Di Weekend REPORTAGE

Här bor Sveriges största skattebetalare

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Dorotea har landets största ­skattetryck – ändå har stora besparingar inom skola och omsorg gjorts.

Jesper Frisk

Dorotea När man bor i Dorotea betalar man högst kommunalskatt i Sverige. Di Weekend reste till den västerbottniska kommunen, för att leta upp Sveriges största skattebetalare och få ett svar på frågan: Vad får man egentligen för pengarna?
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Bergvattensjön, i orten Doroteas mittpunkt, ligger spegelblank med skid­backen och Medborgarhuset vid sjö­kanten. Temperaturen på omkring 25 grader är högre än vanligt denna försommardag, men ­myggen har fortfarande inte kläckts. Därför kan tysklektionen hållas utomhus.

Jetzt bist du dran... Nu är det din tur att fråga henne om hon kan ordet på kortet”, upp­manar ­Simone Granberg en av pojkarna vid picknickbordet, innan hon går vidare till nästa elevgrupp.

Hon är egentligen inte utbildad lärare, men kom hit från Östtyskland för över 30 år sedan. Så när skolan planerade att lägga ned tyskundervis­ningen i brist på lärare, anmälde hon sig som frivillig. Det är viktigt att barnen lär sig språk, de är framtiden, resonerade hon.

Men vilken framtid väntar i en kommun som ­redan nu kämpar för sin överlevnad? Det är en ständigt närvarande fråga när vi letat efter Sve­riges procentuellt största skattebetalare, som bor här i kommunen och som vi till slut finner.

Dorotea är en till ytan stor och utdragen kommun i Västerbottens inland. Här ligger vinter­sportorten Borgafjäll, här är husvagnstillverkaren Polar största arbetsgivare. Men de senaste åren har Dorotea också utmärkt sig som den del av landet med högst kommunalskatt. 2017 höjdes den till 35,15 procent.

FAKTA
DOROTEA

Antal invånare: 2617. Skattesats: 35,15 procent.

Mandatfördelning: Dorotea kommunlista (lokalt parti) 10, Socialdemokraterna 6, Liberalerna 4, Centerpartiet 3, Vänsterpartiet 1, Kristdemokraterna 1.

Några av kommunens största privata arbetsgivare: Solifer Polar, Datakompisen, Dorotea mekaniska.

VISA MER
Svårt rekrytera personal

Under 2018 har skatten legat kvar på den rekordnivån, men i höstas var faktiskt en skattehöjning på ytterligare 1 procent uppe för diskussion. Det var ungefär samtidigt som dåvarande styrelse­ordföranden för Svenskt Näringsliv, Leif Östling, undrade: ”Vad fan får jag för pengarna?” En ­fråga många ställer sig även här.

”Jag tycker att det är fruktansvärt att vi har så hög skatt. Det är helt åt skogen”, säger Simone Granberg, när lektionen är avslutad.

Nu sitter hon i personalköket på Norrmodul, företaget hon driver med sin man och son sedan tolv år tillbaka. Ute i fabriken fräser maskinerna snabbt ut skyddsinredning för skåpbilar ur stora plywoodskivor. Förutom grundarna har bolaget sex anställda. Men det är svårt att rekrytera, ­menar Simone Granberg, när den som tjänar 35 000 kronor här vet att den betalar drygt 24 000 kronor mer i skatt per år än vad en person med samma lön betalar i Solna, en av kommunerna med lägst skatt i landet.

”Så kan det ju inte vara! Vad är det för nöje med att betala mer skatt än i städerna? Det känns ju bara orättvist.”

På fritiden är hon Zumba-instruktör. Hon ­håller fem klasser i veckan, och det höga tempot från träningen går igen när hon pratar. Hög stämma, ­ explosiva gester. Bara när hon får frågan vad hon tycker att hon får för sina skattepengar blir hon tyst en lång stund.

”Ja, jag får inte så mycket. Jag vet inte vad jag får faktiskt”, säger hon och trummar med naglarna.

”Om vi skulle få någonting extra för den skatt vi betalar, var finns det i så fall?”

Doroteas väg upp till skattetoppen har gått fort. Under större delen av 2000-talet låg skattesatsen relativt stabil kring 32–33 procent, men 2013 började den krypa uppåt. Sedan dess har den höjts nästan varje år.

Och det behövs bara en kort promenad längs centralortens huvudgata för att förstå varför. I tegel­byggnadsidyllen finns puts- och träbyggnader som sett bättre dagar. Här finns också hus som ser ­direkt övergivna ut. Trasiga rutor, evigt neddragna persienner. I skyltfönstret till Perssons färg är det bara bleka reklamblad och ett dammlager kvar.

