Di Weekend REPORTAGE

Handelsresande i ilska

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

VINNARNA. James Hetfield, Lars Ulrich, Kirk Hammett och Robert Trujillo.

Årets Polarpris inom populärmusik går till det banbrytande och numera 36-åriga bandet Metallica. I en exklusiv intervju med de fyra medlemmarna berättar de om vägen från 1980-talets hårdrockscen i Kalifornien till att bli ett av de mest inkomstbringande arenabanden i världen.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Inledningen på en ledare i Financial Times förra veckan råkade också vara en perfekt beskrivning av Metallica:

”Anger is a powerful tool for change”.

Inga levande musiker i världen gestaltar och bearbetar ilska mer effektfullt än årets mottagare av Polarpriset.

Titeln på albumdebuten från 1983 var talande, Kill ’em all.

Sedan dess har Metallica under 36 år som aktiv grupp endast släppt tio album. Produktionen har blivit alltmer sparsmakad. Mellan senaste albumet, Hardwired… to self-destruct (2016) och föregångaren Death magnetic (2008), gick det åtta år.

FAKTA
5 nyckelalbum med Metallica

När tidningen Rolling Stone i fjol rankande tidernas 100 främsta metalalbum dominerade Metallica. Bandet hade fem album bland de 35 främsta. Master of puppets från 1986 hamnade tvåa. (Black Sabbaths Paranoid från 1970 var etta.)

Kill ’em all (1983)

Debutalbumet definierade den genre som kom att kallas thrash metal. En reaktion på poppig glam metal med band som inspirerades av det furiösa tempot från hardcorepunk. En musikstil perfekt för headbangande (slänger huvudet upp och ned så att håret piskar). Utmärkande drag: snabba, tunga riff och och dubbla bastrummapedaler. Thrash metal banade väg för death metal och black metal.

Ride the lightning (1984)

Inspelat i Köpenhamn, utgivet på ett litet independentbolag. Två månader efter utgivningen skrev Metallica på för Elektra Records som återutgav albumet. Sålde i sex miljoner exemplar enbart i USA. Plats nr 11 på Rolling Stones lista över tidernas bästa metalbum. Musikaliskt mer varierat än den supersnabba debuten. Basisten Cliff Burton (död i bussolycka två år senare) introducerade musikteori för de andra medlemmarna.

Master of puppets (1986)

Kongressbiblioteket i Washington väljer ut konstnärliga verk som är tillräckligt ”culturally, historically, or aesthetically significant” för att spegla kultur i USA och bevaras för all framtid. 2015 valdes det första verket från metalgenren in: Master of puppets. Anmärkningsvärt långa låtar – tre klockar in över åtta minuter. För extremt för radio och hitlistor, men allmänt ansett som metalgenrens kanske främsta konstverk.

Metallica (1991)

Känt som ”the black album”. Gruppens stora genombrott. Föregångarnas alltmer progressiva musik, med mängder av taktbyten, ersattes av långsammare, tyngre låtar. Enter sandman och Nothing else matters gjorde att Metallica nu spelades i radio och på MTV. Låg på Billboardlistan 363 veckor, sålde 16 miljoner exemplar enbart i USA. Tillsammans med Nirvanas Nevermind, ändrade Metallicas svarta album populärmusikens inriktning och skapade en comeback för den då dödförklarande rocken.

Hardwired… to self-destruct (2016)

De flesta av världens största rockartister, från Rolling Stones till U2, förvandlas till slut till coverband på sig själva. När de nya låtarna spelas går alla och kissar. Men Metallica har lyckats göra ett album där allsången i de nya låtarna är lika stark som i de gamla.

VISA MER

Metallicas fokus har i stället flyttats till den uttrycksform där gruppens musik kommer allra mest till sina rätt – konserter.

Att bevittna Metallica live är att bevittna en kollektiv metamorfos. Tiotusentals människor kommer dit för att leva sig igenom hela det känsloregister som Metallica ger uttryck för i sina låtar.

