Di Weekend REPORTAGE

Hattarna som lockar lady Gaga och kungahuset

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

TRADITIONELLT. Karin Horisaki liknar hattskapandet vid att skulptera. ”Det är som när man jobbar i lera, det händer i stunden”, säger hon.

Amanda Lindgren

Världens modebutiker står i kö för Karin och Makoto Horisakis hattar. I en nedlagd lanthandel i Kåremo spelar ånga och eld – och kärleken till ett kompromisslöst hantverk – huvudrollen.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Våren 2012 fyllde Makoto Horisaki ryggsäcken med tio hattar och åkte till Paris. Han hyrde ett minimalt personalkök i en smyckesaffär, och bland skitiga kaffe­koppar och halvdruckna vinflaskor förberedde han en improviserad hattinstallation.

”En inköpare hade läst fel på min inbjudan och kom en dag för tidigt. Jag stod fortfarande med spray och trasa i händerna när han kom in. Det var kaos”, säger Makoto Horisaki.

”Men han lade en order så fort han såg hattarna. Då kände jag att vi kommer att lyckas”.

Det första internationella försöket under modeveckan i Paris slutade med att dörrarna till den globala modescenen öppnades på allvar. 20 välrenommerade butiker fanns på önskelistan – 15 av dem nappade. Från att enbart ha funnits i en butik i Stockholm växte efterfrågan, och i dag levereras de småländska hattarna till 35 återförsäljare i 30 länder.

Så här i efterhand är det lätt att konstatera: Makoto Horisaki hade rätt.

FAKTA
Horisaki Design

Ägare: Karin och Makoto Horisaki.

Omsättning 2017: 2,9 Mkr.

Prognos 2018: 3,5 Mkr.

Resultat efter finansnetto:

507 000 kronor (2016) siffran för 2017 är ej klar.

Anställda: 4.

VISA MER

”Jag är fegare av mig”, säger hustrun och modisten Karin Horisaki.

”Vi är ju nästan ensamma i världen om att göra handgjorda hattar i kollektion, ingen är så dum att man ger sig in på det. Men Makoto såg internationella möjligheter för oss”.

Bland de som tidigt fastnade för hattarna finns Lady Gaga, som via sin stylist Bea Åkerlund ringde upp och ­beställde 14 hattar i olika färger.

”Vi hörde Lady Gaga ropa där i bakgrunden: Red! Pink! Yellow! Blue! Det var rätt häftigt. Vi har aldrig gett bort hattar till någon för att få reklam, så hon fick betala för dem”, säger hon.

Uppvuxen i lantbruksmiljö

Hattarna fann vägen till de trendigaste butikerna i de stora städerna. Själva sökte sig designerparet Horisaki åt det motsatta. Flyttlasset gick från Stockholm till den småländska byn Kåremo, ett par mil norr om Kalmar. Där blev en nedlagd lanthandel – som bland annat inhyst en keramiker, en mjölkvarn och även varit parkeringshus för häst och vagn – den perfekta basen för växande familjeplaner och en ökande hattproduktion. Det är inte konstigt att ­Karin Horisaki känner sig hemma.

”Jag kommer från en lantbrukarfamilj i Mönsterås, inte långt härifrån, och har vuxit upp med att stoppa strumpor och laga kläder. Några år efter studenten blev jag elev hos en modist i Kalmar”, säger hon.

I bostadshuset bor paret i dag med sina två barn, några höns, ankor och en katt. På den 120-åriga fasaden ut mot grusvägen finns inte mycket som avslöjar det unika hantverket som sker på insidan. Numera är det leveransklara hattar i alla möjliga varianter, färger och storlekar som fyller hyllorna i den gamla lanthandeln.

”Det finns många klädesmärken som tar fram hattar som accessoarer, men vi arbetar internationellt som ett renodlat hattmärke”, säger Karin Horisaki.

En symaskin smattrar i rummet intill och i ateljén arbetar i dag fyra anställda, vid sidan av designerduon Makoto och Karin, med det långsamma, noggranna och tålamodsprövande hantverket. Bakom varje hatt ligger mellan 5 och 10 effektiva arbetstimmar i en produktionsprocess som pågår under 1–2 veckor.

