Utställningen ”Under ytan” visar verk som har blivit stående i dammiga skrubbar och vrår i Bertil Valliens ateljé.
”De har varit lite undanskuffade, där av namnet på utställningen. De gånger jag har visat dem har det varit ekonomisk katastrof, de är definitivt inte de kommersiellt mest framgångsrika. Men jag tycker själv att de är det bästa jag har gjort”, säger han.
När Mia Sundberg, konstintendent på museet, kom till hans ateljé i Småland för att välja föremål till utställningen föll hon pladask.
Verken visar en mörkare, mindre känd sida av Bertil Valliens konstnärskap. Föremålen är gjorda av ett ogenomskinligt, svart glas som på påminner om grafit. Förlista fartyg, övergivna hus och ödelagda landskap exponeras i ett utställningsljus som ska få betraktaren att känna sig under ytan, bokstavligt talat.
Det becksvarta glaset uppstod av misstag för tio år sedan, under arbetet med en annan utställning. En assistent missförstod hans handstil och blandade i hundra gånger mer kobolt i degeln än han hade tänkt.
”Avsikten var att fördjupa en blå färg, i stället fick vi fram ett glas som såg ut som asfalt. Men jag tyckte att det var fantastiskt, och det är första gången jag ställer ut det i Sverige”, säger Bertil Vallien.
Lustigt nog bygger den berömda glasservisen Château också på ett misstag i framställningen.
I slutet på 1970-talet fick Bertil Vallien i uppgift att ta fram en ny presumtiv storsäljare åt glasbruket i Johansfors. Maskingjort, utländskt glas höll på att konkurrera ut det svenska glaset och bruket riskerade att läggas ned.
”Därför ritade jag ben som var så tunna att en maskin inte kunde göra dem. Jag var också ute efter en optisk effekt med små räfflor som var parallella med formen. Men när vi var klara fick jag syn på några felgjorda glas, där räfflorna var vridna och jag visste genast att det var så de skulle se ut”, säger han.
”Egentligen skulle glasen skickas till försäljning och katalogerna var tryckta, men efter en lång kamp fick jag som jag ville och de vridna räfflorna blev kvar.”
I dag är Château världens mest sålda handgjorda glasservis, som numera tillverkas i Kosta.
Bertil Vallien är inne på sitt sjätte decennium som glaskonstnär. Han är representerad på museer världen över och han har banat väg för en rad svenska efterföljare.
Han är både en konstnär som ställer ut och säljer unika verk och en formgivare av bruksföremål. Han har hela tiden slagits för de svenska glasbrukens överlevnad.
”Det är en katastrofal period vi har gått igenom i svensk glasindustri. När jag började fanns det trettio glasbruk i det här landet, i dag finns det tre. Men det är spännande med alla de små självständiga studioglashyttor som har kommit fram på senare tid”, säger Bertil Vallien.
Han har haft sina duster med Torsten Jansson, grundare av börsnoterade New Wave Group som har ägt Kosta Boda sedan 2005.
”Vi har haft en öppen konflikt, inte minst när Torsten la ned glasbruken i Orrefors och Åfors. Vid ett tillfälle bad han mig till och med att sluta, men jag gjorde inte det. Nu har jag insett att han har varit ekonomiskt kreativ och smart, för i dag går Kosta Boda bra. När jag flyttade över dit för några år sedan var vi 40 man, i dag är vi 240. Jag hatar att säga det, men jag tror att det han har gjort i Kosta är bra.”
När Bertil Vallien var 23 år åkte han till Kalifornien för att plugga på ett stipendium. Men han fick jobb hos en keramiktillverkare och skapade sig snabbt ett namn som formgivare. USA har förblivit Bertil Valliens viktigaste marknad, och det är där han oftast ställer ut.
”Där är jag mest känd för mina unikat. I Sverige har folk svårt att placera mig. Eftersom man kan se den kommersiella delen av min formgivning i heminredningsbutikerna tycker man inte att jag platsar i den fina världen här. I USA, däremot, tycker de att det är spännande att en konstnär kan dela sin produktion på det sättet.”
På senare år har han fått allt fler beställningar från kyrkan, där den största är ett altarskåp i glas till Växjö domkyrka.
”Det är det roligaste uppdrag jag har haft, inte minst med tanke på min bakgrund i ett frireligiöst hem.”
Bertil Vallien växte upp i en fundamentalistisk miljö, där synden och skulden överskuggade det mesta. Han revolterade mot sin uppfostran och flyttade hemifrån som 15-åring.
”Det som känns tråkigt när jag pratar om det här är att det låter som om jag tyckte illa om mina föräldrar, men så är det inte. De var kärleksfulla och ville visa den rätta vägen, vilket gör att någon form av skuldkänsla till dem har legat kvar hela livet”, säger han.
”Men jag har nog kommit till ro med det där nu, och jag känner inte så mycket skuld till Jesus och Gud längre. Däremot säger många att det jag gör har någon form av sakralt innehåll. När jag vann tävlingen om att få utsmycka Växjö domkyrka hade jag önskat att min pappa levde.”