I ett samhälle där man måste hålla tillbaka starka och obekväma känslor erbjuder Metallica-konsert en frizon att förlösa allt. Sigmund Freuds teori om det förmedvetna kopplas upp mot berg av förstärkare.

Den ryske tonsättaren Pjotr Tjaikovskij skrev stycket 1812 (ouvertyr) med instruktioner om att det vid utomhusframträdandena skulle framföras med riktiga kanoner. Metallica verkar i samma anda.

Motiveringen till Polarpriset lyder:

”The Polar Music Price 2018 tilldelas den amerikanska gruppen Metallica. Ingen har definierat kraften i Metallicas musik bättre än gruppen själv i en låttext: Sound is ripping through your ears, the deafening sound of metal nears. Inte sedan Wagners känslostormar och Tjajkovskijs kanoner har någon skapat musik som varit så fysisk och ursinnig, men ändå samtidigt tillgänglig. Genom virtuost ensemblespel och en mångdubbling av tempot har Metallica tagit rockmusiken till platser där den aldrig varit förut. I Metallicas värld förvandlas tonårsrummet och konsertlokalen till ett Valhalla. Kraften i gruppens kompromisslösa album har gett stöd åt miljoner att vända sitt utanförskap till en superkraft.”

James Hetfield, 54, är bandets sångare och gitarrist. Det var han och den danske trummisen Lars Ulrich, 54, som startade Metallica 1981 i Kalifornien. De två tillsammans utgör gruppens ledare och huvudlåtskrivare.

De är extremt olika i allt utom energi. Lars -Ulrich är 1,66 cm, James Hetfield är 1,85. Jag intervjuar medlemmarna i en kulvert under en sportarena några timmar innan en spelning i Madrid.

James Hetfield kliver in i rummet iklädd en vit cowboyhatt. De andra tre medlemmarna bor kvar i Kalifornien men James Hetfield har flytt till en gård i Colorado där han bor med sin fru och sina tre barn.

Det är James Hetfields texter som de tiotusentals konsertbesökarna lärt sig utantill och sjunger tillbaka (Master of puppets! Master of puppets!) mot scenen med samma kraft som fotbollsfans, fast med bättre magstöd. Motsvarigheten till Wagners körer finns i Metallicas fall på läktarna.

Hur skulle du beskriva Metallicas sound för någon som aldrig hört er?
”Kraftfullt”, säger James Hetfield. ”Mycket kraftfullt. Djupt. Dynamiskt. Texter som anknyter. Uttryck för många olika sinnesstämningar.”

Var kommer dina texter ifrån?
”Jag är intresserad av ord. En del ord ser bra ut på pappret. En del blir kraftfulla först när man säger dem. Ofta utgår jag från ett visst ord när jag skriver en låt och bygger sedan något runt det. Jag spelar gitarr i bandet men i hjärtat är jag trummis. Jag är väldigt slående, stötig. När jag spelar rytmgitarr är det med ett trumbeat. Sången får därmed sin egen rytm. När jag skriver lämnar jag luckor i raderna och fyller sedan i när sången är på plats. Om du läser texterna är de kanske inte alltid begripliga, men du förstår när hör du dem.”

Varifrån kommer all den här ilskan som kommer till uttryck i låtar och på konserter?
”Ilskan kommer från ursprungsfamiljen, en känsla av att inte bli lyssnad på, manipulation. Jag är fortfarande en tonåring här inne (pekar med knytknäven mot hjärtat) som fortfarande brottas med många saker. Föräldrar. Uppväxt. Mycket av min ilska är en försvarsmekanism. När mina barn skrämmer mig, eller kittlar mig, så blir jag arg. Det är min första reaktion till de flesta saker. Det är en felmekanism i mig, jag vet inte varför. En del skrattar när de blir nervösa, jag blir arg.”

James Hetfield rättar till sin hatt och fortsätter tala med samma lugna, välartikulerade röst som han behåller även i mellansnacken mellan urladdningarna och vrålen på scenen.

