Tidigare i år visade Waldemarsudde några kvinnliga konstnärer som idag mer eller mindre fallit i glömska. Det skedde i utställningen ”Salongsmåleri?!”. Kvinnorna verkade i slutet av 1800-talet och utmanade inte i sitt konstnärskap, utan behagade med ofarliga oljemålningar över barn, stilleben och landskap.
En kvinna som fångade mitt intresse heter Amanda Sidwall. Hon var skicklig och en av de första att studera på Konstakademiens fruntimmersavdelning. Hon utbildade sig vidare i Paris och fick verk antagna till Parissalongen 1880. Men sedan bromsades karriären. Hon tvingades återvända hem och hjälpa sina föräldrar. Både Amanda Sidwall och hennes mor dog 1892 i sviterna av influensa. Konstnären var endast 48 år gammal. Att Amanda Sidwall inte fått något större erkännande handlar inte bara om hennes val av motiv. Hennes verk spriddes till privatpersoner, och de verk som såldes utomlands har knappt visats.
Konstnären och den tidigare dramatenchefen Marie-Louise Ekman underströk nyligen hur viktigt det är att verk hamnar i rätt händer. Annars riskerar de att dö, var hennes poäng.
När Martin Wicklin intervjuade Marie-Louise Ekman i P1:s söndagsintervjun i november beskrev hon hur glad hon var över att Jonas Gardell och Magnus Uggla hade köpt två av hennes mest dyrbara verk. Båda klubbades för nästan en miljon kronor på Bukowskis.
Marie-Louise Ekman sålde dem i början av 1970-talet för runt 4000 kronor. ”Jag rår inte över målningarna när jag en gång har sålt dem. Då är det viktigt att målningarna hamnar hos personer och i sammanhang där de fortfarande kan lånas in och synas när man har utställningar”, sa hon i intervjun och beklagade sig samtidigt över verk som förfallit som dekor i folks badrum.
Som samlare har man ett ansvar inte bara över verket, utan även över konstnärens historieskrivning.
