6 maj 2013, Stockholm i vårskrud står i världens mediers fokus. Och det är inte ett prinsessbröllop de bevakar. Fråga en australiensare, japan, eller britt vilka som är Sveriges kungar, drottningar, prinsar eller prinsessor - av pop.
När Abbamuseet slår upp portarna hoppas alla på en symbolisk återförening. Men till invigningen kommer bara tre av Abborna.
Foto: TT
Anni-Frid, Björn och Benny är där, men Agnetha är i London för att lansera sin första soloskiva på 26 år.
Det är kanske symptomatiskt för ett band som aldrig officiellt har upplösts, men som vägrar att återförenas.
"Det är tråkigt att hon inte är här. Jag saknar henne väldigt mycket i kväll och jag tror att hon gärna hade velat vara här", säger Anni-Frid Reuss, före detta Lyngstad, till den samlade medieuppbådet.
I samband med invigningen fylls tidningar, radio och tv med Abba-reportage. Alla återberättar samma succéhistoria. Summering: Efter att gruppen den 6 april 1974 vunnit Eurovision song contest med Waterloo tog Abba över världen.
Det är bara det att den historien inte stämmer. Om man går på djupet med Abbas förflutna - studerar listorna, rotar i arkiv, pratar med alla fyra medlemmarna - hittar man inte en framgångssaga utan en motgångssaga.
Vad som präglat och format Abba är motgångar, både på det privata planet och karriärmässigt. 1980-talet var ett iskallt decennium för Abba. Gruppens sista två singlar floppade, världen hade gått vidare till annan musik. Från 1982 till 1992 hördes sällan Abbalåtar på radion. Gruppens album listades som utgångna och försvann från butikerna.
"Vi var helt inställda på att allt var över", säger BENNY ANDERSSON.
"Vi trodde att royalties skulle fortsätta komma in under 1983, möjligen att det skulle pågå till 1984, men längre än så? Aldrig. Det finns till och med papper på (beslut som fattades) att vi var övertygade om det."
"Under 1980-talet var vi borta från radarn", instämmer BJÖRN ULVAEUS.
"Den allmänna uppfattningen då var att Abba var riktigt uncool. Om man som jag har anlag för dåligt självförtroende, då var det svårt att inte tänka: 'Jaha, det var det, nu är det slut'."
Historien om vad som hände sedan, vändningen 1992-1994 då fröet till gruppens revival såddes, är fortfarande oskriven. En seger som var större och mer oväntad än Waterloo.
Även historien om Abbas musik är till stor del oskriven. Exakt hur är Abbas låtar konstruerade? Vad är hemligheten med gruppens musik?
"Det här har ingen frågat förut", säger Benny Andersson när han sätter sig vid flygeln och visar.
På arbetsbordet har han ett inramat fotografi av "tjejerna", AGNETHA FÄLTSKOG och ANNI-FRID LYNGSTAD, vars röster han fortfarande har i bak-huvudet när han skriver.
MITT EGET FÖRHÅLLANDE till Abba går långt tillbaka. Waterloo var den första lp jag köpte för egna pengar. Tidningen Sonic gjorde nyligen ett temanummer om tidernas 100 bästa svenska album, varav bara ett var ett Abbaalbum. På min egen topp fem-röstsedel skulle minst fyra platsa: Arrival (1976), Voulez-vous (1978), Super Trouper (1980) och The Visitors (1981).
När jag nyligen fick ett pris fick jag frågan om vem som betytt mest för mitt skrivande. Mitt svar blev: "Abba. För deras sätt att både vara privata och allvarliga och komplexa men samtidigt aldrig på bekostnad av det omedelbara tilltalet. Ens jobb är att få det att se lätt ut. Att göra jobbet åt lyssnaren/läsaren, att dölja det hårda arbetet bakom."
Abba splittrades aldrig officiellt. Utgivningen sinade bara. I samband med att Under attack, gruppens sista singel, släpptes i slutet av 1982 gjordes även ett dubbelt samlingsalbum med den optimistiska titeln The Singles: The first ten years.
Men det kom inga "The next ten years". Det blev en paus som blev längre och längre och längre. Och som pågått ända till nu, då medlemmarna symboliskt återförenas genom att alla fyra signerat detta omslag till Di Weekend - ja, alla namnteckningarna är färska - och ställt upp på varsin intervju.
***
Vi börjar på ett hotell i London. England är det land där Abba är större än någon annanstans i världen, möjligen i konkurrens med Australien.
Det finns olika tecken på att man bor på ett bra hotell. Ett är att när Manchester United checkar ut så checkar Star Trek in.
Två år efter öppnandet har hotellet Corinthia, nära Trafalgar Square, blivit ett av Londons hetaste. Manchester Uniteds trupp har precis packat och lämnat lobbyn när stjärnorna i nya Star Trek-filmen anländer i limousiner. Det visar sig vara pressdagar för Star Trek into darkness. Utanför hotellet väntar fansen tåligt på att de skådespelare som spelar kapten Kirk och Spock ska signera deras slitna affischer och gamla vhs-kassetter. Spock ser ut som om han hellre skulle befinna sig i en annan galax, men stannar kvar en stund och signerar allt som sträcks fram.
Vad ingen av autografsamlarna utanför entrén vet är att det finns mer värdefulla namnteckningar att samla inne på hotellets restaurang.
Mittemot oss sitter JEREMY PIVEN, känd från tvserien Mr Selfridge och som den skrupelfrie Hollywoodagenten Ari Gold i Entourage. Jeremy Piven slingrar sig runt en brunett som skulle kunna vara, gissar vi, "någon från någon vampyrfilm".
Men hotellets gästansvarige bryr sig inte så mycket om det bordet. I stället har han uppmärksamheten riktad mot vårt bord, där det sitter en kändis av högre dignitet.
"Jag vet att det anses synd att göra så här, men jag tycker bäst om när det är iskallt", säger Agnetha Fältskog, tittar sig åt sidorna och skedar sedan upp ett par isbitar i sitt vinglas med chablis.
Under tio dagar i maj bor Agnetha Fältskog på hotell Corinthia i London. Hon har checkat in under pseudonym. Varannan dag möter hon världspressen för att tala om sitt nya soloalbum A. Varannan dag är hon ledig för att orka med schemat, tränar och vilar ut på hotellets spa eller går kortare promenader runt West End och Soho.
Hennes djupa kunskaper om popmusik från 1960-talet sitter i.
"Varje vi gång vi hör någon obskyr låt i bilradion eller på restaurang är det Agnetha som prickar in exakt vad det är", säger PETER NORDAHL, en av hennes två producenter på nya albumet.
LONDONRESAN ÄR Agnetha Fältskogs första utlandsvistelse och flygresa på decennier. En journalist från en av Tysklands största dagstidningar får besked om att hans intervjutid har skjutits upp i det pressade schemat. Han svarar: "Ingen fara. Jag kan vänta, jag har väntat på det här i 30 år." Det finns något elektriskt runt Agnetha Fältskogs närvaro i London; alla som känner igen henne reagerar på samma sätt och stannar upp i steget. Decenniers frånvaro från rampljus och medier har gjort att det att känns mindre överraskande att stöta på någon från Star Trek - jaja, annan galax, whatever - än att livs levande få se "the blonde one from Abba".
