Di Weekend NYHETER

»Sjunger tills jag känner mig fri«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Kerstin Avemo har en ledande roll i Tristessa. ”Det är en maffig föreställning. Den känns generös”, säger hon.

Banfa Jawla

På lördag har den futuristiska operan Tristessa påkostad urpremiär, där koloratursopranen Kerstin Avemo spelar en prostituerad kvinna och gerillasoldat. ”När det kommer till surrealism är opera helt outstanding som konstform”, säger hon.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Den nyskrivna operan Tristessa blandar teman som feminism och transsexualitet med magi och mytologi, kryddat med en nypa fascism. Stockholmsoperan sticker ut hakan och kallar föreställningen för höstens stora kulturhändelse.

Handlingen bygger på Angela Carters kultförklarade roman Den nya Evas passion från 1977, som är en feministisk dystopi.

En ung man flyttar till New York där han blir kidnappad av en kvinnlig armé som tvingar honom att gå igenom en könskorrigering. I armén ingår en kvinna som klär ut sig till prostituerad för att locka mannen. I faggorna lurar också Tristessa, en filmstjärna som är en ouppnåelig drömbild skapad av män.

”När man pratar om genusfrågor tycker folk ofta att det handlar om politik, vilket det inte gör. Genusfrågor är existentiella och det är väldigt tydligt i den här föreställningen”, säger Kerstin Avemo.

Hon hävdar att Tristessa inte är en historia som försöker berätta vad som är rätt och fel, utan den uppmanar publiken att tänka själv.

FAKTA
Kerstin Avemo

Ålder: 44 år.

Familj: Man och två barn på 14 och 11 år.

Bor: Kungsholmen i Stockholm.

Bakgrund: Operalinjen på Kulturama och Operahögskolan i Stockholm. Fick sitt genombrott 2002 i Alban Bergs Lulu på Göteborgsoperan.

Lyssnar just nu på: Den arabiska rocksångaren Rachid Taha.

VISA MER
FAKTA
Tristessa

Vad: Opera av Jonas S Bohlin (musik), Torbjörn Elensky (text) och Ann-Sofi Sidén (visuell gestaltning).

Bygger på: Angela Carters roman Den nya Evas passion, som i höst ges ut i svensk nyöversättning (Modernista).

Urpremiär: Den 6 oktober på Kungliga Operan i Stockholm.

I de ledande rollerna: Kerstin Avemo, Johanna Rundström, Joel Annmo och John-Erik Eleby.

VISA MER

”Den är surrealistisk utan att vara moralisk och det är därför den är så stark. Opera är inte en särskilt bra konstform när det kommer till realism, men fullständigt outstanding när det kommer till surrealism.”

Enligt Kerstin Avemo är musiken melodisk, med ett antal ackord som återkommer och är lätta att känna igen.

”För att vara en nyskriven opera är musiken ovanligt sångbar och lättlyssnad. Det är nog tur, eftersom själva temat är så komplext. Om även musiken hade varit komplicerad hade det nästan blivit parodi på finkultur”, säger hon.

De futuristiska kostymerna är gjorda av den internationellt erkända scenografen Ann Sofi Sidén, som även står för visuell gestaltning i form av filmer och projektioner.

Under sin karriär har Kerstin Avemo fått mycket beröm för sin inlevelse i sina roller.

”För mig är inte sång och skådespeleri olika konstformer, utan en och samma. Sången betraktar jag som språket. Jag tycker att det är svårt att agera utan att sjunga, och det är svårt att sjunga utan att agera.”

Hur gör du när du tar dig an en ny roll?

”Först måste jag förstås lära mig noterna och då sitter jag och petar vid pianot. Sedan läser jag texten och bestämmer mig för vilka ord jag tycker är viktigast att betona. Sedan sjunger jag in stycket i kroppen tills jag känner mig fri och kan uttrycka mig på ett naturligt sätt. Det värsta som finns är när det syns på en operasångare att hen tycker att något är väldigt svårt.”

Kerstin Avemo var övertygad om att hon ville bli musiker redan i tioårsåldern. Därför var det ”hennes livs första trauma” när hon inte kom in på Adolf Fredriks musikskola i fyran. Däremot kom hon in tre år senare, i sjuan.

»Dracula« med extra allt ska locka ny operapublik

”Jag kommer inte från någon musikerfamilj, men båda mina föräldrar är ivriga körsångare och vi lyssnade mycket på musik hemma. Jag spelade också piano fram till gymnasiet, då jag insåg att jag inte hade tillräcklig talang för det och sången tog över.”

För 16 år sedan slog hon igenom på Göteborgsoperan i den atonala operan Lulu av Alban Berg. Men början blev lite av ett antiklimax.

”Lulu är ett väldigt svårt och komplicerat stycke att lära sig. Jag hade kämpat med det ensam vid pianot i närmare ett år när jag kom ut på scenen för att repetera med orkestern första gången. Då kände jag inte igen någonting av musiken, så jag började storgråta och rusade av scenen. Men sedan vägleddes jag av tålmodiga och kloka människor på Göteborgsoperan och till slut gick allt bra.”

Violetta i La Traviata är den roll hon är stoltast över att ha gjort.

”Det är lite av operornas opera och det är den läskigaste rollen. Men nu har jag sjungit den så pass många gånger att jag känner mig säkrare.”

En annan höjdpunkt var när hon fick arbeta med regissören Michael Haneke i Cosi Van Tutte.

”Han hade en fantastisk vision om vad han ville göra med stycket och vad han ville att jag skulle göra. Extra roligt var att vi fick göra föreställningen i flera städer. Vi gjorde den i Madrid, Bryssel och Wien.”

Från och med i höst är Göteborgsoperan Kerstin Avemos hemmascen i fem år framöver, vilket innebär att hon kommer att medverka i ungefär en stor produktion varje säsong.

App fyller salongerna

Vid sidan av det frilansar hon med hela Europa som arbetsfält. Hon har arbetat vid operahusen i Paris, Düsseldorf, Frankfurt, Zürich, Genève, Madrid och Moskva, för att nämna några.

”Jag har arbetat särskilt mycket i Tyskland, som ju är det största operalandet av alla. En tredjedel av världens alla operaproduktioner lär göras i Tyskland. Det gör det roligt att jobba där.”

Det myckna resandet gör att hon ofta är borta från familjen, men den följer med så ofta det går och hon skypar med barnen alla dagar hon är ifrån dem. Dessutom tycker hon att det är en rikedom för barnen att få se världen.

”När min son skulle fylla sex år var jag lite orolig över att behöva förklara att vi inte skulle vara hemma på hans födelsedag, utan familjen skulle komma och hälsa på mig i Düsseldorf i stället. Då svarade han: ’Vad bra, då kan vi äta currywurst.’”