Hoppa till innehållet

Den gamle och Medelhavet – Jan Gradvall simmar till Albanien

Flera kilometer på öppet hav, simmandes mellan två länder. Jan Gradvall utmanar sig själv – och får ­uppleva bland det största i livet hittills.

Jan Gradvall simmar till Albanien.
Jan Gradvall simmar till Albanien.Foto: Rickard Hällberg
Foto: Rikard Hällberg
Foto: Rikard Hällberg
Foto: Rikard Hällberg
Foto: Rikard Hällberg
Foto: Rikard Hällberg
Foto: Rikard Hällberg
Foto: Rikard Hällberg

Tre kilometer mitt ute på öppet hav mellan Korfu och Albanien börjar jag undra vad jag egent­ligen gett mig in på.

Jag ligger med nedsänkt huvud och matar på med min crawl. Ett två, ett två, ett två. Tänker på andningen. Tänker på armtagsfrekvensen. ­Tänker på mitt liv.

Genom mina simglasögon kan jag se Det Stora Blå ­öppna sig under mig. Det är galet vackert. Solstrålarna sticker ned som spjut genom vattenytan för att efter någon meter upplösas av det blå.

Samtidigt börjar det bli lite skrämmande. Allt som existerar här ute är jag och Medelhavet – den gamle och havet. 

Jag börjar bli så trött att jag inte längre orkar titta framåt, bara nedåt. Långt nedåt. Hur långt är det ned till ­botten? Jag glömde att googla det. Säkert en kilometer, men det är ännu längre till land.

Jag har aldrig i mitt liv simmat längre än tre kilometer. Ändå är det fortfarande två kilometer kvar till det ­albanska fastlandet som hägrar där framme.

Jag tittar mig omkring efter mina nya vänner i vattnet. Så här långt har jag hängt med ganska bra i gruppen. Men nu glider de ifrån: psykiatrikern, kiropraktorn, hunduppfödaren, försäljaren. Journalisten ligger sist.

Anledningen till att jag ligger här och crawlar mitt ute på Medelhavet är att jag har anmält mig till ett simläger på Korfu, Grekland.

Charterresor med hälsotema blir allt vanligare. Epoken när svenskar ägnade charterveckan åt att supa sig i form till lördagens grisfest är ett gulnat vykort.

I stället vill man nu komma hem från resan inte bara brunare utan starkare och friskare. I dag anordnas charter­resor med tema som yoga, aerobics, löpning. 

Sedan ett par år tillbaka finns det även simresor. Open Water anordnas av simgurun Mikael Rosén i samarbete med Apollo. Mikael Rosén går under namnet The Rain Man of Swimming och är förbundskapten för svenska lands­laget i öppet vatten. 

2008 blev 10 kilometers simning i öppet vatten en gren i OS. Men de allra flesta i Sverige som tränar och tävlar i simning i havet gör det som en del av triathlon, iron man eller swim run.

Ingen av oss som är med på resan kände varandra ­innan vi landade i Korfu. Vi bor på samma hotell, äter alla måltider tillsammans.

Simningen över till Albanien är kulmen på en veckas simmande runt om på ön. Klockan 09.30 varje morgon hoppar vi in i två minibussar av Scooby Doo-modell och skramlar sedan i väg längs Korfus guppiga väggar till hemliga vikar och svåråtkomliga stränder.

Med avbrott för lunch någonstans på ön simmar vi ett par kilometer varje förmiddag och lika länge på efter­middagen. 

Efter gemensam buffémiddag på hotellet på kvällen är det ingen som orkar vara vaken längre än till 21.30. Jag har sällan sovit så djupt.

Jag är inte äldst i gruppen – men jag är den som är i sämst fysisk form. De flesta andra har någon gång tävlat i ett lopp. 

Det som räddar mig är min teknik. Tillsammans med min son har jag under lång tid tagit privatlektioner i crawl hos samme Mikael Rosén, av alla kallad Micke.

Jag har alltid gillat simning – jag är för tung och stel för löpning – men hade aldrig lärt mig crawla på riktigt. 

