Di Weekend REPORTAGE

De överlevde Förintelsen

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Josef Reich och Kiwa Zyto är två överlevare som porträtteras i Mikael Janssons fotoprojekt "Witnesses".

Mikael Jansson

Sex miljoner judar mördades av nazisterna under Förintelsen. Den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer – det datum då fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades 1945.

Den svenska världsfotografen Mikael Jansson får Micael Bindefelds stipendium för sin kommande utställning Witnesses, som dokumenterar 100 överlevande.

Di Weekend porträtterar fyra av dem.

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

I april 1945 befriades den polska judinnan Lea Gleitman av brittiska trupper i koncentrationslägret Bergen-Belsen.
Då hade nästan hela hennes släkt raderats ut.
Det här är hennes egen berättelse.

"Jag föddes den 27 november 1924 i den polska staden Oswiecim, som tyskarna kom att kalla Auschwitz. Mina föräldrar hade sju syskon var, så släkten var stor.

Vi var fyra syskon. Äldst var Wowek, född 1920. Efter honom kom Miriam, född 1922. Jag var nummer tre och så hade jag en lillasyster, Balcia, som bara blev 15 år.

Jag älskade min stad och min stora familj.

FAKTA
Micael Bindefelds Stiftelse – till minne av Förintelsen

Delar ut stipendier till initiativ som informerar eller på annat sätt förmedlar kunskap om Förintelsen. Årets stipendium på 400 000 kronor går till fotografen Mikael Jansson.

Stipendiet delas ut på Dramaten i Stockholm den 27 januari. Prisutdelare är prinsessan Christina, fru Magnusson.

Kapitalet, som uppgår till 9,4 miljoner kronor, har nästan fördubblats sedan starten 2015 då Micael Bindefeld avsatte en grundplåt på 5 miljoner kronor.

Till de namnkunniga bidragsgivarna hör Karl-Johan Persson, Jonas Weil, Mats Qviberg, Sven Hagströmer, Börje Ekholm, Michael Storåkers och Kungliga Prins Carl Gustafs Stiftelse.

Motivering:

”2018 års stipendium tilldelas fotografen Mikael Jansson, till stöd för hans omfattande porträttserie av överlevande från Förintelsen. Genom att avbilda den sista generationens överlevande, bidrar Mikael Jansson till en ovärderlig dokumentation vars blotta existens blir ett levande bevis som omöjliggör för framtida generationer att förneka eller förminska Förintelsen.”

VISA MER
FAKTA
Mikael Jansson

Ålder: 59 år.

Familj: Fru Lotta Jansson. Två vuxna döttrar, Billie och Kim.

Bor: I London.

Bakgrund: Började som assistent hos den svenska mode- och reklamfotografen Carl-Johan Rönn. Blev därefter assistent hos den legendariska mode- och porträttfotografen Richard Avedon i New York. Har bland annat gjort egna utställningar och böcker om Iggy Pop och Formel 1. Var senast aktuell i Sverige förra året med utställningen Speed of life på Galleri CF Hill i Stockholm.

VISA MER

Oswiecim hade 12 000 invånare, av dem var 7 000 judar. När jag var åtta år flyttade vi till en större stad,

Sosnowiec, där det fanns judiska skolor.

Vi gick i judiska skolor av två skäl: dels var vi måna om vår judiska identitet, dels var antisemitismen stor i Polen. I andra skolor trakasserades barn av både lärare och andra barn. Man fick sämre betyg om man var jude.

De polska judarna var mycket påverkade av det som hände i Tyskland på 1930-talet, och många övervägde att lämna Europa. Men Israel fanns ännu inte som självständig stat, och i Amerika fanns en invandrarkvot som gjorde att man var tvungen att vänta.

Vi förstod att vi skulle drabbas på något sätt, för vi hade ju 2 000 års erfarenhet av att leva i exil. Men ingen kunde ana att det skulle gå så långt som det gjorde.

Den 1 september 1939, när jag var 15 år, anföll Tyskland Polen. Då befann sig min pappa i staden Lwow i östra Polen, som var under sovjetisk kontroll.

Trakasserierna mot judarna började så fort tyskarna anlände till Sosnowiec. De stängde våra skolor, och sedan dess har jag inte gått i skolan. Jag som hade sådana drömmar om framtiden.

