Di Weekend REPORTAGE

»Island är extremt sårbart«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

imageBROKER/Harry Laub

Efter den förra finanskraschen 2008 var Island det enda land i världen där en rad finansmän dömdes till fängelse. När vi nu rusar in i en ny kris är Island bättre rustat – men hur straffar man ett virus som ­lamslagit hela världen? Di Weekend besöker det utsatta öriket när olyckan slår till igen.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Samma dag i mars som Di Weekend anländer till ­Reykjavik befinner sig världens börser i fritt fall. I den intensiva nyhetsrapporteringen dras paralleller till den förra finanskrisen, hösten 2008. Den gången var Island det land i världen som drabbades värst.

Vad lärde sig landet av det? Hur ska det gå den här gången? Sitter Island, helt beroende av turismen, återigen på Svarte Petter? Vi träffar flera av de nyckelpersoner som var med att utreda den förra finanskrisen – och som ska hantera den nuvarande pandemin.

”Turismen kollapsar över hela världen, så också här på Island. Andra kvartalet är helt förlorat. Antagligen kommer turismen vara begränsad åtminstone året ut”, säger Islands centralbankschef Asgeir Jonsson, när han tar emot i ett spatiöst hörnrum på banken.

”Coronaviruset kommer att ha långt­gående effekter på turism och resande, och därmed på den isländska ekonomin. Vi får räkna med att 2020 blir första året sedan 2010 som Island har en negativ BNP-­tillväxt”, säger han.

Stort uppsving sedan 2008

Under 2010-talet har den isländska ekonomin gjort en remarkabel comeback. Uppsvinget hänger till stor del ihop med en ­lavinartad ökning av besöksnäringen. ­Lilla Island, med 364 000 invånare, har gått från att ta emot en halv miljon utländska turister 2008 till att toppa på 2,3 miljoner besökare 2018. Under fjolåret minskade turismen med 14 procent, vilket innebar att den isländska ekonomin redan var inne i en kraftig inbromsning när coronaviruset dök upp och lamslog allt.

FAKTA
Finanskraschen 2008 – före och efter

Efter att Island avreglerat sin finansmarknad i slutet av 1990-talet expanderade sektorn extremt snabbt genom aggressiva uppköp utomlands och frikostig upplåning och utlåning. I bräschen gick Kaupthing bank, som på några få år växte till att bli en av de tio största investmentbankerna i världen, med över 3 300 anställda, varav 300 i Sverige.

De totala tillgångarna hos landets tre -ledande banker, Kaupthing, Glitnir och Landsbanki, var tio gånger större än hela Islands BNP före kraschen.

Lehman Brothers konkurs i september 2008 utlöste en kedjereaktion över hela -världen, och värst drabbat blev Island. Trots nödlån från IMF och EU tog det tre veckor innan alla de tre bankerna gick omkull och 97 procent av de finansiella institutionerna på -Island gick upp i rök.

2009 föll Islands BNP med 9 procent. Krisen ledde till massarbetslöshet och en fjärdedel av islänningarna förlorade alla sina besparingar. Tusentals tvingades lämna hem och bilar som köpts med lånade pengar. Massdemonstrationer ledde till att hela rege-ringen fick avgå.

Åren efter kraschen byggdes de tre -bankerna upp i mindre och hårt reglerad form. Islandsbanki (gamla Glitnir) och Landsbankinn (gamla Landsbanki) ägs i dag av den isländska staten. Arion bank (gamla Kaupthing) är börsnoterat och ägs av -utländska hedgefonder.

Den isländska ekonomin hade ett enormt uppsving under andra halvan av 2010-talet, men 2019 stannade tillväxten av. Corona-pandemin tros nu leda till ett kraftigt underskott i statsfinanserna, en arbetslöshet på minst 8 procent och en mängd konkurser.

VISA MER
FAKTA
Nyckelpersoner i det isländska finansdramat 2008

Så har det gått för de högprofilerade män som var med om att blåsa upp finans­bubblan på Island.

Sigurdur Einarsson

Innan finanskraschen 2008: Extremt väl­avlönad ordförande för Kaupthing bank.

