Di Weekend REPORTAGE

Kampen om kokainet

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

I fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan år 2016 står det att ingen långsiktig fred är möjlig så länge kokaproduktionen fortsätter.

RAUL ARBOLEDA

Putumayo, Colombia Det skulle bli fred i Colombia och på köpet skulle kokainproduktionen strypas. Men efterfrågan driver utvecklingen åt motsatt håll. Di Weekend åkte till Colombia och träffade människorna bakom det allt billigare kokainet.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

På fredagarna börjar Åsas mobil surra.

”Bästa festen det garanterar jag.”

”Äntligen helg! Finns här om du e ­sugen.”

Langarna i hennes svenska stad tävlar om köparna och levererar till dörren.

”Som kund kan man vara mer kräsen nu än förr. En gång fick jag något som luktade bensin, jag drog en lina och sa att det här får du komma och hämta. ’Förlåt jag har andra grejer’, svarade han.”

FAKTA
Svårt ställa om till nya grödor

99 000 av de 400 000 familjer som uppskattas leva av koka i Colombia har gått med i programmet för omställning till legala grödor sedan januari 2017. De har i genomsnitt 0,86 hektar koka.

En straffamnesti utgår till kokabönder med mindre än 1,78 hektar som ansluter sig till programmet. Gränsen är satt för att motsvara två ­legala minimilöner.

Den som ertappas med att befatta sig med koka igen kan straffas med upp till 18 års fängelse.

Den som registrerar sig och förstör sina kokabuskar lovas ett bidrag på 2800 kronor i månaden i ett år, teknisk hjälp och rådgivning, och en genomgripande landsbygdsreform.

Fram till september 2018 hade fyra av tio familjer som gått med inte fått en enda utbetalning, enligt FN:s drogorgan UNODC.

Lokala ledare som uppmanat bönder att delta

i programmet pressas att sluta av de väpnade grupper som kontrollerar kokainhandeln. Under år 2018 ökade antalet mord i alla landets koka­distrikt som deltar i omställningsprogrammet.

VISA MER
FAKTA
Farc

Farc (Colombias revolutionära väpnade styrkor) bedrev väpnad kamp mot regeringen från 1964, först som militär gren till ett kommunistiskt parti i uppror mot ojämlikheten i landet. Gruppen riktade attentat mot militär och polis, kidnappade ­civila och deltog i kokainhandeln.

I och med fredsavtalet 2016 blev Farc ett politiskt parti som garanterades 10 platser i kongressen.

13 000 före detta Farcsoldater har registrerats i fredsprocessen. Över 1 000 av dem har lämnat den.

Källa: FN, colombianska polisen, tankesmedjan Fundación Ideas para la paz.

VISA MER

I tio år har Åsa använt kokain, ungefär varannan månad. Under den tiden har säljarna blivit fler och kvalitén bättre.

”Bra kvalitet är att kokainet får dig att klarna till, känna dig ’on top of things’, samtidigt som du inte blir pundig eller börjar göra miner. Och så ska man kunna sova på det sedan.”

Kanske har hennes kontakter blivit bättre, resonerar Åsa. Men även i polisens statistik märks att kokainet i Sverige blir ­renare. Och priset sjunker.

Åsa har gått från att betala 1 000 kronor grammet till 700, eller ner till 600 om hon köper mycket.

”Efterfrågan ökar, då ökar också tillgången. Vi diskuterar det ibland, hur moraliskt det är. Man ska leva rättfärdigt och sopsortera hit och dit, men koks är ju inte fair trade precis. Jag vet att jag sponsrar narkotikahandel, att samma personer säljer vapen och människor. Någonstans är det någon som lider för att jag ska ha kul. Och jag fattar att snubben som står där med sina kokablad inte får en massa cash på det.”

Världens största kokainexportör

Kokain är i dag den näst vanligaste drogen i Sverige efter cannabis. Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, har 0,9 procent av svenskarna använt kokain under det senaste året. År 2013 var siffran 0,5 procent. Colombia står för cirka 70 procent av världens kokaproduktion.

Colombia har i decennier slitits mellan staten, narkotikakarteller och gerillor, men år 2016 ingick Farc, Colombias revolutionära väpnade styrkor, ett fredsavtal med landets regering.