”Men jag har lärt mig att använda detta i musiken. Att spela musik handlar mycket om terapi. Att sedan få uppleva att det finns andra som känner precis som jag är väldigt tröstande. Kontakten med publiken är extremt viktigt. Publiken är bandets femte medlem. När jag får uppleva ögonblicket när de släpper ut vad de har inom sig, det är vad det handlar om. Publiken får se oss på scenen, men vi får se dem förvandlas och bli en stor familj. Det är vackert.”

Den förlösande ilskan i Metallica är också något som kan vara värt pengar, mycket pengar. Det spelar ingen roll hur rik du blir det finns ändå mörker i ditt liv, hål du behöver fylla.

I tv-serien Billions finns ett avsnitt där huvudpersonen, hedgefondmiljardären Bobby ”Axe” Axelrod, spelad av Damian Lewis, genomgår en kris. För att få utlopp för sin frustration samlar han några gamla vänner och flyger med sitt privatplan till en konsert med deras absoluta favoritband – Metallica.

Miljardären får se en konsert och träffa bandet backstage. För ett par timmar kan han lägga sina bekymmer åt sidan genom att diskutera livets väsentligheter med sina polare, som vilket är det bästa spåret på Metallica-albumet Ride the lightning.

Att Metallica gick med på att gästspela som sig själva i Billions beror på att serien två producenter har Metallica som favortiband. En av dem jobbade också med Metallica när han som 22-åring arbetade på skivbolag.

Scenen i Billions är fiktiv, men inte långt från verkligheten. Metallica reser i dag runt som handelsresande i ilska. Gruppen har många fans som vuxit upp med Metallicas musik, identifierat sig med utanförskapet och omsatt det i kreativ energi. Metallica har många fans som är nyckelpersoner i finansvärlden och har råd att flyga till konserter.

Metallica är just nu ute på en turné kallad The World Wired Tour som inleddes 6 februari 2016 i San Fransisco och kommer att pågå till i mitten på maj 2018 då den avslutas med två spelningar vardera i först Stockholm och allra sist Helsingfors.

Samtliga spelningar på turnén är utsålda i förväg. De dyraste biljetterna kostar 22 780 kronor. I biljettpriset ingår att man precis som i Billlions får de bästa platserna på de främsta raderna samt får hälsa på bandet. En del Metallica-fans har uttryckt sitt missnöje över dyra biljetter, men det är de dyraste biljetterna som hela tiden säljs slut först.

Enligt siffror från Billboard drar Metallica in cirka 40 miljoner kronor – per spelning – när de spelar på arenor med plats för 40 000 människor. Metallica har kallats The Wall Street of Metal. Samtidigt är de få artister som hela tiden värnar så mycket om sina fans.

Trycket på konsertbiljetter i dag – en följd av att skivförsäljning ersatts med streaming – har blivit att värdet av konsertbiljetter dubblats och att många konsertbiljetter hamnar direkt på andrahandsmarknaden. För att undvika svartabörs-priser och försäkra sig om att de mest hängivna fansen får tag i biljetter, har Metallica infört en regel med personliga och namnmärkta biljetter.

Till de två konserterna i Globen i maj fick varje person köpa max fyra biljetter. Den person som gjorde köpet måste vara med och visa legitimation när sällskapet ska gå in. Detta är första gången som detta upplägg prövas. Arrangören Live Nation har sagt att man ska utvärdera resultatet efteråt.

Lars Ulrich går omkring i mössa, skinnjacka och gympaskor. Precis som i fallet med James Hetfield finns det ingenting i hans klädsel som vittnar om att han spelar i världens största metalband.

Det är Lars Ulrich som varje kväll väljer ut bandets setlist, vilka låtar bandet ska spela.