Efter: Dömd till sammanlagt sex års ­fängelse för marknadsmissbruk och tro­löshet mot huvudman. Satt av mindre än halva tiden innan han blev villkorligt fri­given 2017. Försattes i personlig konkurs 2016, med privata skulder på 20 miljarder kronor. Inväntar fortfarande ett åtal som ska upp i rätten senare i år.

Olafur Olafsson

Innan: Investerare och näst störste ägare i Kaupthing bank.

Efter: Dömd till fängelse i 4,5 år. Är nu tillbaka och äger det stora shippingföretaget Samskip, med kontor i Reykjavik.

Jon Asgeir Johannesson

Innan: Finansman och detaljhandelskung på både Island och i England. Var den ­enskilt största låntagaren i alla de tre ­isländska bankerna.

Efter: Har dömts för skattebrott, bok­föringsbrott och förskingring, men de brott han anklagades för i anslutning till finanskraschen friades han från. Driver i dag ett stort investmentbolag med investeringar i hotell, rederi och media tillsammans med sin fru.

Asgeir Jonsson

Innan: Chefsekonom på Kaupthing bank.

Efter: Var kvar på den återuppbyggda ­banken (omdöpt till Arion bank) fram till 2011. Tillbringade sedan flera år på Islands ­universitet som adjungerad professor ­

innan han sommaren 2019 utsågs till chef för Islands centralbank Sedlabanki.

Björgolfur Thor Björgolfsson

Innan: Islands rikaste man som var huvud­ägare i Landsbanki och storägare i en rad börsbolag. Köpte den engelska fotbollsklubben West Ham för 1,1 miljarder kronor 2006.

Efter: Blev aldrig åtalad för några brott, men förlorade hela sin förmögenhet och hade stora personliga skulder som tog många år att lösa. Har sedan dess blivit ­miljardär på nytt och driver investment­bolaget Novator, som bland annat äger det isländska telekombolaget Nova.

David Oddsson

Innan: Islands stats­minister 1991–2004 och centralbankschef 2005–2008. Var med om att privatisera landets banksystem, och gav bankerna fria tyglar.

Efter: Pekades ut som en av de ytterst ­ansvariga till att finanskraschen på Island blev så hård, men åtalades aldrig för något brott. Är i dag chefredaktör för Morgun­bladid, Islands största morgontidning. Kandiderade till posten som Islands president 2016, men fick endast en bråkdel av rösterna.

Geir Haardes

Innan: Islands ­statsminister.

Efter: Blev avsatt från posten 2009 efter att folket krävt hans avgång. Åtalades för att ha misskött sitt arbete som statsminister under finanskrisen, men blev bara fälld på en mindre punkt och kom undan med en villkorlig dom. Är sedan 2015 Islands ambassadör i Washington.

VISA MER

De hotellägare och researrangörer som Di Weekend pratar med i Reykjavik vittnar om massavbokningar och ett drastiskt minskat turistflöde. Det ska dock komma att bli etter värre när land efter land ­stänger sina gränser och stryper allt internationellt resande. Samtidigt kämpar Island med sin egen smittspridning bland befolk­ningen, och tack vare omfattande tester hade man i slutet av mars räknat in 737 smittade personer.

För beroende av turismen

Att turistnäringen ersatt finansbranschen som Islands främsta tillväxtmotor är problematiskt av flera skäl än coronaviruset, enligt Asgeir Jonsson.

”Turism är bra, den är lite av ’free lunch’ för oss här på Island. Men den kan inte vara en tillväxtledare i en utvecklad ekonomi. Vi skulle behöva multinationella företag, precis som ni har i Sverige, som kan erbjuda våra unga akademiker kvalificerade jobb. Turistindustrin på Island har växt för snabbt och vi har blivit för beroende av den. Nu får vi betala priset för det.”

Men samtidigt säger centralbankschefen att han är trygg med att Island kommer att klara den nya anstormande finanskrisen betydligt bättre än den förra.

