Di Weekend REPORTAGE

Kampen mot viruset

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Sex röster från vården som ska ta svenskarna ur krisen.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Runt om i världen hyllas vårdpersonal för sina insatser i kampen mot coronaviruset. Företag och privatpersoner skänker mat, hotellnätter och taxiresor. Så såg det inte ut för bara några veckor sedan. Sjukvården i Sverige har präglats av nedskärningar och besparingar. Sverige är det land i EU med lägst antal vårdplatser per 1 000 ­invånare. Enligt en kartläggning från tidningen Vårdfokus skulle bara två regioner klara sin sjukvårdsbudget för 2019.

Region Stockholm meddelade i höstas att besparingar på sammanlagt 1,1 miljarder kronor behövde göras under 2020. Totalt 350 undersköterskor och 250 läkare på Karolinska universitetssjukhuset varslades. Södersjukhuset hade ett beräknat underskott på 130 miljoner kronor för 2019, och varslade 100 anställda.

Befolkningen och de som arbetar inom vården möter nu en helt ny sjukdom. En osynlig fiende som det ännu inte finns så mycket forskning om. I frontlinjen står personalen på ­intensivvården. Personer som i vanliga fall arbetar med bland annat kirurgi, anestesi eller är läkarstudenter snabbutbildas för att sjukhusen ska klara trycket.

I Stockholm är läget när detta skrivs värst i hela Sverige. För första gången någonsin har Region Stockholm aktiverat ett så kallat krislägesavtal för anställda på intensivvårds­avdelningarna i Stockholm. Sjukhusen har utökat intensivvårdskapaciteten med över 160 procent, och fått i uppdrag att öka ytterligare. Avtalet innebär fördubblad lön, men också längre arbetstid.

På flera av intensivvårdsavdelningarna arbetar personalen redan 48 timmar i veckan, eller mer. Vardagen på avdelningarna med de allra svårast sjuka innebär minst 12 timmars ­arbetspass i flera lager skyddsutrustning. Hur ser verklig­heten egentligen ut för intensivvårdspersonalen? Vi har mött sex av dem.

Sara Nordin, intensivvårdsundersköterska:

»Samma politiker som visat sådan arrogans säger nu att vi är hjältar«

”Vad jag är rädd för? Jag är rädd för att vi snart kommer inse att vårdplatserna och vi inte räcker till längre. Jag är rädd för att det ska fortsätta finnas för många personer som inte tar situationen på allvar. Jag är rädd för min egen skull, jag har precis avbrutit en sjukskrivning för att hjälpa till mer på jobbet.

Framför allt är jag rädd för att folk, politiker och sjukhusdirektörer, efter att den värsta krisen är över, glömmer bort vilka de kallade för hjältar. För även innan corona gjorde entré uträttade vi stordåd. Även innan covid-19 kämpade vi för att rädda liv. 

Vi tar emot människor med skottskador, hjärnblödningar, svåra infektioner, multitrauman, brutna nackar och sviktande organ. Vi berättar för närstående att i dag vände det, i dag såg vi en förbättring. Vi berättar också att det inte finns hopp, att den de älskar kommer att avlida. Vi gråter när vi förlorat ett liv, trots att vi kämpat med allt vi har. Vi gråter när en patient vi inte trodde skulle klara sig kommer tillbaka och hälsar på.

Att människor kallar oss för hjältar och att olika ­aktörer skickar mat, energidrycker, glass och bullar värmer mer än jag tror att folk förstår. Det är en av sakerna som får oss att orka just nu. 

Men att samma politiker som tidigare visat sådan arrogans gentemot oss, nu säger att vi är hjältar och är oumbärliga – det är så provocerande. Om de verk­ligen värderade oss så högt som de just nu påstår, så skulle inte varslet av läkare och undersköterskor stå kvar. Om de tyckte att vårt arbete är så viktigt, så skulle de ge oss vettiga grundlöner och bra villkor i stället.  

