Di Weekend REPORTAGE

Indiana Jones - i verkligheten

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

SIMMAR MED DE DÖDA. Vattengraven svämmas över dagligen av vatten från en underjordisk källa. För att skydda materialet måste teamet ha lite vatten kvar. Arkeologerna sitter då och sållar och gräver i blindo, vilket Maria Nilsson och John Wards miner tydligt visar.

Anders Andersson

Vattenfyllda massgravar, sandhuggormar, huvudlösa krokodiler och plundrare som lurar runt hörnet. Det är inte en scen ur Indiana Jones, utan vardag för arkeologerna Maria Nilsson och John Ward: paret som har vigt sina liv åt att avslöja ­Egyptens historiska hemligheter.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Godmorgon, Madame ­Silsila.” När klockan slår 07.00 beger sig arkeologerna Maria Nilsson och John Ward i väg med sitt team från båten på Nilen som är deras hem. På andra sidan floden väntar gravplatsen och stenverkstaden i den östra delen av Gebel el-Silsila. Traditions­enligt hälsar hela teamet på utgrävningsområdet innan de börjar arbeta.

”Madame Silsila” ligger på två sidor om Nilen, drygt 60 mil från huvudstaden ­Kairo. Platsen är betydligt mer okänd än turistmeckat Luxor som ligger i närheten och varje år lockar mängder av turister till det välkända Karnaktemplet.

Men under de senaste åren har fynden från Gebel el-Silsila Project, som leds av Maria Nilsson, blivit till världsnyheter som nått långt utanför de arkeologiska kretsarna. Utgrävningen är en av de största i Egypten. Sedan starten 2012 har flera spektakulära fynd gjorts, bland annat en hel familj utmejslad i sandsten och nu senast en vatten­fylld massgrav.

”Madame Silsila” är 30 kvadratkilo­meter stort, ungefär som 4 000 fotbollsplaner. I det forntida Egypten bröt man här sandsten. Byggstenarna släpades ner på stora slädar till Nilen, och användes för att ­bygga bland annat de stora templen i Luxor och Karnak.

Det är också i Gebel El-Silsila som ­Maria Nilsson och John Ward kommer att tillbringa resten av sina liv.

FAKTA
John Ward och Maria Nilsson

Ålder: 48 och 39 år.

Familj: Barnen Freja, 4,5 år och Jonathan, 1 år. John har tre vuxna barn från sitt ­tidigare äktenskap.

Bor: I Hisult i Halland och i Gebel El-Silsila i Egypten.

Fritid: I Sverige brukar Maria Nilsson springa. John Ward arbetar med gården, och bygger en stencirkel i trädgården.

VISA MER
FAKTA
Arkeologi i Egypten

Egyptologi är vetenskapen om det forntida Egypten. Vetenskapens fokus ligger vid den historiska faraonska perioden, cirka 3100–30 f Kr.

Den europeiska koloniseringen av Egypten på 1800-talet raserade mycket av landets historiska arv. Den första systematiska dokumentationen av det faraoniska Egypten ­gjordes under Napoleons expedition 1798–1801. Expeditionen blev den första moderna vetenskapliga ­studien av Egypten och lade grunden för egyptologin som akademiskt ämne.

Under 1900-talet blev både Egyptens regering och arkeologer eniga om att framtida arkeologiska utgrävningar skulle ske med respekt för landets kulturarv. Supreme Council of Antiquities, antikvitets­ministeriet, övervakar och ska godkänna alla utgrävningar i Egypten, vilket i dag sker i vetenskapligt syfte snarare än för att jaga skatter. Rådet fungerar som övervakande organ för museum och restaurering av monument med syfte att bevara Egyptens historiska arv.

Kontinuerliga utgrävningar har främst ut­förts av franska, brittiska och amerikanska arkeo­loger, samtidigt som rena dokumentations­arbeten utförts. Ett av de mest kända fynden är Howard Carters upptäckt av farao ­Tutankhamuns oplundrade grav i november 1922. Förutom i Kairo finns stora samlingar av egyptiska fornsaker bland annat i ­London, Paris, New York och Turin. I Sverige har Medelhavsmuseets egyptiska avdelning en stor samling.