”Under de senaste tio åren har vi byggt upp ett helt nytt Island. Vår ekonomi är ­renoverad i grunden. Våra banker är supersolida. Det finns inget land i Europa som har så hårda restriktioner och kapitalkrav som vi har på våra banker. Vi har lärt oss vår läxa den hårda vägen och står väl rustade”, säger han.

”Men vi kommer ju inte ifrån att vi är ett litet land som bara producerar ett fåtal ­varor och importerar det mesta från ut­landet. Det gör oss väldigt sårbara och ­beroende av vad som händer i omvärlden.”

”Vi begick stora misstag”

Han borde veta vad han pratar om, för han stod själv i händelsernas centrum vid den förra kollapsen. På den tiden var Asgeir Jonsson chefsekonom på Kaupthing, den isländska bank som gjorde sig känd för de mest utsvävande affärerna innan bubblan sprack 2008. Det var också den bank där det i efterhand har konstaterats att flest fel begicks av ledningen och ägarna.

”Jag var bara 33 år när jag utsågs till chefsekonom på Kaupthing. Vi var många som begick stora misstag då. Det största ­felet var att vi experimenterade med vår egen valuta. Folk tog lån i euro för att köpa hus och två bilar. Jag borde kanske ha förut­sett en del risker och ångrar en del uttalanden. Men jag försökte aldrig berika mig själv, utan jag var lojal med företaget. Vi uppförde oss alla som dårar före krisen, men när väl kraschen ägt rum gjorde faktiskt myndigheterna det mesta rätt.”

Världens rikaste land – då

De flesta av Di:s läsare torde vara väl­bekanta med bakgrundshistorien: I mitten av 2000-talet gav sig ett antal isländska ­entreprenörer och de tre isländska ­bankerna – Kaupthing, Glitnir och Landsbanki – ut på ett sällan skådat uppköpståg. Under ett par febriga år var islänningarna, eller ”the buykings” som de kallades i brittiska ­medier, kungar i Stockholms och Londons finansliv. Det skapades miljardärer på rad, ­bankerna växte sig enorma, och det ­isländska folket drogs med i den allmänna euforin och köpte villor och stadsjeepar för lånade pengar. 2007 rankades Island som världens rikaste land.

Men när finanskrisen sköljde över världen hösten 2008 drabbades landet likt en tsunami. På bara ett par veckor rasade allt. Alla de tre bankerna gick i konkurs och 97 procent av landets finansiella institutioner gick upp i rök. Efteråt skrevs det spalt­meter om Islands ekonomiska härdsmälta och ­folkets ilska. Massdemonstrationer, ut­blottade familjer och tvångsförsäljningar av egendomar följde.

Det som inte är lika välrapporterat i ­utländska medier är Islands storstädning efter krisen. Men det lilla örikets tuffa process att komma på fötter igen var nog så dramatisk. Faktum är att Island är det enda land i världen där en rad bankmän och ­investerare blev åtalade och sattes i ­fängelse efter finanskraschen 2008.

Bland de dömda återfinns alla de tre vd:arna för de kollapsade bankerna, samt även Kaupthings dåvarande styrelseordförande Sigurdur Einarsson och näst största ägare Olafur Olafsson, som alla har avtjänat fleråriga fängelsestraff.

25 fällande domar

Den första jag träffar i Reykjavik är mannen som satte dit dem. Olafur Hauksson har ett track record som ingen annan åklagare i världen är i närheten av: han har utrett 200 fall, tagit 35 åtal till domstol och utverkat 25 fällande domar för händelser före och under finanskraschen 2008. Åtalen har gällt allt från marknadsmanipulation och mandatbedrägerier till trolöshet mot huvudman, förskingring och insiderhandel.

”Jag tror att det har varit en viktig del i läkandeprocessen för det isländska folket. De flesta av oss islänningar trodde nog att banksystemet var så stabilt som bankerna själva intygade. Så det kom som en chock när allt bara kollapsade”, säger han när han tar emot mig på sitt kontor på Åklagarmyndigheten.

Själv jobbade han som polischef i en ­liten fiskeby med 6 500 invånare, och hade noll erfarenhet av att utreda ekobrott, när ­finanskraschen briserade. Men när det senhösten 2008 skulle tillsättas en ny chefs­åklagare på Åklagarmyndigheten, som skulle leda en ny enhet vigd för utred­ningar kring finanskollapsen, fanns det bara två kandidater – och Olafur Hauksson var den enda som var advokat.