Jag är 36 år och har jobbat inom vården sedan jag var 18 år. Min grundlön är 25 100 kr. Vi har fått höra att vi kostar sjukhuset för mycket, att vi har för höga löner. Vi kallas bakåtsträvande när vi ifrågasätter att vi slängs in i nya samarbeten och arbetssätt utan att någon ens frågat vad vi anser om det hela.

Jag älskar mitt jobb och jag är så stolt över det arbete vi utför. Jag har fantastiska kollegor som får mig att skratta även i den djupaste av kriser. Chefer har tillbringat tolv timmar om dagen på Karolinska i veckor nu för att öppna upp fler IVA-platser på rekordtid. Och som vanligt fixar vi det, vi vänder ut och in på oss själva för att kunna rädda så många liv som möjligt. 

Men varför ska vi alltid behöva kämpa så förbannat för att få villkor som för andra ses som självklarheter? Varför krävs det alltid kriser och mediedrev för att någon ska lyssna på oss? Varför kan inte någon högt uppsatt människa helt enkelt bara säga att vi förtjänar bättre och sedan hjälpa oss framåt?”

Elinor Sundfeldt, intensivvårdssjuksköterska:

»De avlidna läggs i vita liksäckar som aldrig får öppnas igen«

”Det är som ett krig mot en osynlig fiende, och vi står i första ledet. Vi kommer förhoppningsvis aldrig uppleva något liknande. Det är mycket adrenalin. Men det är bra stämning, jag försöker peppa mina kollegor. Det är inte läge att sura ihop nu. 

Vi arbetar tolvtimmarspass tre dagar i rad, men det blir mer än tolv timmar per dag. Jag är inte rädd för att bli smittad, utan snarare för hur vi ska orka. Jag tränar för att orka jobbet i vanliga fall, det är till hjälp även nu. Man hinner inte med så mycket när man väl är ­ledig, jag hann ringa ett samtal igår och ett i förrgår.

Jag kunde aldrig tro att det skulle bli såhär. Jag jobbar vanligtvis på neurointensiven, inte med sjuka lungor som nu. Jag får lära ut det jag kan, både till läkarstudenter och sjuksköterskor som inte har intensivvårdsutbildning. Vår arbetsroll som intensivvårdsjuksköterskor har kraftigt utökats där teamet tillsammans med läkare, undersköterskor och andra specialiteter arbetar närmare än någonsin för att få ihop vården. Nu pratas det dessutom om att vi ska få ansvar för ännu fler ­patienter per sjuksköterska.

Vi hinner inte göra de basala grejerna vi brukar, som att borsta tänderna på våra patienter eller vända på dem. Blodtryck och syresättning är det som ska ­säkerställas. 

Vi brukar föra dagbok åt våra patienter som ligger på intensiven och vi har kontakt med deras anhöriga dagligen. Nu får de vänta på ett samtal om dagen från en läkare som i värsta fall talar om för dem att deras anhörig inte har klarat sig. I vanliga fall när en person går bort gör vi i ordning fint, och familjen får komma dit och ta farväl. Nu läggs de avlidna i vita liksäckar som aldrig får öppnas igen, utan märks upp med varningslappar och läggs direkt i kistan för kremering.”

Maria Ekdahl, intensivvårdssjuksköterska:

»Vi kan inte hålla samma nivå på vården som innan Corona«

”Arbetsbördan är mycket större nu, vi jobbar över tolv timmar. I stället för en patient har jag fyra. Jag vet att jag har många fina kollegor med mig: läkare, undersköterskor, anestesi- och fysioterapeuter. Men det är jag som har huvudansvaret för omvårdnaden av patienterna. Det blir ännu tydligare att vi sjuksköterskor har en viktig roll i att arbetsleda. 

Jag känner oro över att jobba i det här tempot med belastningen och antalet patienter. Det ökar risken för att göra ett misstag. För de här patienterna finns det inte marginaler för att göra det. Det stressar mig.

Vi öppnar fler platser hela tiden, men kan inte hålla samma nivå på vården som innan corona. Vi behöver prioritera.

