Di Weekend REPORTAGE

»Ibland ser vi inte land på 45 dagar«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Vid Antarktis stupar shelfisen cirka 30 meter rakt ner i havet.

Julian Dowdeswell

Polarforskaren Julian Dowdeswell har gått i kända upptäcktsresandes spår hela sin karriär. Nu har han själv chansen att skriva historia. På sitt nuvarande uppdrag väntas han göra hisnande miljöfynd och – som bonus – hitta Shackletons förlista skepp.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Som en liten, liten prick mot den massiva, frusna muren. När expeditionsledaren James Clark Ross, i mitten av 1800-talet, nådde Antarktis shelfis som stupar cirka 30 meter rakt ner i havet, tedde den sig så respektingivande och ointaglig att han kallade den för ”den stora isbarriären” i sina dagboksanteckningar. Drygt 150 år senare är det den brittiske polarforskaren Julian Dowdeswell och hans expedition som står inför en liknande syn.

”Jag har säkert varit på platser där ingen någonsin har varit tidigare. Men jag är verkligen inte en av de modiga människorna som tog sig till polerna först av alla, utan bara vetenskapsman”, säger Julian Dowdeswell, professor och glaciolog på prestigefyllda Cambridge University.

När detta går i tryck har det gått sju veckor ­sedan Julian Dowdeswell och hans team lämnade Sydafrika och satte kurs mot Weddellhavet och Larsen C-shelfisen. Sommaren 2017 blev just den platsen världsnyhet när ett gigantiskt isberg, ungefär dubbelt så stort som Gotland, bröt sig loss, och den kalvningen, som det kallas på glaciologspråk, är det som intresserar Julian Dowdeswell. Tidigt på morgonen, dagen efter att forskarteamet ­firat ett lugnt nyår i hamn, ombord på SA Agulhas II, gav de sig därför ut på den mest ambitiösa polarresan på årtionden. Eftersom det är högsommar, och bara omkring 10 minusgrader på kontinenten, är chanserna att nå målet som störst nu. Men de åker ändå på vinst och förlust. För även om expeditionsfartygen blivit modernare och i dag är utrustade med både satellitnavigering och radiokommunikation, jämfört med för 100 år sedan, då äventyrare som norrmannen Roald Amundsen och britterna Robert Falcon Scott och Ernest Shackleton var utlämnade åt sig själva på havet, har de besvärliga väderförhållandena gjort att Antarktis förblivit svårtillgängligt och relativt outforskat.

”Weddellhavet är en av de svåraste platserna i världen att ta sig till. Vi har gått igenom vädret de senaste 20 åren för att se om något indikerar om det blir ett lätt eller svårt väderår. När Shackleton var där var det fruktansvärda förhållanden, vilket ledde till att hans skepp Endurance fastnade i isen och sjönk. Men det har inte gått att dra sådana slutsatser, så vi får hålla tummarna för att havs­isen ligger på ett sådant sätt att vi kan komma fram”, säger han, när vi träffar honom i Stockholm några veckor innan avfärd.

I den svenska huvudstaden har han varit gäst på konferensen Nobel Week Dialogue, där samtalen på olika sätt berört temat vatten. Med nästan 40 års forskningserfarenhet i både de norra och södra polarregionerna, är Julian Dowdeswell expert på glaciärer, is och andra former av fruset vatten.

FAKTA
45 dygn vid Antarktis

Fartyg: SA Agulhas II.

Datum: Januari-­februari 2019.

Expeditionsledare: Julian Dowdeswell, chef för Scott Polar Research Institute, University of Cambridge .

Syfte: Under en 45-dagarsexpedition ska glaciologer, ­maringeologer, ­geo­fysiker och marin­biologer studera Larsen C-shelfisen vid Antarktis, för att bland annat mäta hur den påverkas av klimatförändringarna, samt försöka finna ­Ernest Shackletons förlista skepp ­Endurance, som sjönk 1915.

VISA MER
FAKTA
Julian Dowdeswell

Ålder: 61 år.

Familj: Gift med Evelyn, glaciolog som även deltar i expeditionen. Två vuxna barn.

Bakgrund: Utbildad vid University of Cambridge och University of Colorado, samt en Ph.D. från Scott Polar research Institute, där han blev chef 2002. Har arbetat som forskare och professor på bland annat University of Bristol och University of Cambridge. Har skrivit flera böcker om polarregionerna.