Tyskarna beslagtog våra hem, och vi fick flytta in i ghetton. Vårt ghetto var inte inhägnat, som i Lodz eller Warszawa. Det var öppet, men om man rörde sig utanför ghettots gränser blev man skjuten.

Tyskarna tömde de judiska livsmedelsbutikerna, och hungern satte in. Jag minns min mammas oro för oss barn, när hon inte kunde ge oss den mat vi behövde.

Att Lwow, där min pappa befann sig, var under sovjetisk kontroll berodde på Molotov-Ribbentrop-pakten som undertecknades den 23 augusti 1939.

Då delade Tyskland och Sovjetunionen upp Polen. Vi var i det tyska Polen, min pappa i det sovjetiska. Men 1941 bröt Tyskland pakten och anföll både Sovjetunionen och östra Polen.

Min pappa kom därmed också under tyskt välde, och han skickades till ett läger som heter Ostrowo. Därifrån fick vi bara tre brev, det sista kom i december 1941. Efter det hörde vi aldrig av honom mer.

Exakt hur han mördades vet jag inte. Men jag vet att morden gick annorlunda till i Polen. Människor fördes bort till skogen eller till stora fält, där de tvingades klä av sig nakna och ställa sig runt stora diken. Ibland fick de själva gräva dikena.

Sedan mejades de ned, med ansiktena vända mot hålen. Det finns massgravar efter sådana massakrer i östra Polen, Ukraina, Vitryssland och de baltiska staterna. Vi anar att det var så min pappa dog, men det är hemskt att inte veta.

I april 1941 byggde tyskarna dödslägret Auschwitz i min födelsestad, och tömde staden på judar. Nästan hela min släkt kom till vårt ghetto i Sosnowiec.

Vi bodde 8–10 familjer i varje lägenhet, det var trångt. Men vi var vid liv, och vi var tillsammans. Många andra familjer var redan splittrade på grund av tyskarnas razzior, som ledde till att ungdomar skickades iväg till arbetsläger i Tyskland.

Så kom den ödesdigra dagen den 12 augusti 1942. Från den tyska överheten kom en order om att alla judar skulle bege sig till en idrottsarena utanför staden. Vi fick ett klockslag, och de som inte var på plats vid den tiden skulle skjutas.

Där fick vi sitta i två dagar. Min faster Regina, som hade fem barn, vände sig till oss kusiner som var äldst. Vi var mellan 17 och 21 år gamla, och hon sa: ’Ni är de enda som har chans att överleva. Försök att göra det, annars blir hela vår släkt utplånad.’ Hon visste vad hon talade om, hon förstod att de unga behövdes till arbete. Kanske hjälpte hennes ord mig under de år som följde.

Min farfar var djupt troende, och det var han som tröstade oss. Han lyfte händerna mot himlen och sa: ’Ni ska inte vara oroliga, vår Gud kommer inte att överge oss.’ Några dagar senare gasades han ihjäl i Auschwitz tillsammans med sina barn och barnbarn.

Min mamma var 46 år då. Vi hade färgat hennes hår så att hon skulle se yngre ut och ha större chans att överleva. Hon blev så fin, men den svarta färgen rann ned i ansiktet på henne där vi satt i duggregnet på den stora utomhusarenan.

Efter två dagar kom officerarna, eller bödlarna som jag kallar dem, med sina soldater och började sortera oss. Vi var 30 000 judar, och vi kallades fram familjevis. En bödel, som var omgiven av soldater med gevär, pekade till höger eller till vänster. Höger betydde arbete, vänster betydde döden.

När jag såg min mamma och min lillasyster gå till vänster förstod jag inte att det var sista gången jag såg dem. De tog nästan hela min släkt den dagen.

Vi andra skickades tillbaka till ghettot, och vi fick arbeta för tyskarna i olika fabriker. Där stannade vi fram till mars 1943, då vi fördes till ett arbetsläger i östra Tyskland som hette Gräben bei Striegau. Där skildes jag från mina andra två syskon och många av mina kusiner.

Vi fick arbeta i tolvtimmarsskift i en linfabrik. Ena veckan arbetade vi 06.00-18.00, andra veckan arbetade vi 18.00-06.00. Vi övervakades av grymma SS-kvinnor, som såg till att vi inte fuskade.

