Di Weekend REPORTAGE

1 300 människor dog på spökön

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Sedan besöksförbudet hävdes 2009 hittar allt fler turister till den fascinerande ruinön. En sönderfallande brunröd tegelvägg är allt som återstår av byggnaden som en gång var kolgruvans huvudkontor.

Som mest trängdes 5 000 människor på en yta lika stor som 20 fotbollsplaner. I dag är ön Hashima totalt övergiven. Under 150 års jakt på kol omkom 1 300 arbetare i de farliga gruvgångarna. I dag lockas alltfler turister till det isolerade spöksamhället utanför Japans södra kust.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Turistbåten som vi sitter i avgår från Nagasaki, den historiska japanska staden som förstördes av en atombomb 1945. Vid horisonten ser vi en siluett av en ö som ser ut som ett slagskepp. Den heter Hashima, kallas Battleship Island och är på många sätt också historisk. Den var på 1950- och 1960-talet världens mest tätbefolkade. På en yta stor som 20 fotbollsplaner fanns över 5 000 människor.

Husen de bodde i var upp till tio våningar höga. Det första som byggdes redan 1916 var Japans första flervåningshus i betong.

Det känns overkligt att så många människor isolerats där i ett helt samhälle, med egna skolor, affärer och sjukhus, enbart för att det fanns kol några hundra meter under marken.

Berättelsen om denna ö är som Japans historia i miniatyr – om snabb industrialisering, krigsfångar, krigsindustri, ekonomisk nedgång och diplomatiska strider med Sydkorea, innan ön till slut blev ett av Unescos världsarv.

Avfolkad stad blir till ruiner

Ofta blåser det för mycket för att båtarna ska få släppa iland sina passagerare på Hashima. Men vi får lämna båten och får samtidigt varsin plastbricka i handen. När vi kommer tillbaka efter en halvtimmes guidad rundvandring, längs en snitslad bana, lämnas brickorna tillbaka. Säkerhetsvakterna vill med japansk precision vara säkra på att ingen blir kvar på ön.

FAKTA
Hashimas historia

1869: Utvinningen av kol startar.

1897-1907: Ön byggs ut år för år, delvis med hjälp av slagg från gruvan.

1887: Första gruv-schaktet står klart.

1916: Japans första fler­familjshus i betong byggs.

1890: Storkoncernen Mitsubishi köper ön för 100 000 yen.

1925: Gruvschakt på 370 meter är klart.

1895-1896: Två gruvschakt på drygt 160 meter vardera byggs.

1931: Ön har nu vuxit till mer än dubbel storlek.

1957: Sedan färskvattnet börjat sina byggs en vattenledning till fastlandet, 15 kilo-meter bort.

1941: Kolproduktionen är på topp – 411 000 ton på ett år.

1958: Ny stor swimmingpool klar efter att den gamla förstörts av en tyfon.

1945: Atombomben över Nagasaki förstör delar av ön. USA sänker ett last­-fartyg i hamnen.

1954: Antalet invånare är på topp: 5 300 män, kvinnor och barn, i genomsnitt 11 kvadratmeter per person.

1974: Efter att olja börjat ersätta kol läggs gruvdriften ned. Efter avslutnings­ceremonin lämnar de flesta ön direkt.

2009: Efter att ett förbud att vistas på ön hävs öppnas båt­turer till Hashima.

2015: Hashima blir ett av Unescos världsarv.

VISA MER

Hashima har förvandlats till en spökstad sedan den hastigt avfolkades för 45 år sedan. Husen som ligger på säkerhetsavstånd från oss håller på att rämna och bli till ruiner.

Vi ser en vägg i brunrött tegel som fallit sönder på båda sidor. Det är vad som finns kvar av kolgruvans huvudkontor. Intill ligger också resterna av den badanläggning där gruvarbetarna tvättade sig efter det hårda och farliga arbetet nere i gruvgångarna.

