Di Weekend REPORTAGE

Ensam kvinna i en av världens farligaste sporter

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Jag är den första kvinnan i Sverige som håller på med det här sedan 1500-talet. Jäkligt mäktigt när man tänker efter”, säger Caroline Andersson.

Joey Abrait

Det är en av de farligaste sporterna i världshistorien. Jousting – tornerspel med solida lansar. För frisörskan Caroline Andersson är det ett sätt att skapa levande historia. ”Dör jag ska jag dö snyggt”, säger hon.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hennes motto avslöjar mycket, men inte allt: Sine metu – utan fruktan. För när Caroline Andersson tar på sig rustningen och kliver in i rollen som Lady Caroline är det med kluvna känslor.

”Man är livrädd och vill kräkas, samtidigt som adrenalinet pumpar”, säger hon med ett lugn och en självklarhet som om hon räknade upp ingredienserna i ett pannkaksrecept.

Hon är just nu den enda kvinna i världen som lyckats ta sig in i den exklusiva – vissa skulle säga galna – skara som tävlar i extremformen av tornerspelet där man använder solid lans.

Läs det där sista en gång till. Solid. Lans. Alltså inte sådana vi ser i svenska riddarspel på somrarna, gjorda av balsaträ eller med mjuka spetsar.

I fullkontaktsformen av jousting är den nära tre och en halv meter långa lansen tillverkad av gran eller tall. Dessutom har spetsen järnklor för att bättre haka fast i motståndarens sköld eller rustning.

FAKTA
Caroline Andersson

Aktuell: Som Lady Caroline, som deltar i Battle of Wisby under Medeltidsveckan.

Ålder: 38 år.

Bor: Björklinge, norr om Uppsala.

Familj: Dottern Alva, 16 år och sonen Elric, 15 år.

Fritid: Två hästar, ­Lindens Martell, en fullblod-Connemarakorsning samt Siljes Dragonfly, en Frieser-Polskt halvblodskorsning.

VISA MER

”Smällen känns ungefär som en bilkrock. Första tanken är: Sitter jag kvar på hästen? Sedan: Har jag ont?”, säger Caroline Andersson.

”Någon har räknat ut att lansspetsen träffar med ungefär 800 till 900 kilos tryck. Men det är inte ett ton i alla fall”, skrattar hon.

Många av hennes motståndare är tidigare ­yrkesmilitärer eller före detta ridande poliser.

”Det är främlingslegionärer, SAS-soldater, prickskyttar. Folk med ’death mode’. De är tränade att stänga av känslor. Och så kommer jag som är frisör. Det är bisarrt.”

Det är närmare 25 grader i skuggan hemma hos Caroline Andersson i Jumkil norr om Uppsala där hon hyr en liten stuga. Hon har plats för sina två hästar i gårdens stall och en egen träningsbana intill samt ett ridhus.

Hon ser inte fram emot att ta på sig rustningen för fotografering.

”Det är som att klä på sig en bastu. Vid en tävling i Frankrike kunde vi steka ägg på en av de andra ryttarnas hjälm.”

Det är först svårt att föreställa sig Caroline Andersson som fighter. Men hon har gott om jävlar anamma både innanför och utanför västen.

På högra överarmen sitter en tatueringen av en djävul, hämtad från en av takmålningarna i Uppsala domkyrka.

Den andra armen är i stort sett täckt av motiv av medeltida snitt: riddare, döden och djävulen där med.

Intresset för historia är mer än en hobby.

”Det är en del av livet, en passion”, säger hon.

Hon hatar att bli jämförd med Jeanne d’Arc, men har ändå just den ikonen som startbild på sin Facebooksida.

Caroline Andersson håller även på med Hema (Historical european martial arts), historiska ­europeiska kampkonster. Strid med en mängd olika vapen både till fot och till häst.

”Jag är inte jätteaktiv, men har varit med och startat Uppsala historiska fäktskola. Fast det är inget jag tävlar i.”

"De håller koll på en i ett år"

Hon började rida som sexåring och har gjort det mesta: dressyr, hoppning, fälttävlan. Första joustingtävlingen – dock ej med solid lans – var 2005 i Belgien när hon var 25 år. En tävling hon till sin egen stora förvåning vann.

Därefter har inbjudningar till andra stora evenemang trillat in.

”Man kommer in i det här sällskapet på rekommendationer. De håller koll på en i ett år först. Det är så pass farligt. Hamnar du det minsta lilla fel kan du ha ihjäl eller göra både häst och ryttare jäkligt illa.”

