Di Weekend REPORTAGE

Bläckfisken – en sinnlig djuping

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Bläckfiskar har tre hjärtan, två gälhjärtan som pumpar blod genom gälarna och ett som pumpar genom kroppen. Bläckfiskblod innehåller ett kopparrikt protein, istället för det järnrika hemoglobinet som vi har, därför är deras blod blått.

Henrik Sorensen

Tre hjärtan, blått blod, en skelettlös kropp som kan anpassa sig efter ­minimala utrymmen. Hjärnkapacitet som en hund – men med åtta eller tio armar som tänker och ­upplever självständigt. Bläckfisken är ett kaotiskt, intelligent blötdjur som dessutom ofta kan ändra färg och textur. ”De är det närmsta vi kommer en rymdvarelse på jorden”, säger Peter Godfrey-Smith, professor i vetenskaps-filosofi, om djuret som äts av människor över hela jordklotet i en miljardindustri.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

En hunds hjärna har ungefär 500 miljoner nervceller. En stor bläckfisk har lika många – men där slutar likheten. Bläckfiskens ögon liknar våra, kameralika, med en justerbar lins som skapar bilder på en näthinna. Men hjärnan och medvetandet bakom ögonen skiljer sig från människan på nästan alla sätt. Varelsen som tittar ut genom linsen har nästan ingenting gemensamt med oss.

Peter Godfrey-Smith är professor i vetenskapsfilosofi vid University of Sydney i Australien och författare till boken Djupsinne – hur bläckfisken började tänka. För att förklara varför vi som arter är så olika gör han en liknelse med livets träd, som Charles Darwin gör när han förklarade evolutionen:

Om alla existerande, levande arter på jorden var löv på ett träd, skulle människorna vara nära andra ryggradsdjur och däggdjur, som schimpanser, hästar och katter. Längre bort i trädet skulle insekter, växter och bakterier befinna sig. Idén är sedan att kunna följa sin gren nedåt i trädet för att mellan olika arter hitta förgreningspunkter där vår närmaste föregångare fanns. För en art som ligger nära oss, som schimpansen, finns närmsta förgrening 6 miljoner år bakåt. Tar man kråkan är vår närmaste föregångare en landanpassad ödla för 320 miljoner år sedan, innan dinosaurierna. Men om människan och bläckfisken följer sina respektive grenar nedåt hamnar man längst ned – 600 miljoner år bakåt i tiden, där det finns en liten tillplattad, millimeterstor mask i havet, möjligen med primitiva ögon och ett litet nervsystem. Det här var den senaste gemensamma släktingen. Några av maskens ättlingar gav sig upp på land, andra stannade i djupet. Överallt utvecklades medvetanden, människans hjärna allra särskilt exceptionellt. Blötdjur, som snäckor, ostron och musslor, har små nervsystem. Vi tillskriver dem ingen intelligens. Men i en underavdelning till blötdjuren utvecklades bläckfisken, med ett eget stort nervsystem, i en evolutionär bana helt skild från människans. Djuret är en komplex, intelligent varelse, helt separerad från däggdjur och människor.

”Kan vi människor få kontakt med bläckfiskar som tänkande varelser beror det inte på någon gemensam historia eller på något släktskap, utan på att evolutionen har skapat intelligenta medvetanden två gånger om. En sådan kontakt är det närmaste vi kan komma ett möte med en intelligent utomjording”, säger Peter Godfrey-Smith.

Skriver uppföljare till succédebuten

Han befinner sig hemma i Australien och intervjun sker via Google meet. Professorn, som är 55 år, växte upp i Australien, flyttade till USA för att studera filosofi och blev kvar där under många år för att undervisa på Stanford och Harvard. Han har alltid dykt i havet, men började göra det mer intensivt från 2005. Boken, som på originalspråk heter Other minds – the Octopus, the Sea, and the Deep Origins of Consciousness, kom till under en period då han dök varje dag.

FAKTA
Så går färgskiftningen till

Yttersta huden är ett skydd, under kommer ett lager med “kromatoforer”, pixelliknande färgbehållare, och muskelceller som tänjer och släpper efter. I ett tredje hudlager finns reflekterande celler, som återkastar inkommande ljus, filtrerat av små “plattor” som skickar färgen åt olika håll. Bläckfisken kan också skapa rörliga mönster, eller visa ett mönster åt ena hållet, och ett åt det andra, för att exempelvis smuggla sig förbi en konkurrent under parningstillfällen. Huden känner av och svarar på ljus, så på så sätt “ser” de med sin hud. Man vet inte om huden förmedlar synintryck till hjärnan eller om informationen bara används lokalt.

VISA MER
FAKTA
Peter Godfrey-Smith

Ålder: 55 år.