Vi var ungefär 300 kvinnor i åldrarna 15-35 år. Jag var tillsammans med min älskade kusin Rachel och min väninna Bronka. Vi delade allt, om en av oss fick en extra bit bröd eller en extra tallrik soppa delade vi på det. Det var viktigt att behålla sin värdighet som människa, det gav oss moraliskt stöd.

Vi firade födelsedagar, trots att det inte fanns något att bjuda på. Flickorna skrev dikter som handlade om Befrielsen och om mötet med sina familjer.

I december 1944 var sovjetiska trupper på frammarsch, men det visste inte vi. Det kom order om att lägret skulle tömmas, och vi skickades på en dödsmarsch mot centrala Tyskland. I två veckor vandrade vi genom det kalla Tyskland, omgivna av tyska soldater som skrek: ”Fort!”

Om vi inte gick tillräckligt snabbt slog de oss i huvudet med gevärskolven. Om man ramlade blev man skjuten. Vi fick inte mat utan hade bara lite torrt bröd med oss. Många dog av svält eller utmattning, det var så de där marscherna fick sitt namn.

Efter två veckor kom vi till en station där det stod tomma godsvagnar. Vi var utmattade och det var en lättnad att slippa marschera. Efter fyra, fem dagar på tåget kom vi fram till Bergen-Belsen. Vi visste inte vad det var, men det visade sig vara ett läger som hade byggts av ryska krigsfångar. Människorna såg ut som levande skelett.

Vi placerades i två olika baracker. Jag, Rachel och Bronka hamnade i den som kallades för Dödsbaracken, kanske för att det låg döda, sjuka och friska på samma golv.

Det fanns inga bord, stolar, sängar eller britsar utan vi låg på rad på golvet. En filt skulle räcka till tre, fyra flickor. Vi hade samma kläder på oss från december 1944 fram till Befrielsen i april 1945, utan någon möjlighet att tvätta dem.

Varje morgon blev vi väckta av att det var appell. Då skulle vi ställa upp oss på led utanför baracken klockan 06.00 för att kontrollräknas i den hemska kylan. Där kunde vi stå i upp till fem timmar, och många flickor dog under appellen.

Sedan fick vi frukost, det var en bit torrt bröd och en vätska som de kallade kaffe. På dagen fick vi något som de kallade mjölsoppa. Första gången var den nästan äcklig, sedan tyckte vi att den var himmelskt god för den var varm och vi frös hela tiden.

Tyfus och många andra sjukdomar härjade, och alla hade diarré.

Hela kroppen var täckt av feta löss och många hade liggsår.

Vi tre fortsatte att hålla ihop, men Bronka blev så svag att hon inte kunde gå. Toaletten bestod av ett hål och en träplanka utanför baracken, och när hon inte klarade att gå dit skaffade vi en potta åt henne. Hur vi bar oss åt för att skaffa den minns jag inte.

När jag inte orkade bära ut den tunga pottan på nätterna längre var vi tvungna att lämna Bronka till sjukstugan. Där fanns inga läkare eller mediciner, men de sjuka låg åtminstone inte på golvet utan på britsar.

Vi hälsade på Bronka flera gånger om dagen, och vi saknade henne. Men hon tynade bort, och den 14 april 1945 fanns hon inte längre på sin brits. Vi letade efter henne i en stor likhög utanför sjukstugan, och vi hittade henne. Hon låg med öppna ögon och vi tänkte: ’Vi ses snart, snart är det vår tur.’

Men så kom Befrielsen, den 15 april 1945. Vi hade levt på bara vatten i tre dagar, för de tyska soldaterna hade flytt och lämnat lägret när de brittiska soldaterna närmade sig. Jag gick ut för att hämta vatten, solen sken och det var varmt. Jag njöt av vädret och kände mig lite hoppfull en stund.

Så fick jag se en soldat som körde in i lägret på motorcykel. Han hade munskydd, och jag kunde se att det inte var en tysk. Sedan körde han iväg igen, och jag gick in till de andra för att berätta vad jag hade sett.

Därefter kom de brittiska trupperna. En officer som talade både tyska och engelska satt på en stridsvagn, och han beklagade alla de döda han såg, och den hemska lukten från obegravda kroppar och latriner. Han

sa att kriget inte var slut, men att hjälpen var på väg och att soldaterna skulle vidare till Hamburg för att avsluta kriget. Och dagen därpå kom hjälpen, i form av engelska Röda Korset.