Gebel El-Silsila omfattar över 10 000 års mänsklig historia. Vattengraven och gravplatsen i sin helhet faller inom en period som kallas 18:e dynastin, främst under Thutmosis-­tiden, omkring 1550–1290 f Kr. ­Sfinxarna och stenverkstaden är ett par generationer yngre, men fortfarande under den 18:e dynastin. De mest välkända av den artonde dynastins faraoner var drottning Hatshepsut, Thutmosis III, Akhenaton och ­Tutankhamon.

VISA MER

”Jag har alltid vetat att det var till Egypten jag skulle, jag visste det redan som sexåring. Jag sa att när jag blir äldre ska jag: ett, flytta utomlands, två, bli arkeolog eller socialantropolog och tre, gifta mig med en britt och få tvåspråkiga barn. På något sätt föll allt på plats”, säger Maria Nilsson.

Hitta information – inte skatter

Mellan utgrävningsperioderna i Egypten är det här på gården, i den lilla orten Hishult i Halland, som de landar tillsammans med barnen Freja och Jonathan.

”Det är Johns fel. Att bo i Hishult fanns egentligen inte på kartan. Jag hade hellre sökt mig mot kusten. Men jag hade aldrig ägt någon bostad i Sverige tidigare och som förstagångsköpare hade jag inte 5 miljoner att punga ut för ett hus vid havet. Men vi behöver inte mycket mer än detta, vi trivs verkligen i det här lilla lantliga paradiset”, säger Maria Nilsson.

Liknelsen med Indiana Jones har de hört otaliga gånger. De flesta som får reda på Maria Nilsson och John Wards yrke associerar genast till filmäventyr.

”Skillnaden är att vi representerar kunskap. Vi arbetar för att hitta information och förstå vår historia, inte för att hitta ­skatter”, säger Maria Nilsson.

Men det ligger ändå något filmiskt ­skimmer över Maria Nilsson och John Wards tillvaro. Redan som liten gick Maria Nilsson ut på åkrarna i Söndrum utanför Halmstad för att leta efter fynd. När skolbussen stannade gick alla andra hem, hon stannade kvar och samlade flintsten som hon lade under trappen. När familjen åkte på solsemester till Grekland var film­rullarna fyllda med bilder på stenar i stället för familjemedlemmar. Hon pluggade Antikens kultur och samhällsliv i Göteborg, men var mest intresserad av de delar som relaterade till Egypten.

Kärlek vid första ögonkastet

När Maria Nilsson skrev sin avhandling om symbolerna i den forntida drottningen ­Arsinoe II:s krona åkte hon till Egypten för att besöka olika tempel. Samtidigt hade engelsmannen John Ward flyttat ner till Luxor med sin fru och drev en resebyrå.

Det var för drygt tolv år sedan. En rad terrorattentat hade skakat Egypten och för att resa runt bland templen var man ­tvungen att åka med en poliskonvoj, och gavs bara två timmar att besöka varje tempel. Det var alldeles för lite tid för Maria Nilsson, som kontaktade John Ward.

”Do you mind if I come along?”, blev svaret från britten som föreslog att de skulle åka med en segelbåt längs Nilen i stället.

Hur klyschigt det än må låta beskriver de båda det som kärlek vid första ögonkastet.

”Det var ett sådant romantiskt ögonblick som du bara ser på film, hör eller läser om. När vi såg varandra första gången visste vi att vi var menade för varandra”, säger ­Maria Nilsson.

”Det var svårt. Vi var båda gifta och ­ville inte skada någon. Men om du är i en relation som inte är menad tar det så små­ningom slut. Vi lovade varandra och ­Silsila att vi skulle komma tillbaka och tillbringa våra liv med att försöka dechiffrera platsen”, säger John Ward.

Då hade de känt varandra i tre dagar. ­Gebel El-Silsila var egentligen inte ett planerat stopp, utan ett förslag från kaptenen på båten. Forskarna som varit där tidigare hade beskrivit området som relativt ointressant, men för John Ward och Maria ­Nilsson blev hällristningarna de såg när de steg i land startskottet för ett helt nytt liv.

”Tillbaka till stenåldern”

Båda skilde sig, och Maria Nilsson flyttade så småningom ner till John Wards hus i Luxor och började arbeta för att få ­tillåtelse att inleda en utgrävning i Gebel El-Silsila.