”Känner odlarna någon skuld? Har de haft några val?”, frågar Åsa innan jag åker till en av Colombias främsta kokaregioner.

”Ja, vi känner skuld”, säger bonden ­Cecilia, 25 år.

Vi befinner oss i länet Putumayo i Colombia, vid gränsen mot Ecuador. Cecilia tar stora kliv med gummistövlarna genom ­leran och viker undan för hängande lianer.

”Vi vet att det är skadligt. Jag har sett unga i stan som röker kokapasta och är helt borta.”

En illgrön glänta öppnar sig i den grönbruna regnskogen. På marken ligger uttjänta skydd från förra skörden: tejpat toalettpapper för vart och ett av fingrarna.

”Det är ju här hos oss som kedjan börjar. Vi vill inte odla koka, men vi har inget annat att leva på. Vi fortsätter bara så vi har till mat medan vi försöker hitta en väg ut.”

Hon nyper i de ljusa bladen på buskarna som liknar benjaminfikus. Om tre veckor är de djupgröna och klara för skörd.

Döljer odlingarna i djungeln

Någon kilometer bort står bostadshuset ­ensamt på en kulle omgivet av enstaka ­bananpalmer och nedbetat gräs. En stig ­leder ned till ån där familjen tvättar sig och sina kläder.

”Förr var allt det här koka”, säger Cecilia och sveper med armen mot dalen med uppväxt sly och frodiga yarumoträd.

Alla har flyttat sina odlingar ännu längre in i djungeln för att undgå upptäckt. Så det ser ut som att produktionen har minskat, fast det är tvärtom. År 2017 odlades fler hektar koka än någonsin i Colombia, enligt FN.

Så länge hon kan minnas har Cecilia ­arbetat med sin far Fernando i jordbruket. Svett marken, plogat, sått, gödslat, besprutat, skördat, allt för hand. Fadern kom från grannprovinsen som ung på 1980-talet.

”Min familjs mark var liten och vi var många syskon, så jag hade ingen framtid där. Jag hade bara gått fyra år i skolan. Jag kom hit och röjde mark med machete åt ­boskapsägare för 500 pesos per dag”, berättar han.

500 pesos är ungefär 1, 50 kronor.

Han och Cecilias mor Maria köpte en jordplätt av arbetsgivaren och byggde sig ett hem.

”Med lövtak, för plåt hade vi inte råd med. Men så kom plantorna.”

Det var utlänningar som sålde dem, minns han.

”Jag såg att patron tjänade mycket pengar snabbt så då provade jag också.”

Hårt arbete från tidig morgon

Putumayos första kokaboom gjorde några riktigt rika. För andra innebar den en chans att gå från träldom till ett värdigt liv. Cecilia föddes under plåttak. Nu har hon ett eget litet hus med sin man och deras fyraåriga dotter, men storfamiljen fortsätter att leva och arbeta ihop. När solen går upp kring klockan 06 börjar Maria elda i spisen. Hon serverar sött kaffe och ris med nyvärpta ägg åt alla innan de ger sig ut på fälten.

De fortsätter odla koka på en hektar, för att Cecilia och en av hennes systrar ska kunna utbilda sig. Nästan allt som familjen äter framställer de själva: matbananer, kassava, avokado, frukt, sockerrör, kycklingar. Det är betydligt svårare att hitta lagliga grödor som kan löna sig att sälja.

”Matbananer och citroner har vi provat, men det är svårt att frakta ner dem till byn. Väl nere är de svarta och fula av allt skumpande”, säger Cecilia.

Allt lastas på hästar som leds genom regnskogen, nerför leriga branter och ­genom bubblande träsk. Det tar två timmar till närmsta väg. Sedan någon halvtimme till på grusväg till närmsta by, och ytter­ligare en halvtimme till nästa.

”På marknaden vet alla att vi måste hem innan det blir mörkt, och vi kan ju inte släpa upp bananerna igen. De väntar till sent på eftermiddagen och sedan säger de sitt pris. Kokapastan däremot bär jag ner i ­axelväskan, och blir jag inte nöjd med priset så kan jag sälja till någon annan”, säger Cecilia.

Då och då kommer hjälporganisationer till trakten med nya grödor. Svenskt bistånd går till ett projekt med mer transportabel svartpeppar. Med ett kilopris på motsvarande 30 kronor skulle den bli nästan lika lönsam som kokan, räknat i förtjänst per hektar, även om den kräver mycket mer arbete.