”Från början var det inget högstatusjobb. Jag blev uppmanad att söka och blev lovad att jag skulle få återgå till min gamla tjänst som polischef i Arknes när det var klart”, berättar han.

Bankerna fick gå omkull

Olafur Hauksson blev kvar på posten i sju år och i dag vet alla på Island vem han är. Alla utländska journalister ställer samma fråga: Hur lyckades han med det som ­inget annan lyckades med?

”Jag kan inte svara på varför det inte blev några åtal i Sverige eller i andra länder. Att döma av de kontakter jag haft med ut­ländska kollegor så känner de igen flera av de olagliga aktiviteter vi identifierade här på Island under finanskraschen 2008.”

En stor skillnad mellan Island och ­övriga världen var hur man hanterade den kedjeeffekt som inträffade när Lehman Brothers försattes i konkurs den 15 september. ­Under argumentet att bankerna var systemviktiga och ”too big to fail”, för stora för att gå ­under, gick länder som USA och Sverige in med enorma räddningspaket för att stödja sitt lands storbanker. Men de isländska ­bankerna var snarare för stora för att inte gå under. Under hausseåren hade deras ­balansräkningar svällt till att bli tio gånger större än hela Islands BNP. När hjälpen från utlandet uteblev hade den isländska rege­ringen ingen annan möjlighet än att låta bankerna gå omkull. Det underlättade rättsprocesserna, enligt Olafur Hauksson.

”När bankerna var borta fanns inga intressekonflikter. Det hade säkert varit svårare att komma åt de högsta bankcheferna om bankerna fortfarande hade varit aktiva.”

Oinskränkta befogenheter

Men han satt också på ett annat trumfkort, som skulle komma att bli helt avgörande för rättsframgångarna. Vid sidan av hans specialenhet på Åklagarmyndigheten, som växte till att som mest omfatta mer än 100 medarbetare, tillsatte den isländska riks­dagen även en Special Investigation Commission, SIC. Enheten skulle utreda bank­kraschens bakomliggande orsaker och ge islänningarna en inblick i vad som hände före, under och efter kraschen.

Genom en ny specialskriven lag fick ­denna kommission, bestående av två jurister och en ekonom, så gott som oinskränkta befogenheter. Förutom att trion fick för­höra vem de ville fick de även fri tillgång till bankernas datasystem, dokumentation och transaktioner. Den 2 600 sidor tjocka så kallade SIC-rapporten, som kommissionen presenterade 2010, innehöll många avslöjande fakta och utgjorde grunden till många av brottsmålen.

”Ett stort problem när det gäller finansiella mål är ju ofta bevisläget, men SIC-­rapporten innehöll enormt mycket mate­rial vi kunde använda. Det var en stor fördel för oss”, säger Olafur Hauksson.

Nya hus, nya bilar

En av de tre författarna av SIC-rapporten är ekonomen Sigridur Benediktsdottir. Fram till hösten 2008 arbetade hon som uppskattad forskare och lärare i finansiell ekonomi på universitetet Yale i USA. Som islänning i exil hade hon på avstånd fascinerat följt hur den isländska finansbubblan blåstes upp.

”Varje sommar som jag kom tillbaka till Island märkte jag hur folk fick det allt ­bättre ställt. Det var nya hus och nya bilar. Men allra mest märkte jag det när vi hade islänningar på besök i USA, hur deras köpkraft ökade och ökade, den isländska kronan var så stark att det var som att handla på ­superrea för dem.”

En av slutsatserna i SIC-rapporten var att de tre bankernas väg mot undergång var utstakad och högst sannolikt beseglad långt före Lehman-kraschen i september 2008. Rapporten visade på hur bankerna sam­verkade med sin ledning och flera av sina större ägare på ett ofta otillbörligt sätt för att hålla i gång showen och elda på aktiekursen i ett pyramidspel som var dömt att fallera förr eller senare.