När man sitter bredvid Agnetha Fältskog några timmar, äter middag, dricker chablis och pratar musik, finns det ingenting GRETA GARBO-likt över hennes beteende. Hon är social, öppen ("Nu ska jag berätta något jag aldrig berättat förut") och nyfiken på allt runt omkring.
Vid bordet sitter också LOLO MURRAY, som är vid Agnethas sida under hela Londonvistelsen. Lolo Murray arbetar som personlig rådgivare åt någ ra av Sveriges största artister i allt som har med utseende att göra: hår, smink, kläder. Hon har jobbat med Agnetha Fältskog, alla album och framträdanden, sedan 1980.
"Det började med att jag stylade ett jobb med Agnetha och Frida för tidningen Clic", säger Lolo Murray.
"Sedan fick jag ett erbjudande om att med kort varsel hänga på Abbas turné till Japan. Under ett av konserternas snabba klädbyten råkade jag sätta på Agnethas kjol upp och ned ... Nu får jag sparken, tänkte jag. Men du (håller armen om Agnetha) lät mig vara kvar. Det var otroligt kul på den turnén."
Agnetha Fältskog och Lolo Murray drar minnen från Abbaturnéer.
"Flera som intervjuat mig här har ställt frågor om rivalitet mellan mig och Frida", säger Agnetha.
Foto: TT
"Men det fanns ingen sådan. Tvärtom hjälpte vi och stöttade vi varandra hela tiden, särskilt på turnéerna. Om någon av oss var förkyld kunde den andra kliva in och dra ett större lass röstmässigt. Vi täckte alltid upp för varandra."
Det har varit en lång dag i London. Det började på förmiddagen när Agnetha Fältskog intervjuades i Abbey Road-studion av The Today Show, USA:s största och mest prestigefyllda morgontv-program, som flugit över för hennes skull.
"Jag känner igen mig, jag har varit här förut", säger Agnetha Fältskog när hon i stora svarta solglasögon stegar in genom dörrarna till Beatles legendariska inspelningsstudio.
"PAUL MCCARTNEY bjöd in oss på 1970-talet. Vi var här och hälsade på och tittade runt."
Abbey Road-studion har valts som plats för tvintervjun eftersom The Today Show ville ha en mer färgstark miljö än ett hotell. Kopplingen till Beatles är heller inte långsökt. Pophistoriskt är det i det sällskapet som Abba hör hemma. Englands kanske mest prestigefyllda musikmagasin, Q, kalllar i sitt juninummer Abba för "the greatest pure pop band in musical history".
Reportern från The Today Show, inhyrd från England, är så övertänd på att intervjua Agnetha Fältskog att han pratar mer än hon. Några av frågorna är snarare uppräkningar av fakta än riktiga frågor, fakta som understryker att Abba är kungligheter i England.
"Hur kändes det att KATE och WILLIAM efter sitt bröllop på mottagningen enbart spelade Abbalåtar?"
"Hur känns det att DROTTNING ELIZABETH älskar Dancing queen och har citerat texten?"
Agnetha Fältskog kände inte till något av detta, men svarar så gott det går. När hon intervjuas på engelska tänker hon efter lite extra, letar efter rätt ord, något som gör att hon framstår som mer reserverad än hon egentligen är. Garbomyten för-blir intakt.
Vad The Today Show och andra utländska medier har sämre koll på är att Agnetha Fältskog inte bara är en glamorös frontfigur, hon var och är även djupt involverad i allt som har med musiken att göra. Hon är en driven pianist och låtskrivare. För några veckor sedan fick hon kompositörföreningen Skaps pris till KAI GULLMARS minne. Kai Gullmar var Sveriges första kvinnliga populärmusikkompositör.
På sina soloalbum på 1960- och 1970-talen skrev Agnetha Fältskog de flesta låtarna själv. Björn Ulvaeus och Benny Andersson uppmuntrade henne även att fortsätta skriva till Abba, men "det blev ingen tid över till det".
Nya soloalbumet A, som hon gjort tillsammans med JÖRGEN ELOFSSON och Peter Nordahl, är hennes bästa på decennier och är delvis gjort som en fortsättning på hennes gamla soloalbum från tiden före Abba.
Vad som känns igen från Abba är sättet som hon fångar lyssnarens uppmärksamhet på genom sitt sätt att sjunga. OLA HÅKANSSON har beskrivit hennes röst som "en laserröst", den går rakt igenom allt.
Men att den skulle finnas kvar i dag var ingen självklarhet. "Rösten är en muskel", som Jörgen Elofsson säger. Inför nya albumet tog Agnetha Fältskog sånglektioner och tränade i månader.
Samtidigt handlar hennes sätt att sjunga om mycket mer än teknik. Till skillnad från andra stora sångare briljerar hon aldrig med sin teknik på bekostnad av textens innehåll. Hennes solosånger och låtar är som dramer, vilket är en förklaring till deras sug och hållbarhet.
Jag ska berätta en sak jag inte berättat förut. När jag gjorde sångpålägget till 'Thank you for the music' så låg jag ned i studion. Det var Abba, världen väntade på ett nytt album.
Den mest personliga låten på nya albumet, I keep them on the floor beside my bed, bygger på hennes egen idé och skrevs sedan klart med hjälp av Jörgen Elofsson.
Jag slår på bandspelaren när vi sitter på hennes hotellrum.
Texten till I keep them on the floor beside my bed handlar om någon som förvarar minnesfotografier vid sängen. Gör du själv så?
"Ja, jag har en liten låda med minnesbilder i sovrummet. Det är kanske vanligare bland kvinnor än bland män. I lådan har jag bilder på människor som jag älskar och älskat, barn, barnbarn, hundar. Jag ville skriva en låt om det sättet att samla och bevara minnen. I slutänden blev det ändå en kärlekslåt mellan en man och en kvinna, men det var den känslan jag utgick från och ville få fram."
Hur ofta tar du fram lådan?
"Ofta."
De som jobbat med dig lyfter fram att du förutom din röst även har en unik förmåga att levandegöra texter, gestalta dem.
"Det är alltid svårt att själv säga vad man är bra på. Jag vet att jag kan sjunga, att jag kan skriva. Men vad jag verkligen är bra på är precis det: att förstå vad texten handlar om. Jag ställer alltid frågor om bakgrunden till texten, går in i den, blir texten."
Lite som en skådespelare arbetar?
"Ja. Jag går in i bubblan när jag sjunger. Under tagningen finns det ingenting annat."
Har du alltid sjungit på det viset, som en historieberättare?
"Mer eller mindre. Jag tycker själv att jag blev en bättre sångerska ju mer livserfarenhet jag fick. Man får så mycket man vill dela med sig av. Och mitt sätt att dela med mig är sången. Jag lägger mina känslor där."
Får du utlopp för mer känslor i sången än vad du kan prata om?
"Jag har inte svårt för att prata om personliga saker. Men, det kanske stämmer, så kan det vara."
På vilket instrument skrev du låten?
"Piano. Så har jag alltid skrivit. Jag önskar att jag även hade satt mig in i synthar och trummaskiner och sådant, det hade förmodligen gjort att jag fått fler låtar skrivna."
Hur ofta sätter dig du vid pianot?
