Di Weekend REPORTAGE

»Den nya mannen – en mimbo«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”SAD BOYS”. Ex on the beach.

Foto: Kanal 5

Det känns som en ny typ av man har vuxit fram, eller antagit en ny form. En manlig bimbo – en mimbo.
Det skriver Valerie Kyeyune Backström, vikarie för Jan Gradvall, i en krönika.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Under försommarens skälvande dagar kan jag bara tänka på en sak. Blåsta killar. Mer intellektuellt korrekta tidningar, såsom The New Yorker, travar olästa upp sig i högar. Mitt skrivbord svämmar över av böcker som väntar på att betas av. Men allt jag kan göra är att kolla på Ex on the beach.

Jag försöker rättfärdiga det hela som research, jag tänker att ’detta ska jag skriva om’ och berättigas därmed att svepkolla tre säsonger. Jag är min egen chef.

Alla säsonger är varianter av varandra, vissa mer dramafyllda och andra mer loja, alla med samma människor som återkommer eller verkar hänga i samma kompisgäng. De skulle kunna användas som närstudier i hur patriarkatet fungerar på mikronivå, hur killarna alltid håller varandra om ryggen, hur tjejerna nästan alltid trasas sönder. I vissa säsonger är det grövre än andra, med tjatsex, och chauvinism så flagrant att man skäms över produktionsteamets delaktighet. Oavsett avsnitt ligger sexismen hela tiden som ett filter över de karibiska solscenerna.

Men det är inte en basal feministisk analys av Ex on the beach som lockar mig. Inte heller sexet, fyllescenerna och de pinsamt guppande lakanen. Det är killarna.

Det känns som en ny typ av man har vuxit fram, eller antagit en ny form. Indränkt i menlösa EDM-beats, svettig och solbränd, vältränad och framför allt: tom. En manlig bimbo – en mimbo.

I våras ägnade Kanal 5 en hel tv-serie åt dessa män. Under tolv utdragna avsnitt fick vi i För känd för kärlek följa gamla dokusåpakillars jakt på intimitet och relationer, med arrangerade dejter och tinderligg. Jag satt som klistrad vid teven.

För det fanns något så oerhört sorgligt i dem – men samtidigt saknar de helt det djup, eller mörker, som annars tillskrivs diverse missförstådda män i andra genrer; oavsett om det handlar om poeter, rockmusiker eller kriminella. Kanske finns en trasig barndom eller ett trauma gömt någonstans, men det är aldrig närvarande, det omsätts aldrig i en form som kan kapitaliseras. Som en sorts genetiskt modifierad version av tidigare emos; kvar finns bara ’sad boys’, men helt utan det djup eller mörker som fungerade som den lockande moroten.

Fängslad av leken med läsaren

Det är en ny slags döende dandy, där drömmen inte längre är att producera odödlig konst, utan som bäst bli en dj som gör musik som folk kan festa till. Det finns inga pretentioner kvar, man kan rättfärdiga sitt vidriga beteende med, allt som finns är drömmen om ledighet, fylla, pengar och pussy. Killarna lägger ner lika mycket tid på sina utseenden som tjejer förväntas göra, de tränar, vaxar och sminkar sig. De står framför spegeln och drar och värderar, fixerar med händerna på ställen där de skulle kunna ”fixa” sig, injicera eller skära.

Hela tiden på jakt efter känslan, på jakt efter en kärlek de inte kan fånga eller hålla kvar, en katarsis de inte vet hur de ska nå. På något sätt påminner de om manlighetens bräcklighet, om imperiets fall. För de tronar med sin maskulinitet, upprepar alla homosociala beteenden till max, men det är för mycket. Det finns ingen säkerhet i det, ingen egentlig makt. Deras ögon lyser av desperation när de ännu en gång flippar på fyllan eller med spritsprucken röst sätter någon på plats.

Sällan hör man så många dialekter som i dokusåporna. Deras röster klingar av de delar av Sverige som sällan tillägnas tv-tid; det är köpstäder, småbygder, avfolkningsorterna som skälver i deras spänniga bröstkorgar. Men om Ex on the Beach är den eviga sommaren, så är För känd för kärlek den bittra vardagen, bakfyllan. Där är palmerna utbytta mot bilresor mellan Malmö och Linköping, lokala gig på studentfester och dessa tomma dejter.

Det är som att detta är allt som finns kvar. Jobben är borta, i centrum gapar igenspikade lokaler. Maskuliniteten som lovat så mycket kunde inte leverera mer än en sista livboj av stolthet när de slussas mellan tv-produktioner och spritfester, där större bolag tjänar pengar på deras desperation. Även om de själva beter sig vidrigt mot tjejer, spelar ut dem mot varandra eller jonglerar, lämnas man ändå med den beska eftersmaken av att de inte heller blir mer än objekt. Att de själva deltar i ett glossigt gladiatorspel för andras underhållning, med hopp om att dra den vinstlotten, att faktiskt lyckas skapa en riktig och bestående karriär.

Annars är det hem till kala lägenheter, Tinder, till den fortsatt tröstlösa jakten på att fylla tomheten med något. Att utplåna ensamheten.

»Jag får bisarra erbjudanden«

 

VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖMS TRE VAL

  1. BOK. Slag, av Lena Bezawork Grönlund. Denna debutant måste man läsa, och hennes på samma gång luftiga och täta prosa (hon är gammal poet) gör det till perfekt sommarläsning. En vacker, och i svensk kontext unik, berättelse om att växa upp, om exilens villkor – och boxning!
  2. BOK. Min kompis Gunnar, av Nina Hemmingsson. Finns det något mer somrigt än ångest? I allt det glättiga kan det behövas en motvikt. Nina Hemingsson har illustrerat och gjort ett urval av de över tusen brev som serieskaparen och poeten Gunnar Lundkvist, som gjort Klas Katt, skickat till henne genom åren. Det är svartsynt och roligt .
  3. KONST. We Wanted a Revolution – Black Radical Women 1965–85. Brooklyn Museum. Om man ska till New York bör man inte missa denna fantastiska utställning med alltifrån video till målningar, collage och foto, med några av 1900-talets största och mest intressanta amerikanska konstnärer.