Det lilla skrädderiet ligger några byxlängder från Stureplan i Stockholms finanscentrum. Hit kommer gräddan av svensk finans- och kulturelit för kostymer som kostar mellan 40 000 och 50 000 kronor styck, ibland mer.
”Vi kan inte konkurrera med billiga skräddare i Hongkong. Våra kunder är konnässörer som kommer från hela världen för att få det vi erbjuder”, säger Frederik Andersen, som äger A.W Bauer & Co tillsammans med Martin Ekolin.
Få förstår att det är det enda kvarvarande skrädderiet för handsydda herrkläder i Norden. Här görs allt för hand – från första mätningen till de sista justeringarna och varenda stygn, klipp och strykning däremellan.
”Här finns ingen framtid för dig. Vi är de sista som är kvar och det här stället dör med oss.”
Det var de förra ägarna Göran Johansson och Börje Mobergs ord till den unge dansken Frederik Andersen när han för 15 år sedan gjorde ett första besök i lokalen och naivt erbjöd sina tjänster. Han hade jobbat sig fram inom teatern och sydde scenkläder.
”Jag tyckte att jag var väldigt duktig, men de slängde ut mig. Först var jag kränkt, men långsamt tänkte jag om, för något greppade tag i mig.”
En månad senare kom han tillbaka och lyckades så småningom tjata sig till en lärlingsplats. Första dagen fick han arbeta med en kavaj för 19 000 kronor, med ordern att inte ställa några dumma frågor utan göra precis som han blev tillsagd. Göran Johansson hade ett exakt system för hela tillverkningsprocessen.
”Göran var ingen mysgubbe direkt, han kunde vara väldigt otrevlig och hård. Men det var ett nöje att för en gångs skull hitta en läromästare som hade fullständig koll på sina saker. Jag älskade det.”
Jobbar ni fortfarande enligt hans system?
”Till 100 procent. Han hade jobbat i 50 år och på ackord i många år utomlands, så hade det funnits ett snabbare sätt att göra något, med samma kvalitet, så hade han gjort det. Däremot har jag inget behov av att vara otrevlig mot våra lärlingar. Tvärtom, för 50 år sedan var skräddaryrket likställt med snickare, men för dem som väljer det i dag är det ett konsthantverk. Saker får ta så lång tid de tar.”
Vad var det som lockade dig med herrkostymer?
”Två saker. Hantverksmässigt är detta kronjuvelen – tyngden av den hantverkskunnighet som krävs för att få tyget att falla rätt på kroppen och allt underarbete som krävs för att den ska sitta bra, även om tio år.”
”Det andra är förvandlingen av en person. Vi har ingen färdig mall för hur saker ska se ut, utan jag tycker att det är mer intressant att förstå den person som kommer hit – vad han arbetar med, familjekonstellationen, var i världen han bor och i vilka sammanhang plaggen ska användas. Det är deras personlighet som ska lyftas fram, inte min.”
Trots prislappen är skräddarsydda kläder lätt beroendeframkallande, enligt Frederik Andersen:
”När du väl har provat kläder som är skapade för dig och ingen annan, och kommer hem och tar på dig vanliga kläder, känns det lite som att ta på sig en annan persons skor – det ser fint ut utanpå, men inuti passar de inte. Man blir medveten om att kläderna har proportioner som inte riktigt stämmer.”
De senaste tio åren har omsättningen mer än fördubblats, från 2 miljoner kronor till 5,4 Mkr 2015, och fler lärlingar har tagits in och anställts. Länge var det mest finansfolk som var kunder, men de senaste åren har även musikproducenter, författare och andra inom kultureliten fått upp ögonen för skrädderiet. Det finns även studenter som har sparat ihop till en A.W Bauer-kostym.
”Den enda röda tråden bland våra kunder är konnässörsgenen. De är lika intresserade av arkitektur och design som av kläder, vi ingår i en kostcirkel”, säger Frederik Andersen.
Hur ser din plan ut för framtiden?
”Att bevara och göra företaget ännu bättre än det vi tog över, så att man kan lämna över stafettpinnen med stolthet. Då kan man inte ha ambitionen att vi ska bli rika, för då får man jobba med fastigheter eller något annat.”
Går det att bygga upp något sådant här från grunden i dag?
”För fem år sedan hade jag sagt nej. Men det dyker upp en del nytt nu, folk som har gått som lärlingar i Italien och öppnat eget. De gör sig ett namn på Instagram och åker dit kunden finns och har bara verkstaden i Italien eller Japan. Även de stora gamla engelska modehusen har största delen av sin försäljning på hotellrum i New York eller Dubai. Då möter du kunden i 20 minuter och lägger ut tyget på sängen. För mig är det en typ av prostitution”, säger Frederik Andersen och skrattar.
Vad tror du dina företrädare skulle tycka om skrädderiet i dag?
”De verkade under en tid när skräddaryrket var som störst och under hela nedgången. Till slut var det en liten hemlig herrklubb och de förmådde inte nå ut med sitt hantverk. De var helt oförstående till varför vi skulle lägga tre månaders omsättning på att renovera och skapa mer yta. Men jag tror att de skulle vara stolta och glada.”