”Vi jobbar inom modebranschen, men det är fortfarande inte designers eller modeskapare vi identifierar oss med, utan hantverkare. Att tillverka en hatt är mer som att skulptera i lera än att sy kläder”, säger hon.

Materialet, ofta filt från kanin eller bäver, blötläggs och blir formbart med hjälp av het ånga. Filten formas antingen fritt med händerna eller dras över en huvudformad hattstock. Efter torkningen sys brättet till och kapas i flera ­omgångar. I ryggen har Karin Horisaki utbildningen på modistlinjen på Tillskärarakademin i Göteborg, men tekniken hon använder är hennes egen.

”Man måste först lära sig hur man ska göra innan man bryter alla regler. Det viktiga är inte vilken teknik man ­använder, det viktiga är att det ser ut precis så som vi vill. Där är vi totalt kompromisslösa. Det innebär också att det tar ett par år innan en nyutbildad modist blir självgående hos oss.”

Till Sverige som 13-åring

Makoto Horisakis väg till den småländska landsbygden är allt annat än spikrak. Makoto var bara 13 år gammal när han lämnade sina föräldrar i den japanska staden Ise, för att flytta till sin mormor i Karlstad.

”Jag hade flera gånger besökt Sverige och älskade tillgången till naturen. Det japanska skolsystemet är dessutom väldigt strikt och jag insåg redan som barn att det inte passade mig. Flytten har gett mig möjligheten att skapa min egen framtid, vilket man inte är lika fri att göra i ­Japan”, säger han.

Var det inte tufft att flytta till andra sidan jordklotet som 13-åring?

”Det var tuffare i Japan. När jag kom till Karlstad ­talade jag ingen svenska, och det fanns ingen som talade japanska heller, men efter att ha visat mina läroböcker från Japan behövde jag inte läsa matte på två år. Så jag fick många timmars svenskalektioner istället.”

Intresset för mode tog honom till Stockholm efter gymnasiet, där han arbetade sig upp från butiksgolven. Han klättrade till pr- och pressansvarig på Cheap Monday, ­innan han satsade fullt ut på ett eget smyckesmärke 2008.

”Min pappa är silversmed. Jag tog fram min design i lera eller vaxformer, sedan skickade jag det till honom Japan. Han fixade själva produktionen och skickade tillbaka smyckena.”

Ett av Makoto Horisakis mer uppmärksammade smycken har fått det passande namnet No Exit.

”Det är ett örhänge som är format som en fiskekrok, med en hulling på. Stoppar du in det i örat får du aldrig ut det igen. Jag gillar brutala smycken.”

"Det är alltid roligt att elda saker”

Makoto Horisaki har samtidigt haft god nytta av sina branschkunskaper och kontakter inom modevärlden för att få butikerna att lyfta på hatten för Horisaki. Men ”lärlingen” har också haft en avgörande inverkan på hattarnas design. Som ett led i ett tidigt experiment, för att ge Karins hattar en unik patinering, använde han sig av eld. Makoto Horisaki tänder en brännare och ”målar” med den blå lågan över en nyproducerad hatt för att visa:

”Det är alltid roligt att elda saker”, säger han. ”Det var så jag upptäckte det. Först testade jag bara att elda på vissa detaljer, sedan provade jag hela hatten.”

Resultatet lurar ögonen. En filthatt kan exempelvis få utseendet av en sliten, välanvänd läderhatt.

”Jag lägger alltså veckor på att få fram en fin hatt...”, ­säger Karin Horisaki.

”... och så bränner jag upp den, ja”, säger Makoto. ”Jo, det är lätt att det blir fel när man eldar hår. Det har blivit enormt mycket experimenterande och jag har bränt sönder väldigt många hattar vid det här laget.”

Patineringen, i kombination med Karins design och hantverkskunnande, gjorde att Horisaki bröt igenom hatt­modet med något nytt och annorlunda. När duon startade sitt ­gemensamma hattmärke 2011 var det klassiker från Stetson och Borsalino som gällde.