Men de visste inte hur man skulle behandla så sjuka människor så de kom med olämplig mat, som konserverat kött och kondenserad mjölk. De som kastade sig över maten klarade inte av det, de dog på fläcken. Jag kunde se att det var en fruktansvärt smärtsam död.

De sjukaste i lägret skickades till sjukhus, andra skickades till Sverige med Vita Bussarna. Jag och Rachel hamnade i ett uppsamlingsläger utanför Bergen-Belsen.

Röda Korset släppte ned papper och pennor över lägret från helikoptrar, förmodligen för att de var rädda att smittas av tyfus. De ville hjälpa oss att hitta överlevande familjemedlemmar, och uppmanade oss att skriva brev som de kunde vidarebefordra.

Rachel och jag hade en adress att skriva till. Min pappas näst yngste bror, farbror Moshe, hade lämnat Polen för att bosätta sig i Tyskland redan 1920. Strax före kriget hade han lyckats fly till Köpenhamn med sin hustru och sina tre barn.

Jag minns hans förtvivlade svar på vårt brev, när han äntligen fick det: ’Är det bara ni två kvar? Var är alla de andra?’

Han hade haft sju syskon med familjer kvar i Polen, men vi två var de enda som hörde av oss. Då visste man ännu inte att 90 procent av alla polska judar hade utplånats.

Min farbror ville ta oss till Danmark, men där tog de inte emot flyktingar. Eftersom Vita Bussarna kom till Malmö tyckte han att det var ett bra alternativ. Vi bestämde oss för att göra så, men innan jag hann åka kände jag igen en man från min hemstad, Sosnowiec.

Han var i vårt läger för att leta efter överlevande, och han hade underbara nyheter. Han berättade att han hade träffat min syster Miriam i staden Bielsko nära min födelsestad i Polen, och att han hade hennes adress. Min lycka var så stor, jag skrev till henne att hon skulle komma till oss så att vi kunde resa till Sverige tillsammans!

Men det var kaos i Europa den första tiden efter kriget, och hon fick inte mina brev. Jag ville inte åka till Sverige utan henne, så jag bestämde mig för att åka till Polen och hämta henne.

Jag var 21 år, och det var farligt för en ung flicka att resa ensam. Jag gjorde sällskap med ett äldre par och lyckades ta mig till min systers stad.

Hon visste inte att jag levde, och nu knackade jag på hennes dörr. Där stod vi mitt emot varandra, orörliga. Det tog lite tid innan jag kunde gå över tröskeln.

Hon var kontorist på en fabrik och bodde mycket enkelt. Hon hade inte ens två stolar, utan vi satt på hennes säng i flera dagar, nära varandra. Vi pratade och grät, om vartannat.

Polen var redan kommunistiskt, så det var förbjudet att lämna landet. Därför var vi tvungna att fly via Tyskland, som nu var delat. Vi tog oss till uppsamlingslägret utanför Bergen-Belsen.

Vi återsåg aldrig Wowek, min äldste bror. Under hela kriget fick jag bara ett brev från honom, där det stod att han hade blivit skadad av en tegelsten i sitt arbetsläger. Då förstod jag att han inte skulle klara sig, för tyskarna ville inte ha arbetskraft som var skadad. Men exakt vad som hände honom fick jag aldrig veta.

Den 6 maj 1946 kom jag och min syster till Sverige. Vi hamnade i Landskrona, där vi satt i karantän på Citadellet i närmare två veckor.

Därefter kom vi till Malmö, och där väntade min älskade farbror som jag aldrig hade träffat. Men det var som om vi kände honom ändå, han hade hade alltid månat om sin släkt och han hade ofta skickat pengar till sina föräldrar i Polen.

Livet började på nytt här i Sverige. Efter bara två veckor började jag arbeta på en fabrik i Malmö, utan att kunna språket. Det fanns ingen språkundervisning för flyktingar på den tiden. Liksom många andra överlevande arbetade jag på Malmö Strumpfabrik.

Vi umgicks bara med varandra, och talade om våra upplevelser.

Det var det som hjälpte oss, det var som en sorts omedveten terapi.