Tillvaron i Luxor som Maria Nilsson beskriver är filmlik, med långa ridturer längs med Nilen och expeditioner ut i Sahara­öknen. När arabiska våren nådde Egypten 2011 såg varken Maria Nilsson eller John Ward det som ett alternativ att lämna ­landet. De ville stanna kvar till varje pris. Händelserna beskriver de som en systemkollaps. Poliserna försvann från gatorna, det fanns ingen elektricitet och ingen bensin.

”Det var som att bli kastad tillbaka till stenåldern”, berättar John Ward.

I byn där de bodde samlades männen för att sitta vakt med de tillhyggen de kunde hitta och försvara sina hem mot plundrare. John Ward anslöt med sitt antik-inspire­rade svärd. Maria Nilsson sov med knivar i sängen och en järnpåk bredvid.

”Man hörde skott varje natt från människor som försökte skrämma bort plundrare och tjuvar. Det var så surrealistiskt jämfört med vad man är van vid som svensk”, äger Maria Nilsson.

”Men jag växte ju upp med IRA, så jag är ganska van”, konstaterar John Ward krasst.

Tillbaka till gravarna

Året efter fick de tillstånd från antikvitetsministeriet att påbörja sina utgrävningar. I dag är Maria Nilsson och John Ward inne på sin trettonde säsong i Gebel El-Silsila. Sedan hösten 2012 är Maria Nilsson projektanställd vid Lunds universitet genom Vetenskapsrådet och är projektledare för The Gebel El-Silsila Project. Tillsammans med John Ward arbetar ett team på 60 personer med utgrävningarna, alltifrån experter inom osteologi, lergods, egyptologi och lingvistisk till volontärer och assistenter. Ett 40-tal egyptiska medarbetare arbetar också på plats tillsammans med teamet.

Det egyptiska antikvitetsministeriet lyfter fram att Maria Nilsson och hennes team har gjort mer i Gebel El-Silsila under sina år än vad alla andra arkeologer tillsammans gjort på platsen under de ­senaste 200 åren.

Det är den första och enda systematiska undersökning som har gjorts av området. Sakerna som hittas fotograferas och registreras med största möjliga noggrannhet, och allt med högt värde, som saker i guld eller brons, hamnar antingen på ett museum med hög säkerhet i Kom Ombo, eller i teamets eget magasin. Vissa saker får stanna kvar på utgrävningsområdet, som rester från lergods, eftersom det finns i sådana mängder. Skeletten ska så småningom ­föras tillbaka till sina gravar när de har ­dokumenterats.

”Så fort vi har färdigställt analysen av ­benen ska de tillbaka till gravarna, som stängs av och säkras upp. Vi kommer ha en ceremoni för att hedra människorna som arbetade och levde där”, säger hon. 

Hittade mumifierade krokodiler

Genom sitt arbete har Maria Nilsson och hennes team redan motbevisat vissa teorier om det forntida Egypten. I Bibeln står det att det var slavar som arbetade i stenbrotten, men enligt Maria Nilsson är det en omöjlighet att människor med låg status fick arbeta med stenen. Snarare var det hantverkare som förstod stenens geologi.

Tack vare de funna skeletten går det att få en uppfattning om hur livet såg ut för människorna i Gebel El-Silsila. Brutna tår indikerar att tunga stenblock landat på ­fötterna och de har även sett whiplash­skador, som kan bero på att de tunga ­blocken plötsligt lossnat när personen dragit dem.

Det finns mängder av spektakulära och kittlande fynd, bland annat tre stycken huvud­lösa krokodiler som placerats för att vakta tre gravar. Teamet har även hittat ­rester av mumifierade krokodiler i andra gravar. Ett av de senaste fynden är en sandstensverkstad, med en intakt 5 meter lång och 3,5 meter hög skulptur av en så kallad kriosfinx, en sfinx med vädurshuvud.

Kollektivet som en familj

Dagarna för John Ward och Maria Nilsson följer ett inrutat schema. Paret och deras barn bor med ett 20-tal personer på en stor båt på Nilen. Klockan 05.15 gör Maria Nilsson morgonyoga ombord, 07.00 går motorbåten över Nilen till den östra sidan av ­Gebel El-Silsila. När klockan slår 09.00 är det dags för te, sedan fortsätter arbetet fram till lunchen klockan 11.00.

”Vi äter alltid ägg, fetaost, bröd och grönsaker. Ägg är man riktigt trött på när man kommer hem till Sverige sen”, säger Maria Nilsson.