"Tyvärr alldeles för sällan nu för tiden. Folk undrar vad jag gjort under alla år jag inte synts i medierna, men jag har haft fullt upp. Jag har en gård med hästar att sköta och jag har barnbarn. När jag sätter mig vid pianot i dag är det oftast för att lära barnbarnen spela, lära dem vad tonerna heter. De är väldigt musikaliska, roligt nog, men ärligt talat mer intresserade av hästar än av att spela."
Kommer du ihåg ditt första piano?
"Ja, Gud, ja. Bland det första jag gjorde var att skriva en egen låt. Jag satt där med ett finger och skrev en låt som hette Två små troll. Jag var fem år då, men det pianot var inte mitt. Vi hade inget piano hemma."
Hur gjorde du då?
"Jag älskade ju att spela piano. Så i tre år gick jag varje dag över till våra grannar, som var goda vänner, och spelade på deras piano. När jag var åtta ungefär fick jag till slut ett eget - pianon var dyra. Jag lärde mig spela ordentlig när jag var nio-tio. Sedan gick jag i skola med olika pianolärare. Jag blev duktig. När jag var 15 sa min sista lärare: 'Nu har jag inget mer att lära ut'. Då satt jag längst fram i kyrkan och spelade cembalo, en fuga av BACH."
"Sedan lämnade jag klassisk musik och började göra revyer med två tjejkompisar i Jönköping. Min pappa var lite av revykung vilket inspirerade oss. Vi gjorde allt möjligt: skrev texter, sjöng, satte upp balett. Sedan började jag sjunga med olika dansorkestrar."
DE FYRA ABBAMEDLEMMARNA var alla väldigt unga när de började satsa på musiken på allvar. Journalisten MALCOLM GLADWELL har en teori om att alla som blir verkligt bra på något, vare sig det gäller vetenskap, affärer eller konst, har lagt ned minst 10 000 timmar på att förkovra sig.
Abbamedlemmarna hade alla 10 000 timmar bakom sig redan innan de startade gruppen.
Björn Ulvaeus var 16 år när han i Västervik bildade West Bay Singers, förlagan till Hootenanny Singers, 18 år när han fick skivkontrakt med STIKKAN ANDERSON. Benny Andersson spelade piano för publik när han var 13-14 år och var 18 år när han blev medlem i Hep Stars. Anni-Frid Lyngstad var 13 år när hon började sjunga med olika dansorkestrar. Agnetha Fältskog var 15. När hon var 17 år fick hon sin första listetta i Sverige.
Rutinen som fanns i Abba när genombrottet kom saknar motstycke i pophistorien.
Sparar du de skivor du har gjort?
"Nej, jag har ingen koll på det. Mycket skänkte jag bort nu till Abbamuseet. Vissa lp och cd har jag kvar, men de ligger i lådor. Jag lyssnar väldigt sällan på det jag själv spelat in. Ett undantag är The winner takes it all. Den lyssnar jag på när jag har dåligt självförtroende. Där kan jag berömma mig själv, 'det gjorde du bra'. Men finns så många Abbalåtar som jag älskar även om jag inte lyssnar på dem så ofta. Två andra personliga favoriter, som inte så ofta spelas, är If it wasn't for the night och Our last summer."
Jag har förstått att du och Frida var väldigt involverade i arrangemangen. Hur jobbade ni?
"Vi levde ju med låtarna, från att de skrevs till att inspelningarna gjordes, vi hörde dem växa fram. Killarna skrev och producerade, men i studion kom alla med synpunkter. Jag hade mycket idéer om olika detaljer i sången. Små gimmickgrejer, körer, andning som hörs, detaljer du kanske inte hör första gången du lyssnar."
Var det diskussioner om vilka låtar du respektive Frida skulle sjunga solo på?
"Nej, det var uttänkt redan när de skrevs, beroende på tonart."
Hur blir man en bra sångare?
"Ett svar är att man har det inom sig, men det handlar också om teknik. Det var intressant nu när jag började sjunga igen efter ett så långt uppehåll. Jag tog i för mycket till en början, fick ont i halsen. Det gäller att använda magmusklerna, använda den extra styrkan. Det är först när man känner sig säker på tekniken som man kan uttrycka mycket. Jag gillar att vara nära micken. Jag sitter gärna ned när jag sjunger i studion."
Sitter ned? Även på Abbalåtarna? Det är jätteintressant, varför?
"Jag tror att förklaringen till att börja med var så enkel som att vi tillbringade så oerhört mycket tid i studion. Jag satte mig ned för att jag inte orkade stå längre. När Frida och jag sjöng tillsammans stod vi alltid upp, mitt emot varandra, och hade ögonkontakt. Men när jag sjöng ensam började jag sätta mig ned och har fortsatt med det."
Påverkar sittandet hur du sjunger?
"Ja. Jag sitter väldigt nära micken för att inte sjunka ihop. Det gör att jag kan hålla igen när det behövs i texten. Det förstärker känslan av att jag inte bara sjunger, utan berättar texten."
"Jag ska berätta en sak jag inte berättat förut. När jag gjorde sångpålägget till Thank you for the music så låg jag ned i studion. Vi hade prövat olika versioner men inte fått till det. Det finns en inspelning där jag sjunger den som DORIS DAY. När vi spelade in på nytt var jag gravid med CHRISTIAN (Agnethas och Björns andra barn) och höll på att föda för tidigt. Jag fick förhållningsorder av doktorn att bara ligga ned och ta det lugnt. Men det var Abba, världen väntade på ett nytt album. Vi löste det genom att bära in ett slags vilstol i studion. Så jag sjöng liggande i stolen, det är den tagningen som är på albumet."
GENOM EN OLYCKLIG SLUMP sammanfaller Agnetha Fältskogs tio dagar i London med invigningen av Abbamuseet i Stockholm. Att hon skulle åka till London och möta världspressen var inskrivet i kontrakt och gick inte att ändra. Det var en del i överenskommelsen att resten av världen, i synnerhet USA och England, skulle gå in och marknadsföra hennes nya album till 100 procent.
På invigningskvällen av Abbamuseet behövde inte Björn Ulvaeus och Benny Andersson åka särskilt långt; det var bara att kliva på Djurgårdsfärjan från Skeppsholmen som tar två minuter. Benny Andersson har sin studio där, Björn Ulvaeus är ofta där på möten.
Anni-Frid Lyngstad fick åka betydligt längre.
Hon flög till Stockholm från Schweiz där hon bor sedan länge.
En anledning till att Abba både bildades och slutade framträda som band är de två äktenskapen i gruppen. Agnetha och Björn gifte sig 1971, fick två barn och skilde sig 1979. Frida och Benny träffades tidigt 1970-tal, gifte sig 1978 och skilde sig 1981. De fick inga barn tillsammans, men de hade båda med sig barn från tidigare äktenskap.
Abba gjorde också musik av sina skilsmässor. The winner takes it all har sin utgångspunkt i skilsmässan mellan Agnetha och Björn, When all is said and done är Fridas och Bennys motsvarighet. Hela Abbas åttonde och sista album, The Visitors från 1981, präglas av separationer.
'The Visitors' är mitt favoritalbum. Kvaliteten på låtarna där, melodierna och texterna som Björn och Benny skrev... Nivån rätt igenom är fantastisk.
