Di Weekend REPORTAGE

Civilisationens sista utpost

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

VINDPINAT. De 42 invånarna bor i enkla hus i skarpa färger. ­Naturen sliter hårt på byggnaderna. På vintern är det inte ­ ovanligt med temperaturer ner mot 40 minusgrader.

Ida Thunberg

En gång om året kommer fartyget med varor till byns affär. Övrig tid får Siorapaluk och dess 42 invånare klara sig själva. Här finns ingen flygplats, ingen reguljär båttrafik och inga vägar leder hit eller härifrån. Di Weekend har besökt världens nordligaste by.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Iqilana Simigaq sitter på trappan utanför sitt hus och flår en säl. Denna syssla utgör en stor del av hennes vardag.

Hennes make är jägare och som för de flesta grönländska jägarfamiljer i de mer isolerade trakterna är det viktigt att ta vara på så mycket som möjligt av de fångade djuren, eftersom de inte har möjlighet att köpa vare sig kläder eller mat i någon ­större utsträckning. Sälskinnet kommer så småningom att bli till värmande kläder och skor till vintern.

Iqilana Simigaq använder en ulu, en traditionell grönländsk kniv. Hon jobbar ­metodiskt och snabbt, det här har hon gjort tusentals gånger tidigare liksom generationer av kvinnor i Siorapaluk före henne.

”Om man vill få ett riktigt fint skinn så tar det tid. Hela processen måste göras ­ordentligt”, säger Iqilana Simigaq.

Siorapaluk ligger på 77:e breddgraden och benämns ofta som den nordligaste byn i världen där det finns ursprungsbefolkning och som inte är exempelvis en forskningsstation eller militärbas.

FAKTA
Siorapaluk

Den nordligaste belägna bosättningen i ­världen som bebos av urinvånare sedan flera generationer. Belägen på 77:e breddgraden på nordvästra Grönland, vid Robertsonfjorden.

42 invånare.

Språken som talas är framför allt inuktan (nordgrönländska) och kalaallisut (västgrönländska).

Resa hit. Via flyg går det att resa med Air Greenland från Köpenhamn till staden Illulisat på Grönland. Därifrån kan man flyga i ett ­mindre Air Greenland-plan till Upernavik, och vidare till Qaanaaq. Därifrån finns en helikopteranslutning till Siorapaluk. Flighterna går inte dagligen, så god planering krävs för den som reser på egen hand. Flera kryssnings­fartyg som kör längs Grönlands västkust gör stopp i Siorapaluk, bland annat Hurtigrutens kryssning ”Thule, Diskobukten– Expedition under midnattssolen”.

VISA MER
FAKTA
Jakt & fiske på Grönland

En femtedel av den arbetsföra befolkningen jobbar med jakt och fiske, vilket är den klart största gruppen efter offentlig sektor.

Många i de mindre byarna jagar och fiskar som självförsörjning. Deras kött och fisk säljs sällan eller aldrig vidare utan används för egen konsumtion eller i byteshandel med andra jägare och fiskare i samma by.

Säl är det absolut vanligaste att jaga. Skinnet används inom hushållet eller säljs till textil­produktion och köttet används för ­konsumtion och som hundmat.

Däggdjur som jagas är bland annat ren, myskoxe, isbjörn, fjällräv och polarhare.

Runt 3 500 valar dödas varje år av jägare. Köttet konsumeras endast på Grönland och exporteras inte.

VISA MER
Glaciärer och flytande havsis

Longyearbyen på Svalbard ligger till exempel längre norrut men här finns inga urinvånare, utan staden grundades av ett amerikanskt gruvföretag 1906.

Men i Siorapaluk är befolkningen inuiter sedan många generationer tillbaka. Och att komma hit är verkligen att komma till civilisationens sista utpost, där det trots ­läget finns elektricitet och en affär, till och med internet ibland. Allting från och med Siorapaluk och norrut är i princip bara glaciärer, berg, hav och is.

I Siorapaluk lever invånarna sina liv isolerade från mycket annat. Strax utanför stranden, som den här dagen badar i sol, tornar isbergen upp sig i horisonten. Glaciärerna och den flytande havsisen är nära.