Klockan 14.00 är arbetsdagen på utgrävningsplatsen slut, då går båten tillbaka tillsammans med materialet som grävts fram och ska dokumenteras. Medarbetarna är täckta av sand och lera vid det här laget. ­Efter middagen klockan 16.00 fortsätter ­arbetet med att fotografera och dokumentera.

Bondförnuft stalltips för ledare

Kollektivet är, enligt dem, nyckeln till projektets framgång.

”Vi arbetar som en familj, det handlar om att koppla bort egot. Vi vill alltid hylla och tacka teamet. Vi har haft situationer där människor har kommit hit och det har blivit mobbning. Det har vi nolltolerans för, då förstörs hela den sociala strukturen. Man måste komma överens med varandra”, ­säger Maria Nilsson.

45 vakter patrullerar

Det 30 kvadratkilometer stora området bevakas dygnet runt. Drygt 45 vakter patrullerar det delvis öppna stenbrottet. Härom året upptäckte Maria Nilsson och John Ward en mindre lägerplats med bönemattor, te och mat. Efter mörkrets intåg hörde de hammarslag och en stund senare – ­efter skottlossning – grep polisen fyra personer som gett sig på en gammal ristning, eftersom någon lurat i dem att det skulle finnas en skulptur av guld inne i berget.

Det händer också att helt vanliga turister flanerar runt i stenbrottet, karvar in sina namn eller tar med sig fynd hem. För ­några år sedan mötte teamet en amerikansk ­familj som hade hittat en pipa från medeltiden som de planerade att ta med sig hem.

Området är enormt. Hur vet man egentligen var man ska börja leta?

”Jag hyllar alltid John. Han läser landskapet som ingen annan”, säger Maria ­Nilsson och tittar på sin man.

”Simma med döda människor”

John Ward växte upp i St Mary Cray, sydöst om centrala London. Han beskriver hur han som liten lekte i hus som bombats ­under andra världskriget och tog med sig små fynd hem. Som liten hade han en dröm om att bli egyptolog, men gjorde karriär inom mediebranschen innan han i 30-årsåldern flyttade till Egypten och startade rese­byrå.

Han har ingen akademisk bakgrund, men har arbetat med arkitektur och är utbildad i hur man undersöker landskap.

”Du kommer aldrig förstå arkeologin om du inte förstår landskapet. När du ser på det, måste du se det på samma sätt som människorna som levde där och då gjorde. Vad behövde de, vad hade de för uppgifter, var bodde de och så vidare. När man börjar reda ut de delarna är det inte svårt”, ­säger John Ward.

”Man blir överväldigad av mängden ­material vi hittar, det blir nästan övermäktigt. Men vi har fortfarande tid till att ha ­roligt, och simma med döda människor.”

Ett av de senaste fynden är nämligen en vattenfylld massgrav från den 18:e dynastin, det vill säga för cirka 3 400 år sedan. Graven ligger fem meter under jord och ­består av två kammare fyllda med vatten, sand och slam. Hittills har teamet grävt upp 50 vuxna och 25 barn.

Ekonomin en stressfaktor

För att över huvud taget komma ner i graven krävdes det fyra timmar arbete med att pumpa ut vattnet, och nio pumpar havererade under arbetets gång. Teamet kan bara arbeta två timmar, sedan tar syret slut.

”Once you’re in the water tomb, you’re lost in it. Man sjunker ner i sanden och kan inte se något. Man får blunda och känna ­efter. Till slut inser man, när man står med halva ansiktet i vattnet, att man har kanske 150 människors kvarlevor i sig”, säger John Ward.

Rasrisken är också överhängande.

”Vi håller koll på sprickorna, så att de inte rör på sig, men det finns alltid en fara att de kan rasa ihop. Förra året rasade en bit över mitt ben, jag har fortfarande lite problem med det.”

Mängden pumpar som krävdes för att få ur vattnet är bara en liten del i det stora ekonomiska maskineri som krävs för att hålla projektet i gång. En säsong på tre månader kostar runt 500 000 kronor, och teamet gör två säsonger à tre månader varje år. Turismen i Egypten ökar igen, och gjorde bland annat att hyran för båten steg från 5 000 till 21 000 euro förra året, en prishöjning som kan bli förödande med redan små margi­naler.

”Det är en stress, men det är likadant för alla forskare och det är alltid värt det. Det är priset för att vara en forskare, du är alltid stressad över att hitta finansiering. Det är ofantliga summor, och det är ett helt team vi måste söka pengar för”, säger Maria ­Nilsson som tillbringar en månad om året med att enbart hitta finansiering till projektet.