Avfolkningen fortsätter

För 20 år sedan bodde 3 495 personer i kommunen. I dag har kommunen 2 617 invånare, enligt den senaste mätningen som kommunalrådet Gaby Bisping tagit del av. Bara under 2017 minskade befolkningen med 2,7 procent – den största procentuella minskningen i hela landet – och den snabba nedgången har tagit kommunpolitikerna på sängen, trots att Gaby Bisping sett utveck­lingen på nära håll. I fjol flyttade det sista av hennes fem barn från kommunen.

”Kanske har vi reagerat för sent, men ned­gången har också gått snabbare än vi trodde. I våra budgetkalkyler räknade vi med att ha 2 746 invånare 2018. Då förstår vem som helst att det blir kämpigt med ekonomin”, säger hon.

På väggen har hon en karta över Dorotea, i fönstret står en statyett av kommunvapnets björn. ­Dekoren fanns redan i tjänsterummet när hon ­ersatte kommunalrådet Mats-Erik Westerlund i maj i år. Båda tillhör det lokala partiet Dorotea kommunlista (DKL), som fick nästan 40 procent av rösterna i valet 2014, och därmed blev Sveriges största lokala parti.

”Men om avfolkningen fortsätter i den här takten får vi stora problem. Urbaniseringen är ­ingenting lilla Dorotea kan stoppa, men ska vi ­kunna behålla den kvalitet, vi enligt lag är skyl­diga att upprätthålla, måste vi locka fler att flytta hit”, säger hon och börjar rada upp fördelarna: Naturen, friheten, tryggheten i att de flesta ­känner varandra.

Men likväl är hon medveten om baksidorna. Att det är drygt 20 mil att köra till Umeå om man ska storhandla. Att internet och mobilnätet svajar. Att vägen upp till Risbäck, som hon pendlar på varje dag, har flera decimeter ­djupa hål på flera ställen.

”Jag köpte en ny bil förra året, men jag måste redan lacka om den på grund av alla stenskott. Det är då jag undrar: om vi betalar mer i skatt än ­resten av Sverige, varför ska vi då acceptera att det ser ut så här?”

Tuffa ekonomiska beslut

Djupa hål hittar man också i kommunens eko­nomi. Förra året gick kommunen back med 12 miljoner kronor. Det var tredje året i rad som kommunen redovisade förlust. Enligt kommunlagens balanskrav måste ett negativt resultat regleras inom de närmsta tre åren.

Men utvecklingen för 2018 ser inte bra ut, ­erkänner Gaby Bisping. Trots att besparingar inom vård, omsorg, skola och administration ­redan gjorts.

”Nu kan vi inte fortsätta med osthyvelprin­cipen, att ta lite här och lite där. Det fungerar inte ­längre. Vi har redan tvingats till tuffa beslut som att säga upp den kommunala musikskolan och dra ned på personalen i skolan och äldrevården. Det känns inte okej att skära ned mer!”

Kommer ni att behöva höja skatten?

”Nej det går inte, det finns en gräns för vad folk mäktar med att betala. Det finns ingen politisk majoritet för det heller.”

Hur går ni till val i det här läget?

Gaby Bisping suckar bara.

”Jag vet inte. Med sanningen kanske? Oavsett om den är uppskattad eller ej. Jag känner i alla fall att jag inte kan se folk i ögonen och säga att allt ­kommer att bli jättebra, när jag vet att det inte är så.”

Bland andra punkter på kommunens lista över genomförda sparåtgärder finns redan begrän­sade öppettider för biblioteket och simhallen. Nu ­håller båda stängt varje tisdag.

”I vintras skulle vi lägga ner skidbacken också. Den räddades av att Dorotea idrottsförening gick in och tog över driften”, säger Linnea Johansson, tillförordnad fritidschef och verksamhetschef för Medborgarhuset.

Men man drar inte bara ned, månar hon om att visa när hon pekar mot panoramafönstren vid bassängen. Senare i år ska elljusspåren kring sjön utanför breddas, ett utegym ska byggas och en badplats anläggas. Fast satsningen har man fått söka projektstöd från landsbygdsprogrammet för. Samtidigt har kommunen bett henne spara 30 procent i årets fritidsbudget, och till hösten överväger man därför att lägga ned ungdomsgården.