Det är först de senaste två åren som Caroline Andersson har börjat tävla med solid lans, den ­absolut tuffaste formen av sporten.

I höstas var hon på en av de fyra största internationella tävlingarna, St. Ives Medieval Faire i Sydney, Australien.

”Det är det coolaste och samtidigt det läskigaste jag har gjort. Det kändes som att vara på en Metallicakonsert. Jag är verkligen stolt över vad jag gjorde. Men jag har inte klarat att titta på filmen därifrån. Jag börjar grina direkt, det var så mycket känslor.”

På tävling har hon med sig Fredrik Egemalm och dottern Alva. De ser sig som ett litet Formel 1-team även om depåstoppen förvisso går i snigelfart jämfört med i motorsporten.

”Fredrik är min mentala coach och min dotter min kritiska tränare som bedömer hur jag rider.”

Rustningen är specialgjord för Caroline av en vapensmed som har lagt ned åtskilliga månader för att få till rätt passform och tidstypiskt snitt: en tysk gotisk rustning från 1480-talet.

Påklädningen är ingen enkel historia. Utan medhjälpare – väpnare – går det inte.

Dottern Alva tvingas till exempel göra Heimlichmanövern på sin mamma för att få bröstplåten på plats.

När lady Caroline kommer gående färdigrustad klånkar det och låter som en samling konservburkar på väg till återvinningen för egen maskin. Trots att hon rör sig aningen stelt i den hävdar hon att den är smidig.

”Jag klarar att göra en kullerbytta.”

Som i ett skruvstäd i hjälmen

Hjälmen väger 6 kilo och är av blötjärn, 7–8 millimeter tjock i framkant och 3 millimeter bak.

”Eftersom det inte är bearbetat stål ger det mindre vibrationer”, säger hon och knackar på den och får bara en stum ton som svar.

Men det är denna hon fruktar mest att ta på sig.

”Det är stört. Jag blir stressad och nervös.”

Hon tar ett djupt andetag, blåser ut luften mellan hårt sammanpressade läppar.

”Jag lider ganska mycket av klaustrofobi. Man är brutalt instängd i hjälmen. Jag får hjärtklappning bara av att prata om det”, säger hon med tydligt plågat ansiktsuttryck.

Hon behöver ett antal minuter bara att djup­andas och lugna ner sig innan det är dags.

Hästhopp för 120 miljoner

”Smällarna tar jag lätt, men inte paniken jag känner av att vara instängd.”

Det tar upp till tio minuter bara att få hjälmen på plats. Den kopplas ihop med bröst- och ryggplåt. Därefter drar medhjälparen utanför i läder­tåtar på sidorna, som i sin tur fixerar huvudet där inne som i ett skruvstäd. Underkäken dras tillbaka så mycket att det i praktiken är svårt att andas.

”Innan vi fick till det hade jag alltid blåmärken på hakan efter varje tävling eftersom den slog i hjälmen.”

Inne i hjälmen är det, förutom att siktspringan är minimal, även svårt att höra vad folk säger utanför. Inte optimalt, kan man tycka, när det handlar om att försöka träffa en måltavla stor som ett dasslock i full galopp samtidigt som motståndaren har dig i sikte.

Handskarna är finmekanik i dess historiskt ädlaste form.

Det är plåt härdat till 90 procent. Handsken måste kunna stå emot brutala krafter, men samtidigt ge fingrarna full rörlighet.

”Det är nästan så att jag skulle klara att trä en tråd i en synål när jag har dem på”, säger Caroline Andersson.

”Jag är kär i formgivningen, varje detalj. Vecken och linjerna i rustningen är inte bara utsmyckning utan till för att styra bort lansen.”

Vad är det som lockar, varför gör du det här?

Hon tänker länge, innan hon svarar.

”Det vete fan. Men jag vill utmana mig själv. Testa gränser. Se om jag pallar trycket. Det blir som en ritual, en övermäktig känsla när man rustar upp och förbereder sig mentalt för att nu kommer det att göra ont.”

”Lite av en adrenalinjunkie är man väl. Adrenalinkicken man får är en ganska stor del av varför man håller på med det här. Man är ju livrädd egentligen. Men allt är inte ångest. Det är lite kul också.”

Nördiga tillställningar

Vid många av tävlingarna försöker man efterlikna den historiska miljön. Allt synligt ska vara tidsenligt. Tänk medeltida paviljonger, öl ur trämuggar, grillat vildsvin.

”Totalt nördigt. Halva grejen är att vi vill återskapa som det var på riktigt. Ett levande museum”, säger hon.