Första dagen jag gick in på de specialanpassade coronaavdelningarna fick jag lite av en chock. Man ­inser att man inte kan ha koll på så mycket. Jag ville nästan vända i dörren. Efter en timme kände jag att jag ville gå hem, men det tog sig under eftermiddagen tack vare peppande kollegor och deras stöd. 

Wallenberg och Nordstjernan stöttar coronaforskning

Det är svårt att förklara för någon som inte jobbar inom sjukvården, att vi alltid sysslar med livräddande arbete. Vi gör egentligen inget annorlunda. Folk kallar oss för hjältar, men det här är vårt jobb som vi utbildat oss till. 

Inom intensivvården är anhöriga normalt ofta del­aktiga och närvarande hos patienterna. Nu får vi inte ta emot några besök. Det är konstigt för oss. Patienterna är ganska ensamma trots att det är personal runtomkring hela tiden. Hemma är de anhöriga oroliga. Det måste vara hemskt för dem och det känns jobbigt. Jag hade hellre velat att det skulle vara barnen, hustrun eller mannen till den här patienten som får sitta och hålla handen. Det känns tungt att de inte kan få vara där.”

Anna Thunell, intensivvårdssjuksköterska:

»Jag tänkte: ’Vad är det jag kliver in till?’«

”Första gången jag tog på mig all skyddsutrustning kände jag ’vad är det jag kliver in till?’. Det är ett virus som är potentiellt dödligt, kanske inte för mig, men för någon annan jag träffar. Det rapporteras mycket i nyheterna om att det är dåligt med skyddsutrustning, men här på KS har vi bra tillgång. Jag känner mig trygg och är jättenöjd med hur våra ­chefer hanterat situationen.

Vi försöker maxa tiden vi är inne på avdelningen för att inte slösa på skyddsutrustning. Vi skriver tiden när vi kliver in på salen på en klisterlapp som vi sedan fäster på skyddsrocken. Jag vet att många av mina kollegor mår dåligt bakom masken och tycker det är tungt att andas och får panikkänslor. 

Det är psykiskt påfrestande på de vanliga IVA-­avdelningarna. Där är det bara enkelsalar och det är jobbigt att vara ensam. Om jag behöver hjälp tar det flera minuter innan någon kommer in, eftersom den personen ska hinna ta på sig skyddsutrustning. På några minuter kan mycket hända, någon kan dö. 

Jag tycker det är lättare att jobba i de nya, stora ­salarna som enbart är till för covidpatienter. Där ligger patienterna på rad. Där ser vi som arbetar varandra, kan hjälpas åt och fråga om råd. Det underlättar.

Det är så avancerad och speciell vård vi utför, som man nu snabbutbildar andra sjuksköterskor, undersköterskor och läkarstudenter i. Många undrar hur det kan vara så mycket att göra på en intensivvårdsavdelning. Men bara att suga bort slem i luftvägen är ett moment som man måste träna på, och som är extremt kritiskt. 

Jag upplever att det är jättegod stämning. Vi är vana att jobba i team, vi klarar det här tillsammans. Smittan för oss närmare varandra. Det är tufft att ­arbeta, men vi får så otroligt mycket stöd från privatpersoner, restauranger och alla andra. Det är så många som hjälper till, det gör allting lite lättare.

Jag är dock lite rädd att det bara ska vara nyhetens behag, jag hoppas att folk inte glömmer hur allvarlig situationen är. Hittills upplever jag att det varit en bra kurva för oss i vården. Vi har kunnat förbereda i en bra takt och kunnat parera. Vi hade förväntat oss en större anstormning. Men jag känner mig orolig att det ska skjuta i höjden för att människor i samhället inte följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Intensivvården, och sjukvården överlag, har länge ropat efter mer resurser i form av mer personal, bättre avtal och tid för återhämtning. Nu får vi uppmärksamhet och tacksamhet. Jag hoppas att det fortsätter så även när smittan är borta.”

