Många konstälskare har mötts av det nedslående budskapet på Nationalmuseums portar: ”stängt för renovering fram till 2018”. Men upprustningen av palatset på Blasieholmen är inte enbart av ondo.
Museet har fått tid att flytta fram sina digitala positioner och släppte nyligen 3 000 högupplösta bilder av sina målningar på den fria mediedatabasen Wikimedia Commons. Samtliga bilder finns också lågupplösta på museets egen webbplats.
”Vår samling ska vara tillgänglig för alla, och det här är förstås det mest effektiva sättet”, säger Berndt Arell, överintendent på Nationalmuseum.
Målet är att museets samtliga 700 000 konstföremål ska digitaliseras. Men när projektet kan vara klart vill Berndt Arell inte spekulera i.
”Det har jag ingen aning om, det är en utmaning. Vi har fyra fotografer som bland annat jobbar med det här, men det kommer att ta tid.”
Att bilderna är högupplösta och fria för kommersiellt bruk gör att de lätt kan användas till affischer, reklam, och design- och konstprojekt. För Nationalmuseums del innebär det minskade inkomster, i och med att försäljningen till bildbyråer faller bort.
”Den diskussionen har vi tagit internt. Vi har valt att ändå göra så här, eftersom vårt uppdrag inte är att tjäna pengar utan att tillgängliggöra konsten”, säger Berndt Arell.
Nationalmuseum är långt ifrån först på bollen. Stora delar av Livrustkammaren, Hallwylska museet och Skoklosters slotts samlingar finns sedan några år tillbaka på Wikimedia Commons.
Men den stora förebilden i sammanhanget är Rijksmuseum i Amsterdam, som nyligen belönades med en Leading Culture Destination Award i kategorin bästa digitala museum.
På det anrika holländska museets webbplats finns runt 250 000 högupplösta bilder, av både målningar och andra konstföremål, tillgängliga för nedladdning. Därtill anordnar Rijksmuseum varje år en tävling för att belöna den mest kreativa användningen av bildbanken.
En kimono med motiv från oljemålningen ”Den hotade svanen” av Jan Asselijn och en lampa formgiven efter mjölkkannan i Vermeers berömda ”Kökspiga som häller upp mjölk”, är två exempel på tävlingsbidrag.
Kerstin Smeds, professor i museologi vid Umeå universitet, tror att de digitala samlingarna kan locka nya besökare. Men samtidigt som museerna öppnar upp på nätet blir de alltmer slutna på plats, betonar hon.
”Nu för tiden kan museiföremålen nästan granskas bättre på nätet. Man kan se dem från alla håll och kanter och zooma in, vilket du ofta inte kan göra på museer där föremålen många gånger är inlåsta i montrar.”
Det gör att vissa personer i framtiden kan komma att nöja sig med enbart digitala museibesök, tror Kerstin Smeds.
”Man skulle kunna säga att utställningsobjekten rymmer ut ur museerna och in i cyberspace. Då är det knepigt att locka besökare som uttryckligen är intresserade av kontakten med museiföremålen.”
Men Berndt Arell oroar sig inte för att museibesöken ska stanna i den digitala världen. Att se en tavla på en bildskärm räcker inte, anser han.
”Man tappar direktkontakten med konstnären. Även om bilderna är väldigt högupplösta och man kan zooma in enskilda detaljer, är det ändå inte samma sak. Jag tror inte att någonting kan ersätta känslan av att stå framför det fysiska objektet på riktigt.”
Cecilia Beck-Friis, tidigare vice vd på TV4 och en av grundarna till det nystartade VR-bolaget Rayvr, är övertygad om att Nationalmuseums digitalisering ”bara är början”. Framtiden, anser hon, stavas VR och AR: virtuell och förstärkt verklighet.
”Det är mindblowing vad den här nya teknologin kommer att möjliggöra”, säger Cecilia Beck-Friis.
Hon pekar på två användningsområden. Dels kan tekniken förstärka upplevelsen på plats.
”I stället för en audioguide skulle du exempelvis via telefonen kunna få en virtuell guidning, med möjlighet att gå in i eller se bakom olika konstföremål. Man skulle också kunna simulera miljöer: hur det såg ut förr, hur det var då och hur olika objekt användes.”
Den andra möjligheten är att genom VR besöka utställningar hemifrån, oavsett var i världen museerna finns.
”VR innebär på det sättet en demokratisering. Det ger fler människor möjlighet att uppleva platser och händelser som de annars inte skulle ha kunnat uppleva”, säger Cecilia Beck-Friis.
Redan i dag har vissa museer anammat VR-tekniken. Förra sommaren kunde besökarna på British Museum under en helg prova på att traska runt i bronsåldern. Och sedan någon månad kan vem som helst med en smart mobil och Googles VR-glasögon i kartong se hur brachiosaurusskelettet på Naturhistoriska museet i Berlin kläs i kött och blod och börjar röra på sig.
Ändå är exemplen ovan främst att betrakta som småskaliga försök. Men revolutionen kommer, lovar Cecilia Beck-Friis.
”Jag tror att förstärkta upplevelser på plats kommer att vara ett naturligt inslag i museibesök inom ett par år. Den andra delen, att exempelvis kunna ta del av en utställning i New York hemifrån, kan dröja lite längre. Då krävs det också att konsumenterna har teknologin hemma.”
Men om fem år är det inte konstigt att fråga en vän om man ska besöka ett museum från vardagsrummet?
”Nej, precis. Det är alltid en 10 000-kronorsfråga när utveckling tippar över och genombrottet verkligen sker. Men om fem år kommer du att kunna besöka museer virtuellt hemifrån, definitivt.”
Berndt Arell anser också att VR-teknologin kommer att göra sitt intåg i branschen.
”Jag tror att den här tekniken kommer att ha utvecklas så pass mycket om två år, då Nationalmuseum öppnar igen, att vi säkert också kommer att finnas tillgängliga på ett sådant sätt”, säger han.