Efter skilsmässan träffade Frida på 1980-talet RUZZO REUSS, tysk prins och landskapsarkitekt. När de gifte sig 1992 fick hon titeln prinsessan Anni-Frid Reuss, grevinna av Plauen. Sju år efter vigseln gick Ruzzo Reuss bort i cancer.
"Det är nu 13 år sedan min man gick bort, men jag bor kvar i Schweiz, jag trivs bra där", säger Anni-Frid Reuss.
Hon bor i den schweiziska alpbyn Zermatt, med utsikt över Matterhorn. Hon har även en bostad på Mallorca, dit hon åker efter invigningen av Abbamuseet. Hennes senaste soloalbum, Djupa andetag, släpptes 1996. Sedan dess har hon inte gjort något album och har inga planer på att göra det.
"Jag beundrar verkligen Agnetha, tycker det är fantastiskt att hon har gjort ett nytt album", säger Anni-Frid Reuss.
"Men jag har inte den motivationen i mitt liv just nu. Jag har kvar rösten, det känner jag, men att göra ett album ... Det kräver så mycket annat."
Att hon har kvar rösten visade hon med besked när hon för tre år sedan gästsjöng på det album som ANDREAS KLEERUP producerade åt JOJJE WADENIUS. På albumet framför Anni-Frid Reuss en förkrossande version av CAT STEVENS Morning has broken, en låt som spelades på hennes mans begravning. (Året före makens död dog hennes dotter i en bilolycka.)
Hur länge har du sjungit?
"Så länge jag kan minnas. Jag sjöng oavbrutet när jag var barn. Var jag än var så sjöng jag. Jag sjöng hemma, jag sjöng i skolan. Att jag kunde sjunga på riktigt blev jag varse när jag i tioårsåldern ställde upp i en talangtävling. Och vann. Jag sjöng en sång av MONICA ZETTERLUND som egentligen var alldeles för svår för mig, men jag fixade det på något sätt."
Foto: TT
ABBAMUSEET ÄR FULLT av prylar som framkallar känslosamma minnen både hos besökarna och hos gruppmedlemmarna själva. För Anni-Frids del är det mest personliga något som egentligen inte ingår i själva utställningen. I den lilla biografen längst ned i museet kommer stolarna från hennes gamla barndomsbiograf i Torshälla.
"Film präglade min uppväxt. Jag gick dit så ofta jag hade råd. Jag minns Jailhouse rock med ELVIS. Det är nog därifrån jag har fått min kärlek till djupa soulröster."
Anni-Frid Synni Lyngstad föddes i Norge i november 1945. Fadern var en soldat från den tyska ockupationsmakten. På grund av hur "tyskerbarn" mottogs i Norge efter kriget fick Anni-Frid flytta till sin mormor i Torshälla där hon växte upp.
LOU REEDS uttryck "growing up in public" är något hon kan relatera till. 13 år gammal fick hon sitt första professionella jobb som sångerska med en dansorkester. Vid 17 fick hon barn och gifte sig.
Anni-Frid var den främsta scenartisten i Abba, den som tydligast visade att hon gillade att stå på scen. Ett av Abbas signum är kontrasten mellan Agnethas ljusa popröst och Fridas mörkare soulröst. Djupet hon når i låtar som The king has lost his crown framkallar rysningar.
"Jag älskar soul. Jag har lyssnat hela livet på soul och R&B."
Vad är det i soul som du gillar så mycket?
"Att det går rakt in i hjärtat. Att det är ett djupt språk. Det finns en klangbotten i soul, ett sätt att bearbeta alla sorters känslor. Kropp och själ slås ihop och blir ett i soulmusiken. Jag älskar särskilt STEVIE WONDERS sätt att sjunga. Jag kan lyssna hur mycket som helst på hans inspelningar."
Är det en dröm att någon gång få sjunga med Stevie Wonder?
"Det har jag faktiskt gjort! När en vän fyllde år (EF-miljardären BERTIL HULT) sjöng jag och Stevie Wonder och ELTON JOHN tillsammans Happy birthday på hans födelsedagsfest. Det var stort för mig."
Hur blir man en bra sångare?
"Framför allt handlar det om en känsla för rytm och tajming, att veta när man ska ta i eller hålla igen."
Kan man ge uttryck för personliga erfarenheter när man sjunger andras texter?
"Definitivt. När jag sjunger ger jag uttryck för allt jag har upplevt i livet. Jag har med mig allt jag har i studion. Min röst är resultatet av mina samlade erfarenheter."
Vilket är ditt favoritalbum med Abba?
"The Visitors. Kvaliteten på låtarna där, melodierna och texterna som Björn och Benny skrev... Nivån rätt igenom är fantastisk. Och allt vi gick igenom under tiden avspeglas i musiken, på ett bra sätt."
Varifrån kommer melankolin i Abbas låtar?
"Benny och hans farfars dragspel. Jag minns när vi var ett par och gick runt på Mjölkö där han tillbringande sina somrar som barn. Han pekade ut platser, berättade och förklarade. Då fattade jag hur mycket i Abba som kom från de minnen och den folkmusik han växte upp med."
***
BENNY ANDERSSON sitter i sitt arbetsrum på Skeppsholmen i Stockholm. I huset bredvid finns en hel inspelningsstudio. Där görs slutproduktionerna med alla musiker. Men det är här i kontorsrummet som han nu skriver ny musik.
Benny Andersson är den av de fyra Abbamedlemmarna som är i särklass mest aktiv i dag. Han turnerar och gör nya album med BAO, Benny Anderssons Orkester. Parallellt med sina musikalprojekt samarbetar Björn och Benny i det tysta med BAO. Björn rycker in och skriver texter till ett par låtar på varje album. Varje BAO-album har därmed ett par nya låtar med Andersson-Ulvaeus som kompositörsnamn, en världsnyhet om de brydde sig om att marknadsföra det.
Benny Andersson gör också fortlöpande musik till filmer, teater och scenuppsättningar. Han gjorde musiken till PALME-dokumentären. Just nu jobbar han tillsammans med sin son LUDVIG med filmatiseringen av den hyllade ungdomsromanen Cirkeln, där de har klivit in som producenter för hela filmen.
"Jag gillar att hålla i gång."
Vi börjar prata om Eurovision song contest som ska hållas veckan efter att vi träffas. Benny Andersson spelar upp det anthem som han och Björn Ulvaeus skrivit till invigningen, We write the story, med intro av AVICII.
"Jag har inte spelat det här för någon ännu." Han vrider upp volymen. Under det magnifika körarrangemanget är det omöjligt att inte tänka på "tjejerna". We write the story skulle kunna ha varit en ny Abbalåt, en fortsättning på musikalsviten på The Album.
När Benny Andersson pratar om arbetet med låten börjar man ana den egentliga anledningen till att han tackade ja till att göra den - musikalisk respekt för de inblandade.
"Har du träffat MARTIN ÖSTERDAHL (producenten för hela ESC och ny programdirektör för SVT från och med september)? Jag gillade honom, han hade bra idéer, bryr sig om musik. Visste du att han är son till MARCUS ÖSTERDAHL? Den gamle orkesterledaren. Han spelar bas på Du är den ende med LILL LINDFORS."
Större beröm än så finns inte i Benny Anderssons bok.
Hur kändes det när Abba var med i Eurovision song contest 1974?