Familj: Fru som är operasångerska och fyra barn.

Bor: Sydney i Australien.

Gör: Författare och professor i vetenskaps­filosofi vid University of Sydney. Har skrivit fem böcker, inklusive Djupsinne - hur bläck­fisken började tänka (Natur & Kultur).

Bakgrund: Uppvuxen i Sydney, doktorerade i filosofi i San Diego i USA och undervisade på Stanford universitetet mellan 1991 och 2003. Sedan professor och filosofilärare på Harvard fram till 2011. Numera på University of Sydney. Forskar främst på biologins och medvetandets filosofi. Dyker sedan tonåren och fotograferar under vatten.

VISA MER
FAKTA
Från en annan planet?

För två år sedan publicerade 33 forskare en kontroversiell artikel i tidskriften Progress in biophysics and molecular biology där de ­föreslog att bläckfisken, på grund av sina så annorlunda egenskaper, härstammar från ­utomjordiskt virus. Under den kambriska ­explosionen, en tidsperiod för 540 miljoner år sedan då komplext djurliv snabbt ökade, skulle en meteor med utomjordiskt virus ha slagit ned på jorden och smittat det primitiva djur som sedan utvecklades till bläckfiskar. Påståendet fick dock utstå hån från övriga forskarvärlden, eftersom bläckfiskens arvsmassa är kartlagd och inte alls bär utomjordiska spår.

VISA MER

”Jag skrev den vid sidan av mitt arbete på universitetet, jag trodde inte att särskilt många skulle vara lika intresserade som jag själv”, säger han.

Men när boken kom ut första gången 2016 blev den en bästsäljare. Boken kan ses som del av trenden att skriva om djurarter och växtlighet på ett filosofiskt sätt, som Patrik Svenssons Ålevangeliet och Elin Unnes aurafotograferade örter i Herbariet. Nu skriver han på en uppföljare, också om djur och olika medvetandets uppkomst, samtidigt som han tillbringar halva sin tid inom akademien.

I den svenska versionen påpekar översättaren Claes Bernes att vårt språk har få ord för bläckfiskar. Runtom Sverige finns ytterst få sorter. I Östersjön existerar de inte alls, och kring västkusten finns enstaka arter. På svenska används därför namnet ”bläckfisk” om flera olika sorters djur, som på engelska bland annat heter octopus, squid och cuttlefish. De djur som Peter Godfrey-­Smith mest studerat är en koloni med tio­armade bläckfiskar vars artnamn är australisk ­jättesepia, ”giant cuttlefish”. Den kan bli en ­meter lång och deras hud kan anta vilken färg som helst, inom bråkdelen av en sekund, och de kan frammana mönster som rör sig över huden.

”Jag började dyka i en vik ett par timmar utanför Sydney, tillsammans med en annan forskare. Där på 15 meters djup finns den bästa platsen för jättesepior. Vi kallar området Octopolis”, säger han.

I boken gör han en jämförelse mellan babianer och bläckfiskar. Babianerna, en avancerad primat, kan bara göra några få läten när de kommunicerar via rösten. Men dessa tolkas på ett komplext och nyanserat sätt av de andra babianerna. För bläckfiskar som jättesepian som kan byta färg gäller det omvända. Deras sätt att kommunicera med färg och form är oändlig. De har miljontals pixlar i sin hud och kan åstadkomma alla färger, mönster, textur- och formskiftningar. De skulle kunna framföra vad som helst. Men de flesta signalerna tas aldrig emot av någon.

”Ibland byter de färg för att kamouflera sig ­eller skrämmas, men ofta sker färgskiften som inte har någon poäng. Kanske det egentligen inte säger något. I stället är det bläckfiskens inre liv, som vårt eget pladder och mummel inne i huvudet, som syns på utsidan. Kanske är det som att de sjunger för sig själva”, säger Peter Godfrey Smith.

Norges mest spektakulära krog under ytan ”Inga genier” – men smarta

Inom beteendeforskning är ett vanligt sätt att mäta intelligens hur snabbt ett djur förstår att ett särskilt agerande leder till en belöning. Råttor, grisar, hundar – alla drar i spakar, trycker på knappar och utför tricks för att få godis. Men bläckfiskar följer inte våra regler. Hos ryggradsdjuren ­löper nerverna från hjärnan, ned i ryggraden. Bläckfiskens nervsystem är utspritt, repstegsliknande, i hela kroppen. En åttaarmad bläckfisk har dubbelt så många nervceller i armarna som i hjärnan. Armarna har egna sinnesorgan och kan styra sig själva, de känner lukt och smak. Under tester i laboratorier är bläckfiskar smarta, ”men inga genier” som Peter Godfrey Smith säger – de kan hitta i labyrinter och skruva av burklock. Men att muta dem med mat går långsamt, de är lynniga och förslagna.

