Impra, som kommer från ordet improvisation, är en av många ideella föreningar som organiserar kvinnliga musiker. Kvast, Kvinnlig anhopning av Svenska Tonsättare, är en annan. Kupp, Kvinnor Upp På Pulten, är en tredje. Femtastic och Ladyfest är andra grupper som arbetar med jämställdhetsfrågor.
Det är ett fragmenterat fält, trots ett gemensamt mål. Någon övergripande organisation för hela musikbranschen finns inte.
”Vi arbetar ju ideellt och folk har inte tid. Bara att driva en sådan här förening är stentufft. Det gör vi på en fritid som inte existerar. Men problemen är desamma oavsett musikgenre”, säger Lina Nyberg, jazzsångerskan som var med och grundade Impra 2006.
”Men det är också olika typer av problematik, om man till exempel jämför en kvinnlig dirigent med en kvinnlig trummis. Det är olika strukturer beroende på vad man jobbar med. Det är därför vi har specialiserade organisationer. Dirigenter har ju kontakter med konserthusen och orkestrarna, men det ju är ju inte vår första prioritet.”
Impras genre är jazzen och andra former av improvisationsmusik. Och där har organisationen gjort avtryck.
”Impra började med att kontakta alla samtidigt. Vi ringde till jazzklubbar, till festivalarrangörer, till tidningen Orkester Journalen, högskolorna, P2:s Jazzkatten och sa: ’Det här ser inte bra ut’. Vi gjorde inte en sak i taget. Alla fick veta redan från början att vi existerar. Och det har hänt mycket på samtliga fronter i svenskt jazzliv”, säger Anna Lundqvist, styrelseordförande och jazzmusiker.
”Vårt genombrott var när Lina Nyberg påpekade att det i stort sett bara var män som var nominerade till P2:s musikpris Jazzkatten, och att juryn bestod av fem män och en kvinna. Samtidigt fanns det otroligt många framgångsrika kvinnor som alltså inte ens var nominerade. Det här fick medierna nys om och redan till året därpå ändrades jurysammansättningen så att det blev 50/50. Sedan dess är det fler kvinnor som har vunnit Jazzkatten-priser.”
Impra har gått i bräschen och blivit någon förebild för liknande föreningar som bildats senare. Men på frågan vilka som var först svarar Ann Lundqvist och Lina Nyberg Popkollo, som artisten Marit Bergman startade 2003.
Popkollo är ett musikläger för tjejer. Det första kollot i Hultsfred hade 19 deltagare. I dag är Popkollo en riksorganisation med 2 000 medlemmar.
”Det är två olika sätt att närma sig problemen”, säger Anna Lundqvist angående en jämförelse mellan Impra och Popkollo.
”Våra spetsfrågor är för olika för att vi ska ha en stor organisation.”
När populärmusiken slog igenom var kvinnans roll oftast refrängsångerskans. Instrumentalisterna var uteslutande män. Så småningom framträdde sångerskor som artister i eget namn, som Monica Zetterlund, men instrumentalisterna var fortfarande män, som inte sällan motvilligt kompade kvinnor. Och så var det länge. Om det vittnar Patti Smith i en stor intervju i veckans utgåva av Di Weekend.
”På mina konserter hände det att killar ropade: ’gå tillbaka till köket!’. Men jag var ganska tuff, det jag svarade kan du inte trycka i tidningen”, säger hon i intervjun.
I dag är Patti Smith en förebild.
”Man vill känna igen sig bland dem man ser på scenen”, säger Elena Wolay, en mångsysslare som bland annat är festivalarrangör, dj och musikjournalist.
Under Impras tioårsjubileum på Kulturhuset i Stockholm nyligen spelade Elena Wolay skivor.
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom mörkhyad. Som eritreansk kvinna är det inget naturligt val att bli musikjournalist.”
Patti Smith slog igenom under det radikala 1970-talet. I Sverige gjorde sig vid samma tid kvinnoaktivister hörda. Suzanne Ostens låt ”Vi måste höja våra röster (för att höras)” är ihågkommen. Men även proggrörelsen dominerades förstås av män.
Att männen spelar instrument och kvinnor sjunger är fortfarande en vanlig uppdelning, men det är i alla fall inte längre självklart så. Åtminstone inom jazzen har en rad kvinnliga instrumentalister tagit plats och utmärkt sig under senare år.
”Vi har arbetat med det här så länge att vi blivit krassa och inte tror på en snabb förändring. Vi har ändå hållit på i tio år och kan se att på vissa ställen har det inte hänt ett dugg. Ibland kan det vara så att det händer mycket på ytan, men gräver man neråt har det inte hänt så mycket. Strukturerna måste ändras”, säger Anna Lundqvist.
”Impras mål är ju att inte behövas. Den dag vi inte behövs läggs Impra ned.”
När infaller den dagen?
”När vi hytter med näven och upptäcker att det inte behövs. Men dit är det långt. Vi pratar inte ens om det.”