"Det är speciellt när det är tävling. Det händer något med en. Känslan av att stå där och veta att det är 16 andra som också ska sjunga och vill vinna lika mycket som du, det framkallar adrenalin. Men jag gillar det. Tävlingsmomentet är hela substansen i Melodifestivalen, tycker jag, det är det som gör den intressant. När vi hörde de andra bidragen var jag orolig för Mouth & MacNeal och deras I see a star (Hollands bidrag). Det var en bra låt."
Pratade ni med några andra artister backstage?
"Vi hängde lite med OLIVIA NEWTON-JOHN (som då tävlade för England, fyra år innan hon gjorde Grease). Trevlig donna. Henne träffade vi flera gånger senare under åren."
Vi sitter på varsin sida om hans skrivbord. Bakom sig har Benny Andersson sin flygel. När jag ställer frågor, och han ska förklara saker, vänder han sig om mot flygeln visar rent konkret med toner och fingersättning. Melodislingor som jag hört tusentals gånger fyller rummet. Snuttar från Thank you for the music, The winner takes it all, Mamma mia, Honey honey. Att höra dem på detta sätt - några toner från ett ensamt piano -påminner om vilken urkraft det finns i melodierna.
Till höger om flygeln står en Synclavier, ett i musikkretsar dyrkat och mytomspunnet instrument. Synclavier är en tidig digitalsynt och ljudmodul med sampler (ljudbearbetning) som dök upp långt innan begreppen sampler eller ljudmodul användes. "Gong"-ljudet i början på MICHAEL JACKSONS Beat it kommer till exempel från en Synclavier.
När jag frågade Frida varifrån melankolin och molltonerna kommer i Abbas musik svarade hon direkt: "Benny och hans farfars dragspel".
"Det är en sanning med modifikation. När jag spelade med farfar fanns ingen melankoli, det var bara otroligt lustfyllt. Jag satt bredvid honom och vi spelade på var sitt dragspel. Jag hakade på bäst jag kunde och spelade förstås en massa fel. Men han tillrättavisade mig aldrig, han lät mig vara. Att få uppleva det betydde otroligt mycket för en liten killes självkänsla. Jag spelade dragspel med min pappa också, men då var det mer 'Det där är fel ackord'. Farfar litade hela tiden på att det där kommer du att fixa så småningom. Eftersom han trodde det så trodde jag det också. Och det tror jag fortfarande."
"Men melankolin ... Jo, den fanns där, det var också något vi delade. Jag tror det har med vodkabältet att göra. Mörkret. När man börjar spela kommer det fram."
Vi gjorde vemod undercover. Även de gladaste låtarna är vemodiga i grunden. Ta 'Honey honey' till exempel, en glad låt eller hur? Men lyssna på grundmelodin.
Hur kommer en melodi till egentligen?
"En mycket bra fråga. Jag vet inte riktigt. Men min metod är att jag sätter mig här (vid flygeln) och bara börjar spela, helt förutsättningslöst. (Han spelar en liten stund). Var det där musik? Var det något att ha? Kanske. Det handlar inte om improvisation egentligen. Vad jag är ute efter är att komma fram till vad som finns i det som jag tycker är något att ha."
Hur vet du när du har hittat det?
"Jag hör det. Jag litar på mig själv. Där kommer farfar in, det är hans förtjänst. Varför jag väljer det här i stället för det där, det vet jag inte, men jag arbetar tills melodierna sitter. När texten kommer till gör den alltid nytta, låten lyfter ytterligare. Men jag lägger mig inte i texten. Björn får skriva vad han vill. Jag är så glad om det finns substans i texten, det finns det alltid nu för tiden. Men jag ägnar fokus åt var stavelserna ska sättas."
Hur ofta sitter du och skriver ny musik på det här sättet?
"Varje dag. Jag får ibland frågan: 'Hur lång tid tar det att skriva en ny låt?'. För några år sedan gjorde jag en sammanställning av hur mycket musik jag skrivit i mitt liv. Hep Stars, Abba, Chess, Kristina från Duvemåla, BAO, rubbet. Totalt rörde det sig om någonstans runt 20 timmars musik. Mer blir det inte. Om man slår ut de 20 timmarna på 50 år får man svaret: så lång tid tar det att skriva en låt."
Spelar du in på bandspelare för att komma ihåg melodier?
"Nej, aldrig. När jag har något klart går jag till Synclaviern. Lägger på ett trumbeat, stråkar, kanske en klarinett. Mitt krav på en låt är att den har en egen identitet. Det går att göra en låt genom att ta en Beatles-fras här, en Beach Boys-fras där och sedan pussla ihop till det något nytt. Det är många i det här landet som gör på det sättet. Inget fel i det, det funkar. Men för mig ligger hela meningen i att hitta en melodi som ingen har hört förut men som ändå låter tillgänglig."
Det har skrivits mycket om Abba men anmärkningsvärt lite om själva musiken.
"Det är där det sitter, om du frågar mig. Hur det låter. Vilka tjejerna är. Hur det är mixat, editerat, arrangerat. Det är det som gjorde Abba till Abba. Allt det andra är bara utanpåverk. Vi gjorde ju heller ingenting annat under de tio åren än att skriva och spela in musik. Björn och jag jobbade jämt. MICKE B TRETOW (ljudtekniker) hade också en stor del i arbetet. Vi nöjde oss aldrig förrän vi alla tyckte det var bra. Det var underförstått, att en av oss gillade något räckte inte."
"Kapaciteten hos tjejerna var också unik. Att en är sopran och en är mezzo gör att du får ett spann från låga D till höga D. Det är ganska mycket", säger Benny Andersson och visar på pianot. Händerna hamnar brett isär.
"Jag tenderar tyvärr fortfarande att tänka på det spannet när jag skriver. Tonerna sprider ut sig för mycket och det blir omöjligt att sjunga för en person, även om det är HELEN (SJÖHOLM, medlem i BAO) eller TOMMY (KÖRBERG, medlem i BAO). Men så gick det att skriva när båda tjejerna sjöng tillsammans. Det är intressant att tänka på vad det är i Abba som egentligen tog skruv. Vi gjorde några bra plattor, visst, men det var vi inte ensamma om. Det måste vara något mer. Vad tror du?"
Det är ovanligt med så ljus och livsbejakande musik som samtidigt är så mörk och vemodig.
"Så var det verkligen. Vi gjorde vemod undercover. Allt. Även de gladaste låtarna är vemodiga i grunden. Ta Honey honey till exempel, en glad låt eller hur? Men lyssna på grundmelodin."
Benny Andersson sätter sig och spelar Honey honey och det låter så sorgligt att det river i hjärtat.
"Undrar om musiken blir som man själv är? Det kanske är det det handlar om. Om man inte är sann mot sig själv får musiken ingen avsändare. När vi gjorde musiken hade vi ingen aning om att det skulle gå bra. Vi var bara uppriktiga mot oss själva, gjorde det vi gillade."
Det svåra är alltid att få det att se enkelt ut. Era melodier var så genomarbetade att de fastnade direkt samtidigt som låtarna, arrangemangen, är så komplexa att man aldrig tröttnar på dem.
"Låten Mamma mia är ett bra exempel på det. Lyssna här på grunden."
