Festivalen är i sig en symbol för den gräsrotskultur som frodas i Umeå och som fostrat en mängd musiker och band över ett otal genrer genom decennierna.
Totalt blir det ett drygt 60-tal akter på Umeå Open i år, bland annat Annika Norlins Säkert, Amanda Bergman, Little Jinder, Perro del Mar och Hurula. Bland seminarierna finns Cleo Missaoui som intervjuas av musikjournalisten och hiphopexperten Ametist Azordegan angående sina texter, ett arrangemang liknande dem som Ametist haft på Dramaten med inbjudna rappare.
Sedan tre år har festivalen vuxit radikalt. Från att tidigare enbart hållit till på Folkets hus har den nu brett ut sig över Umeå. Totalt finns åtta olika kvällsscener och fyra öppna dagscener, vilket inkluderar kulturhuset Väven, restauranger, en kyrka, en av stadens klädbutiker och Burmans Musik, Sveriges äldsta skivbutik.
Festivalen lyfts av musikskribenter ofta fram som en egensinnig festival med själ och annorlunda bokningar.
”Det som är speciellt är bredden. Alltifrån de minsta lokala banden som just börjat sin karriär eller som kommit en bit, till mellanakter och stora nationella och internationella akter. Med det större konceptet finns det möjlighet att lyfta det lokala musiklivet ännu mer”, säger Nils Andrén, festivalproducent.
Allt började 1997 när Umeå var utsedd till Popstad och P3 kom med ett helt koncept med festival och seminarier. Året efter var det några i projektgruppen som körde vidare via Kulturföreningen Humlan som varit en del av Umeå sedan 35 år tillbaka och som nu driver Umeå Open som sitt enskilt största arrangemang.
”Det är en tajt grupp på 30 personer som älskar musik och som jobbar ideellt hela året för att få ihop festivalen.”
Sedan Umeå Open startades har mycket i det svenska festivallandskapet förändrats med bolag som Luger, Live Nation eller tyska FKP Scorpio. Många ideellt drivna festivaler har lagts ner eller köpts upp.
”Idag blir det allt mer unikt med ideellt drivna festivaler. Att vi fortfarande är i gång är ett tecken på att vi lyckats”, säger Nils Andrén.
Samtidigt är det symptomatiskt för ett Umeå som har en driven gör-det-självkultur och kan räkna in en imponerande mängd tongivande musiker som lyckats på internationell och nationell nivå, och inom en rad olika genrer: från hardcorebandet Refused, metalbanden Meshuggah och Cult of Luna, till popmusiker som Deportees, Lisa Miskovsky, Tove Styrke, Winhill/Loosehill eller folkmusikbandet Kraja. Även Sahara Hotnights och Frida Hyvönen från grannkommunen Robertsfors har haft Umeå som scen, liksom nu inflyttare som Annika Norlin och Sofia Jannok.
Samtidigt känns det som om det hela tiden bubblar underifrån med nya intressanta musiker.
”Umeå är förmodligen en av de städer i världen som har flest musiker per capita”, säger Emma Swanström. Hon är etnolog, föreläsare i jämställdhetsfrågor, sångare i flera punkband i Umeå och ordförande i föreningen Verket, Umeås alternativa musikscen som hon var med och drog igång för 10 år sedan.
”Det finns naturligtvis ingen vetenskaplig grund för ett sådant påstående, jag sticker ut hakan. Men det är en intressant utgångspunkt för hur det ser ut i Umeå”, säger hon.
”Det finns en Umeåanda som har med den musikaliska bredden att göra. Parallellt inom olika genrer bubblar det väldigt mycket, helt oberoende av kommersiella marknadskrafter i en tid när det annars är så mycket marknad och tillväxt.”
Hon menar att den kulturen skapades redan under 1950- och 1960-talen med flera intressanta musiker inom jazzen, rocken och bluesen i Umeå.
”Efter det har många faktorer samverkat: Umeå som en ganska ung universitetsstad och att vi ligger för långt från Stockholm och andra stora städer för att man ska kunna förlita sig på dem för att ha kul. Ska vi få vårt behov av kultur och musik mättat så får vi fixa det själva.”
En av bubblarna just nu är Olov Antonsson som släppte sin första soloskiva före jul och fick mycket fina recensioner, bland annat i Dagens nyheter och Sydsvenskan. Han spelar på fredagen på Orangeriet under Umeå Open med ett stort band med cello och blåssektion. Han har spelat två gånger tidigare på Umeå Open, men nu första gången som soloartist.
Ursprungligen kommer han från Skellefteå men har bott i Umeå i tio år.
”Om man inte vill bo i storstäder som Stockholm, Göteborg eller Malmö så är Umeå ett bra alternativ om man vill hålla på med musik. Det finns en DIY-kultur här som jag gillar och som hör ihop med stadens progressiva historia med det röda universitetet”, säger han.
Såväl han som Nils Andrén och Emma Swanström menar att det är väsensfrämmande från kommunens arrangemang av Kulturhuvudstadsåret 2014 som i stället, enligt dem, höll på att ta musten av det lokala musiklivet.
”Det var mycket styrt och krav för vad man skulle göra med Kulturhuvudstadssatsningen, i stället för att lita på kulturaktörernas egna engagemang och passion. Men nu börjar folk återhämta sig”, menar Emma Swanström.
Förutsättningarna för musiklivet har förändrats mycket genom åren. När Emma Swanström flyttade till Umeå i början av 00-talet höll staden fortfarande på att slicka såren efter att Galaxen, den största lokala musikscenen med replokaler i Umeå och där Refused hade sina första spelningar, lagts ner. Allt på grund av att byggnaden skulle säljas av kommunen som sedan också renoverat och sålt kårhuset Scharinska villan, en annan stor klassisk musikscen.
Till det kommer till exempel Sagateatern som ska rivas eller klubben Guitars som gick i konkurs. Verket, som förra året hade 157 akter på sin scen, har under de tio år som man varit igång ständigt levt under hotet av rivningskontrakt.
Samtidigt spirar det hela tiden nya initiativ och i år har det dragits igång minst två nya klubbscener.
”Just nu känns det mer positivt än på länge igen. Men det finns en känsla i Umeå att vi hela tiden måste kämpa för våra scener och mötesplatser. På sätt och vis för det folk samman, men all den energin skulle kunna läggas på att skapa istället. Umeå kommun skulle vara bättre på att bereda sådana platser för oss”, säger Emma Swanström.