”Till skillnad mot fiskar verkar de medvetna om att de befinner sig i ett laboratorium. Beteenden tyder på att de förstår att de är i ett utrymme och att skötaren befinner sig utanför. De känner igen olika människor, även om de bär uniform, och kan spruta vatten på den de inte gillar. De försöker rymma, de snattar och stjäl, och ställer till med översvämningar. De skruvar ur lampor och gömmer dem, sticker in armarna i utloppsrör för att höja vattenytan”, säger Peter Godfrey Smith.

Forskare har i stället tagit till våldsamma sätt för att testa bläckfiskar, som att operera bort ­delar av deras nervsystem eller ge dem elchocker. Men i det fria har man i Indonesien 2009 iakttagit bläckfiskar som plockat åt sig uppskurna kokosnötsskal och använt dem som transportabla ihopsatta skyddsrum, för att sedan ta isär och använda som styltor mot havsbotten. Många djur använder olika material, men att ta isär och sätta ihop sammansatta föremål och använda dem till olika saker är mycket ovanligt.

”Jag tycker det är ett bra bevis på hur de visar oss sin intelligens, men på sätt vi inte kan mäta. De är nyfikna, opportunistiska och flexibla. Men de är kaotiska djur. Ofta är de bara märkliga”, ­säger Peter Godfrey Smith.

En fågel kan förstå ett pussel och lösa det för att få en belöning.

”En bläckfisk skulle ha sönder det. De är aldrig hjälpsamma. Men de gör komplicerade saker, de iakttar. De gillar att utforska sådant som är nytt.”

Smakar gott ett hot

Haven hotas i dag av överfiske, global uppvärmning och försurning. Men bläckfisken är inte den mest utsatta arten. Dess största hot är att den smakar gott – det tycker alla stora rovdjur i havet. Dess livscykel är anpassad för ett snabbt liv, trots sitt avancerade nervsystem. Bläckfiskarna som lever i de lite grundare och varmare haven, där allra flest rovdjur finns, har en livscykel på bara ett par år. Djuphavsbläckfiskar kan leva mycket längre, uppe­mot ett par decennier tror man.

Det finns omkring 800 olika kända arter av bläckfiskar på jorden i dag, alltifrån minidjur på 1,5 centimeter, till kolossala jättebläckfiskar där den uppmätta rekordstorleken var 450 kilo tung och 13 meter lång. Bläckfiskar finns i nära alla hav på jorden och fiskas överallt. När människor äter bläckfisk kallas de oftast calamari, italienska för bläckfisk. Då handlar det om ett dussintal olika arter, som kan fiskas med trålare till exempel utanför Skottland, Argentina, eller Kalifornien. En amerikansk kartläggning från 2016 visade att bläckfisk driver skaldjursindustrin i Kalifornien, värderas till drygt 1 miljard kronor och står viktmässigt för en av de största fångsterna i hela landet. Men på grund av att bläckfisken kräver så mycket rensningsarbete fryses hela fångsten ned och fraktas till Kina och Thailand där de rensas för en tjugondel av lönekostnaden, och sedan distribueras vidare till över 40 länder runtom på jorden. Att få lokalt fångad bläckfisk i Kalifornien är ovanligt. Om den serveras har den oftast tagit omvägen genom Asien och sedan åter-importerats.

Skönhetschefen har vilda idéer

”Jag äter inte bläckfisk längre, det går inte”, ­säger Peter Godfrey-Smith.

”Vi människor är fascinerade av deras kroppar, men vi förstår dem inte. När vi orienterar oss och uppfattar världen är vår kropp ett mått vi utgår ifrån. En bläckfisk har inga fasta avstånd, inga ­leder, inga vinklar. Den näbbliknande munnen och ögongloberna är de enda fasta formerna, så den skelettlösa kroppen kan alltså pressa sig ­genom alla utrymmen där ögon och näbb passerar.”

Varför är det viktigt att förstå bläckfisken?

”Många frågar mig vad bläckfisken kan lära oss, men det är inte poängen. De har ett komplext beteende för sina egna skäl. Av alla levande arter finns det ett annat fantastiskt medvetande som erfar, upplever, förstår, minns och drömmer om livet på ett helt annorlunda sätt än oss. När man upptäcker det, är det inte viktigt vad de kan lära oss. De är intressanta som granne på jorden.”

Han berättar om jättesepior i Octopolis, som tycks sova i sina hålor, medan de ibland samtidigt färgskiftar.

”Det är sannolikt att de kan drömma. Drömmar kommer i olika form och variationer hos olika djur. Men bläckfisken har ett rikt inre liv som är väsensskilt från vårt. Vad drömmer de om? Det är super­intressant.”