Vid nästa anhalt berättar guiden om swimmingpoolen längst ut på en konstgjord udde. Den byggdes 1958, sedan den tidigare poolen förstörts av en tyfon. Den japanska storkoncernen Mitsubishi, som ägde allt på ön, försökte underlätta det trångbodda livet för familjerna där. Men samtidigt styrde koncernen människorna på ett diktatoriskt sätt.

Den japanska guiden berättar om hur ön snabbt avfolkades när kolgruvan slog igen 1974.

En av guiderna är Doutoku Sakamoto, som kom dit med föräldrar och syskon när han var 6 år och flyttade därifrån tio år senare.

”Jag minns att jag var sjösjuk när vi kom till ön. Under hela min barndom levde jag sedan på Hashima med mor, far och två systrar.”

Det berättar han när han är tillbaka på ön mer än 30 år efter det att han lämnade den. Återbesöket skildras i filmen Hashima från 2002 av svenskarna Thomas Nordanstad och Carl Michael von Hausswolff, som flera gånger sänts i Sveriges television.

4–5 dödsfall per månad

Han går runt i den lilla lägenheten där han bodde. Mitsubishi bestämde var familjerna skulle bo – ju bättre jobb desto bättre lägenhet. Många ­familjer delade på en toalett, och när Doutokus familj till slut fick egen toalett minns han hur lycklig han blev.

”Jag kan nu höra rösterna från de människor som jag levde med här”, säger han när han framför filmkameran vandrar omkring bland bräd­bitar, sönderfallna möbler och gammal inredning i ödsliga lägenhetskorridorer.

Familjens lilla tv-apparat står kvar där den lämnades 1974. Folk på ön skyndade sig iväg med bara det nödvändigaste direkt när gruvan lagts ned.

”Varför skulle de stanna när deras levebröd ryckts ifrån dem?”, säger han.

Han kommer till sin skolsal där bänkar och ­kateder står kvar som förr.

”Det är svårt att förstå att det gått över 30 år ­sedan jag var här”, säger han och sätter sig i sin gamla skolbänk.

Varje månad dog 4–5 gruvarbetare i olyckor nere i gruvgångarna.

”Tänk så onödigt, med alla dödsolyckor. Nu känns det som om de dödas själar finns kvar här. Ingen kan ta ifrån oss minnena, jag har ju mina rötter här.”

Innan filmen sändes 2002 var det inte många som kände till ön utanför Japan och Sydkorea. Men Doutoku ville visa ön för världen som ett ­exempel på hur ett samhälle plötsligt dör när ­inkomstmöjligheterna försvinner.

Han tog initiativet till att försöka få Hashima till ett av Unescos världsarv. Vad han inte hade räknat med var att samtidigt blottades öns mörka historia som många japaner inte velat tala om. I Sydkorea ville man nämligen berätta sin version av Hashimas historia.

När japanerna ville se Hashima som ett exempel på Japans industriella revolution svarade sydkoreanerna med en annan sanning:

En svensk romanista på Capri

Om hur krigsfångar togs till Hashima sedan ­Japan under 1930- och 1940-talet koloniserat Korea och invaderat Kina.

Sydkoreaner kunde berätta om hur de behandlats som slavar i gruvan på ön.

”Vi fick varken mat eller pengar. Under 1943 var vi rädda för att dö av USA:s bomber, men hungern var ännu värre”, berättar Joo Seokboong för nyhetsbyrån AP. Han var 90 år vid intervjun och en av många sydkoreaner som stämt gruvans ägare på ersättning.

De motstridiga historieskrivningarna om ön ­ledde till diplomatiska förvecklingar mellan Japan och Sydkorea.

Sydkorea sa till slut ja till att ön skulle bli ett världsarv. Men kravet var att även den mörka hemliga delen kring slavarbetet skulle skrivas in i Unescos dokumentation.

Sydkorea fortsätter att sprida sin bild av vad som hänt. Det finns en ilska över att Japans ledare Shinzo Abe försökt tysta ned Japans mörka förflutna.

I den sydkoreanska filmen Battleship Island från 2017 får den grymma versionen fritt spelrum. Den handlar om hur en grupp flyktingar från Sydkorea kommer till Nagasaki för att hitta jobb.