Anders Borg: Fel väg för Moderaterna

Bland de personer som utpekades som skyldiga i rapporten fanns även den då­varande statsministern Geir Haardes och centralbankschefen David Oddsson, som gav bankerna fria tyglar och negligerade riskerna och tillsynen.

En stabilare grund i dag

Men även om alla hade skött sig exemplariskt hade Island inte kunnat undvika att drabbas hårt av den globala finanskraschen 2008, enligt Sigridur Benediktsdottir. Och den analysen gäller även för den globala ­recession som vi nu rusar in i 2020.

”Den isländska ekonomin kommer alltid varit volatil, med höga toppar och djupa ­dalar, eftersom vi är ett litet land som har så få ben att stå på. Förutom våra traditionella näringar fiske och energi, hade vi ett kort tag finansbranschen som ett tredje ben. Nu har det ersatts av turismen, men den är bevisligen inte pålitlig.”

Hur illa tror du det blir för Island den här gången?

”Det är omöjligt att säga i nuläget. Men det jag vet är att om allt faller är det inte ­Island som kommer vara först över klippan. Vi står på en stabilare grund än många ­andra länder.”

I dag är Sigridur Benediktsdottir tillbaka i USA och sin tjänst på Yale, men hon har kvar viktiga roller i det isländska finanslivet. Hon är bland annat rådgivare till den sittande statsministern Katrin Jakobsdottir och var med om att förorda Asgeir Jonsson till ny centralbankschef för ett knappt år sedan.

”Asgeir har varit mitt i stormen och kommit ut på andra sidan, vilket är en nyttig erfarenhet för en centralbankschef. Han satt inte i ledningen på Kaupthing och hade ingen skuld i det som skedde där. Jag tror inte hans namn nämndes på ett enda ­ställe i vår rapport, och då nämnde vi ändå många namn”, säger Sigridur Benediktsdottir.

”De hatade mig”

Efter finanskraschen rådde det närmast lynchstämning på Island mot de finansmän och myndighetspersoner som pekades ut som skyldiga till att ha blåst upp bubblan. Asgeir Jonsson var en av dem som fick klä skott för kritiken.

”Som chefsekonom var jag ansiktet utåt för banken. Så jag var knappast den mest populära personen på Island efter kraschen. Det var många som inte kände mig men som ändå hatade mig. Det var ingen lätt tid”, säger han.

Känns det som du blivit förlåten nu?

”Det vet jag inte, islänningar glömmer inte så lätt. Men jag är väldigt glad och tacksam att jag fått det här förtroendet.”

Han är inte den enda från den gamla ­tiden som i dag återfinns på nya makt­poster i det isländska näringslivet. Den förre central­bankschefen David Oddsson – som nämns på var och varannan sida i SIC-­rapporten, men aldrig åtalades för några felaktigheter – är exempelvis sedan flera år chefredaktör för Islands största morgontidning Morgunbladid. Flera av de mest högprofilerade entreprenörerna från förr – som detaljhandelskungen Jon Asgeir ­Johannesson och finansmannen Björ­golfur Thor Björgolfsson (kanske mest känd för att ha köpt den engelska fotbollsklubben West Ham för 1,1 miljarder kronor 2006) – är också tillbaka och driver nya ­investmentbolag på Island.

Välkomnar svenska ägare

Även de tre gamla bankerna har åter­uppstått i omstöpt och betydligt mindre kostym, med nya namn och nya ägare. ­Arion (gamla Kaupthing) togs efter kollapsen över av sina fordringsägare och har i dag en rad utländska hedgefonder som storägare, medan Islandsbanki (gamla ­Glitnir) och Landsbankinn (gamla Landsbanki) ägs av den isländska staten. ­Bankerna har varit till salu i flera år, utan att en ny lämplig ägare hittats.

”Det vore klart önskvärt att bankerna gick över i privat ägo, men det måste vara en långsiktig, kapitalstark ägare som kan garantera bankernas fortsatta välmående. Och det är inte så lätt att finna en sådan ägare. På Island har vi inte så mycket ­gamla pengar som ni har i Sverige. Det finns ­tyvärr ingen isländsk motsvarighet till familjen Wallenberg”, säger Asgeir Jonsson.

