I det redan svårt krigsdrabbade Afghanistan ledde inbördeskriget under 1990-talet till att landets musikaliska kulturarv nästintill utplånades.
Ännu värre blev det under talibanstyret då musik förbjöds helt och hållet. Att mellan 1996 och 2001 ertappas med att lyssna på musik eller att själv spela ett instrument ledde till en avhuggen hand eller döden.
Efter 15 år i påtvingad exil i först Ryssland och därefter Australien, där han blev den förste afghan att bli filosofie doktor i musik, återvände Ahmad Sarmast till sitt sargade hemland 2006 med det uttalade syftet att rädda och återuppliva landets musikhistoria.
Under ledning av Ahmad Sarmast grundades Afghanistan National Institute of Music. Institutet har startat en musikskola där barn och unga får lära sig att spela instrument. Repertoaren består av både västerländsk klassisk musik och traditionell afghansk folkmusik.
Syftet är att genom musik återupprätta landets kultur och skapa framtidshopp.
”Jag tror på kraften i musik”, säger Ahmad Sarmast. ”Vad som fick mig att lämna min karriär i Australien och återvända till Afghanistan var att hjälpa de mest utsatta. Vi ger gratis utbildning till föräldralösa, barn som arbetar på gatan och flickor.”
För att barn som arbetar på gatan inte av ekonomiska skäl ska gå tillbaka till arbetet får de lön för att gå i skolan. Musikskolan innehåller också vanlig undervisning i basämnen.
Ahmad Sarmast fingrar och vrider på sin guldring med en stor sten av jade. Det är hans mest värdefulla ägodel, en ring som gått i arv i släkten och som han fick från sin far, Ustad Sarmast, stor musikprofil i Afghanistan innan krigen slet sönder landet och den förste afghan att dirigera en symfonikorkester.
”Att vi beslutat oss för att hjälpa just utsatta barn har med min pappas historia att göra. Han växte upp som föräldralös på barnhem och fick sitt liv dramatiskt förändrat tack vare musik.”
Att låta flickor få utbildning och spela instrument är extremt kontroversiellt i Afghanistan.
”Min pappa gjorde ingen skillnad på pojkar och flickor. Ett land kan inte bara utnyttja hälften av sina invånare. Allas krafter ska tas tillvara. Gud har skapat alla lika.”
Exakt hur kontroversiellt det är att starta en musikskola i Kabul, med en turnerande orkester med enbart kvinnliga musiker som affischnamn, fick Ahmad Sarmast erfara torsdagen den 11 december 2014.
Afghanistan National Institute of Music satte upp en dramatiserad musikföreställning med självmordsbombare som tema på franska kulturinstitutet i Kabul. Under föreställningen smög sig en mycket ung självmordsbombare in i lokalen, satte sig på bänkraden bakom Ahmad Sarmast och detonerade sin väst.
En tysk åskådare dog ögonblickligen. Ahmad Sarmast kände en varm vätska rinna över hans kropp. Elva metallbitar trängde in i hans bakhuvud.
”Att jag inte dog berodde på att jag precis innan bomben utlöstes råkade lutade mig framåt för att kolla på min mobil som låg i en väska på golvet.”
Vi sitter i en hotellbar i Davos dit Ahmad Sarmast har bjudits in under World Economic Forum för att delta i par olika paneler om kulturens kraft. Ahmad ser i sin mustasch formellt sträng ut på bilder, men han ler när han pratar. Jag inser att vi är lika gamla, födda 1963.
Människorna i den glest befolkade baren består av den för Davos tämligen unika mixen av toppdiplomater och orakade skibums med flagiga solbrända näsor. Ur högtalarna strömmar Bryan Adams på lite för hög volym.
Efter bomben flögs Ahmad Sarmast till sjukhus i Australien, där hans fru och två barn bor, för omfattande operationer. Han kunde inte höra någonting under lång tid. Det fanns risk för att han skulle bli permanent döv:
”En märklig känsla för någon som ägnat hela sitt liv åt musik.”
Varje gång han nu åker tillbaka till Afghanistan för att arbeta på skolan lever han under hot – han kan inte bo i sitt hem i Kabul, familjen är alltid kvar i Australien – men hans sätt att tala om situationen är att hela tiden lyfta fram det positiva.
”Det första jag tänkte på efter bomben var skolbarnen. Inget barn skadades som tur var under dådet, men jag var rädd för att deras föräldrar skulle bli rädda och ta barnen från skolan. Men trots att även skolan är en uttalad måltavla så har ingen slutat. Vi har 250 barn som kommer att förändra sina närområden. Och, i förlängningen, förbättra hela det civila samhället i Afghanistan.”
Ahmad beställer te i hotellbaren. Sött te är nationaldrycken i Afghanistan.
”De som vill stoppa oss kommer inte att lyckas. De utgör en högljudd minoritet, men är en minoritet. De kallar sig religiösa auktoriteter, men är klent utbildade och har en snäv tolkning av islam. Det står ingenstans i Koranen att musik ska bannlysas.”
Att National Institute of Music i Kabul tilldelas årets Polarpris är något han är mycket stolt över. Det innebär att kännedomen om skolan och dess orkester, som är på väg att bli världsberömd och har spelat på platser som Kennedy Center i New York, kan öka ytterligare woch inspirera fler.
Vad lyssnar du själv på för musik?
”Jag lyssnar hela tiden. När jag är lycklig lyssnar jag på musik. När jag är ledsen lyssnar jag på musik. När jag är under enorm press, som när jag behövt fly från Afghanistan, då går jag alltid till Beethoven. Jag lyssnar särskilt på femte symfonin. Den ger mig energi och påminner mig om att inte ge upp.”
När Ahmad Sarmast kommer till Stockholm i juni för att ta emot Polarpriset för institutets räkning innebär resan en extra dimension. Han får komma till ABBA:s hemstad.
”Jag har växt upp med ABBA. Det var den mest populära popgruppen i Afghanistan. Varje torsdag sändes en tv-show, ’Colour by colour’, där det i samtliga program spelades en låt av ABBA. När jag studerade i Moskva var också ABBA den populäraste gruppen på alla dansfester.”
Intervjun är gjord i samarbete med Polarpriset