”Och blir budgeten mindre får vi stänga mer. Det räknar vi med. Vi är icke lagstadgad verksamhet.”

Doroteaupproret i backspegeln

Vad går skattepengarna till då?

I sjukstugan finns i alla fall en del av svaret. Det var den här gula tegelbyggnaden som blev rikskänd 2012 när Doroteaupproret startade efter att landstinget beslutat om att lägga ned akut-vårdsplat­serna i Dorotea. En folkomröstning i landstinget slog fast att en klar majoritet ville ha kvar akutplatserna, som åter öppnade 2016. Av den tre och ett halvt år långa protestockupationen syns i dag bara en väderbiten skylt, lutad mot en av ortens husväggar.

De flesta vi möter är nöjda med hur det blev till slut. Att man slipper åka 14 mil till lasarettet i Lycksele vid behov av akut sjukvård. Att det går att vårdas nära hemmet i livets slutskede. Men när Berit Eriksson, som själv var med och initierade Doroteaupproret, får hjälp av sjuksköterskan My Eriksson att sätta sig på sängkanten, vittnar hon också om en annan sida.

”I senaste valet sa politikerna ’rösta på oss så öppnar vi sjukstugan igen’. Det tycker jag var magstarkt”, muttrar Berit Eriksson, som tidi­gare har suttit i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet.

Frågan blev valfläsk för DKL, menar hon. Själv hade hon hellre sett en annan lösning än den som blev nu. I dag delar nämligen landstinget och ­kommunen på kostnaderna för de åtta platserna, där kommunen beräknas betala cirka 4 miljoner kronor per år för akutplatserna. För en liten ­kommun som redan är i ekonomisk kris är det en tung belastning.

Det var därför Socialdemokrafterna i höstas före­slog en skattehöjning på 1 procent. Med 36,15 procent, menade de att man skulle täcka kostnaden för akutvårdsplatserna, och kanske till och med få lite över så att man kunde behålla fritidset i Borgafjäll.

”Men det där är bara bullshit!”, säger Simone Granberg och slår näven hårt i bordet i personalköket på Norrmodul.

”De är bittra för att de förlorade valet. Det är vad jag tror. Men vad ska vi göra då? Vi måste ju ha sjukstugan om vi ska ha rätt till samma sjukvård som alla andra i Sverige. Annars lever man ju inte upp till det vi ständigt får höra, att hela Sverige ska leva.”

Upproret gav mersmak

Att maken är politiskt aktiv i DKL hör inte hit, tycker Simone Granberg. Ilskan, förklarar hon, bottnar i hennes personliga engagemang. För ­under de drygt tre åren som Doroteaupproret pågick delade hon sin tid mellan fabriken och sjukstugan. Hon sov där ofta, bytte av andra ockupanter och gick upp 17 kilo för att matvanorna rubbades.

”Men vet du vad? Vi räddade faktiskt livet på en norrman när vi ockuperade. Han kom ­körande och behövde syrgas. Han hade blivit hänvisad till sjukstugan, trots att akutverksamheten låg nere. Om vi inte hade varit där hade man kommit dit på morgonen och hittat ett lik utanför.”

Doroteaupproret har gett mersmak. Blivit en grogrund för samhällsengagemang och en bekräftelse på att envishet lönar sig, tycker hon. Visat att om man trivs här och vill att samhället ska utvecklas får man vara beredd att också kavla upp ärmarna. Maken Sören Granberg är av samma åsikt.

”Det ligger i Doroteabornas kultur att kämpa”, säger han när han sätter sig vid bordet.

”Just nu är vi inne i en negativ spiral. Vi går på knäna, när man bara kan ha fokus på det som är lagstadgat. Samtidigt är det viktigt att vi håller fast vid det icke lagstadgade. Medborgarhuset, simhallen, biblioteket. Om de inte finns, hur ska vi då lyckas få folk att trivas och vilja bo här?”

Men även om protester och ockupationer kan hjälpa en bit på vägen, är de båda ense om lösningen. Denna gång räcker det inte att kommun och landsting kommer överens, staten måste ­också gå in och ta ett större ansvar för skola, vård och omsorg, anser paret.

I höstas försökte kommunen få hit landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och civilminister ­Ardalan Shekarabi. Man ville att de skulle se och bilda sig en uppfattning om läget. De har fort­farande inte varit här, men bjöd ner kommunens politiker till ett möte i Stockholm. Responsen blev besvikelse. ”Varför kommer de inte hit och ser hur vi har det?”, frågade sig många. Det blev aldrig någon resa till huvudstaden. Men på gatan lever frustrationen vidare.

