”Jag vill inte bara visa vackert hästfotografi, utan också hästen som spirituell ledare, arbetskamrat och vän”, förklarar Sophie Mörner.
Hon är kurator för Fotografiskas stora sommarutställning ”Like a horse” och sitter i Fotografiskas kuratoriska råd sedan fyra år.
För tre år sedan gjorde Sophie Mörner boken ”High tails”, en bok med hästfotografi av 80 olika fotografer, och gav ut den på sitt eget förlag Capricious. Fotografiska föreslog då att göra en utställning på temat, med boken som utgångspunkt.
”En hel del foto kommer från boken, men jag har lagt till mycket, framför allt är det roligt att vi har kunnat addera video, film och installationer till utställningen. Liksom flera kända mästare som Herb Ritts, Helmut Newton och Mary Ellen Mark”, berättar Sophie Mörner.
Totalt är det ungefär 150 verk av nära 50 fotografer och konstnärer som ställs ut. I samband med utställningen publiceras en katalog av Max Ströms förlag, där Sophie Mörner själv har skrivit förord och hennes barndomsvän, hästtränaren och före detta OS-ryttaren Lisen Bratt Fredricson, har skrivit efterord.
Sophie Mörner började rida fyra år gammal, ofta tillsammans med sin tvillingbror Axel. Hon fick sin första häst när hon var tio år gammal, en 17-årig ponny som hette Beauty 2.
”Min mamma, pappa, styvpappa och syskon red också. Jag blev helt manisk när det gällde hästar när jag växte upp. Efter gymnasiet åkte jag till ett hoppstall i Tyskland för att arbeta. Där var mitt uppdrag att rida in unga hästar. Jag var väldigt orädd då och deras taktik på den tiden var att helt enkelt sätta sig på hästen och låta den bocka och springa runt tills den slutade, och då ansågs den inriden. Man fick hålla i sig. Så gör man inte längre, man försöker vinna deras förtroende lite bättre först.”
Hästar är sedan dess ett konstant inslag i livet.
”Jag känner mig som mest hemma på en hästrygg. Så har det varit i hela livet. I tonåren var hästarna det allra viktigaste för mig. Jag var obekväm i min kropp, kände mig knubbig och osäker, men på hästryggen var jag alltid fri. Att slita och släpa i stallet och ta ansvar för hästarna, det var räddningen och en så häftig grej att göra.”
Sophie Mörner flyttade till USA när hon var 22 år, först för en medieutbildning i Washington, sedan för fotografutbildning på New York University Tisch School of the Arts. Nu har hon bott i USA i nästan 20 år och drivit konstverksamhet nästan lika länge. När hon pluggade arbetade hon extra på en ridskola i Chelsea på Manhattan.
”Jag kom dit med dreads och piercings i hela ansiktet och sa att jag kunde rida och de trodde mig inte. Men när de såg mig rida fick jag börja direkt. Mina kompisar jobbade på barer om kvällarna, medan jag gick upp tidigt om mornarna och red hästar i flera timmar”, säger hon.
I dag har hon två hopphästar, 15 och tio år gamla, som huserar i ett stall halvvägs mellan hemmet i Soho och hennes lantställe i upstate New York.
Ett av Sophie Mörners största projekt som fotograf är en serie foton hon kallar Bondageserien. Där har hon bundit ihop hästar och hästovana kvinnor på olika sätt för att se vad som händer i samspelet dem sinsemellan.
”Det visade sig att hästarna inte gav något motstånd över huvud taget, de ger total underkastelse.”
Dessa bilder kommer dock inte att kunna ses på Fotografiskas utställning.
”Man ska inte ha med sina egna bilder när man kurerar”, konstaterar hon.
Däremot kommer hon kunna uppfylla sin önskan att utställningen ska ”lukta häst”. I en intervju i Sveriges Television berättade hon att det var en önskan svår att uppfylla, men blev efteråt kontaktad av flera olika personer som arbetar med doft. En forskare i neurokemi i Uppsala som hade tagit fram hästdofter ska nu delta i utställningen.
Vad kan besökarna förvänta sig?
”Intresset för hästar är brett och folkligt, men jag tror att utställningen kan bli ifrågasatt eftersom den inte är helt traditionell. Vi visar inte bara upp vackra hästar, utan mycket också relationen mellan människor och hästar och makthierarkier. Det mest extrema är en serie fotografier av Peter Stackpole, med hästar som tvingades uppträda på cirkus i mitten av 1900-talet och där hoppa 20 meter nerdi en pool med vatten. De är väldigt intensiva.”