Han spelar en extremt enkel slinga som upprepas hela tiden. Ta-da, dida, Ta-da, dida, Ta-da, dida.
"That's it. Så lite att det nästan är ingenting. Men sedan tillkommer resten. Mamma mia var den första låt som vi arrade riktigt hårt. Det var då (1975) vi lärde oss hur vi skulle göra. Nästan alla låtar efter den fick den typen av arrangemang."
När du säger hårt arrad, vad exakt menar du då?
"Att alla instrument tillför något som avviker från grundmelodin. Lyssna på marimban, lyssna på gitarren. De spelar egna definierade linjer, helt andra saker än grundmelodin. Vi jobbade hur länge som helst med det. Tillförde massor av detaljer."
Vad Benny Andersson säger härnäst borde ramas in:
"När man skriver ska man ta bort, skala ned, minimera. Själva stommen ska vara så tydlig och enkel som möjligt. Sedan kan man börja bygga på och göra låten komplex genom arrangemang och produktion."
Det finns så många musiker som inte förstår skillnaden utan gör precis tvärtom. Skriver för spretiga melodier och för raka arrangemang.
"Det gäller att ha lite tur ibland också. Ta The winner takes it all. Det låten bygger på är två korta teman som upprepas. När vi först spelade in den fungerade det inte. Det blev bara platt. Vad som gör att det nu hänger ihop är bakomliggande obligat (i det här fallet instrument som har framträdande bistämmor). När de kom till satt det, allt flätades samman. Allt måste korrespondera, melodi, harmoni, rytm."
Hur länge jobbade ni med låtarna i studion?
"De första åren hade vi inte så mycket tid på oss. Vår egen studio, Polar, fick vi först 1978. Dessförinnan spelade vi in i Atlantis (studio på Karlbergsvägen i Stockholm) som vi bara hade tillgång till en dag i veckan."
En dag i veckan?
"Ja, det skulle räcka, inte bara för att göra allt med Abba utan även för de produktioner vi gjor de med TED GÄRDESTAD, LENA ANDERSSON och andra Polarartister. I dag fattar jag inte hur det var fysiskt möjligt. Men vi var unga då, orkade arbeta snabbare. Ibland lyckades vi sno någon dag från Sonet: de hade onsdagar, vi hade tisdagar. Det gällde att raska på i studion."
När man jobbar under stark tidspress tvingas man väl också i högre grad lita på sin intuition?
"Precis så. Och det är en ingrediens som man inte har nu. Med de tekniskt avancerade hemmastudior som finns i dag så kan man hålla på hur länge som helst. Framför allt ändra hur mycket som helst. Det går att ändra precis allt med Pro Tools (mjukvara för musikproduktion). Det kan vara bra på ett sätt, du kan rätta till hi-haten på takt 47. Men det kan ge dig fler valmöjligheter än du kan hantera."
Vilket Abbaalbum är du mest nöjd med själv?
"Oj, svårt. Men jag säger Super Trouper. Det finns inte många stolpskott på den. På några av de tidiga albumen finns det sådana. Björn och jag hade någon idé om att det var ballare att göra rock'n'roll och envisades med att ha med rocklåtar. Det skulle vi inte ha haft."
Men en rocklåt som Hey hey Helen är ju fantastisk. Per Gessle berättade att Roxette inlett samtliga konserter på sin senaste världsturné med att spela den i högtalarna innan de gick upp på scen.
"Du skojar? Där ser man, haha."
Vad lyssnar du själv på för musik?
"Jag har slutat lyssna på pop. Jag slutade med det när vi gjorde Chess. Sedan dess har jag bara lyssnat på klassisk musik och folkmusik. Men under Abbaåren hade jag koll. Det var kul och intressant att följa vad de andra gjorde. Hur låter Eagles nya singel? Vad gör ROD STEWART? Hur har DONNA SUMMER fått till det soundet?"
Benny Andersson går runt i rummet, sätter sig vid flygeln, spelar lite till. Det blir Thank you for the music, en evergreen som låter som om den kunde vara skriven av IRVING BERLIN på 1940-talet.
"Den här var ett undantag. Den skrev jag på en halvtimme hemma hos Stikkan på en fest. Han hade ett piano under trappan i gillestugan. Jag ställde mig där, började spela och låten bara fanns där. Det är sådana stunder man väntar på. Jag är inte religiös, men om jag vore det skulle jag beskriva det som någon gudomlig kraft som griper in. 'Okej, nu har han suttit här fyra och en halv månad, nu är han värd att få ett par minuter'. När de där minuterna väl kommer är det uppåttjack jag kan surfa på i flera dagar. Det är en enorm eufori. Det är enda gången i mitt liv jag känner det. Man vet aldrig när det slutar. Men att få komma hit varje dag och försöka, det är ett ganska underbart jobb."
NÄR BJÖRN OCH BENNY stöter på varandra i fikarummet i den sistnämndes studio på Skeppsholmen nickar de bara. De säger inget, de behöver inte det. I nickningen ryms 46 års vänskap.
Björn Ulvaeus och Benny Andersson träffades första gången i juni 1966. Två av 1960-talets största svenska band var ute och turnerade i sommar-Sverige: Hootenanny Singers med Björn på sång och gitarr och Hep Stars med Benny på keyboard.
Hootenanny Singers skulle rycka in i lumpen. Vid vägrenen mötte de Hep Stars och bjöd in dem till en efterfest genom att ropa: "Party i Lidköping!"
"Vi var i Skaratrakten någonstans", minns Benny Andersson.
"Vi tänkte, kul, vi kommer! På kvällen gled vi runt i Lidköping och letade efter deras hotell. Men det fanns inget hotell med det namnet. Efter att vi ringt någon visade det sig att vi hört fel - de hade sagt Linköping. Det var inte så mycket att göra. Vi körde dit i stället och kom fram ett par timmar försenade."
"Vi festade så länge att vi blev utkörda från hotellet", säger Björn Ulvaeus.
"Tidigt på morgonen, när solen gick upp, satt jag och Benny i en park med akustiska gitarrer och spelade Beatleslåtar."
Ett par veckor senare stämde de träff i Västervik. Björn Ulvaeus pappa lånade ut sitt kontor på pappersbruket. När städerskorna kom nästa morgon hade Andersson/Ulvaeus signerat sin första komposition, Isn't it easy to say, som hamnade på Hep Stars fjärde album.
Björn Ulvaeus är den av Abbamedlemmarna som har varit mest synlig i medierna i modern tid, men det är så sällan han pratar just musik att man nästan måste påminna om hans musikaliska roll.
Han var sångare och frontfigur i Hootenanny Singers och sjunger även på många Abbalåtar. Hootenanny Singers gjorde folkrock av svenska poeter som DAN ANDERSSON och NILS FERLIN på samma sätt som Mando Diao i dag gör med GUSTAF FRÖDING.
"Det är väldigt roligt att Mando Diao har plockat upp den traditionen", säger Björn Ulvaeus.
"Att den skatten inte faller i glömska. Jag önskar att Mando Diao tar HJALMAR GULLBERG nästa gång."
Varför sjunger du inte själv numera? Gör soloalbum? Eller är med i ett program som Så mycket bättre? Du skulle vara som gjuten där.