VISA MER

På universitetet läste han fysisk geografi, eftersom han så länge han kan minnas har tagit varje chans han fått att studera kartor, och deras topografiska och geologiska uppbyggnad. Som när han väntade på att dotterns balettklass skulle avslutas till exempel.

”Varje gång jag satt djupt försjunken i en karta frågade hon retsamt: ska du resa någonstans? Men faktum är att jag bara tycker om att läsa kartor, det är någonting i den tredimensionella strukturen som min hjärna plockar upp.”

Än i dag föredrar han papperskartor i bilen. ­Digitala kartor är praktiska, men man förstår sällan kontexten, tycker Julian Dowdeswell. Och behållningen, efter alla år av studier, är att kunna omsätta måtten och terränganvisningarna i praktiken. Som under en kort båtresa i Stockholms lokaltrafik mellan Skeppsholmen och Slussen.

”Där ser man tydligt hur berget har formats när inlandsisen drog sig tillbaka”, säger han och ­pekar mot en berghäll på Kastellholmen.

Under tiden på universitetet hade han också, som han uttrycker det, förmånen att ha sina företrädare på Scott Polar Research Institute i Cambridge som lärare. På institutet, som han i dag är chef över, bedriver man inte bara forskning, utan har även museiverksamhet och stora samlingar, där material, utrustning och dagböcker från de kända britterna som först utforskade polarregionerna finns bevarade.

Ville du också bli upptäckare som barn?

”Nej, men jag förstår varför deras öden fort­farande trollbinder många. Att de gav sig i väg till de vildaste och mest isolerade delarna av världen kombinerat med berättelser om krossade skepp, kapplöpningar för att nå polerna och episka räddningsaktioner bidrar till att hålla intresset vid liv.”

Hans egen tjusning för den isiga delen av världen väcktes på allvar efter den första forskningsresan till Island. Sedan dess har det blivit många fler till både de nordligaste och sydligaste breddgraderna.

”Jag gillar verkligen att vara ute till havs. Ibland kan det gå 45 dagar utan att vi ser land, men den här gången kommer det finnas rätt mycket att se. Inte bara havsisen och shelfisen, utan också sälar, fåglar och valdjur.”

En tiondel syns ovanför ytan

När Larsen C:s höga isvägg till slut tornar upp sig framför honom börjar arbetet. Shelfisen är enkelt uttryckt ett jättelikt isblock, som hänger samman med glaciären som vilar på Antarktis frusna mark. Ovan ytan syns bara omkring 10 procent av isblocket som kan vara mellan 200 och 300 meter tjockt. Det Julian Dowdeswell hoppas kunna göra är att, med hjälp av en fjärrstyrd undervattenfarkost, åka under shelfisen, och in i ett hålrum som finns på undersidan. Där vill forskarna mäta temperatur och om smältningen av shelfisen skyndas på underifrån, när vattentemperaturen stiger på grund av klimatförändringarna. Ett varmare klimat är nämligen en av förklaringarna till kalvningen av Larsen C för nästan två år sedan och kollapserna av Larsen A och B, 1998 och 2002.

Fyndplats Slussen

Men lika intresserad är Julian Dowdeswell av havsbottnen, under shelfisen. Det kan vara planetens minst utforskade område. Där vill han söka efter spår som kan vara avgörande för att bedöma graden av allvar av att polarisarna smälter.

”Bortom shelfisen har vi kunnat se att havsbotten är plogad och fårad av drivande isberg som lämnat ett kaotiskt mönster efter sig. Vi vill se om det finns liknande mönster under shelfisen.”

Syns spåren av isbergens oregelbundna virveldans även där, är det enligt Julian Dowdeswell ett tydligt tecken på att shelfisen då och då bryter samman och byggs upp igen, det vill säga att kalvningarna av stora isberg är en naturlig process.

”Men om det inte finns några spår har vi anledning att vara oroliga. Det betyder att shelfisen ­legat still sedan den senaste istiden för 12 000 år sedan, och vi har då ett robust bevis på att det är vi människor som nu håller på att rubba systemet.”

Stor förändring i Arktis – på bara 35 år

Efter närmare 40 års erfarenhet av polarregionerna är det inte konstigt att han intresserar sig för klimatförändringarna. Han har med egna ögon sett följderna av att den globala temperaturen stiger. Särskilt i Arktis, som han beskriver som en mycket känsligare region än Antarktis, eftersom den i stor utsträckning består av ett tunt istäcke, och där han nämner östra Svalbard som exempel. I början av hans karriär behövdes en isbrytare för att kunna ta sig dit. I dag finns nästan ingen is i syne under sommarhalvåret och ett vanligt kryssfartyg kan enkelt ta sig fram.

