna till exempel få glåpord ropade till sig, och både manliga tränare och spelare kunde respektlöst gå rätt in på plan under pågående spel.

”I dag ser vi inte alls det i samma utsträckning. Vi är mer accepterade, men det har tagit tid och krävt hårt arbete”, säger Cecilia Safaee.

I Sverige ser hon verksamheten som en brygga mellan en gammal och en ny fotbollskultur där fler ska kunna hitta en plats.

”Grundidén är att vi egentligen inte ska behöva finnas. För det är inte vi som ska driva fotbollen, det ska drivas av fotbollsförbund och andra strukturer som redan finns i samhället i dag. Men vi behövs så länge det finns människor som exkluderas från fotbollens värld.”

I dag tränar hon själv inga lag. Hon gjorde det fram till i våras, men lämnade när hon hittade en ersättare.

”Det handlade främst om att jag inte var från det området. Vi tror på lokal förankring. Att det är genom att känna området och dess behov som en ledare blir framgångsrik och kan göra skillnad”, säger hon och tar tränaren Melissa Nisane Besara som exempel.

Krävde närvaro i skolan

Hon startade IFK Tumbas första tjejlag, ett lag som i dag är seriespelande. Att få tjejerna att komma till träningen hade hon inga problem med, men när hon märkte att vissa att dem inte skulle gå ut nian med godkända betyg satte hon upp villkor.

”Man fick inte komma på hennes träningar om man inte hade 80 procents närvaro i skolan. Första träningen var hälften av tjejerna borta. Efter en månad var alla tillbaka. Senare blev hon kontaktad av en lärare som tackade för att eleverna skulle få gymnasiebehörighet. Tänk vilken ledarpotential det finns i Melissa, men som ingen tidigare hade tagit vara på!”, berättar Cecilia Safaee.

Det första startkapitalet på 300 000 kronor samlade hon in via gräsrotsfinansiering. Fem år efter starten omsatte Futebol dá Força knappt 4 miljoner kronor, där hälften av pengarna kommer från föreläsningar, utbildningar och workshops som Cecilia Safaee och hennes medarbetare håller för företag, ledningsgrupper och styrelser. På sikt vill hon dock att graden av självfinansiering ska öka till minst 70 procent.

”Donationer från stiftelser och privatpersoner är bra, de är vi otroligt tacksamma för, men för att vara stabila över tid vill vi bli bättre på att dra in pengar själva. Det är en trovärdighetsfråga. Vi kan inte säga till tjejerna att de kan stå på egna ben och vara självständiga om vi själva inte klarar det som organisation.”

Som vd har hon dock också fått prova på baksidorna med att vara för ivrig när det gäller att stå på egna ben. Hon hade precis lanserat verksamheten i Sverige, och pendlade mellan Stockholm och Maputo, när hon en morgon inte längre kunde gå upp ur sängen. På grund av utmattningssyndrom arbetade hon bara 80 procent av heltid under 2015. Resten av tiden sov hon.

Sportjournalisten dömer ut fifflet

”Fram tills dess hade allting varit så roligt, men efter det förstod jag vikten av att vila och att ha en organisationsstruktur som gör att man pallar.”

I dag använder hon inte längre sociala medier privat. I organisationen har hon delegerat så mycket ansvar som möjligt, där beslut om verksamheten och budgetramar till exempel sätts av ansvariga i varje region där organisationen verkar. Och organisationen har fattat beslut om att inte starta verksamheten i fler länder. Ändå fortsätter Futebol dá Força att växa.

”Vi har lokala ledare i 30 länder som står på kö för att vi ska komma till dem, från Nya Zeeland, till Uganda, Afghanistan och Brasilien. Det enda länderna har gemensamt är att de säger ’vi har svårt att nå tjejer. Vi försöker men lyckas inte. Hur gör ni?’.”

I höstas startade därför organisationen ett globalt utbildningsprogram för ledare som fått namnet FDF Movement.

”På det sättet kan vi sprida våra metoder, vår filosofi, så att vem som helst i världen kan bli en del av organisationen och starta i sitt närområde.”

Den första kursen har 13 deltagare från tio länder. Men en större rekryteringsbas finns. När träningen på Storvretens BP är slut samlas alla spelare i en tät ring för utcheckning. I en undersökning har nästan alla tjejer sagt att de själva vill bli ledare. En av dem är Meti Abebe som redan har gått organisationens ledarskapsutbildning och håller på att starta ett eget lag.

”Om jag inte hade haft fotbollen hade jag bara hängt nere i centrum och gjort onödiga saker”, säger hon, medan hon byter skor:

”Fotbollen har förändrat mig som människa, och nu vill jag hjälpa och peppa andra tjejer att bli starka.”