Hur sätter man ihop den perfekta spellistan till en Metallica-spelning?
”Till att börja med försöker vi aldrig göra den perfekt”, säger Lars Ulrich. ”Ambitionen är ett satt ett pinnhål lägre, vad vi försöker göra är att göra en annorlunda spelning varje kväll. Sedan 2003 har vi inte spelat samma setlist två gånger. När vi nu spelar här i Madrid har jag gått igenom vilka låtar vi spelat just här de senaste tio åren. Det finns låtar vi måste spela, annars blir jagade ut ur Spanien, men annars försöker vi variera genom att lägga in vad vi kallar ’deep cuts’, udda albumspår, rariteter och olika covers. Fansen ska alltid få något nytt.”

Under de två spelningarna i Madrid lägger Metallica in covers av skräckpunkbandet Misfits. Ena kvällen spelar de Die, die my darling, andra kvällen Last caress. Under spelningen i Lissabon dessförinnan spelade de en låt av engelska hårdrockbandet Diamond Head. Metallica har genom hela karriären spelat covers av band som influerat dem. När jag såg Metallica på Globen 1992 avslutade de konserten med att spela Queens Stone cold crazy.

Att Metallica är något så ovanligt som ett band där trummisen har ena huvudrollen märks både på scenen och i musiken.

Scenen på nuvarande turnén är utformad som en boxningsring och placerad mitt i arenan, vid tekningsringen i hockey. Runt scenens kanter finns ett dussin sång mikrofoner utplacerad så att James Hetfield kan ställa sig och sjunga i alla väderstreck.

Lars Ulrichs trumset är placerad precis mitt på scen. Under konserten vrids hans trumset långsamt 360 grader. Mellan låtarna lämnar -Ulrich ofta sina trummor och springer fram till publiken, något man aldrig ser en trummis göra.

Lars Ulrichs sätt att spela trummor är unikt och en outbytbar del av Metallicas sound.

Trummorna i Metallica är inte ett bakgrunds-instrument som enbart håller takten, utan ett instrument som tar plats längst fram. Den afri-kanska traditionen med talande trummor dyker upp i tankarna.

Kan du beskriva hur du spelar trummor?
”För mig handlar det i första hand om två saker, låten och bandet”, säger Lars Ulrich. ”Allt det -andra, trummorna, basen, gitarrerna, sången, är bara delar av den stora bilden. Vad du alltid först måste är att checka in ditt ego vid dörren, därefter spela vad som är bäst för låten. ”

När han talar är den danska accenten hela tiden tydlig.

”Vad som är mest intressant för mig är hur du får trummorna att passa in med allt annat som pågår. Hur man får det som mest dynamiskt, rytmiskt, fysiskt. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av teknisk förmåga. Skicklighet innebär inte att man kan få det att svänga. Ian Paice i Deep Purple var en stor förebild för mig, men också så kallat enklare trummisar som Charlie Watts (Rolling Stones) och Phil Rudd (AC/DC). De har en helt annan typ av förmåga. De får det att röra på sig. Jag har alltid sett på trummor som ett gruppinstrument. Jag har aldrig suttit hemma och övat solon.”

I Lars Ulrichs sätt att spela och sitt sätt att tänka musik finns också tydliga drag av den musik han växte upp med i sitt föräldrahem – jazz.

Lars Ulrichs pappa är Torbin Ulrich, i dag 89 år, en komplex man som både är en av Danmarks bästa tennisspelare och en av landets främsta jazzkritiker.

»Begåvningar som jag inte skulle klassa som normala«

Torbin Ulrich var själv son till en stor tennisspelare, Einer Ulrich, och spelade själv över 100 Davis Cup-matcher för Danmark. I slutet av 1940-talet började han skriva om musik och var jazzkritiker för två danska dagstidningar, Politiken och Dagbladet Information, och har skrivit böcker om jazz.