”Hoppas ni får till en bra vinkel om hur staten lämnat oss”, säger en ung man vi möter, men som inte vill medverka med namn och bild.

LO-basen på besök

Statens ansvar propagerar också LO:s ord­förande Karl-Petter Thorwaldsson för, när hans Sve­rigeturné inför valet tagit honom hit, till ­kommunens näst största arbetsgivare Dorotea ­ mekaniska. Här faller hans förslag om ett tak för kommunalskatt i utbyte mot höjda statsbidrag, så att även kommuner som drabbas av befolkningsflytt ska klara av välfärden, i särskilt god jord.

”För det är knäppt att vi som bor i Stockholm betalar mindre i skatt än vad ni gör, men ändå har bättre valmöjligheter när det gäller vård och omsorg”, säger han inför 30-talet anställda som samlats kring personalkökets långbord.

”Det är där jag menar att staten kan ta större ­ ansvar i mindre kommuner om man går med på att sänka skatten till mer normala 32–33 procent.”

Han får nickanden och hummanden tillbaka, men är inte den ende som föreslår att skatterna behöver ses över. I mars i år meddelade stats­minister Stefan Löfven att han efter valet vill ­bjuda in till samtal om en ny, bred skatteupp­görelse om han får förnyat förtroende. Samtidigt har en utredning av det kommunala utjämningssystemet, initierad av ­regeringen, pågått i över två år. Men resultatet har dröjt, och vad som ska ­hända med Dorotea som redan nu är en av de kommuner som får mest via systemet med över 27 000 kronor per invånare och år, är fortfarande ovisst.

Tills vidare är det bara att guppa med. Den åsikten är i alla fall kommunens största skatte­betalare av. När Birgitha Vallin kliver ut på bryggan har det börjat blåsa över sjön så att björkarnas ny­utslagna blad rasslar. Men med ett stadigt grepp om räcket går det bra att stå kvar här. Att hon ­betalade mest skatt i Dorotea 2017, och därmed är Sveriges procentuellt räknat största skatte­betalare, ser hon dock inte som särskilt anmärkningsvärt.

”Är jag det så är jag det. Jag vet att jag har en bra lön, men sådana där listor rör sig över tid, ­något annat år är någon annan i topp”, säger hon och rycker på axlarna.

Hon är försiktig. Väger orden. Vill inte sticka ut, mer än för de röda arbetskläderna. På stan vet de flesta vem hon är. År 2007 flyttade hon till­baka till uppväxtorten för att ta en tjänst som kommunens enda tandläkare.

”Barnen var utflugna och jag kände att jag var långt ifrån mina föräldrar som hade blivit äldre. Det var dags att vända tillbaka, men jag visste ­också vad jag återvände till.”

Det hon kallar ”gratis” avgjorde. Naturen, friheten, lugnet. Att det var på bekostnad av lägre service och högre kommunalskatt blev en bi­effekt.

”Men jag tror att man kanske måste ha vuxit upp här, eller åtminstone vara van vid att rå sig själv, för att vara tillfredsställd här”, tänker hon högt.

”För det kulturella utbudet är inte mycket att tala om. Men kan man acceptera det så är det faktiskt riktigt trivsamt här.”

”Vågar jag bo kvar här?”

Hon skrattar men återfår snart allvaret. För i det hon just sagt ligger också en oro. Hon ser det ­närmast i sitt eget yrke. När hon är på semester är tandläkarmottagningen stängd. Om hon själv behöver tandvård får hon åka flera mil till Åsele eller Vilhelmina och i en av grannkommunerna överväger man att inte ha någon anställd tand­läkare längre.

”Det är klart att jag också kan känna osäkerhet inför framtiden. Om servicen blir sämre kan jag ibland tänka: vågar jag verkligen bo kvar här? Alla blir äldre, men kommer jag få en rättmätig ­äldre-vård när det blir min tur? Är det lönt att bo här över huvud taget, eller ska man flytta när man har orken och fortfarande hinner rota sig på ett annat ställe? Det får inte försvinna så hemskt mycket till för då håller det inte.”

Inför valet är hon rådvill. Precis som de flesta andra vi talar med. Vilket parti som styr spelar nästan ingen roll, tycker de flesta, när det ändå inte finns förutsättningar att lova någonting.

”Men det viktiga, tror jag, är att vi har politiker som har ett genuint intresse för bygden och som jobbar för samhällets och medborgarnas bästa. Då finns det en framtid här.”