"Det är klart att jag skulle kunna plocka upp en gitarr i något sammanhang och sjunga Omkring tiggar'n från Luossa (en av tidernas största hitlåtar på Svensktoppen). Det kanske jag också gör någon dag. Men jag har fått frågan från Så mycket bättre och tackade nej. Så många dagars inspelning, att blotta sig själv på det sättet... Nej, det är inte för mig."
***
I DAGENS HISTORIESKRIVNING heter det att Benny Andersson skrev musiken och Björn Ulvaeus skrev texterna.
Så var det inte. Samtliga Abbalåtar skrev de tillsammans, även om Benny drog huvudlasset musikaliskt. Därefter skrev Björn texterna.
"Uppdelningen med att vi skriver på var sitt håll började vi med först på Kristina från Duvemåla. Det blev enklast så, av praktiska skäl. Men fram till dess satt vi alltid i samma rum och skrev. Ofta på Viggsö."
På Abbamuseet har man rekonstruerat skrivarstugan på Viggsö, en kilometerlång ö i Stockholms skärgård belägen mellan Grinda och Värmdö. Flera dussin av pophistoriens mest outslitliga låtar kom till där i skärgårdshuset.
Vi var bra på att rensa, kasta en massa skit. Vi kunde inte dölja något. Två snubbar som sitter ute på en ö, med akustisk gitarr och piano och sjunger rätt risigt - då krävs det att låten verkligen bär.
"Där satt vi, från morgon till kväll, i den lilla röda stugan på bergskrönet och bara skrev och skrev. Nedanför ligger huvudhuset. Ibland när jag låg och sov på morgonen kunde jag höra nedifrån berget att Benny redan hade börjat, det ekade från pianot. På somrarna hade vi familjerna där. Vi åkte även ut på vintrarna ibland och skrev."
I dagens alla studior har man room service. Vad åt ni när ni satt isolerade där ute?
"Jösses, haha, det har jag knappt tänkt på. Ibland lagade vi kanske något enklare, men vi vill inte lägga tid på annat än musiken... Men, just det, vi tog med oss färdiglagad mat från Östermalmshallen, i alla fall ibland. Sättet vi jobbade på ute på Viggsö betonar vad det handlar om: arbete, arbete, arbete. Och tid. Om du inte lägger ned extremt mycket tid blir du aldrig vass på det du gör."
"Vi var också bra på att rensa, kasta en massa skit. Många nöjer sig med sådant de inte borde nöja sig med. Vi kunde inte dölja något. Två snubbar som sitter ute på en ö, med akustisk gitarr och piano och sjunger rätt risigt, då krävs det att låten verkligen bär."
Vilka textförfattare har inspirerat dig mest?
"Stikkan (Anderson) var väldigt viktig som mentor. Han lärde mig hantverket, visade vikten av det. Jag har också återkommit till svenska poeter som PÄR LAGERKVIST, Hjalmar Gullberg, Nils Ferlin. Jag säger inte att det märks i mina texter, men jag har läst dem."
Vad menar du mer exakt med hantverket?
"Att hitta en hook, en vers, en refräng. Hur man förhåller sig till det mest handfasta. Stikkan var också fena på att hitta på titlar. Det har jag verkligen lärt mig av honom."
Långt innan du, Benny och Stikkan skrev låtar som Waterloo skrev ni klassiker som Ljuva sexital åt Brita Borg.
"Det var helt och hållet Stikkans text. Han kunde verkligen skriva fina texter. Stikkans problem var att hans engelska inte var så lysande. Efter att vi inledningsvis tillsammans skrivit Abbatexter började jag skriva dem själv. I början brydde vi oss inte alls om texter, därav låtar som Hej gamle man. Gradvis började jag sedan lära mig, upptäckte att det faktiskt gick att uttrycka något."
Hur tillkommer en text? Hur börjar det?
"Har du läst boken Thinking fast and slow av DANIEL KAHNEMAN? Den beskriver tankeprocesser väldigt bra. Jag försöker vara totalt öppen när jag i dag lyssnar på vad Benny skrivit. Bara lyssna, låta associationerna vara helt fria. Därefter kan jag titta på det med den andra sidan av hjärnan, den intellektuella, och bearbeta det som intuitionen hostade upp."
Låtar som Fernando (med referenser till mexikanska rebeller) utspelar sig i scenografier som är rätt udda för att vara popmusik.
"Det beror på att jag alltid börjar med en bild när jag skriver. CATHERINE (JOHNSON, som skrev musikalen och filmen Mamma mia!) säger att det är därför som det gick att göra Mamma mia!. För att det finns så mycket bilder i mina texter, små historier som sedan kan överföras till andra situationer. Texten till Slipping through my fingers började för mig med en bild när jag lämnar LINDA (Björns och Agnethas dotter) i skolan. I musikalen kunde den bilden användas när modern lämnar över sin dotter för att gifta sig. Det är samma känsla."
Att säga att Mamma mia! (premiär i West End 1999) blivit en succé är en underdrift. Till dags dato har 50 miljoner biljetter sålts till Mamma mia!. 50 miljoner människor har sett föreställningen på plats i en salong och betalat minst 500 kronor för sin biljett.
Att manusförfattaren Catherine Johnson och producenten JUDY CRAYMER efter den musikalen finns med på listor över Storbritanniens rikaste personer säger en del om hur mycket pengar den har dragit in. Förutom det är filmversionen den mest inkomstbringande biofilmen hittills i Storbritannien och dvd:n den mest säljande dvd:n genom tiderna.
MUSIKALEN MAMMA MIA! är helt och hållet Björn Ulvaeus projekt. Det är även han som har drivit Abbamuseet.
Projektet Mamma mia! hade aldrig förverkligats utan det som hände 1992. Under 1980-talet var det väldigt få som hyllade Abba. MAURO SCOCCO berättar att när hans grupp Ratata 1981 ville visa att de gillade Abba - som protest mot proggvågen och svenska mediers syn på Abba - fick de tillverka sina egna rockmärken; det fanns inga att köpa.
Inte heller under sin storhetstid på 1970-talet fick Abba något erkännande på hemmaplan. Profiler och makthavare inom svensk tv och radio - det fanns bara statliga kanaler - deklarerade att Abbas musik var ytlig och förkastlig. Nynningen och NJA-Gruppen var bättre. Till och med musiklärare på min skola fnyste åt Abba.
När Abba precis hade vunnit Eurovision song contest i Brighton med Waterloo möttes de av en reporter från Rapport som inte sa grattis utan sträckte fram mikrofonen under deras näsor och frågade om det inte var osmakligt att göra underhållning av ett slag där så många människor dött.
Två år senare, 1976, deltog Sverige inte i Melodifestivalen efter påtryckningar från vänstergrupper.
"Man ska samtidigt komma ihåg att proggvågen i Sverige var större i massmedierna än hos folket", säger Björn Ulvaeus.
"I massmedierna blåstes proggen upp som världens grej. Men skivförsäljningen under samma tid ger en helt annan bild av vad som var brett förankrat i folkdjupet. Där var det vi och dansband. När proggvågen var som störst gav vi ut ett album (Abba The Album, 1977) som enbart i Sverige var förhandsbeställt i 760 000 exemplar. Det kändes ganska bra."
Intresset var rätt svalt. Stikkan berättade att då, 1974, sa flera skivbolag att det är ute med piano i pop.