”Jag växte upp i Köpenhamn på 1960-talet vilket har präglat hela mitt liv”, säger Lars Ulrich. ”Min pappa var väldigt involverad i jazzkretsar. Köpenhamn blev ett centrum för jazz i Europa, med Jazzhus Montmartre, och alla amerikanska musiker som valde att stanna där längre perioder. Sonny Rollins (Polarprisvinnare), Ben Webster, Dexter Gordon, de fanns där runtomkring en. Jag tror de kände sig hemma i Köpenhamn. De kom från rasism och segregation i USA till ett land som var färgblint.”

Dexter Gordon var Lars Ulrichs gudfar. Som barn rörde sig han i samma alternativa kretsar i Köpenhamn och Skåne som jämnåriga Neneh Cherry.

”Jag var enda barnet i familjen. Jag tillbringade mycket tid med mina föräldrar. Jag var ingen rebell, jag tyckte mina föräldrar var världens coolaste människor. Jag växte upp omgiven av musik, konst. Släktingar var kända skådespelare. Det är därifrån jag fick min inställning att alltid pusha gränser, aldrig acceptera status quo. Den danska mentaliteteten. När jag startade Metallica med James fanns det inga amerikanska band på den tiden som lät som vi gjorde. Vi accepterade aldrig hur saker och ting borde vara.”

1973 fick Torben Ulrich fem biljetter till en konsert med Deep Purple i Köpenhamn, av den enkla anledning att konserten hölls på ett tennisstadium. En av hans vänner fick förhinder och Torben tog med sig sin nioårige son. Lars glömde aldrig vad han såg och hörde den kvällen. Kort därefter fick han sitt första trumset.

I logen där vi sitter och pratar sitter en upptejpad lapp på väggen med information om Metallicas wifi. Lösenord: Deep Purple.

Sommaren 1980 reste Lars Ulrich, då 16 år gammal, till Kalifornien. Hans plan var egentligen att spela tennis i första hand, men allting ändrades när han i maj 1981 träffade James Hetfield.

Båda är födda 1963 men kom från olika planeter. Lars var en europé från en intellektuell omgivning som pratade nonstop, var berest och hade kunnat köpa alla skivor han ville ha. James var en fåordig amerikan, arbetarklass, kom från en djup religiös bakgrund och aldrig haft råd att köpa skivor.

James Hetfields föräldrar tillhörde kyrkan Christian Science, en kristen fraktion bildad på 1800-talet som är mindre känd i Sverige, men har församlingar under namnet Kristen Vetenskap. Enligt deras tro är det förbjudet att ha något att göra med all slags vetenskap, inkluderat modern medicin. Allt från att ta penicillin till att gå till sjukhus är förbjudet.

När James var 13 år lämnade hans pappa familjen och kom aldrig tillbaka. Han upptäckte rockmusik via sina storebröder. Enligt biografin Enter the night av Mick Wall skrev han i sin årsbok för high school i rutan för framtidsplaner: ”Play music. Get rich”. Hans mamma blev sjuk i cancer, vägrade läkarbehandling och dog 1980, året innan han träffade Lars Ulrich.

Hans mamma fick honom att mot sin vilja ta pianolektioner, något som ändå gav bestående konsekvenser

”Jag sade att jag hellre ville spela trummor och satt och slog på pianot”, säger James Hetfield. ”Men de tolkade det som, ’Han är pianist!’ Så jag tillbringade tre år med en gammal dam i ett illaluktande hus och lärde mig piano. Hon bjöd i alla fall på kakor.”

Det sättet som du var mest intresserad av att sitta och slå pianot, har inte det blivit en del av Metallicas sound?
”Definitivt”.

Lars Ulrich och James Hetfield bildade ett band som fick namnet Metallica där de kunde få utlopp för alla sina känslor och idéer. De bytte gitarrister och basister, men hittade sin definitiva sättning med basisten Cliff Burton och gitarristen Kirk Hammett, båda från Kalifornien, båda födda 1962.

Metallica uppfann ett nytt sound och var med om att skapa en ny genre, thrash metal, genom att ta riffstrukturen från engelska hårdrockband, fast spela lika snabbt som Motörhead och hardcorepunkband. Plus att de tillförde något helt eget som de inte riktigt kunde förklara, något som var lika fritt som jazz med tvära taktbyten, tempoväxlingar och långa låtar.