”Vi har bra jordar, bra vatten och jobbar hårt. Vi kan odla precis vad som helst bara det finns en marknad”, säger Fernando.

En hög rödaktiga pepparkorn ligger och torkar på ett lakan i ett hörn av huset. Nu betalar uppköparna åtta kronor kilot.

Fattigdom grundproblemet

I fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan år 2016 står det att ingen långsiktig fred är möjlig så länge kokaproduktionen fortsätter, eftersom Farc och andra grupper finansierat sig genom att kontrollera handeln. Det konstateras också att ­kokabönderna inte är vanliga kriminella, utan människor som saknar alternativ. Därför lovar staten att attackera grundproblemet. Fattigdomen.

Odlarna skulle få rådgivning och teknisk hjälp med legala grödor om de registrerade och förstörde sina kokabuskar. De skulle få ett bidrag för att försörja sig under omställningen. Efter att ha varit helt frånvarande på landsbygden lovade staten att dra el, mobilnät och rent dricksvatten, öppna vårdcentraler och skolor, bygga vägar och hjälpa bönderna att nå marknader.

Och så då fred och säkerhet.

99 000 familjer har gått med i programmet sedan januari 2017. Inte Cecilias.

”Vi tror inte på staten. De lovar och ­sedan blir det inte av. Det finns kanske goda avsikter, men pengarna fastnar alltid på ­vägen. Om jag förstör min koka har jag inget kvar att förhandla med, och betalar de inte så har vi inget att leva på”, säger Cecilia.

Hon har fått delvis rätt. Fram till september 2018 hade fyra av tio familjer som gått med inte fått en enda utbetalning, enligt FN:s drogorgan UNODC. En del har planterat koka igen i smyg för att hålla svälten från dörren. De riskerar upp till 18 års fängelse för återfall i brott.

Sju av tio har inte fått något av den utlovade rådgivningen för att ställa om. Det har inte blivit några vägar. Ingen el. Och ingen säkerhet.

Colombias mer än halvsekellånga konflikt märks i språket.

”Säkerhetsproblem” betyder att männi­skor hotas och mördas. ”Störningar av den allmänna ordningen” att de vägar som finns inte är farbara därför att väpnade grupper står på varsin sida om dem och skjuter på varandra.

En sann nystart

Striderna om makten över kokahandeln inleddes när Farc lämnade sina vapen. På flera håll fortsätter de, men i områdena vi besöker är det lugnt.

Vem bestämmer här? frågar vi alla vi möter.

Ämnet är farligt. De svarar vagt, som mest ”en maffia” eller ”en gerilla”. Inte en enda gång svarar någon ”regeringen”.

Med fredsavtalet har nya säkerhetsproblem uppstått. Bönder som slutar odla koka tvingas börja igen. Lokala ledare som uppmanat bönder att gå med i regeringens omställningsprogram mördas. Bara i länet ­Putumayo mördades minst åtta år 2018, ­enligt lokala medier.

Alexander Sanchez, 47 år, är en av dem som finns kvar. Vi träffar honom i traktens huvudort Puerto Asís. Den skottsäkra bilen, de båda livvakterna och stadslivet omkring honom skaver, trots att han borde ha hunnit vänja sig.

I september 2017 kallades han och andra från byalagen till ett möte med den grupp som hade tagit över i området. När han inte gick började han få samtal och sms om att han skulle få ångra sig. Sedan ett år är han inhyst i en säker lägenhet. Men det statliga skyddsprogrammet gäller bara honom.

”Man kan säga att jag har offrat familjen för fredsprocessen. Jag får hälsa på min fru och barnen ibland med livvakter.”

Han blir glansig i ögonen men viker inte med blicken.

”Ibland vill jag bara ge upp och lägga mig ner på marken. Men runt mig ser jag folk som jag har fått att hoppas. Jag kan inte svika dem.”

Staten sviker löften

En av grupperna som strider om makten över kokan kallas Farc-dissidenter: rester av gerillan som underkänner fredsprocessen. I den senaste rapporten från militärens underrättelsetjänst i oktober 2018 var de 3000, mer än dubbelt så många som ett halvår tidigare. De blir fler i takt med att besvikelsen ökar. Inte heller till Farc har ­regeringen hållit sina löften.