”Det är drastiska skillnader på bara 35 år. Men det som oroar mig mest är om vi passerar en tröskel där det inte längre räcker att vi släpper ut mindre koldioxid för att vända utvecklingen, utan där klimatet måste bli ännu kallare än före industriell tid för att isarna ska kunna byggas upp igen.”

Forskningen visar att när den vita isytan, som reflekterar solljus, byts ut mot det mörka havet som absorberar energin, värms vattnet upp. Det gör det svårare att bilda is året därpå, och så fortsätter det i en allt snabbare uppvärmingsspiral. I det framtidsscenario som Julian Dowdeswell beskriver, där stora delar av de arktiska isarna smält, är det inte bara höjda vattennivåer vi kommer att behöva vänja oss vid. Redan nu tror han att Nordostpassagen, ovanför Sibirien, troligen kommer att vara isfri sommartid omkring år 2050. ­Ungefär tio år senare beräknas även Nordvästpassagen vid Kanada öppnas upp. En dröm för fraktföretag och kommersiella aktörer som ser möjligheter till effektivare och billigare transporter. Men mer industriell trafik, turism och eventuell olje-, gas- och mineralutvinning i en redan känslig ­region, kan lätt förvandlas till en mardröm, varnar Julian Dowdeswell.

”Problemet är just den där tröskeln, och vad som händer om inte bara isarna, men också permafrosten börjar tina. Det är permanent frusen mark som i en varmare värld skulle släppa ifrån sig metan, en betydligt mer potent växthusgas än koldioxid. Vad som händer då har vi i dag för lite vetenskaplig kunskap om. Men börjar vi bråka med permafrosten är det tveklöst ett enormt hot för hela systemet när växthusgasnivåerna blir oerhört svåra att kontrollera.”

"Då är tinande permafrost ett faktum"

Exakt var gränsen går råder det delade meningar om. Vid FN:s klimattoppmöte i Paris 2015 skrev majoriteten av världens länder under på att man skulle begränsa den globala uppvärmningen till högst 2 grader och ännu hellre 1,5 grader, ett mål som bygger på rapporter från FN:s klimatpanel. Men enligt beräkningar av klimatekonomen William Nordhaus, som i december i fjol tilldelades Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till ­Alfred Nobels minne, är det inte ekonomiskt försvarbart att begränsa utsläppen till 2 grader. Rimligare är 3 eller 3,5 grader, enligt honom.

Besök i klimatarbetets högborg Hur ser du på det?

”Jag är inte ekonom men för polarregionerna skulle en 3-gradersframtid motsvara 5-6 graders uppvärmning, eftersom de värms snabbare, och då är smältande isar och tinande permafrost ett faktum.”

I en sådan framtid skulle den plats där Julian Dowdeswell befinner sig nu se annorlunda ut. Forskningen likaså. Men redan på den här polarresan gör han ett avsteg från sitt vanliga forskningsområde, när han ska försöka hitta ett lite mer udda objekt. I närheten av den plats där expeditionen kommer att hålla till, tror man nämligen att Ernest Shackletons Endurance ligger på havsbottnen och väntar.

”Vi vet med 2–3 kilometers marginal var skeppet sjönk 1915, för Frank Worsley som var kapten, antecknade noggrant skeppets position när det fastnade och så småningom sänktes av isen.”

Att det förlista skeppet blivit så mytomspunnet beror framför allt på den mirakulösa räddningen av besättningen. När Endurance började knaka och läcka övergavs det och besättningen fick slå läger på drivisen, innan man till slut nådde den ogästvänliga Elefantön. Därifrån tog Shackleton och fem mannar en av livbåtarna för att ge sig ut på en livsfarlig resa och söka hjälp, medan resten av besättningen väntade. Efter drygt fyra månader och tre räddningsförsök kunde alla 22 männen undsättas och Shackleton skrev i ett telegram till sin fru i London: ”I have done it. Not a life lost and we have been through hell.”

”Utifrån bilderna som fotografen ombord tog kan vi se att skeppet förmodligen inte krossades. Så med stor sannolikhet ligger det ett 44 meter långt och 7,5 meter högt skepp på 3 000 meters djup, som vi hoppas kunna fotografera med våra ­undervattensfarkoster. Om vi lyckas ta oss hela vägen dit, vill säga.”