Ett första försök var när jag för några år sedan anmälde mig till en kvällskurs i crawl. Men nivån i gruppen var för ojämn för att det skulle ge något. (Första lektionen inleddes med att en deltagare sa att hon inte vågade simma på den djupa halvan av bassängen och undrade om vi kunde hålla oss till den grunda halvan.)

Simlektionerna med Micke förändrade allt. 

Nästan alla som börjar crawla i en bassäng går in i ­väggen efter 25 eller 50 meter. Det spelar ingen roll hur vältränad man är. Andningen tar slut.

Men i takt med att man finslipar tekniken, hittar man till slut ett sätt att crawla som kan jämföras med jogging. En slags lunk där man ligga och mata på nästan hur länge som helst.

Känslan att bli ett med vattnet är svårslagbar. Det känns som man upphäver tyngdlagen.

Mikael Rosén har också skrivit en bok om simning, ­Öppet vatten: Simningens historia, vetenskap och träning (Pinxto), ett praktverk på ett kilo.

Ur ett kapitel: ”Simningen är unik genom att simmaren befinner sig i en vätska som man försöker greppa för att förflytta kroppen närmare målet. Vatten erbjuder inte mark­ytans fasta motstånd, vilket löparen drar nytta av för att driva sig framåt. Vidare är vatten 800 gånger tätare än luft, vilket tvingar simmaren att försöka minimera kroppens motstånd i vattnet”.

Att bli ett med elementet förstärks när man simmar just i havet. Det är stor skillnad mellan att simma i pool och hav.

Första morgonen på simlägret simmar vi tvärs över en vik med några grottor som mål. Det blåser in från havet, ­vågorna går höga. 

Ens perfekta poolteknik blir i samma stund meningslös. För att undvika ständiga kallsupar från vågorna som ­sköljer in så måste man parera dem och liksom andas mer överdrivet. Alla i gruppen kämpar synbart med denna teknik­justering. Det är fler än jag som hinner tänka: ”Hur ska det här gå? Ska det bli så här hela veckan?”

Men det blir aldrig så höga vågor igen under resten av simlägret. På Albanien-dagen är havet nästan helt stilla.

Att tillbringa en vecka med människor man inte känner visar sig vara rogivande. Vi är ett dussin i gruppen, lika många kvinnor och män.

Hela veckan bär vi badbyxor, baddräkter och identiska badmössor. Våra yrkesidentiteter försvinner med kläderna. 

Det finns något vilsamt att smälta samman med en grupp. Att slippa ta några beslut och bara lyssna på instruktioner.

Enda gången under veckan jag blir påmind om mitt yrke är att jag före frukost skippar yoga eller morgonjogg för att sitta på rummet och skriva klart veckans lämning till DI Weekend.

Kvällen innan vi ska simma till Albanien läser jag dumt nog ett kapitel i boken Öppet hav om åldrande:

”Man brukar säga att vi, från att vi står i full blom vid 30–35 års ålder, förlorar ungefär 10 procent av vår kapacitet per decennium. Det blir alltså 1 procent om året. Mot livets slut förefaller förfallet att öka. Vi skrumpnar med allt högre hastighet, ända tills vi bara är minnen för våra efterlevande”.

Lördag. Gryning i Agios Stefanos. Havet ligger blankt. ­Byinvånare tittar roat på gruppen med ett drygt dussin dumma svenskar som drar på sig våtdräkter. 

”Aren’t you afraid of sharks?”

”Haha, det finns inga hajar i Medelhavet.”

Men det finns faktiskt hajar i Medelhavet, 47 olika arter. Den enda som är stor nog att vara skrämmande är blå­hajen, normalt runt två meter, men den syns nästan aldrig och ryktet om att den skulle attackera människor är, hoppas vi, fake news.

Jag glider ut i vattnet och börjar crawla. Albanien hägrar där borta på andra sidan sundet.

Albanien var fram till östblockets fall i slutet av 1980-­talet känt som Europas Nordkorea, ett isolerat land styrt av en brutal, excentrisk och paranoid diktator. 

Under Enver Hoxhas ledarskap av Socialistiska folk­republiken Albanien byggdes 700.000 bunkrar, vilket i ett land med 2,9 miljoner invånare innebär en bunker per fyra invånare.  