”Vi lämnade våra vapen för att vi ville ha fred. Men det är lätt att skaffa nya vapen”, säger Diego, en av ledarna för La Carmelita, en förläggning för avmobiliserade Farc­soldater i Putumayo.

”Ska vi inte arbeta i den illegala ekonomin så måste vi ha legala möjligheter. Vi kommer inte sitta här med armarna i kors och svälta ihjäl.”

På 24 förläggningar runt om i landet kan de före detta gerillasoldaterna bo gratis ­under en övergångsperiod medan de återintegreras i samhället. De flesta kommer från den fattiga landsbygden, har gått med i gerillan som tonåringar i brist på alternativ och har inga erfarenheter av arbete, ­utbildning eller civilt liv.

Väpnade grupper värvar

Bistånd från bland annat Sverige har finansierat projekt för att producera mat och skapa jobb, men bara en bråkdel av det stöd som utlovats för att de före detta gerilla­soldaterna ska kunna bli lagligt självförsörjande har blivit av. Hopplösheten växer på förläggningarna. Ett bidrag till basbehov slutar betalas ut i augusti 2019.

Diegos överordnade Ramiro Durán har vittnat i en tidningsintervju om hur väpnade grupper kommit in i förläggningen och värvat.

”Det sägs att de betalar två miljoner (ungefär 5 700 kronor) till dem som går med”, säger 30-åriga Karina Espinoza Bone.

Hon bär hunden Prince i famnen, medan vi går mellan de tysta barackerna målade med revolutionära budskap. Hon var sjuksköterska i gerillan där hon gick med som tolvåring. Nu läser hon in gymnasiet och väntar på att få sina sjukvårdskunskaper validerade för att kunna söka jobb. Hon drömmer om att en dag få se havet.

”Gerillan är för folk som gillar vapen mer än arbete. För mig var det svåra år, att alltid gå hungrig och marschera långt och vara rädd för bombningar. Jag vill aldrig till­baka till det livet igen.”

En ensam radio skvalar reggaeton. Ingen spelar på fotbollsplanerna bakom kiosken. Sist någon räknade var 269 av ursprungliga 700 före detta Farcsoldater kvar, men ledaren Diego säger att ännu fler har lämnat förläggningen.

”De kan vara var som helst. Det finns både gamla och nya gerillor. Nu är det ­polisens problem att hitta dem”, säger han med ett snett leende.

President Iván Duque som tillträdde i augusti 2018 har lovat hårda tag mot allt illegalt. Han planerar att återuppta flygbesprutningarna av kokafälten, något som minskade dem, men också orsakade hungersnöd bland bönder i Putumayo i början av 2000-talet. Gifterna gör inte skillnad på koka och mat, och misstänks dessutom orsaka cancer.

Polisbrigader finkammar redan landsbygden och gräver upp buskar för hand. Det innebär katastrof för varje familj, med det främsta resultatet att förtroendet för staten minskar ytterligare. Studier visar en ballongeffekt där odlingarna växer i områden intill där de förstörts. Bönderna planterar snart koka på nytt, med tre månader till skörd.

Göran Paulsson är biståndschef på Sveriges ambassad i Bogotá.

”När man åker ut i olika områden ser man ett stort land som staten inte kontrollerar. Den illegala handeln fortsätter helt öppet”, säger han.

”Den viktigaste anledningen till att koka­odlingarna inte minskar är efterfrågan i ­Europa och USA. Sedan driver kokahandeln ekonomin i stora delar av landet, med kopplingar med pengatvätt och korruption upp till Bogota”.

Enligt Världsbankens definition är Colombia ett medelinkomstland med BNP per capita på över 6 000 dollar, högre än exempelvis Balkanländerna. Göran Paulsson har varit på möten där regeringens ambitiösa planer för landsbygdsutveckling har presenterats.

”Då är vår fråga: hur ska det finansieras? Och då vill man höra att de tänker ta lån, höja skatterna, införa fastighetsskatt. Men det får man inte höra, utan det finns en förhoppning om att vi ska gå in. Vi kan bidra, men om jag ska försvara biståndet till ­Colombia måste det ju vara strategiskt och ta slut en dag.”