Vill bli professor i Lund

De stora finansiärerna är National Geographic, Vetenskapsrådet, Crafoordska stiftelsen och den tyska stiftelsen Gerda ­Henkel, men även stiftelser som Magnus Bergvall, Helge Ax:son Johnsons och ­Birgit & Gad Rausing har bidragit till projektet.

Förutom att leta finansiering går ­perioderna hemma i Sverige till att ­hålla föreläsningar och skriva artiklar. Maria Nilsson håller även lektioner på Lunds universitet för att kunna få sin professorstitel.

”Vi vill att det vi gör ska nå allmänheten och att platsen ska bli erkänd och få den uppmärksamhet den förtjänar. Vi måste skriva akademiskt, men jag älskar också att skriva populärvetenskapliga artiklar. Det är så många människor som är intresserade av det. Arkeolog och astronaut, det är det som varje barn velat bli när de var små”, ­säger Maria Nilsson.

Varför valde ni utgrävningar i Egypten och inte Sverige?

”Det beror väl på vad som ’floats your boat’, ur ett arkeologiskt perspektiv. Här är du omgiven av historia, du bokstavligen går på den. Vi hade en svensk arkeolog i teamet som hade deltagit i flera svenska utgrävningar. Första dagen hittade han mer än vad han gör en hel säsong i Sverige. I Sverige hamnar man i extas av skiftningar i jorden, för det betyder att det fanns en träpåle där”, säger John Ward.

Tar leken på fullaste allvar Vad är det som gör det så kul?

”För oss är det här vad vi gör med våra liv. Vi lever och andas Silsila. Men vi lever och andas inte Egypten, det är en viktig skillnad.”

”Det som driver oss forskare är att hitta svar. Det började med att vi ville försöka förstå symbolerna, men det har lett till att förstå människorna som levde på platsen och förklara hur viktig den är. Det går inte att beskriva den eufori du känner när du hittar något”, säger Maria Nilsson.

”Ett fängelse vi själva skapat”

Omständigheter som skulle kunna ses som besvärliga, som att paret Nilsson Ward har två småbarn, är inte något som har hindrat dem. När andra kämpar med ytterkläder och dagishämtningar, har Freja och ­Jonathan, i dag 4,5 och 1 år, växt upp bredvid världens största sandlåda. De har hängt med på utgrävningar i bilbarnstol och ­Maria Nilsson har till och med gått ner i den vattenfyllda graven under sin ­graviditet.

”Vi försöker att inte tänka för mycket på det, men när de blir äldre kommer logistiken att förändras. Men vi tar det som det kommer. Därför gör vi också längre ­säsonger nu innan de blir för gamla. Vi kommer förmodligen köra med hemskolning när det blir dags”, säger Maria ­Nilsson.

Vad är det svåraste med livet ni lever?

”Att vara borta från familj och vänner. Du slutar aldrig vara en forskare heller, som mamma handlar det om att hitta balansen att kunna säga till barnen att jag måste ­jobba utan att få dåligt samvete”, säger ­Maria Nilsson.

”Jag saknar inte familjen, men hela min släkt är i England. Många tycker att vi ­lever drömmen. Det är ett fängelse, men vi har skapat det själva, och det är ett fängelse där du kan komma och gå som du vill. Det här är vårt liv, vad vi valt att göra. Vi saknar allt vad finansiell säkerhet heter, men vi har inte har rättat oss efter samhällets normer”, säger John Ward.

Kommer ni att stanna i Egypten för evigt?

”Ja. Problemet är inte att hålla sig sysselsatt, utan att man måste ha tid att publi­cera allt också. Man kan tillbringa hela livet med en utgrävning, men publicerar men ingenting så försvinner allt”, säger Maria ­Nilsson och berättar om en forskare som till­bringade hela sin karriär i Egypten.

Han skrev ner allting oerhört detaljerat i sina anteckningsböcker, men när han dog kunde ingen läsa hans anteckningar och flera års arbete gick till spillo.

”Så länge vi har vår hälsa, pengar och Egypten är politiskt stabilt kommer vi att fortsätta. Men allt beror på det. Vi kommer aldrig bli klara, för det finns så pass mycket material. Det finns så det räcker och blir över till nästa ­generation också.”