Skulle du välkomna svenska ägare?

”Absolut. Vi verkar för att få en större ­integration med övriga Skandinavien i de finansiella systemen. På flera sätt skulle vi föredra utländska ägare. En svensk storbank vore en ganska idealisk ägare.”

Dagen efter vårt möte håller Asgeir ­Jonsson och den isländska centralbanken ett extrainsatt möte, där det beslutas att den isländska styrräntan sänks med 50 punkter. En vecka senare sänks räntan ytter­ligare, i linje med övriga världens centralbanker. Men liksom i övriga världen ger det ringa effekt. Ekonomin faller fritt när land efter land går in i nödläge för att dämpa ­virusspridningen.

Även på Island fördjupas krisen. På ­isländsk tv beskriver statsminister Katrín Jakobsdottir läget för Island som lika kritiskt som vid 2008 års finanskrasch. Trots alla dyrköpta lärdomar tycks det lilla öriket för evigt vara dömt till sina höga toppar och djupa dalar.

Ann Linde: Ur askan i elden

Håkan Juholt, Sveriges ambassadör på Island:

»Isländska folket misstror makten«

Håkan Juholt, Sveriges ­ambassadör på Island sedan 2017, menar att Island har gjort det mesta rätt i coronakrisen, men att ­landet ändå riskerar att bli extremt hårt drabbat.

Island blev symbol för finanskraschen 2008. Hur klarar sig landet nu?

”Med sitt beroende av turismen är Island extremt sårbart. Närmare 40 procent av landets BNP kommer från turism och besöksnäringen. Det kan ju alla inse vilken enorm påverkan det här kommer få på den isländska ekonomin. Det är brutalt.”

Hur påtaglig är krisen i samhället nu?

”Hela Reykjavik ligger öde. Det finns knappt en turist kvar på ön. Många restauranger och hotell har stängt helt. Vi är så gott som isolerade från omvärlden då flygtrafiken är begränsad till ett minimum. De flesta islänningar håller sig hemma i självvald eller beordrad karantän. Sett till smittspridningen i samhället är vi i ungefär samma fas som Sverige, med en stor ökning av antalet konstaterade smittade dag för dag.”

Hur tycker du att Islands regering och myndigheter hanterar corona och den nya ekonomiska krisen?

”Väldigt bra. De har agerat snabbt och kraftfullt, utan att ägna sig åt några panik­åtgärder. De var tidiga med tester och ­andra åtgärder för att bekämpa smittan, sam­tidigt som det sjösatts flera stora stödpaket. Det är väldigt likartat med hur den svenska ­regeringen och Folkhälsomyndigheten agerat.”

”Den diskussion om de ekonomiska konsekvenserna av bekämpningen av coronaviruset som nu blossat upp i Sverige inleddes dock långt tidigare på Island. Här har det redan från dag ett varit stort fokus på hur man ska väga de begrän­sande åtgärderna mot de enorma ekonomiska effekterna.”

Vilka skillnader ser du mellan finans­krisen 2008 och den vi är på väg in i nu?

”Att den förra globala finanskrisen drabbade Island hårdare än något annat land var i stor utsträckning självförvållat. Det var en finansbubbla som blåstes upp av landets banker, kontrollsystemet var undermåligt och det isländska folket levde över sina tillgångar. Det var inte hållbart i längden. Nu finns det ett bra regelverk på plats, ekonomin är i balans och ladorna är väl­fyllda. Så förutsättningarna för Island att klara den här krisen är betydligt bättre. Samtidigt ­måste besöksnäringen komma i gång snart igen och turisterna måste hitta tillbaka till Island. Inget land och ingen ekonomi kan överleva om inte rådande död­läge bryts snart.”

Upplever du att det isländska folket vänt blad sedan den förra finanskraschen?

”Nej, det finns fortfarande en stor vrede bland islänningarna mot de finansmän som roffade åt sig, och de politiker som lät det ske. Det födde ett utbrett politikerförakt som inte försvunnit. Jag upplever det som att det isländska folket misstror makten, men hyser stor tilltro till demokratin.”