Med hundsläde och snöskoter

Vägar finns inte. På vintern är allt omkring byn fruset – temperaturer ner mot 40 minus­grader är inte ovanliga – och det enda färdmedlen som fungerar är hundsläde och snöskoter. Men det är ungefär 20 mil till närmaste samhälle så det är ingen resa som görs i en handvändning.

Helikopter kan landa här, men det kostar en hel del pengar att resa på det sättet och det är inget Siorapaluks invånare gör mer än i nödfall eller vid mycket speciella tillfällen.

Otillgängligheten gör också att få turister tar sig till Siorapaluk.

120 dagar om året har man midnattssol. Ungefär 100 dagar om året råder det motsatta – då är det i princip alltid mörkt.

Lever på naturen

Sara Nielsen är 36 år och har bott i Siorapaluk i hela sitt liv.

”Jag föddes här och har valt att stanna kvar”, säger hon.

Hon har en deltidstjänst i byns kyrka, men som i alla andra hushåll här handlar mycket av vardagen om att se till att den egna familjen har vad den behöver.

”Min man jagar och fiskar. I dag är han ute på andra sidan därborta och fångar lax.”

Hon pekar ut över havet i riktning nordväst. Att det bara kommer varor till butiken en gång om året gör henne ingenting.

”Vi behöver inte så mycket från affären ändå. Vi lever ju på naturen”, säger Sara Nielsen.

Men på grund av permafrosten går ingenting att odla. Grönsaker och frukt är därför sällsynta i bybornas konsumtion, för­utom i konserverad form då och då.

För att få i sig tillräckligt med C-vitamin har de andra lösningar. Till exempel är späcket från narvalen C-vitaminrikt och tas alltid om hand och äts upp.

Sara Nielsens föräldrar, man och barn är jägare, och hon deltar också själv ibland. Hennes uppgift är också att ta rätt på skinnet från djuren.

Hon vill visa sin högtidsdräkt, bland annat för att förklara hur viktigt det är att hela djuret tas tillvara vid jakten. Dräkten är vacker – och varm.

”Det är renskinn underst”, säger hon och visar. I dräkten finns också både isbjörnsskinn och sälskinn.

2006 fanns det 93 invånare här, men den siffran har stadigt sjunkit sedan dess. Enligt den senaste statistiken har Siorapaluk 42 invånare.

Någon central vattenförsörjning finns inte utan på somrarna samlas vatten från bäckarna och på vintern tar man is och smälter. Vattnet filtreras innan det används som dricksvatten.

Ett stort problem är att det inte finns något centralt, hållbart system för avlopp och soptömning, utan det har skapats en soptipp i utkanten av byn där invånarna dumpar sitt avfall. Det bränns sedan regelbundet.

I byn finns ett servicehus som alla kan använda, med tvättmaskin, duschar och en samlingssal för möten av olika slag. I skolan går sex elever.

Doktorn kommer var tredje månad om vädret tillåter.

Siorapaluk har fler hundar än invånare. Grönlandshundarna är avgörande för vinterjakten eftersom det är hundsläde som används som färdmedel över isen. De flesta av byns invånare äger ingen snöskoter eftersom de kostar både att köpa och att driva med bensin.

»Ibland ser vi inte land på 45 dagar« Hänger laxen på tork

Utanför Peter Duneqs hus ligger en isbjörnsfäll över hans hundsläde.

”Det var en granne som sköt en isbjörn i december. Det är skinnet från den isbjörnen”, berättar han.

”Enligt reglerna får det bara skjutas maximalt sex isbjörnar i vårt område varje år och man får inte skjuta en mamma med ungar”.

Peter Duneq är själv jägare och fiskare men jobbar också som elektriker i byn - det finns ett kraftverk här och värme produceras av olja.

Huset, som han delar med sin fru och dotter, är enkelt men Peter Duneq säger sig vara nöjd med sin tillvaro.

Nu har han precis hängt upp sin ­senaste laxfångst på tork. Mycket av livet i Siorapaluk under sommaren handlar om för­beredelser inför vintern. Att torka, röka och frysa fisk som kan ätas och tas med ut som måltider under de långa jaktdagarna är en viktig del.

Även Iqilana Simigaq förbereder för vintern när hon tar hand om ännu en av ­makens fångade sälar.

”Späcket är bra att äta för att få upp ­värmen i kroppen”, säger hon och tar en bit av det geléaktiga fettet och tuggar på.

