Di Weekend REPORTAGE

Besök i klimatarbetets högborg

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
EU:s satellitprogram Copernicus levererar sedan två decennier gratis klimatdata. Men det är inte Europa som laddar ner mest information. Di Weekend klättrar upp till forskningsstationen Schneeferneshaus på tyska berget Zugspitze för att få veta mer.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Vi får absolut inte röka. Instruktionen förmedlas i linbanan på väg upp till Zugspitze, Tysklands högsta berg. Hundratalet meter från toppen väntar Schneefernerhaus, ett tidigare alphotell där klimatvetenskap numera bedrivs i absoluta framkant.

Forskningsstationen, belägen 2 650 meter över havet, är en rimlig plats för ett arbete som kräver renaste möjliga luftrum. Men få ställen på jorden är helt ostörda och i dag är vi på besök, en grupp om trettio personer – forskare och journalister.

CO2-utrustningen noterar vår närvaro:

”Det syns att ni är många”, säger forskningskoordinator Till Rehm och ­pekar på koldioxidkurvan som skjutit i höjden under vår visit.

Vi är här för att lära oss om EU:s satellitprogram Copernicus. Schneefernerhaus är bara en av många stationer där mätningar genomförs och även för merparten av forskarna, som utgör halva skaran och har rest från kontoret i Reading, är platsen ny.

FAKTA
Detta är Copernicus

Copernicus är ett handlingsprogram för insamling, förmedling och utnyttjande av miljöinformation. En bärande del är fjärranalys från satellit, en annan del är data från ett nätverk av mätpunkter på marken och till havs.

Initiativet till programmet tog redan i slutet av förra seklet, under namnet Global Monitoring for Environment and Security (GMES). I dag har det sex fokusområden: klimat, atmosfär, hav, land, nöd­situa-tioner och säkerhet.

VISA MER

I ett mischmasch av maskiner, rör, tuber, vajrar och mätare förklarar utsläppskurvor och aerosolsiffror för oss vilsna journalister. Att förstå vetenskapen är centralt för den som rapporterar om klimatet.

Ändå handlar diskussionerna om den 1,5-gradersrapport som FN:s klimatpanel ska presentera bara några dagar senare.

”Vi behöver ett nytt narrativ om klimatet”, säger Carlo Buontempo, klimatforskare vid European Centre for Medium-Range Weather Forecasts, ECMWF.

Som kollektiv är forskarna modfällda över att det budskap vetenskapen förmedlat i decennier inte tycks nå fram. Trots att det ytterst handlar om vår civilisations överlevnad har världen inte lyckats ställa om till hållbarhet – och nu börjar tiden bli knapp.

”Vi måste berätta två parallella historier. Dels de dåliga nyheterna, om det akuta läget. Dels de goda nyheterna, om alla möjligheter. Det senare måste vi fokusera mer på”, säger Marion Schroedter-Homscheidt från German Aerospace Center.

EU-programmet Copernicus är på ett sätt optimalt ur kommunikativ synpunkt eftersom det rymmer möjlighet till båda berättelserna. Den vetenskapliga, om temperaturökning och risker. Och den hoppfulla, om hur klimatkrisens lösningar kan se ut.

Resultat av Kyotoprotokollet

Copernicus startade efter att det förra stora klimatavtalet, Kyotoprotokollet, hade klubbats 1997. Dels uppstod en ökad efterfrågan på klimatdata, dels växte det inom EU fram en önskan om att säkra det europeiska oberoendet av miljöinformation.

Att i alltför hög grad förlita sig på andra nationer ansågs inte längre vara ett alternativ:

”USA förser världen med mycket information, men redan då såg man att miljöfrågor inte prioriterades. Alltså blev det viktigt att bygga en egen kapacitet för miljöövervakning. Det var också vår skyldighet, då vi representerar en ekonomisk makt”, säger Vincent-Henri Peuch, biträdande direktör för ECMWF Copernicus Services.

Vid EU:s toppmöte i Göteborg 2001 antogs en strategi för hållbar utveckling. Sju år senare drog Copernicus verksamhet igång på bredare front. Så slutligen, i april 2014, sändes den första dedikerade satelliten, Sentinel 1A, upp från Franska Guyana i en omloppsbana 693 kilometer från jorden. Dag och natt levererar den information till jorden, med uppgifter om allt från ­oljespill och isberg till jordbävningar och vulkanutbrott.

Copernicus lutar sig i dag mot både kommersiella och offentliga rymdsonder. Tillsammans med data från forskningsstationer på marken och mätpunkter till havs undersöks mönster och avvikelser, varpå en rad tjänster – kartor, prognoser, statistikservice – skapas.

Ambitionen är att leverera information i absoluta toppklass. Det märks i den ständiga jakten efter utvecklade satelliter. Och det märks på golvet i Schneefernerhaus, där forskarna ständigt jagar felkällor och förklaringar till det som bryter mönstret.

Ibland är riskerna påtagligt konkreta och närliggande. På en alptopp som Zugspitze används snöslungare året om, men att hitta en elektrisk variant var under många år i det närmaste omöjligt, varför man fick bygga en egen. Samma stök blev det när nya frysar skulle inhandlas – 8 000 euro styck pungade man till slut ut för att hitta skåp med köldmedium som garanterat inte stör forskningen.

Svårbegripliga mängder data samlas in

Uppfinningsrikedom och vetenskapliga framsteg har utvecklat verksamheten över tid. Kanske är det ändå nya beslut om inriktning och uppdrag som mest påverkat programmet Copernicus – och alla miljontals berörda.