Metallica var precis på väg att ta steget från ett kultband till de stora scenerna när en bussolycka i Sverige den 27 september 1986 kunde ha blivit slutet på bandet.

De var på väg mellan Ljungby och Värnamo när bussen sladdade av vägen och välte. Varför chauffören tappade kontrollen på bilen har aldrig utretts.

Sängarna i bussen var obekväma och Kirk Hammett och Cliff Burton drog lott om vem som skulle få välja plats för natten. Cliff Burton vann genom att dra spader ess och valde den bädd som egentligen Hammetts.

När bussen kraschade var det just den bädden som kastades ut genom vindrutan. Bussen välte, landade ovanpå hans kropp och Cliff Burton dog, 24 år gammal. I dag finns en minnessten vid dödsplatsen i Döarp, en småländsk kyrkby med 144 invånare, dit Metallica-fans från hela världen vallfärdar.

Hur bearbetar man sorg och skuld? Hur tar man upp diskussioner om allt man under många år undvikit och sopat under mattan?

2004 släpptes en dokumentär om Metallica, Some kind of monster, som är en kandidat till den mest intressanta musikdokumentär som gjorts. Alla som har erfarenhet av arbetsmiljöer med konflikter bör omgående se den.

I början av 2000-talet hade olösta konflikter pyrt under ytan så länge i Metallica att bandet höll på att splittras. När Metallica orkade börja spela igen efter Cliff Burtons dödsfall, tog man in en ny basist, Jason Newsted, som kom aldrig in på djupet i bandet och efter 14 år beslutade sig för att hoppa av.

Samtidigt hade James Hetfield och Lars Ulrich nått en punkt där de inte längre varken kunde prata med varandra eller skriva ny musik utan att börja gräla. Inför inspelningen av ett nytt album, som fick namnet St Anger, anlitades en utomstående medlare i form av en samtalsterapeut.

Det osannolika är att Metallica parallellt med detta gett klartecken till två filmare att göra en dokumentär. Allting filmades. Alla sessioner med psykologen, alla gräl och utbrott, kollisionerna mellan Ulrichs och Hetfields egon, Kirk Hammetts roll som alltid den hamnar mitt emellan.

Det blev inte bättre när Hetfield mitt under albuminspelningen skrevs in på rehab för alkoholmissbruk och av läkare endast fick tillåtelse att vara i studion fyra timmar om dagen. Kulmen i dokumentären nås när psykologen tappar känslan för gränser och vill vara med i låtskrivandet.

99 av 100 andra artister hade stoppat en så naken och en oinsmickrande skildring, men Metallica lät den gå upp på biograferna. Den process som dokumenteras i Some kind of monster räddade också bandet och har gjort tiden därefter till deras mest framgångsrika.

Efter fyra decenniers hårt turnerande har gett Metallica erfarenhet av vad de i längden mår mår bra av som band och som familjefäder.

Ett sätt navigera undan konflikter är att dela upp beslut som att till exempel Lars Ulrich väljer låtlistan. Ett annat är att reglera hur mycket och ofta de spelar.

Deras nuvarande turné pågår i sammanlagt över två år, men de är ute max två veckor i sträck, följt av att de är lediga minst två veckor. De spelar heller aldrig två kvällar i rad. Även när de sålt ut två kvällar i en stad, som här på WiZink Center i Madrid eller på Globen i Stockholm i maj, så har de en ledig kväll emellan. Att låta en arena full med utrustning stå tom en dag innebär ett ekonomiskt bortfall, men det har de råd med.

»Vem är störst just nu, Drake eller Metallica«

Den kanske främsta anledningen till att tiden efter Some kind of monster blivit Metallicas mest harmoniska kliver sedan in i rummet – Robert Trujillo.