Vi var alla unga, och vi träffade våra livskamrater. Jag gifte mig med Josef Gleitman, som också kom från Sosnowiec och jag hade varit klasskamrat med hans lillasyster. Det sa klick med detsamma.

Josef hade själv haft hemska upplevelser. Han överlevde både dödsmarschen och lägret i Auschwitz.

Vi fick två flickor, Barbro och Susanne. I dag har jag två barnbarn och två barnbarnsbarn, och ett tredje barnbarnsbarn är på väg. Vi fick också många goda vänner i Malmö, som vi firade våra helgdagar med.

Jag miste min man 1981. Han fick cancer och gick bort 61 år gammal. Jag gifte aldrig om mig, jag ville inte ha någon annan.

I slutet på 1980-talet satte Förintelseförnekarna igång, inte bara i Sverige utan i hela Europa. Då var vi en grupp överlevande som inte bara kunde se på, utan vi bestämde oss för att agera. Vi bildade en grupp som vi kallade Förintelsens Ögonvittnen, och vi reste runt och berättade om våra upplevelser i skolor i hela Skåne. Vi började 1991, och jag håller på med det än i dag.

Folk frågar ofta hur jag orkar berätta, men det är min skyldighet.

Jag vet att mina släktingar hade velat det. Jag överlevde, och de kan inte berätta. Jag tycker om att tala om min familj, jag älskade dem alla.

Nu dröjer det inte länge tills jag får träffa dem igen, jag är så pass gammal.

Jag säger som författaren Simon Wiesenthal sa en gång: När jag träffar min familj igen ska jag säga till dem att jag aldrig har glömt dem.”

 

 

TAUBA KATZENSTEIN
Född 1925 i Lodz, Polen. Satt i ghettot i Lodz och lägren i Auschwitz, 
Sachsenhausen och Ravensbrück.

"Många frågar hur jag gjorde för att överleva Förintelsen. Svaret är att jag vet inte.

Varje timme hade sin egen historia. Om man är religiös tror man väl på Ödet, jag tror snarare på tillfälligheter.

Om kriget hade varat ett halvår till hade jag inte överlevt, och det gäller även många andra.

Det gick inte att vara klok eller förutseende, eller att planera något.

Det blev som det blev.

Jag kom till Sverige med Röda Korsets bussar, via Danmark. Vi kom med en färja till Malmö, där det stod massor av journalister, fotografer och vanligt folk på kajen. De skrek: ’Vinka, visa att ni är glada!’ Men vi kände inte så. Det kändes ingenting, inget spelade längre någon roll. Jag hade inga förhoppningar eller drömmar kvar, jag var död inombords.

Jag vaknade till liv i Lund, jag tror att vi var inkvarterade på ett museum. Vi fick soppa och smörgås, som vi blev sjuka av. Eftersom vi tålde så lite mat begränsade de våra ransoner, och det innebar en väldig besvikelse. Tänk att komma till friheten och inte få äta sig mätt. Det hände att man knyckte en matkupong för att få en soppa till.

Känslan av frihet infann sig så småningom. Vi blev väl omhändertagna, och vi hamnade i Småland.

Dit kom en annan transport från Bergen-Belsen, och jag tänkte att jag skulle haffa mig en kille. Det gjorde jag, och det varade i 70 år.

Vi fick en son, tre barnbarn och fem barnbarnsbarn. Så facit blev inte så tokigt, egentligen.”

 

KIWA ZYTO
Född 1932 i Kielce i Polen. Satt i ghettot i Kielce och lägren i Auschwitz och Dachau.

"Min mor, en av mina bröder och jag överlevde Förintelsen, men min far och två av mina bröder blev mördade.

Jag har spelat in en film om mina erfarenheter. Jag har gett den till mina fyra barn, men vi har inte pratat om det. Jag har inte kunnat. Min mor klarade av att berätta mer, när hon levde talade hon med mina barn.

Nu ställer jag upp på det här projektet för att överbevisa dem som förnekar Förintelsen, våra historier måste komma ut. Det som hände får aldrig upprepas.

I slutet av 1944, när jag var tolv år, började de tömma ghettot i Kielce och skicka folk till Auschwitz. Min mor och jag var på samma transport.

Där sorterade Dr Mengele upp oss i sådana som kunde jobba och sådana som inte kunde jobba. Min mor var ung och arbetsför, men jag blev kasserad.