Även om han ser positiva resultat i de projekt som Sverige stödjer löser de inte de större problemen. För att komma åt ­kokainproduktionen behövs inte bara polisi­ära insatser utan också fattigdomsbekämpning, infrastruktur, sociala investeringar.

”Men då krävs stora strukturella förändringar. Man får ingen utveckling för ett skattetryck på 13 procent av BNP som ­Colombia har, utan behöver ligga över 20, det visar studier från Världsbanken. Men det finns starka intressen som inte vill förändra situationen”, säger Göran Paulsson.

Hälsofarlig skörd – ett ”idiotjobb”

Ett skarpt motorljud skär genom regnskogens surrande, kuttrande, kvittrande, porlande och knäppande. Cecilias närmsta granne Gonzalo, en kvarts promenad bort, har skördat. Hon balanserar över ån på en mossig trästock och klättrar uppför en stege till det som kallas laboratoriet, en träplattform på pålar ovanför träsket med tak och öppna sidor.

Gonzalo står och kör sönder en lövhög med en grästrimmer som han för fram och tillbaka. Han blandar ammoniak, konstgödsel och kalk med vatten, rör om med handen och skvätter ut blandningen.

»Clas Ohlson hade blivit en influencer«

”Det svider bara om man har sår”, säger Gonzalo.

”Det är ett idiotjobb och farligt för hälsan, men det lönar sig.”

Han strör ut mer kalk över bladen och de trampar runt i dem med stövlarna. Det sticker i halsen och ögonen när kemikalierna börjar bryta ner löven. Snart går den kväljande luften knappt att dra in. Cecilia stannar upp med röda och tårade ögon. Hon säger:

”Förstår du nu att vi inte gör det här för att vi vill? Utan för att vi måste.”

Ett kilo ger 7 000 kronor i byn

Lövhacket blandas med bensin och löven silas sedan bort. Svavelsyra och vatten tillsätts och separerar ut kokain-alkaloiden så att bensinen kan hällas bort. Resten blandas med bikarbonat och kramas ur i en trasa. Den vita smeten kokas upp flera gånger och torkas till kokapasta.

Löv från en hektar ger ungefär ett kilo, som just nu säljs i byn för motsvarande 7 000 kronor. Den ökade tillgången är troligen en av många faktorer som bidragit till ett relativt lågt pris.

”Jag är alltid orolig när jag går med ­kokapasta på mig. Det värsta skulle vara att hamna i fängelse, men jag är också rädd att bli rånad. När jag har fått betalt kan jag vila”, säger Cecilia.

Men inte så länge, för det finns alltid mycket att göra på gården.

”En bekant som har blivit uppköpare åt maffian säger att det är ett mycket bättre liv. Hon har guldsmycken och bil, och tvättmaskin! Hennes händer är som en drottnings och hon har köpt ett hus ’för bara 320 miljoner’ (1 miljon kronor)”, härmar Cecilia med tillgjord röst .

”Så är det för dem högre upp.”

Målet: ett bättre liv för dottern

I ett mer avancerat laboratorium kristalliseras pastan till kokain och skeppas vidare.

”Kokapengarna upprätthåller marknader, lagar, hela samhället. Utan kokan slutar folk ta motorcykeltaxi och köpa korv med pommes frites i gatuståndet i byn, all ekonomisk aktivitet upphör. Fler blir fattiga, och då ökar kriminaliteten”, säger Cecilia.

Hennes föräldrar har velat sluta länge, men det dyker alltid upp nya nödlägen som ­motiverar bara en skörd till. När Cecilia blir klar med sin distansutbildning till socialarbetare hoppas hon hitta jobb i biståndsprogrammen i bygden, och att familjen så småningom ska kunna leva av hennes ­inkomst och det som jorden ger.

Hon har tagit ett banklån för att köpa det hon kallar en försäkring: en ko och en tjur, som i sin tur har gett två kalvar. Mjölken räcker till husbehov, och när det blir knapert kan de sälja lite ost.

”Vi investerar i en långsiktig utveckling för att komma loss på sikt. Därför att ­kokan orsakar lidande och död, förstörda familjer och människor som drivs från sin mark. Mitt livsprojekt är att min dotter ska slippa odla koka.”

Fotnot: Namn och vissa detaljer har ändrats för att bevara Cecilias familjs, Gonzalos, Diegos och Åsas anonymitet.