Insamlingen av information har gett resultat. Tjugo år efter programmets start levererar Copernicus data motsvarande omkring 8 000 encyklopedier per dag, eller drygt 2,9 miljoner uppslagsverk per år.

I korrekta termer handlar det om de lite mer svårgreppbara enheterna 8 terabyte per dag och 3 petabyte data på ett år. Men oavsett hur man väljer att uttrycka det, går det att slå fast att här finns en ofantlig källa till kunskap.

I samband med finanskrisen 2008 insåg också beslutsfattarna att resursen gick att nyttja bättre.

Hjälper företag att stoppa penningtvätt

”Informationen kan användas av fler än bara de miljöintresserade. Den gröna ekonomin kan utvecklas med hjälp av Copernicus, och ekonomin kunde få hjälp att återhämta sig efter krisen”, säger Vincent-Henri Peuch.

Datan skulle släppas fri.

Modellen är enkel. Offentliga medel används för att det svårare och kostsamma jobbet, där grunden läggs av satelliter och forskare. Därefter kan ­företag, universitet och allehanda andra aktörer bygga tjänster utifrån ­råmaterialet.

”Bolagen behöver bara göra det sista steget. De tar den data de behöver för den egna marknaden och den egna produkten.”

USA hade redan på 1980- och 90-talen framgångsrikt börjat öppna upp del av sin data, vilket gett ekonomin en skjuts.

”Det blir viktigare än de intäkter vi hade fått om vi sålt informationen. På 1900-talet byggde vi vägar och broar för att ta oss ur kriser, i dag kan satellitindustrin erbjuda samma möjlighet. Rymden är ett område där EU ligger i framkant”, säger Vincent-Henri Peuch.

Lockar till sig tusentals användare

Bara den del av Copernicus som specifikt inriktat sig på klimatservice har sedan 2015 nått 40 000 aktörer, som på ett eller annat sätt använt datan. Inom den tjänst som fokuserar på atmosfärisk forskning är motsvarande siffra 9 000 aktörer.

Företag, universitet och medier – men även privatpersoner – är flitiga användare. Resultatet är tusentals olika tjänster och applikationer, vilka i sin tur spridits till miljontals människor.

En nisch är mätningar av luftkvalitet, där data från Copernicus enligt forskarna driver omkring 1 400 tjänster – vilka i sin tur sägs nå uppemot 30 miljoner människor.

”Vi äter i snitt 1,5 kilo mat per dag, vi dricker 2 kilo vatten. Och vi andas 14 kilo luft. Luftkvaliteten är viktig, den påverkar oss enormt”, säger Vincent-Henri Peuch för att få oss att förstå hur en mobilapp som hjälper stadsbor att undvika de smutsigaste timmarna och kvarteren kan vara så vital.

Målet: 20 satelliter före 2030

Just anpassning till ett förändrat klimat och nya miljöer är det område kring vilket det byggs flest tjänster då vetenskapliga resultat kommersialiseras, enligt forskarna. Som ett uttryck för att klimatförändringarna är här och nu och att vi inget annat val har än att förändra våra liv och vanor.

Carlo Buontempo menar att den globala uppvärmningen tvingas oss att se annorlunda på ­naturkatastrofer och det som kallas väder. Fram tills nu har vi kunnat blicka bakåt för att också veta vad som väntar i framtiden:

”En översvämning av Nilen har alltid sett mer eller mindre likadan ut, från det att pyramiderna byggdes tills alldeles nyss. Nu inser vi att det inte längre stämmer för framtiden. Alltså måste vi titta framåt med hjälp av olika modeller.”

Hittills har sju satelliter skickats upp inom ramen för Copernicus och målet är att ha ett tjugotal i omloppsbana före 2030. EU ligger enligt forskarna i framkant. USA tappar, medan Asien är på stark frammarsch.

Men användningen av den data som skickas från rymden har också ifrågasatts. Informationen finns tillgänglig globalt och för alla som vill ta del av den. Flest nedladdningar av Copernicus data görs från Kina och Indien, med Europa först på tredje plats.

»Ibland ser vi inte land på 45 dagar«

Just Kina anses mer än andra länder bygga en övervakningsstat, där poliser får AI-glasögon som på hundra millisekunder kan känna igen människor och invånarna betygsätts efter medborgerlig förmåga i avancerade rankningssystem.

Inom EU har den del av satellitprogrammet som används för just övervakning mött kritik. Fördelar ställs mot nackdelar då mänskliga mönster blir enklare att studera.

Det sägs att fuskbyggen och försäkringsbedrägerier upptäckts genom Copernicus. Vincent-Henri Peuch berättar om hur myndigheter i Sydeuropa använder bilder från satelliterna för att kontrollera bönder som ska betala skatt utifrån antalet olivträd de äger. Att från marken räkna antalet träd är en komplicerad process – enklare alltså att studera bilder från rymden.

Utsläppen ökar trots larmrapporter

Att vetenskapen gör ständiga framsteg och tekniken tränger allt längre in i våra liv tycks dock hjälpa föga då forskarna ska kommunicera sin kunskap. Allmänhetens tillit till klimatforskningen varierar över tid och beroende på vilken studie man vänder sig till.

Trots att klimatlarmen ljudit i decennier fortsätter utsläppen att öka.

Från utsikten uppe på Zugspitze lyfter Carlo Buontempo ett klassiskt exempel på rapportering som brukar nå fram till sin mottagare. Han pekar ned mot dalen där skidturismen länge frodats:

”Byns invånare bryr sig inte ett dugg om våra vetenskapliga resultat. Men om jag skulle säga att deras jobb är hotade när snön smälter och skidsäsongen blir kortare – då skulle de börja protestera högljutt.”