Jag fick en tatuering med ett nummer på armen som visade att jag skulle förintas.

Vi samlades upp i en barack, och lastbilar började komma. Men jag rymde, jag tog mig ut genom taket. Jag sprang över till en annan barack, där jag kunde gömma mig några dagar.

När jag såg att det samlades folk, kanske 500 personer, som lastades på en järnvägsvagn smet jag ut och följde med. Det var en transport som gick till Dachau, som var ett arbetsläger.

Där fick jag ett jobb, jag fick elda i små järnspisar, och lyckades klara mig tills amerikanerna kom och befriade oss.”

 

JOSEF REICH
Född 1923 i Krzemieniec i Polen. Före 1919 tillhörde staden Ryssland, 
i dag ligger den i Ukraina.

"Jag tog studenten samma dag som tyskarna invaderade Sovjetunionen. Eftersom jag bodde i östra Polen, som var under sovjetisk kontroll, hamnade jag i Röda armén.

Men jag var väl förberedd. Vi fick ordentlig undervisning i militära ämnen i sista klassen i skolan, så vi kunde hantera både gevär och handgranater.

Jag avancerade snabbt och blev kompanichef vid 22 års ålder. Senare fick jag Röda stjärnan, en belöning för ’exceptionell tjänstgöring’.

Jag blev dödförklarad efter ett slag vid Warszawa sommaren 1944. Resten av mitt kompani hade utplånats när tyskarna öppnade eld. Vid en explosion hamnade jag under en jordvall och blev medvetslös. Vem som grävde fram mig vet jag inte.

Jag blev sårad i lungorna, jag har fortfarande splitter kvar. I sjukstugan kände jag igen en adjutant som frågade en läkare hur det var med mig. ’Han dör precis’, svarade läkaren. Jag kunde inte prata, men jag hörde vad de sa.

Men jag klarade mig och skickades till ett sanatorium i Kaukasus för att vila i några månader.

Jag hade stark huvudvärk i många år efteråt och blev krigsinvalid, andra kategorin. Det betydde att jag inte kunde åka tillbaka till fronten, men jag fick stanna inom det militära som lärare.

En del har frågat om jag led av antisemitism i det militära, men i strid var inte det viktigt. Där handlade det om att kunna sina saker och att vara en pålitlig soldat.

Men efter kriget fick jag reda på att tyskarna hade arkebuserat mina underbara föräldrar och andra judiska akademiker i en ravin.

Därefter hade tyskarna samlat ihop ytterligare 7 000 judar i några byggnader som de tände på.

Alla där inne brändes levande, och mina mor- och farföräldrar fanns med.

Så efter kriget stod jag helt ensam. Jag fick jobb som lärare på universitetet i Lwow, och så småningom blev jag rektor i en polskspråkig skola.

Jag lärde känna en sjuksköterska från Krakow, som jag blev djupt förälskad i. Hon blev min fru, och vi fick en son.

Sovjetunionen och Polen slöt sedan ett avtal om att polska medborgare skulle flyttas från Ukraina till ett nytt polskt territorium som hade varit tyskt före kriget. Eftersom vi hade varit polska medborgare före kriget flyttade vi 1959 till Wroclaw, där jag blev studierektor på ett gymnasium.

1968 startade en antisemitisk kampanj i Polen, som berodde på en kamp mellan olika styrande fraktioner. Jag blev svartlistad och hotad, och så småningom avskedad, eftersom jag vägrade bli angivare. Jag ville kunna se mig i spegeln utan att se en skurk, och jag hade min familjs fulla stöd i det beslutet.

Därför kom vi till Sverige 1969. Jag fick arbete på universitetet i Lund, och vi har haft ett bra liv här.

Nu har jag, mot alla odds, just fyllt 95 år.”

 

MIKAEL JANSSON: » DET ÄR I SISTA MINUTEN VI GÖR DETTA«

Den internationellt erkända fotografen Mikael Jansson möter omkring hundra överlevande från Förintelsen i sitt projekt "Witnesses".

”Vi måste göra vad vi kan för att det inte ska hända igen”, säger han.

Ingen vet med säkerhet hur många överlevande som finns kvar i Sverige, men en uppskattning är 700-800, enligt Föreningen Förintelsens Överlevande.