Robert Trujillo, 53 blev ny basist i Metallica 2003. Trots 15 år i bandet presenteras han fortfarande på scenen lekfullt som ”the new guy”, men han är ett så perfekt komplement att det numera är svårt att tänka sig Metallica utan Trujillo.

Vad krävs det för att kliva in och spela med ett band Metallica?
”Det allra viktigaste för att kunna spela med det här bandet är attityd”, säger Robert Trujillo. ”Du kan vara en fantastisk musiker, men när du kliver upp på scenen måste du ta plats och vara dig själv. Det kräver en energi, intensitet och förvandlar till någon du inte är i normala fall.”

Hur känns det att stå på scenen och uppleva publikens reaktion?
”Jag gillar att surfa. Det är det enda jag kan jämföra det. Det är en så omedelbar sensation, olik allt annat. Ibland börjar jag bara skratta av alla energi som väller fram, publiken ger så mycket.”

Robert Trujillo är född i Los Angeles med föräldrar som har rötter i Mexiko och den amerikanska ursprungsbefolkningen. Hans stora idol och förebild är Jaco Pastorius (1951–1987), medlem i Weather Report 1976-1981 och känd som tidernas kanske främsta elbasist.

2015 producerade Robert Trujillo en dokumentär om Pastorius liv, med titeln Jaco, där tre mottagare av Polarpriset intervjuas: Joni Mitchell, Wayne Shorter och Sting.

”Jaco hade mer attityd och edge än någon annan basist”, säger Robert Trujillo. ”När jag såg ett första foto av honom, jag tror det var på Heavy weather-albumet, kunde jag inte ens gissa vilken nationalitet han var. Han såg så vild och exotisk ut. Han påminde mig om mina surf- och skateboardvänner i Venice.”

Vilken musik spelades under din uppväxt?
”Mina första minnen av att se någon spela musik är när min pappa spelade flamencogitarr. Min mamma lyssnade på soul och funk, mycket Motown. Mina vänner hade aldrig bröder som alla gillade Motörhead och Black Sabbath. Innan jag blev medlem i Suicidal Tendencies var det också ett viktigt band för mig. De var från samma trakt i Venice och Santa Moncia där jag växte upp.”

Det finns en särskild kemi i bandet mellan Robert Trujillo och Kirk Hammett. De är båda surfare och har ett parti under konserterna när endast de två är på scenen.

”Om du säger åt Robert och mig att spela en John Coltrane-låt så skulle vi utan problem fixa det”, säger Kirk Hammett. ”Vi skulle bara sätta oss ned och lära oss den. Vi backar inte från utmaningar. Lars och James spelar mycket på instinkt, lägger grunden. Sen hittar jag och Robert ett sätt att hitta in i det.”

Kirk Hammett, 55, har kvar sitt långa hår från tidiga åren. Han bär svart nagellack.

När man hör er alla fyra prata om Metallica i dag, så känns det som att ni mer och mer blir som ett jazzband?
”Vi växer och frodas av spontanitet. Jag kommer från en generation musiker som värdesätter improvisation. Jag håller fast vid attityden som fanns på 1970-talet, jag bestämmer aldrig i förväg vad jag ska spela under mina solon.”

Kirk Hammett har superkoll på svensk musik och räknar upp flera favoriter: Silver Mountain, Yngwie Malmsteens Rising Force, Refused, Meshuggah, Graveyard.

”Och ABBA. Mina barn älskar dem, jag har precis lärt mig spela Dancing Queen på akustisk gitarr. Men mitt absoluta favoritalbum på senare år är av en svensk jazzgrupp, The Splendor. Jag älskar deras album Forest”.

Vad betyder det för Metallica att få Polarpiset?
”Det känns väldigt tillfredsställande att få bli en av del av sällskapet med pristagare”, säger James Hetfield. ”Framförallt för att det är musiker som gjort det på sitt sätt. Som har sin egen stil, sitt eget signatursound. Vi passar in där.”

Fotnot: Intervjun är gjord i samarbete med Polarpriset.