Männen lockas till gruvarbete på Hashima och tvingas till omänskliga jobb med svältlöner. Enligt filmen blev kvinnorna som följde med sexslavar åt de grymma japaner som styrde över livet på ön. Filmen slutar med en våldsam och blodigt uppgörelse när sydkoreanerna till slut försöker fly från ön.

Filmen kan ses som en sydkoreansk hämnd mot Japan, men det är oklart hur nära sanningen filmen är.

Att den utländska arbetskraften var nödvändig för Hashima råder det dock inget tvivel om. När de japanska gruvarbetarna kallades in som soldater behövde de ersättas i kolproduktionen som ökade allt mer. Enligt en rapport från en sydkoreansk kommission som utrett hur tvångsarbetarna behandlats togs 800 koreaner till ön under 1944 och 1945. 

Nådde sin kulmen 1959

Att Japan förlorade andra världskriget betydde heller ingen avmattning. I stället ökade trycket när kolet, som hade extra hög kvalitet, behövdes i den stålindustri som producerade krigsmaterial i det nya kriget – Koreakriget i början av 50-talet.

Nya, allt högre hus byggdes. Varje kvadratmeter utnyttjades till bristningsgränsen när alltfler människor kom.

Nästan hälften av öns yta behövdes för gruvindustrin och på de övriga sex hektaren fick människorna tränga ihop sig. 1959 bodde där 5 300 människor.

Framtidstron blomstrade och Mitsubishi såg till att familjerna fick det materiellt allt bättre. På hustaken anlades trädgårdar.

Men i slutet av 1960-talet försämrades Japans ekonomi ordentligt samtidigt som kolet ersattes av olja som energikälla. Den 15 januari 1974 kom det definitiva slutet – Mitsubishi meddelade att all verksamhet omedelbart skulle upphöra.

Bokslutet från 150 års gruvdrift slutade på 16,5 miljoner ton kol och 1  300 döda gruvarbetare, som omkommit vid olyckor eller dött av sjukdomar ­relaterade till kolbrytningen.

Innovativ feminist i ropet igen

De 2 150 människor som fanns kvar vid nedläggningen blev ett exempel på hur man i ett samhälle beter sig när alla samtidigt blir utan jobb. Deras reaktion var att ge sig iväg så snabbt som möjligt. Det gällde att komma till fastlandet så snabbt som möjligt för att försöka få de jobb som Mitsubishi kunde hitta. Dessa jobb räckte bara till var tionde arbetare.

Efter nedläggningen var det bara råttorna kvar på ön.

Efter Doutoku Sakamoto återkom till ön vid filminspelningen drog han och andra igång guidade turer på ön.

Hemma i Sverige råkade de två filmarna öka ­intresset för Hashima ännu en gång. Daniel Craig, som spelar James Bond, var i Stockholm. En bild från Hashima som hängde på väggen på hotellet där han bodde väckte hans nyfikenhet. Han tog då kontakt med Tomas Nordanstad.

”Jag berättade för Daniel Craig om den övergivna ön mitt ute i havet. Han blev intresserad och noterade allt jag sa. Två år senare var ön en del av filmen Skyfall”, säger Nordansand.

När japanerna inte tillät någon filminspelning på ön byggdes hela miljön upp i en studio. Bond hade tagits till fånga och fördes till ön. Det var tänkt att han där skulle gå en långsam svältdöd till mötes, men som alltid slutade filmen med att James Bond blev hjälte.

Konflikten fortfarande pågående

Medan turistströmmen till Hashima ökar har konflikten mellan Japan och Sydkorea blossat upp på nytt.

Japanerna har lovat Unesco att hedra de slavarbetande gruvarbetarna med ett informationscenter. När de japanska myndigheterna ville lägga detta i Tokyo krävde sydkoreanerna att informationen skulle ske i anslutning till turistturerna.

Unesco håller med och menar att brutaliteten som de koreanska arbetarna utsatts för inte får glömmas bort.