Med hjälp av pr-konsulten Micael Bindefeld och hans nätverk har ett enormt arbete lagts ned på att kartlägga dessa, och närmare hundra personer har samtyckt till att delta i projektet.

När denna artikel publiceras har ungefär hälften av de hundra porträtten tagits. Fotograferingarna äger rum i Stockholm, Malmö, Göteborg och Borås.

De avbildade är mellan 80 och 102 år gamla.

”Det är i sista minuten vi genomför detta. En kvinna tittade allvarligt på mig efter fotograferingen och sa: ’Mikael, du vet väl att du gör detta fem över tolv’”, säger porträtt- och modefotografen Mikael Jansson.

Förintelsen var ett folkmord som genomfördes av nazisterna på omkring sex miljoner judar i Europa under andra världskriget.

Över hälften av de judar som dog gasades ihjäl. Minst en femtedel sköts till döds. Övriga offer dog av andra våldsaktioner, sjukdomar, svält, köld eller utmattning.

För varje år blir det allt svårare att få direkta vittnesmål från dem som upplevde detta brott mot mänskligheten.

Det är därför Micael Bindefeld har bildat en stiftelse som stödjer kulturprojekt som bidrar till att minnet av Förintelsens fasor inte försvinner. Han har själv många släktingar som dog under Förintelsen.

”Att det finns judar som känner rädsla i Sverige i dag är chockerande. Någon har sagt att visst kan man leva ett judiskt liv i Malmö, men bara bakom pansarglas. Det gäller även i övriga Europa. I Frankrike emigrerar många judar till Israel för att de inte vågar bo kvar”, säger han.

”Det finns också undersökningar som visar att skolungdomars kunskap om Förintelsen sjunker år från år, både i Europa och USA”, fortsätter han.

Avskalade porträtt utan regi

Mikael Jansson och Micael Bindefeld har varit vänner i 30 år, och de har tillsammans utformat projektet "Witnesses". Stundtals har det fällts många tårar i fotostudion.

”Även om jag förstod att det skulle bli tungt att arbeta med hade jag inte förstått vidden av det. Första gången plåtade vi i Stockholm i sju dagar i sträck, det var hemskt. Jag var helt slut, grät på kvällarna och somnade klockan 21.00. Andra gången hade vi ett mindre intensivt schema, vilket gjorde det lite lättare. Men det är förfärliga historier vi får höra”, säger Mikael Jansson.

Han regisserar de överlevande så lite som möjligt. Han har inte gett dem några anvisningar om klädsel. Porträtten är avskalade, tagna utan smink eller annan styling mot en svart, vit eller grå bakgrund.

”Det är deras ansikten som talar. En del vill berätta om sina liv medan vi fotograferar, andra kan inte säga någonting. Sedan finns det sådana som aldrig har berättat förut, ens för sina närmaste, men som gör det nu eftersom det här kan vara deras sista chans.”

Micael Bindefeld tycker att det har varit fascinerande att iaktta mötena mellan de överlevande och Mikael Jansson.

”Alla de här äldre människorna har överlämnat sig i Mikaels händer. Det har uppstått en otrolig kemi. Han är ödmjuk, inkännande och skicklig på att skapa förtroende.”

Ofta på resande fot

Mikael Jansson är en stor inspiratör för både fotografer och modekrea-törer över hela världen. När han inte fotograferar ikoner som Robert Redford, Jodie Foster eller Helen Mirren gör han modereportage för tidningar som amerikanska och franska Vogue, Interview och W Magazine. Men det som finansierar både hans redaktionella arbeten och konstnärliga projekt är reklamfotograferingar för stora varumärken som Estée Lauder, Calvin Klein och Louis Vuitton.

Rent logistiskt är "Witnesses" ett utmanande projekt, eftersom han ständigt byter världsdel med omkring 200 resdagar om året.

Utställningen kommer att på i tre månader med start i oktober. Den kureras av Daniel Birnbaum, som är chef för Moderna Museet i Stockholm. För att den ska nå en så bred publik som möjligt kommer den att visas på Kulturhuset, och inträdet blir gratis.

Målet är att utställningen även ska visas i övriga Sverige och i andra länder.

”Jag nyper mig i armen ibland. Vi hoppas att projektet ska inspirera andra att göra bra saker för att sprida berättelser om Förintelsen till nya generationer”, säger Micael Bindefeld.