Vattengränsen mellan Grekland och Albanien erbjöd en möjlighet att fly till väst. Men de som på den tiden för­sökte simma dessa fem kilometer från andra hållet sköts i vattnet av albansk kustbevakning.

I dag råder europeisk förbrödring. Under den första halvan av sträckan har vi sällskap av en båt från gre­kiska kustbevakningen. Deras främsta uppgift är att hålla koll så att vi håller oss ifrån de stora fartyg som passerar i far­leden.

Någonstans mitt ute på havet – där den osynliga nationsgränsen går – möter en båt från den albanska kustbevakningen. Våra små ryggsäckar innehållande torra kläder och pass räcks över mellan båtarna. 

Den albanska flaggan, gammalröd med en hotfull örn i svart, påminner om det fiktiva Tintin-landet Syldavien. Männen ombord har blå uniformsskjortor men ser snälla ut.

När jag efter tre kilometer hamnar längre och längre ­efter mina vänner i vattnet dröjer den albanska kustbevakningsbåten kvar vid min sida. 

Författaren Philip Roth, som dog i juni, var en flitig simmare. Under sina motionspass i bassängen valde han ut ett årtal och tillbringade sedan de monotona längderna med att tänka igenom vad som hände det året.

Inspirerad av den fladdrande syldaviska flaggan försöker jag nu hålla tröttheten borta genom att i tankarna gå igenom olika Tintin-album.

Som extra säkerhet har vi simmare dessutom extremt kompetenta simmare och organisatörer vid vår sida i vattnet. Micke Rosén, med 19 SM-guld, har stuckit i väg med den snabbare gruppen. Tobias Marklund, 17 SM-guld, ligger kvar och simmar eller snarare badar bredvid oss långsammare.

När det är en dryg kilometer kvar blir det motström. Det känns som jag vevar och vevar men ligger kvar på samma ställe.

Det är tillåtet att ha med hjälpmedel. Alla har valt våtdräkt, förutom värmen gör det att man flyter något lättare. Någon har små handspadar. Någon har vad som kallas ­dolme eller pullbuoy, en liten flytkudde som man placerar mellan benen för att vila dem.

Jag har valt simfötter vilket ger en klar fördel för fötternas paddelkraft. Nackdelen är att man kan få kramp. Jag har fått kramp flera gånger under veckan och lärt mig att inte få panik.

När jag nu får kramp mitt ute på havet försöker jag ­­simma mig igenom den. Ett tag vilar jag de stela benen helt och kör enbart med armarna, vilket inte underlättar tröttheten.

Jag tänker på ett citat av amerikanska simmerskan Dara Torres från simboken: The water doesn’t know how old you are.

Till slut är jag så nära att jag ser sandstranden i Albanien där de andra står och vinkar. 

En stark simmare kan klara sträckan på två timmar. För mig tar det knappt tre timmar. Jag simmar dessutom så snett på slutet att min totala sträcka blir fem och en halv kilometer.

De där sista 500–600 meterna ensam i vattnet är bland det största jag upplevt. I mitt arbete arbetar jag hårt med ­huvudet och pressar mig hela tiden att överträffa det jag gjort tidigare. 

Jag förstår plötsligt poängen att tänja kroppens för­måga till det yttersta. Balansen som uppstår.

I den lilla albanska byn Xamil har ett strandhotell dukat upp lunch med grillad fisk. Albanien vill ha turister. Servicen kunde inte vara bättre. I högtalarna spelas moderna pophits med bland andra Zara Larsson för att välkomna oss. Föreståndaren berättar att den som byggde hotellet var en av dem som under Järnridåns tid lyckades fly ­genom att simma över till Grekland nattetid. Han reste vidare till USA, stannade där i 30 år innan han kom tillbaka och ­byggde hotell i sin gamla hemby.

Runt omkring i den lilla kuststaden ser man bunkrar överallt. 

De två männen från albanska kustbevakningen sitter vid ett bord i sina lite svettiga uniformsskjortor och äter oliver och ost. Jag går fram och tackar dem för stödet under en dag jag aldrig kommer att glömma.

