Kroppsarkitekten visar vägen in i framtiden

Själv ­titulerar hon sig ”kropps­arkitekt”. Genom sina filmer och samarbeten med Nasa, Massachusetts Institute of Technology och artisten Robyn vill hon få oss att utforska framtiden.

Säg att det i framtiden skulle vara möjligt att förbättra delar av din kropp genom att klona den och sedan äta den – skulle du göra det då? Skulle du sätta dig vid ett bord med en tallrik full av din klonade kropp, ta två sushipinnar och stoppa en bit av dig själv i munnen?

Frågan ställer konstnären och regissören Lucy McRae i kortfilmen Make your ­maker, där hon ­beskriver en framtid där ­extrem genmanipulation är möjlig.

Lucy McRaes konst tar sig ofta uttryck i korta filmer där hon sätter människan och teknologin i fokus. Men det kan vara svårt att få grepp om vem australiensiskan är och vad hennes arbete går ut på.

Hon benämner inte sig själv som konstnär eller regissör, utan kroppsarkitekt, en påhittad och medvetet abstrakt titel, som enligt henne fungerar som en plattform där hon kan arbeta med i princip vad hon vill.

Det låter luddigt. Lättare är det att ­räkna upp en lång rad uppmärksammade sam­arbeten som Lucy McRae har gjort de ­senaste åren för prominenta institutioner och företag, som Nasa, Massachusetts ­Institute of Technology (MIT), Procter & Gamble, Intel och bilföretaget Mini.

Hon är dessutom TED-talare och före­läser på Southern California Institute of ­Architecture i Los Angeles.

Vill väcka känslor och frågor

Vi träffar Lucy McRae när hon är i Stockholm för att ge en rad föreläsningar, bland annat på innovationsfestivalen Gather.

Lucy McRaes filmer är alltid futuristiska och inte sällan även existentiella. Men hon uppger själv att hon är ointresserad av att förutspå framtiden. I stället vill hon ut­forska vad som skulle kunna hända – möjligheterna. I Make your maker, precis som i resten av hennes filmer, målar hon upp ett framtidsscenario där hon testar gränserna mellan biologi och teknik. Vad händer när vi äter teknik– blir våra kroppar också ­teknik då?

Det viktiga är inte, enligt henne, att man förstår konsten, utan att den väcker frågor och känslor.

”Om du kollar på Make your maker ser du en framtid där du äter din klonade kropp för att förbättra dig själv. Du blir som en bagare som bakar en kaka, du får själv ­bestämma vad som ska finnas i den. Vad skulle människor göra då?”, säger hon.

Bekymrad över livets stora frågor

1979 valdes Margaret Thatcher till ny premiärminister i Storbritannien, och samma år föddes Lucy McRae. Hennes föräldrar var båda lärare i Storbritannien men valde på grund av Thatcher – och lockelsen med ett soligare väder – att emigrera till Australien när Lucy McRae var tre år. När hon var fyra år började hon träna balett och var i ­senare ålder även häcklöperska. Hon sydde ofta egna kläder och gjorde arrange­mang av torkade blommor. Men Lucy McRae var ­också ­tidigt bekymrad över ­livets stora frågor.

”När jag var sju år undrade jag varför vi är här, vad gör vi på den här roterande planeten? Jag förstod inte det och kunde inte somna på hela natten för jag trodde jag skulle dö. Eftersom jag inte visste varför vi är här visste jag ju inte heller var vi skulle hamna när vi dog.”

Existentialismen är en betydande del i Lucy McRaes filmer och installationer. I boken Den fjärde industriella revolutionen skriver ekonomen och grundaren av World Economic Forum Klaus Schwab att vi år 2020 kommer ha en fjärde revolution där det finns en rad nya tekniker som kombinerar fysiska, digitala och biologiska ­världar. Dessa kommer, enligt Schwab, att påverka ekonomier, industrier och även ­utmana oss i våra idéer om vad det innebär att vara mänsklig. Även Lucy McRae tror att framtiden kommer att vara en tid av nya kombinationer av tekniker.

”Jag tror inte att vi kommer kunna se skillnaden på vad som är på riktigt och vad som är syntetiskt. Det biologiska och digitala kommer att smälta samman och allt kommer vara hybrider. Att själv bli en kombination är då det enda sättet att förstå framtiden”, säger hon.