I jousting finns annars inget utrymme för teater, eller fotbollsfilmningar à la Neymar. Till reglerna hör att du måste ge motståndaren möjlighet att träffa, i praktiken vara en måltavla. Inga kroppsfinter alltså. Då blir det poängavdrag och varning.

”Det är en gentlemannasport på det sättet. Efter varje runda rider man fram till varandra och checkar av att allt är okej.”

Skölden är skålformad så att lansen dels ska kunna fastna, dels styras åt rätt håll, det vill säga uppåt och brytas efter träff.

Det garanterar spektakulära sammanstötningar där lansarna splittras. Kraften i träffarna gör sig fantastiskt bra på film. Särskilt i ultrarapid.

”Jag vill göra det så bra, snyggt och säkert det bara går. Man litar extremt mycket på motståndaren. Man lägger sitt liv i dess händer. De är ens bröder. Vi är som en stor familj.”

Med rustning och sköld på 30 kilo väger ekipaget Lady Caroline totalt 90 kilo. Det är fjädervikt jämfört med motståndarna.

”En av dem som brukar vara med, en ryss, väger 120 kilo och han har en rustning på det som väger 57 kilo.”

”Jag är inte skitstark, men får hjälp av hästen. De jag möter som är stora och tunga löper nästan större risk att skjutas ur sadeln. Jag är mjukare och smidigare och kan vika mig bakåt med ryggen mot hästen.”

På arenan glöms smärtan bort.

”En gång kände jag att rustningen hängde lite fel efter att ha blivit träffad. Men jag klev inte av hästen utan körde ett varv till. Jag hade så mycket adrenalin. Efteråt idiotförklarade sjukhuspersonalen mig. Axeln hade hoppat ur led.”

Blåmärken är vardagsmat. Utöver axlar och nyckelben är särskilt handlederna utsatta för smällar. En olycklig träff i ljumsken, vid blygdbenet, gör sig fortfarande påmind.

”Jag har nog lösa benbitar där. Men jag har inte tuppat av någon gång, ännu.”

"Jag behöver inte tänka på ridningen"

Grundmurade ridkunskaper är en förutsättning för att kunna hålla på. Till de flesta tävlingar har hon inte med sig sina egna hästar utan väljer den hon ska rida på plats.

Tennis: »Jag vill bli bäst i världen«

”Man måste vara duktig ryttare. Samspelet med hästen är extremt viktigt. Jag behöver inte tänka på ridningen utan kan koncentrera mig på allt annat.”

Skölden är av trä och klädd med linneduk som det går att måla på.

Caroline Andersson har sparat alla dem som använts vid tävling, ungefär som bandtröjor köpta på konserter.

”Jag vill ha dem som minne, för mig är de som tavlor. Ovärderliga.”

Tävlandet har tagit henne ut i världen: Australien, Kanada, Litauen, Belgien, Frankrike. En tävling är normalt en halvtimme lång, men kan dra ut på tiden.

”Jag tränar alltid för att kunna klara en och en halv timme. Jag vill veta att när det gått 45 minuter så ska jag klara 45 minuter till.”

Poängräkningen är relativt enkel. Träff på sköld och bruten lans ger 3 poäng. Hjälmträff ger 5 och om motståndaren kastas ur sadeln kammar man hem 10 poäng.

”Man måste bryta minst 30 centimeter av lansen för att få poäng. Absolut bäst är att få in en klo i ögonspringan på motståndarens hjälm.”

Svårt hitta sponsorer

De riddarspel i Sverige som hon brukar delta i – Varberg, Glimingehus och Battle of Wisby – har inte fullkontaktsmomentet med solid lans. Här hemma handlar det mer om uppvisning. Eller som hon uttrycker det:

”Föreläsning till häst. Ett sätt att få upp intresset för det vi håller på med.”

Vad har det kostat dig att hålla på med det här, enbart rustningen landar väl på en kvarts miljon kronor?

”Oj, jag vill inte ens veta. Jag har försökt få sponsorer, men det är ingen i Sverige som förstår vad vi gör. I Australien har sporten helt annan status.”

Något varumärke som gör värktabletter, ­kanske?

”SAS, vore bra för resornas skull. Men jag kan ju inte ha några loggor på rustningen hur som helst.”

Särskilt lukrativt är det inte heller att tävla, arrangörerna står framför allt för resa och uppehälle.

”Men jag är glad att det inte är några prispengar. Då skulle det bli för farligt. Vi tävlar om äran.”