Med hösten vaknar konsthandlarna och gallerierna åter. De har alla stått i startgroparna efter det långa sommaruppehållet och så boom. Plötsligt är de alla i gång.
En konsthandlargallerist var tidigt ute med fotografen Jacob Felländer och hans bergmotiv. En annan internationellt orienterad handlare värmde upp med en Baselitzdonation till Moderna museet och passade samtidigt på att marknadsföra sin oktoberutställning med den amerikanska skulptören Louise Nevelson.
Många gallerier öppnar som geografiska kollektiv samtidigt som de alla vill särskilja sig. I slutet av augusti öppnade exempelvis lokalerna runt Hudiksvallsgatan och stoltserade med namn som Ebba Matz och Carin Ellberg. I onsdags slog sedan klustret runt Konstakademin upp sina portar. De lockade sina gäster med drinkar och underhållning i Konstakademins stora glastäckta ljusgård ”Nikehallen”. Konstnärer som Johan Scott och Maria Nordin var då på allas läppar. Och så snurrar det på fram till jul.
Stockholm må vara en av Europas snabbast växande städer, konkurrensen om köparen av svensk samtidskonst är alltjämt stentuff. Och situationen har inte blivit bättre av att de stora auktionshusens samtida auktioner krympt på sistone. Inte sällan faller värdet av ett svenskt samtida verk som en sten när det når auktionshuset. När andrahandsmarknaden haltar söker sig den förmögna konstpubliken till säkrare kort.
Och vilka är det? Jo, utländska giganter och de få svenska etablerade konstnärer som slår internationellt.
Även den passionerade samlaren önskar sig en värdestegring. Strategin är givetvis rationell, men farlig för den svenska konstscenen.