Jobb i teknikjättens framtidsteam

Det nederländska teknikföretaget Philips har under sina dryga 120 levnadsår utvecklat och designat flera välkända produkter. Företaget släppte det första kassettbandet och ännu tidigare låg man frontlinjen när det gäller radioapparater och elektroniska rakapparater. Philips Design var länge en avdelning inom moderbolaget Philips, men är sedan 1998 ett eget bolag. Det var på ­Philips Design som Lucy McRae, i mitten av 2000-talet, fick jobb trots att hon själv hävdar att hon inte hade någon som helst tidigare erfarenhet inom området. Hon är ­utbildad inredningsarkitekt och hade även jobbat som arkitekt och inom modebranschen.

”Jag ringde dem och fick komma på en intervju. Jag var inte det minsta kvalificerad. Mycket av mitt liv har gått ut på att ta risker och några av de viktigaste händelserna i min karriär har inträffat när jag ­känner mig obekväm.”

Det var också delvis designbyråns förtjänst att hon kom på titeln kroppsarkitekt, då man på Philips Design ville veta vad hon kunde tillföra. Med sin bakgrund inom ­arkitektur och mode menade Lucy McRae att det inte fanns en passande benämning på henne och kom således på en helt ny ­titel.

”De ville veta min jobbtitel för att kunna anställa mig. Var jag produktdesigner, inter­aktionsdesigner eller något annat? Men jag var inte ­något av det, jag var en ballerina med en bakgrund inom inredningsarkitektur och som hade jobbat med mode. Det fanns ­inget namn på det, så ­titeln kroppsarkitekt är en plattform där jag kan jobba med Nasa, skönhetsmärken eller göra musik­videor. Det är helt öppet för tolkning”, säger hon.

Lucy McRae fick jobb hos Philips och flyttade till Eindhoven i Nederländerna. Hon tillhörde ett litet obskyrt arbetslag på företaget som benämndes ”framtidsteamet”. Gruppens uppdrag var att experimentera med, och utforska, framtidens tekniker. Vad kommer vi att använda för produkter och hur kommer dessa produkter påverka våra liv?

Tankeställningarna påminner om ­dagens Lucy McRae-verk och det var i Eindhoven hon tog sina första steg mot det hon skapar i dag.

28 oktober 2010 släppte den svenska ­ artisten Robyn musikvideon till singeln­ ­Indestructible på sin officiella Myspace-­sida. Där såg man en sjungande Robyn med kroppen invirad i plasttuber med flytande ­vätska i olika färger – Lucy McRaes plasttuber. Under samma period hade kroppsarkitekten nämligen blivit kontaktad av svenskans team. Lucy McRae visade sina egengjorda plasttuber över Skype och fick sin första betalande kund.

”Robyn berättade om sina idéer bakom albumet och hur det handlade om att utforska hur känslor kan samexistera i en ­digital värld, och att hon såg tekniken som fjädrar på hennes kropp. Jag var väldigt ­intresserad av att sudda ut kroppens gränser – var slutar kroppen och var börjar ­resten av omgivningen. Jag visade dessa ­flytande textilier som handlade om att för-kropps­liga känslor och hormoner.”

Hyllar svenska konstnären

Samarbetet blev avgörande för Lucy McRae, både personligt och karriärmässigt, säger hon själv.

”Det var då det största jag hade gjort. Dels för att det visade vad det går att göra med en prototyp, dels för att det ledde mig till filmmakeriet och hur jag ville gestalta mina verk.”

Robyn är inte den enda svensk som Lucy McRae gillar. Hon berättar även ivrigt att hon är en stor beundrare av konstnären­ ­Hilma af Klint, vars verk hon har sett på Moderna museet flera gånger. Hilma af Klint var en pionjär inom abstrakt måleri i början på 1900-talet. Hon försökte visualisera det ögat inte kan se och ville förstå ­ ­ olika dimensioner av människans existens, men trodde inte att världen var redo för hennes målningar. Därför skrev hon i sitt testamente att hennes konst inte fick bli ­offentlig förrän 20 år efter hennes död.

