Di Weekend REPORTAGE

En garde i Paris tidsmaskin

»Jag blev förälskad i stämningen och den lugna och mycket speciella atmosfären.« Fäktaren Fariba Sanai.

Foto: Jack Mikrut

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Arvet efter de tre musketörerna lever kvar i Pariskvarteren runt Seines vänstra strand. Ett hundratal fäktningsfrälsta träffas här, på stadens äldsta fäktningsklubb Salle d´Armes Coudurier.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

»Bakom den blå trädörren i hjärtat av Quartier Latin förflyttas vi hundra år tillbaka i tiden. Floretterna viner och värjorna klingar i den lilla klubblokalen. Alla fem fäktningsbanor, som kallas pister, är upptagna. 1886, då fäktningsklubben grundades av mästaren Alexandre Coudurier, var pisterna gjorda av läder. De blev utslitna och ersattes i trä. Men det är nära det enda som bytts ut i lokalen på 131 år.

Längs med väggarna hänger hundratals gamla floretter, värjor och en och annan sabel. En bokhylla med fäktningslitteratur samsas med rader av masker, stiligt upphängda i rader från golv till tak.

I ett annat hörn av lokalen finns en miniverkstad. I ett rostigt ställ står ett stort antal klingor i olika längder.

Fäktarna glider över pisterna som dansare, iklädda masker och vita dräkter. Snabba utfall och pareringar avbryts tvärt av distinkta utrop:

”Touché!”

”Oui!”

”När du har blivit träffad är det en hederssak att erkänna träffen med att säga ’touché’. Men ibland när det är många som fäktar och ljudnivån är hög, då reser man bara upp handen vid en träff”, berättar Fariba Sanai, 61, som har fäktats i klubben i 16 år.

”Att fäkta var en dröm jag hade redan som barn, men som jag inte realiserade förrän jag fyllde 47”, säger Fariba Sanai och skrattar.

Krogtest: Stojigt, svettigt och smaskigt

”Jag blev förälskad”

Av klubbens drygt hundra medlemmar är en tredjedel kvinnor.

”Jag gjorde noggrann research och besökte många fäktningsklubbar i Paris innan jag hittade hit. Jag blev förälskad i stämningen och den lugna och mycket speciella atmosfären som råder här”, fortsätter hon.

Mästaren Jean-Pierre de Pinel de La Taule vinkar. Det betyder att det är Faribas tur för dagens fäktningslektion. Hon rättar till dräkten och jag får kika in i omklädningsrummet då hon hämtar sin mask. Damernas omklädningsrum har utsmyckats med handmålade takmålningar av keruber och änglar i taket.

Mästaren, 70-årige Jean-Pierre de Pinel de La Taule, tog över Salle d´Armes Coudurier 1971. ”En sund själ i en sund kropp” är devisen och klubbens ålderspann, med elever i åldrarna 9–97 år, visar att alla är välkomna att vara med.

Individuell prissättning

Hon slår ett slag för kvinnorna

Under en tid hade man öppet hus på onsdagar för att alla skulle kunna prova på sporten, men det fungerade inte i den trånga lokalen. Numera får man ringa i förväg för att få komma och titta en kväll. Sedan bli provmedlem under tre månader. Det finns ingen prislista utan avgiften anpassas individuellt av Jean-Pierre.

Även om den filmiska miljön för tankarna till 1600-talets Paris, och de tre musketörerna Arthos, Porthos och Aramis som med värja höll ordning i kungens musketörgarde, så är dueller raka motsatsen till Couduriers ideer.

”Dueller är förbjudna i fransk lag. Jag fäktar bara med florett för det är den allra vackraste fäktningskonsten”, avslutar Fariba Sanai och sätter in ännu en stöt.

Touché.