Di Weekend REPORTAGE

»Arvet från Prince är ovärderlig musikhistoria«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Prince på en konsert i Köpenhamn 2011.

Jakob Joergensen

Idén att bygga en visuell värld kring musiken är mer levande än någonsin, och självklar hos varje relevant ­artist. Det skriver Parisa Amiri, vikarie för Jan Gradvall, i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Året 1984 släpper artisten Prince filmen Purple Rain. Recensionen i New York Times inleds med ­meningen ”He looks like a poster of Liza Minnelli on which someone has lightly smudged a mustache”, och fortsätter ­sedan i samma anda. Princes skådespelarinsats jämförs med grodan Kermit på en motorcykel och en ilsken mus i en bur. ­Det är faktiskt inte helt orättvist.

I dag minns vi den semi-biografiska filmen, där Princes karaktär ”Kid” försöker fly ett turbulent hem genom att slå sig fram som artist, som förvirrande och överdriven. Men också som ikonisk och revolutionerande. Förutom att äga att vara annorlunda var det en film där musiken (Darling Nikki! Purple Rain!) fick stå i förgrunden.

New York Times avrundar recensionen med att allt som inte är ett musik­nummer är ”utter nonsense”. Trots liknande kritikerhån blev filmen en kommersiell succé och belönades med en Oscar för soundtracket.

Prince gick bort 2016. Den 7 juni i år skulle han ha fyllt 60 år, något som firades världen över med temafester och hyllningskonserter inför lila massor i spetsblusar. Mycket av Princes arv, inklusive att krossa normer och barriärer för svarta artister, är ovärderliga bidrag till musikhistorien. Idén att bygga en visuell värld kring musiken är mer levande än någonsin, och självklar hos varje relevant ­artist. Inte minst tydligt genom Beyoncé och Jay-Z:s rimliga beslut att hyra Louvren i Paris till en musikvideon i sitt gemensamma projekt ”The Carters”.

Framtidens musikkonsumtion kantas av film – Google ­kablade just ut det stora hotet Youtube Music efter år av att Spotify, Apple Music och Tidal producerat alltmer video till sina ­användare.

I april fylldes min feed av klipp på Princes tyd­ligaste arvtagare Janelle Monae i sin nya musikvideo till låten Pynk, dansandes i vad till och med ett barn hade kallat ”vaginabyxor”. Den kallades snabbt årets queer-anthem. Förutom de uppenbara parallellerna i att leka med sitt uttryck, sexualitet och frågor som rasism har Janelle Monae själv utnämnt Prince till sin förebild. Det hörs i hennes musik som blandar elektronisk pop med funk och rnb, och Monae hann till och med samarbeta med legenden på det nya albumet Dirty Computer innan hans bortgång.

Till albumet släppte Janelle Monae något hon kallar ”emotion picture”, en ambitiös timlång film som först visades på BET, den amerikanska ­kanalen med fokus på afroamerikansk kultur. I filmen ser vi Janelle beskrivas som en ”dirty computer” i en Westworld-liknande miljö där robotar, som hon, tvingas till att bli ”cleaned”, där allt som avviker från den ­straighta, vita normen ska elimineras.

Identitet och politik är också temat i det andra musikvideoverket som står i centrum popkulturåret 2018: This is America av Childish ­Gambino, rapparen Donald Glovers artistnamn. Musikvideon som spreds världen över visar hur artisten varvar frenetisk dans med skolbarn med plötsliga, brutala våldsdåd där USA:s hållning till vapenlagar och distraktion ­genom populär­kultur diskuteras.

Monae och Glover står för det mest spännande och relevanta uttrycket inom musikindustrin just nu. De båda personifierar utvecklingen där ­social aktivism och en förståelse för hur man engagerar genom kreativ film online är det främsta sättet att nå ut, där Beyoncés Lemonade och ­Kanye Wests Runaway är två av de mest lysande exemplen från början.

Men vad har gjort Monae och Glover till de multigenier de är i dag, helt obundna av plattform och medium, där det konsekventa är storytelling av ohörda berättelser?

Steget till konstnärlig musikfilm är inte långt för någon av dem, Janelle Monae har hyllats för rollerna i succéfilmerna Moonlight och Hidden ­Figures.

Lovande solodebut, Felix Sandman

Donald Glovers bana har fört honom till Star Wars-imperiet där han spelar den unge ”Lando” och den egna, mörka komediserien Atlanta som hanterar frågor om rasism och utanförskap i södra USA. Men uppvuxen i ett Jehovas Vittnen-hem fick Glover inte ta del av populärkultur, varken musik eller tv, för sin strikta familj. Han brukade spela in The Simpsons ljud i smyg. Glovers resa började med enkla Youtubesketcher när han väl lyckats ta sig till universitetet i New York. En producent visade klippen för allsmäktiga Tina Fey och resten är samtida historia, hans första steg in i underhållningsvärlden blev som manusförfattare på Feys NBC-serie ”30 Rock”.

Tiden för gränslös kreativitet oavsett bakgrund är här, tack vare teknologi och utveckling. I en tid – och ett valår – där det är populärt att peka på olikheter som svagheter ser vi att begåvning och berättelser värda att lyftas fram finns överallt, i alla skepnader. Från grodan Kermit till vaginabyxor.

Parisa Amiri är frilansjournalist och populärkulturexpert, programledare på SVT för Parisa pratar Metoo med killar och Kobra.

Lysande om myterna kring Prince

PARISA AMIRIS TRE FAVORITER

DOKUMENTÄR. Whitney, biopremiär 6 juli.Vad tog livet av Whitney Houston? Hon var allas och ingens, vår största stjärna. Teorierna är många i familjegodkända dokumentärfilmen ­Whitney. Utan censur målar filmen upp den mest omfattande, förkrossande bilden av hur ­framgångsagan kunde sluta i tragedi.

BOK. Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus, Fredrik ”Apollo” Asplund, release 25 juli. När Carola vinner Melodifestivalen 1983 börjar ett livslångt sökande i de värmländska skogarna. I den självbiografiska, fantastiska romanen följer vi dansaren och artisten Apollos liv.

Bok. You’ll Grow Out Of It, Jessi Klein. Den etablerade komikern (Saturday Night Live, ­Inside Amy Shumer) har skrivit den mest definitiva essäsamlingen om vår samtid, med egen humor, full av självdistans. Sörjer du fortfarande Nora Ephrons bortgång är Jessi Klein ditt perfekta substitut.