”När jag ser hennes verk tror jag att vi inte ens i dag kan förstå dem. Hon går ­längre än någon form av nutida forskning eller teknik har gjort. Hon berättar histo­rier om framtiden. Jag försöker förstå ­saker genom att förkroppsliga dem och det tror jag att hon också försökte göra”, säger Lucy McRae.

Fler borde utforska framtiden

Likt Hilma af Klint försökte ta sig an framtiden menar Lucy McRae att det är viktigt att vi också i dag utforskar framtiden från flera olika perspektiv. Med det menar hon att den traditionella vetenskapen, i det här fallet naturvetenskap, medicin- och teknikvetenskap, inte är de enda som borde tolka framtiden.

 ”Om vetenskapen är den enda grenen som får försöka skapa framtiden så har vi bara ett enda synsätt. Den borde snegla mer mot det absurda och fantasier, det är därför folk älskar att se på film eller gå på balett för där kastas du in en fantasivärld där du tillåts drömma. Vetenskapen borde inte ha ensamrätt på framtiden bara för att de har expertisen eller laboratorierna”, säger hon.

Kan traditionell vetenskap bli för enkelspårig, menar du?
”Jag vet inte om jag tycker att den är för enkelspårig, men om du kombinerar vetenskap med fantasi så blir den exponentiellt större och du kan ställa frågor som går bortom dagens naturvetenskapliga tankesätt.”

När Lucy McRae blev kontaktad av bilföretaget Mini för att göra ett jobb om framtidens mobilitet påbörjades ett annat av hennes projekt. Hon var inte så intresserad av bilar, men mer intresserad av hur kroppen påverkas av resor till rymden.

”Jag ville skapa en upplevelse där människor kom och förberedde sig själva för att åka till rymden. Lyckligtvis var Mini galna nog att säga ja till min idé, så jag ­skapade ett fiktivt institut kallat Astronaut ­aerobics. Där hade vi en vakuumsäng som man kunde testa att lägga sig i”, säger hon.

Sväljer parfymen

Projektet ställdes ut i London. Vakuumsängen fungerade på så sätt att man lade sig på en bädd och blev omsluten av ett tryckluftsfyllt täcke, som sedan skapade ett kontrollerat vakuum runt kroppen. Av de som testade vakuumsängen tyckte någon att den kändes som en avslappnande mardröm. En annan sa att den botade bak­smälla. Ett år senare, i Los Angeles, lät Lucy McRae över 100 personer testa en ny version av vakuumsängen.

”En person berättade han att han led av fobi för att bli rörd av andra människor. Men efter behandlingen ställde han sig upp och kramade mig. Av sängen fick han en upp­levelse som man normalt får från en männi­ska, men nu från en maskin. Då ­behöver inte tillit vara en faktor. Det var väldigt känslo­samt. Vi hade tårar i ögonen båda två.”

Filmen om den sväljbara parfymen är ett annat uppmärksammat experiment. Där skapar Lucy McRae ett piller man sväljer och sedan utsöndrar kroppen doften. På det sättet kan du dofta, smaka och svettas parfym. Även om tekniken för detta inte finns i dag tilltalas Lucy McRae av tanken på hur detta inte bara skulle kunna bana väg för andra innovationer utan också att den ­skulle uppröra skönhetsindustrin.

Hur kommer du på dina idéer?
”Det startar oftast med en kombination av att jag är nyfiken och frustrerad. Jag ­känner mig frustrerad när jag tänker på en idé som jag inte riktigt vet existerar än. I fallet med parfymen började jag experimentera med material i min studio och sedan skapade jag en historia runt det. Generellt sett handlar det om att förkroppsliga ­komplex vetenskap.”

Kan du ha förståelse för de som inte greppar vad du arbetar med?
”Ja, men jag strävar inte efter att bli förstådd, utan efter att ställa de rätta frå­gorna och låta publiken bestämma hur den här typen av konst och film får dem att känna.”

Om vi går tillbaka till Make your maker, där du kan äta dig själv i förbättrings­syfte. Skulle du kunna tänka dig att göra det?
”Jag skulle definitivt försöka. Det vore väldigt intressant att få veta mer om min ­hjärna och dess kognitiva kapaciteter, så jag skulle börja med att äta den.”