”Vi får ofta höra från kunderna att de aldrig har sett ­något liknande förut. Hattarna blev tidigt populära på avantgardscenen och hamnade i en modenisch där allt ska vara väldigt svart. Vi har aldrig nischat oss mot de kunderna, de valde oss. Vi gör färgglada hattar också, även om många förknippar oss med jordnära färger”, säger Makoto Horisaki.

Jordnära – men också lekfullt

I den gamla kvarnbyggnaden, som nu gjorts om till en ­butik för besökande kunder, bekräftar en stor, röd hatt med svajande brätte det påståendet. Karin tar på sig den, trycker upp gårdsdörrarna för att få in mer ljus. Hon berättar om framtidsplanerna här i Kåremo. Redan för ett par år sedan påbörjade duon sin första kollektion inom kläder, med tydlig inspiration från den nya hemorten: Växtfärgerna kom från den egna trädgården och designen inspirerades av kvarglömda kläder från bröderna som tidigare drev lanthandeln.

”Just nu gör vi lekfulla plagg som man kan bära på olika sätt. Hängselbyxor som kan dras upp och bli en klänning, till exempel. Eller en scarf som är mer som en mantel, en väst och en sjal i ett. Ett bra plagg ska kunna bäras på minst fem olika sätt”, säger Karin Horisaki.

För Makoto Horisaki har hattillverkningen tagit all tid de senaste åren, och smyckestillverkningen har fått vänta. Tills nu. I silversmedjan hemma i Japan har fadern återigen tagit emot sonens vaxformar och skisser på nya halsband, örhängen, armband, ringar och broscher.

”Om vi vill göra en servis nästa gång, så gör vi det. Vi har privilegiet att välja vad vi vill göra”, säger han.

Drottning Silvia bland kunderna

Karin Horisaki bestämde sig för att satsa på sina egna skapelser direkt efter utbildningen, och startade sin första ateljé 2008. Bland hennes första kunder fanns drottning Silvia, som burit några av hattarna på kungliga bröllop, samtidigt som deltidsjobbet i en hattbutik i Gamla stan drygade ut kassan. Löftet till sig själv var benhårt:

”Jag fick absolut inte jobba mer än 50 procent med något annat än mina hattar. Finns inte jobbet man vill ha, så får man skapa det själv. Att inte göra det man vill är läskigt.”

Mötet med sin blivande man, Makoto Horisaki, ett par år senare blev starten för det gemensamma varumärket Horisaki. I dag producerar företaget cirka 1 500 hattar om året, med Frankrike, Japan, USA, Australien, Nya Zeeland, England, Italien, Österrike, Taiwan och Ryssland som stora marknader. Bland butikskunderna finns bland andra franska L’eclaireur och amerikanska H Lorenzo.

”Vi är väldigt selektiva med vilka butiker vi arbetar med. Vi tackar nej mycket oftare än vi säger ja. Butikerna är vår enda marknadsföring, vårt ansikte utåt, och därför är det viktigt att de förstår oss och presenterar oss på rätt sätt. Våra hattar är ganska dyra produkter, och därför behövs en kundkrets som kan hantera den nivån”, säger Makoto Horisaki.

Prislappen på de vanligaste Horisaki-hattarna ligger mellan 5 000 och 9 000 kronor, medan vissa hamnar på över 30 000 kronor.

”Det är svårt att ta betalt för hantverk. Om vi hade de marginaler vi vill ha skulle priserna vara tre gånger så höga, men då finns det kanske ingen kund längre. Hemligheten är att ha låga omkostnader, det är en av anledningarna att vi flyttat hit. Vi blir inte rika på det vi gör, men vi lever ett rikt liv”, säger Karin Horisaki.

Men pengarna har trots allt förändrat en del saker. När företaget numera besöker modeveckan i Paris, slipper de dela rum med smutsiga kaffekoppar. Istället hyr de en egen lägenhet där utvalda VIP-kunder kan boka tid för att få tillgång till designerduons hattar, kläder och silversmycken.

”Modebranschen svänger så snabbt. Om fem år kanske inte en jävel vill bära våra hattar. Men vi ska bevisa att vi är värda att få vara kvar”, ­säger Makoto Horisaki.