OMVÄRDERINGEN AV ABBA inleddes 1992. Ett tecken var att U2 under sin visuellt banbrytande Zoo TV Tour spelade en cover på Dancing queen. Under spelningen på Globen i Stockholm -jag var där - klev Björn och Benny, utan förvarning, upp på scen och kompade BONO på gitarr och piano.
Ett annat tecken var att när Nirvana - världens hetaste band under det året - spelade på festivalen Reading i England så begärde KURT COBAIN personligen att få ha Abbacoverbandet Björn Again som förband. Kurt Cobain förklarade att han älskade Abba, och det gick chockvågor genom grungepubliken. Att det ansågs gay att gilla Abba var enbart till fördel för Kurt Cobain som hatade rockens grabbkultur.
Björn Again kom från Australien, där Abba utvecklats till närmast en subkultur, inte minst i gaykretsar. Parallellt med att Björn Again turnerade nonstop skrevs manus till två australiska filmer där Abbalåtar hade en central del i handling-en: Priscilla - öknens drottning och Muriels bröllop.
Kulmen på 1992 års Abbarevival kom när den engelska syntduon Erasure gav ut hyllnings-ep:n Abba-esque med tolkningar av fyra Abbalåtar: Lay all your love on me, SOS, Take a chance on me och Voulez-vous. Erasure släppte även pastischvideor där de härmade Abbas rörelser på liknande sätt som i shower på gayklubbar. (Erasure var sådana extrema Abbafans att duon övervägde att använda Benny Anderssons inspelningar med svensk fågelsång i högtalarna innan de gick upp på scen.)
Under sina dagar i London gjorde Agnetha Fältskog ett framträdande på Londons största gayklubb, G-A-Y Heaven, som ett sätt att möta och tacka sin mest trogna publik. Hon klev upp på scenen i sällskap av en hund, en vit liten terrier som tassade bakom hennes högklackade skor. Hon tog några danssteg till Dancing queen, fick blommor och tog emot publikens dånande ovationer.
Parallellt med att Erasures Abba-esque toppade listor vaknade Polygram (i dag en del av Universal). I maj 1989 sålde Stikkan Anderson förlaget Sweden Music, inklusive hela Abbakatalogen, till den multinationella jätten Polygram. Försäljningen skapade ansträngda relationer till Abbamedlemmarna. Priset har uppgetts ligga runt 300 miljoner svenska kronor - en gigantisk undervärdering, sett i backspegeln. Men, som sagt, ingen trodde Abba var värt något i slutet av 1980-talet.
Abbakatalogen var fram till Polygrams övertagande utspridd på en mängd skivbolag i olika länder på ett sätt som skiljer Abba från andra världsgrupper. I USA låg Abba på Atlantic, i England på Epic, i Australien på RCA, i Tyskland på Polydor, i Sverige på Polar.
"Stikkan tog helt enkelt de dealar han fick när han reste runt med Waterloo", säger Benny Andersson.
"Intresset var rätt svalt. Stikkan berättade att då, 1974, sa flera skivbolag att det är ute med piano i pop."
Polygram rensade upp i bolagsförvirringen, drog in alla gamla utgåvor, alla gamla album och samlingar, och satsade i stället på samlingen Abba Gold som gavs ut i slutet av 1992. Öppningslåt var Dancing queen. Det visade sig vara ett av skivhistoriens smartaste beslut.
Abba Gold har i dag sålt i 30 miljoner exemplar världen över. I Sverige ligger albumet denna vecka fortfarande på försäljningslistan. I Storbritannien gick Abba Gold nyligen om Beatles Sgt. Pepper på listan över tidernas mest sålda album och ligger just nu tvåa. (Etta är Queens Greatest hits).
DET VAR KOMBINATIONEN av Abba Gold, Björn Again, Erasure, Muriels bröllop och Priscilla - öknens drottning som gjorde att Björn Ulvaeus i mitten av 1990-talet började skissa på en musikal om Abba.
"Alla förväntade sig att musikalen skulle vara historien om Abba", säger han. "Men jag ville inte göra det. Jag gick i stället till Catherine och sa: 'Varsågod, här har du hundra låtar, gör precis vad du vill. Det finns bara två regler. 1. Storyn är det viktiga, låtarna ska vara underordnade storyn. 2. Du får inte ändra i texterna.' Alla tyckte att idén var helt vansinnig."
Catherine Johnson och Björn Ulvaeus bollade storyn fram och tillbaka i flera år innan musikalen var redo att sjösättas.
"Sedan fortsatte vi att ändra under genrepen. Kyparen Fernando försvann på ett tidigt stadium. Musikalen hette heller inte Mamma mia! utan Summer night city. Det namnet fanns med ända till första preview, då vi beslutade oss för att stryka det tio minuter långa öppningsnumret med den låten. Musikaler öppnar alltid på det viset, med ett stort nummer. I stället gick vi rakt in i storyn. Det har jag lärt mig: storyn är allt."
Insikten om att storyn är allt har Björn Ulvaeus också tagit med sig till Abbamuseet. Återigen har han samarbetat med Catherine Johnson.
"Catherine flög över i vintras och gjorde långa intervjuer med oss alla fyra. Utifrån dem skrev hon ett manus, historien om Abba, med utvalda repliker som vi sedan läste in på nytt."
På museet kan man till exempel höra Björn och Agnetha tillsammans berätta om hur de träffades.
"Det var mycket känslor som kom fram när vi spelade in det", säger Agnetha Fältskog, "men det blev fint".
Även Björn Ulvaeus säger att han har slutat lyssna på pop, förutom i bilradion.
"Jag lyssnar nästan bara på BEETHOVENS symfonier, och allra helst i hörlurar. Dramatiken, passionen, de starka känslor som finns i det; det slår allt."
Precis innan jag ska stänga av bandspelaren lutar han sig bakåt i stolen, tittar ut genom fönstret och säger:
"Det är så många tillfälligheter som styr ens liv. Vilka är oddsen för att jag skulle träffa Benny på det viset, vid vägrenen, och att vi skulle lära känna varandra? Vilka är oddsen för att jag sedan skulle träffa Agnetha? Att vi blev ett par hade ingenting med musik att göra egentligen, även om jag tyckte att hon var fantastisk som sångerska. Och vilka är oddsen för att Benny några månader därefter skulle träffa Frida, som också är en fruktansvärt bra sångerska? Och att den ena är sopran och den andra är mezzo och att det låter magiskt när de sjunger ihop? Det borde egentligen inte kunna hända.
4 KLASSISKA ABBA-HITS:
SOS (1975)
3.23 minuter av pur popperfektion. Glen Matlock snodde riffet när han skrev Sex Pistols punkklassiker Pretty Vacant.
KNOWING ME, KNOWING YOU (1976)
Gruppens första separationsdrama, skrivet flera år före skilsmässorna. Beskrivits som: "Att skiljas har aldrig låtit så erotiskt".
THE NAME OF THE GAME (1977)
Abba:s funkigaste stund, senare samplad av The Fugees i Rumble in the jungle, första gången Abba godkände en sampling.
THE DAY BEFORE YOU CAME (1982)
Näst sista singeln. Ett sex minuter långt Bergmandrama som inte gick upp på listorna. Pet Shop Boys har sagt att de baserade halva sin karriär på denna låt.
