Di Weekend REPORTAGE

Den sista stenarbetaren

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Konsten att kunna bryta på rätt sätt borde ­dokumenteras. När jag dör är det nog ingen som tar över. Men dokumenteras det kanske det är ­någon som hoppar på det i framtiden”, säger Harald Johansson. 

Jack Mikrut

Harald Johansson har brutit sten i hela sitt liv. Efter pensionen blev det en heltidssyssla. Nu är han oroad att hantverket ska glömmas bort.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Solen står lågt vid stenbrottet i Hall på Gotland. Över det steniga fältet, där vit kalksten i över 150 år plockats upp i lager efter lager och blivit till hus, murar eller inrednings­detaljer, går en man fram med hjälp av kryckor. 

Harald Johansson fyllde 80 år i maj. Det kan man inte tro när vi kommer fram till den del av kalkbrottet där han för tillfället bryter sten. Han lägger kryckorna åt sidan och lyfter vant undan en sten i 30-kilosklassen. Under den har han tillfälligt gömt sina verktyg. 

Med hjälp av ett spett bänder han upp ett ännu större stenstycke, lyfter det med händerna, drar ett streck över och, med två bestämda stötar med spettet, delar det i två delar. Därefter ställer han stenen på högkant och hackar så att den delar sig igen – nu redo att användas i olika byggprojekt. 

”Jag är här nästan dagligen. Men jag jobbar inte hela dagar utan det kanske blir fyra till fem timmar åt gången”, säger han. 

Hägvards stenbrott i Hall på Gotland har ­använts sedan mitten på 1800-talet. Runt om på ön, och till och med på Liseberg i Göteborg, finns sten från Harald Johanssons stenbrott. Marken ärvde han av sin far, som fick köpa den efter att staten gjort ett laga skifte 1952.

Tidigare har Harald Johansson, förutom att plocka upp stenen, också gjort byggarbeten med den. Men numera är det bara själva stenbrytningen som gäller.

Harald Johansson har bott på Gotland i hela sitt liv, förutom några få år på fastlandet. Ett års militärtjänstgöring i Uppsala följdes av två år på flygfältet Malmen i Linköping. 

”Sedan hade jag sån tur att Flygvapnet skulle ha en filial på Gotland. Då startade jag med tre män här och blev chef.”

Då var han i stenbrottet med sin pappa på ”fritiden”. Efter ett liv i tjänst hos Försvaret gick ­Harald Johansson i pension vid 60 års ålder. Stenbrottet blev då hans huvudsyssla.

Vad skulle kunna få dig att sluta komma hit?

”Det är väl om jag blir så skadad att jag inte kan jobba längre”, säger han och plockar upp nästa sten som ska klyvas itu. 

”Hopplöst bryta från norr”

Kalkstenen består av rester från fossiler och bildades för hundratals miljoner år sedan. Under istiden trycktes den söderut – för att till slut ­hamna just på Gotland, berättar Harald Johansson som verkligen kan sin stens historia. Därför ska också stenen brytas söderifrån. 

”Då är det mycket lättare att få upp den. Börjar man norrifrån är det nästan hopplöst att få upp någon sten över huvud taget”, säger han. 

Kalkstenen syns nästan överallt på ön och landmärket Visby ringmur är helt byggd i kalksten. 

”Men den är av sämre kvalitet än min”, slår ­Harald Johansson fast. 

När han växte upp på gården intill stenbruket var stenen inte alls lika eftertraktad som den är i dag. Tvärtom sprängde hans pappa med krut för att få loss sten, vilket gjorde att den blev ömtålig och svårarbetad. 

Tillbaka till framtiden med museal stenbumling

”I dag blir jag av med allt jag kan få upp”, ­säger Harald Johansson och visar upp en hög med ­flera hundra kilo sten som köparen betalat för i förskott för att vara säker på att få den. 

Stor uppslutning på födelsedagen

Jobbet i stenbrottet är den perfekta fritidsysslan, tycker Harald Johansson. 

”Som pensionär har man inte så mycket annat att göra, och det är intressant att få upp en fin sten”, säger han. 

Men en annan sak som lockar honom att fortsätta det slitsamma jobbet är att det uppskattas av många. Det fick han ett kvitto på när han ­firade sin 75-årsdag för några år sedan. 

”Jag köpte två räktårtor – men det kom så ­mycket folk att jag fick åka och köpa två till”, ­säger han och skrattar. 

Det som får stenen från just den här plätten att stå ut är, enligt Harald Johansson, att den inte har några föroreningar. 

”Den är nästan helt vit. Det finns ingen liknande sten någon annanstans här på Gotland. När man slår på den här stenen klingar det”, säger han och slår med hammaren på en stenbit så att det ekar högt över hela brottet.

Under 2018 blev det ingen stenbrytning alls. Tillståndet gick ut och en lång rättsprocess, där Haralds Johansson var tvungen att koppla in ­advokater, tog sin början. 

”Jag fick gå igenom samma process som kalkbruken som bryter miljoner ton”, säger Haralds Johansson irriterat och radar upp flera byråkratiska hinder som legat i vägen för hans arbete. 

I våras fick han till slut tillstånd att bryta upp till 10 000 ton. Men det blir inte mer än 150 ton ­under ett år. 

Häng med på tryffeljakt

”Då var det många som sms:ade och ringde för att säga grattis för att jag stått på mig och inte gett upp”, säger Harald Johansson. 

Hantverket riskerar dö ut

Harald Johansson är oroad över att han kan bli den sista som bryter sten vid Hägvards stenbrott – i alla fall på sättet han gör det. 

”Konsten att kunna bryta på rätt sätt borde ­dokumenteras. När jag dör är det nog ingen som tar över. Men dokumenteras det kanske det är ­någon som hoppar på det i framtiden”, säger han. 

Efter Di Weekends möte med Harald Johansson var han med om en trafikolycka. Han mår bra, men har inte kunnat vara lika mycket på sten­brottet. Däremot har han inte haft några problem med corona, berättar han på telefon.

”Jag är ju ganska ensam där ute på Hall, och träffar inte så många människor. Jag får hjälp på stenbrottet nu av en vän, men det är många som vill ha sten och tyvärr hinner jag inte riktigt med alla”, säger Harald Johansson.