Åsa Edergren, specialistläkare i kirurgi:

»Det har varit en extremt brant inlärningskurva«

”Jag arbetar egentligen som kirurg, men vi har fått skjuta upp nästan alla våra operationer. Jag blev tillfrågad om jag ville gå en snabbutbildning inom intensivvården, eftersom de, precis som infektionskliniken och akuten, behövde förstärkning. Tanken var att vi skulle finnas till hands vid behov, men efter de två dagarna var det uppenbart att behovet ­redan fanns. Sedan dess har jag varit omplacerad på intensiven tills vidare.

Det känns bra att kunna hjälpa till. Det är lite konstigt att arbeta med något man inte gör i vanliga fall. Det har varit en extremt brant inlärningskurva, jag har nog aldrig lärt mig så mycket på så kort tid. Vi har pluggat så mycket på fritiden och alla är väldigt motiverade.

Det är svårt att patienterna är sjuka så länge. När vi lägger dem i respirator ligger de i flera veckor innan de blir bättre. Det här har pågått under en så pass kort tid, få har blivit bättre. Det kan kännas lite hopplöst. Man skulle vilja se att några blir riktiga bra, men vi är inte där än.

På längre sikt är jag orolig för vad det här kommer göra med sjukvården. Vi fixar det här just nu, jag är imponerad över hur snabbt och effektivt det går när vi vårdpersonal själva får styra om verksamheten efter medicinska behov. Det har gett energi att se att alla arbetar åt samma håll, det är stärkande.

Socialministern om sitt svåraste beslut

Men jag tänker på all annan vård som vi skjuter upp. De patienterna finns kvar. Hur många blir skadade eller dör för de får vänta? Nu satsar vi allt på covid-19, och det kanske vi måste göra. Men det är inte så att vi har mindre sparbeting, de ligger ju kvar, på Karolinska ligger till och med varslen kvar. Hur det ska gå ihop med de gigantiska köerna?

Det jag kommer ta med mig när det här är slut, förutom all ny kunskap, är styrkan när alla arbetar tillsammans, det är häftigt att se hur folk ställer upp och kämpar. På den negativa sidan är det hur snabbt en pandemi sprids. Man tänker på ännu värre virus med mycket högre dödlighet, hur läskigt det kan bli.”

My Holgersson, intensivvårdsundersköterska:

»Allmänheten fattar inte hur illa det är«

”Det är en väldigt ansträngd situation. Det etiska tankesättet sätts ur spel. Det är långa pass, vi har mycket att göra, vi får många nya händer som vi samtidigt ska skola in. Det är en mental stress att lära någon samtidigt som jag jobbar hårt. 

Alla behöver hjälp samtidigt, man springer runt och letar efter material som ibland är slut. Man försöker finnas till, både för de man skolar in och för sina kollegor. Jag är också fackligt ombud, många frågor rör det just nu. Jag är tudelad, både i min yrkesroll men jag ska också finnas där för mina medlemmar. 

Krisavtalet innebär extremt hårt slit. Många ser den ökade lönen som bra, men det gör inte jag. Jag tycker inte pengarna väger upp det de har rätt att ­kräva. Vi ska jobba minst 48 timmar i veckan, de kommer använda sig av nödövertiden som innebär långt över 50 timmar i veckan. När får vi träffa familj och vänner? Jag tänker på återhämtningen. När ska man hinna sova, duscha och laga mat?

Nu har vi haft tur med restauranger som stöttar, det är skönt att slippa matlådan. Men det kan vi inte heller räkna med. Vi är glada för minsta lilla. 

Det jobbigaste är att inte veta hur stort de här kommer bli. Att allmänheten inte fattar hur illa det är. Folk lever på som vanligt. Äter på restaurang, går på kalas och det ena med det andra. Jag tänker varför? Kan du inte hålla dig hemma en stund så du slipper hamna hos mig på intensivvården där du blir dundersjuk och inte vet om du kommer överleva? 

Vi är vana vid död, men det kommer bli mer än vi sett tidigare under sammantagen tid. Vi har läkare som har gått ut och sagt att vi kanske kommer avsluta behandling på personer, som vi tidigare inte skulle göra det på, för att prioritera. Sådana saker kommer jag alltid bära med mig. Det känns som vi är i en krigszon.”