Sälköttet har hög proteinhalt och står ofta på menyn hos familjen Simigaq, både som stek, som kokt kött och i en soppa tillsammans med lök.

Att sköta familjen är hennes huvudsakliga syssla men hon jobbar även, precis som Sara Nielsen, i kyrkan och även i byns lilla kommunhus ibland.

Alla vi träffar i Siorapaluk ­säger sig trivas med sina liv och med tillvaron, och uttrycker närmast förvåning inför frågor om det inte känns tufft och svårt ibland att leva så isolerat.

”Att leva med naturen är att ha det både enkelt och tufft. Det är som årstiderna, det varierar”, konstaterar Sara Nielsen.

Vill skapa nya jobb

Men visst finns det utmaningar och problem, och det gäller alla mindre bosättningar i Grönland som ligger långt borta från annan civilisation.

Frågan är om det ens finns en framtid för en plats som Siorapaluk?

MarieKathrine Poppel är född på Grönland och forskar i socialvetenskap vid Grönlands universitet. Hennes fokus är jämställdhet mellan könen och sociala problem, och i sitt arbete har hon flera gånger besökt Siorapaluk och andra mindre bosättningar i landet och intervjuat invånarna.

Hennes man Birger Poppel är också forskare vid Grönlands universitet och projektledare för den omfattande studien SLiCA, Survey of living conditions in the Arctic.

Forskarparet anser att det är viktigt att Grönlands regering och andra berörda myndigheter inser att byarnas invånare har helt andra behov än de större städernas – och att det måste till en dialog direkt med invånarna.

”Dessa människor har valt att leva ett annat slags liv som inte passar in på alla punkter i det nordiska samhällssystem som råder på Grönland”, säger Birger Poppel.

Han tar ett exempel om att det i Grönland pågår en satsning på högre utbildning, vilket han i många fall ser som positivt. Men för en invånare i Sioarpaluk, som vill leva sitt liv där, är det kanske inte en akademisk utbildning som ger en ­bättre livssituation och höjd livskvalitet.

Smältande pol fokus i ny utställning

”Det finns ju inte den typen av jobb där.”

MarieKathrine och Birger Poppel tror på satsningar gällande sådant som infrastruktur, sophantering och annan kommunal service. Liksom nytänkande när det gäller att skapa jobb.

”I våra intervjuer är det just detta som ­byarnas invånare lyfter fram, att de vill ha jobb och tjäna pengar”, säger Birger Poppel.

I dag fungerar det i stället oftast så att ­invånarna ”plockar ihop” sina egna ­tjänster, likt Iqilana Simigaq som både arbetar i ­kyrkan, i Siorapaluks kommunservicehus plus att hon bereder sälskinn, framför allt för familjens eget behov men ibland kan hon också sälja till andra.

”Och en jägare är inte bara jägare. ­Någon är även snickare ibland, någon annan elektriker”, säger Birger Poppel.

Självbilden – att vara jägare

MarieKatherine Poppel konstaterar att satsningar behövs även ur ett jämställdhetsperspektiv. Även om kvinnorna själva sällan uttrycker bristen på jämställdhet som ett problem så är det tydligt så att livet i ­byarna generellt sett är mycket traditionellt. Männen jagar och fiskar och kvinnorna ­sköter hemmet och barnen.

”Kvinnorna blir väldigt beroende av sina män”, säger MarieKathrine Poppel.

Fler riktiga jobb som ger kvinnorna lön vore ett viktigt steg, menar hon, liksom ­relevanta åtgärdsprogram för de sociala problem är utbredda på Grönland. Våld i nära relationer, alkoholism och relativt höga självmordstal finns i både byar och städer.

Urbaniseringen är ett faktum på Grönland liksom i många andra länder. Huvudstaden Nuuk drar till sig fler och fler invånare, med följden att det blir färre i byarna.

”Men alla vill inte till städerna och därför måste människor stödjas i att stanna kvar, om de vill det”, säger Birger Poppel.

”Worst case scenario” är att människor från de minsta byarna, som saknar utbildning och pengar, känner sig tvungna att ­flytta till städerna och där hamnar i ett socialt utanförskap. Deras värdighet och självbild ligger i att de är jägare och fiskare och lever i takt med naturen. Så måste det få fortsätta att vara.”