Innehåll från Autolease DNBAnnons

Satsar tillsammans på laddning för elbilar: ”Enkelt för föraren”

Anders Lindström, skandinavisk affärsutvecklare hos Autolease.
Anders Lindström, skandinavisk affärsutvecklare hos Autolease.

Smidigare att hitta laddning – med din leasingbil.

Här är satsningen som ska få fler att välja elbil.

– Tack vare samarbetet med Northe får våra kunder en helhetslösning med tillgång till ett brett publikt laddnätverk samt uppkopplade hemma och kontorsladdare, säger Anders Lindström, skandinavisk affärsutvecklare hos Autolease.

EXTERN LÄNK: Hitta din leasingbil till företaget här

Allt fler företag satsar på elbilar, både för transport och som tjänstebilar till sina anställda. Hos leasingföretaget Autolease ser man ett ökat tryck och räknar med att åtta av tio leasingbilar är fossilfria senast 2025.

– Alla, både vi och kunderna, är intresserade av hållbarhet. Det är inget vi tar lätt på och har därför ett tydligt mål gällande nollutsläppsfordon. Det driver på omställningen men det ställer också nya krav, både på oss som leverantör och för kunderna själva, säger Anders Lindström.

Samtidigt som intresset ökat för elbilar har möjligheterna att hitta laddstationer varit en utmaning för företagskunder, menar han:

– Marknaden i Sverige kring laddning har fokuserat på privatkonsumtion, det är lite olyckligt eftersom det är företagsmarknaden som har kraften att ta investeringarna. Dessutom har man missat kring komplexiteten när det kommer till den administrativa delen för laddning hos företagskunder.

Northes vd David Fauné  och Autoleases Anders Lindström.
Northes vd David Fauné och Autoleases Anders Lindström.

Därför inleder nu Autolease ett samarbete med svenska techbolaget Northe, vars plattform möjliggör för Autolease kunder att ladda publikt, på arbetsplatsen eller i hemmet. I tjänsten finns en betallösning som är skräddarsydd för företag som även inkluderar möjligheten till återbetalning för elförbrukning i hemmet.

– Samhället vill göra det självklart att välja elbil framför andra bilar, men då behövs det även tekniska lösningar som gör att laddning inte blir en administrativ börda oavsett om du laddar hemma eller på en annan plats, säger Northes vd David Fauné och fortsätter:

– För oss är samarbetet med Autolease superviktigt, vi har båda innovation som fokus och vill se en utveckling på elbilsmarknaden. Det finns en efterfrågan att förenkla laddning av bilen och då svarar vi gemensamt upp på den.

Anders Lindström pekar på just enkelheten som en avgörande faktor för kunderna:

– Det blir en enkelhet för företaget att göra en omställning och hantera administrationen, det blir enkelt för föraren att ladda då man får fler laddpunkter att tillgå. Man ska inte behöva känna ”laddångest”.

Båda företagen ser partnerskapet som ett startskott och ser gärna att fler aktörer ansluter:

– Från vårt perspektiv handlar det mycket om hur vi gemensamt kan hitta lösningar i branschen. Förflyttningen från bensinbilar till laddbart har gått oerhört snabbt, men vi ser också att det behövs en större samsyn och samarbete mellan olika aktörer. Det vi kan erbjuda är en teknik som underlättar det, säger Fauné.

Lindström lyfter fram att gemensamma satsningar skapar förutsättningar till att alla på elbilsmarknaden blir nöjda. Plattformen möjliggör även för Autolease att fördjupa samarbetet med redan existerande leverantörer samt komplettera med nya, påpekar han:

– Marknaden har inte varit konsoliderad till en lösning. Istället har olika aktörer haft sina egna lösningar, vi har biltillverkare som byggt sina egna nätverk eller distributörer av laddnätverk som gått sin egen väg.

Det har funnits en ”protektionism” som vi nu ser luckras upp, säger han och lägger till:

– Vi är övertygade att ju fler som samarbetar, desto större möjligheter till en bra affär för alla.

EXTERN LÄNK: Så väljer du rätt bil – ta hjälp av experterna 

 

Mer från Autolease DNB

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Autolease DNB och ej en artikel av Dagens industri

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill du bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1180kr
Prenumerera