Di Weekend NYHETER

»Filmen är ett slags förlåt«

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

Di Weekend har ätit frukost med Amanda Kernell.

Amanda Lindgren

Amanda Kernell, manusförfattare ­och regissör till flerfaldigt Guldbaggebelönade filmen , är tillbaka. I filmen åker en mamma med sina barn till Teneriffa, mitt i en ­vårdnadstvist. 
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Hur fick du idén till Charter

”Det är en personlig film på många sätt, eftersom jag kommer från en familj med flera generationer av skilsmässor. Jag gör nästan alltid film om mina rädslor. En av de värsta ­sakerna som kan hända är att förlora sina barn. Hur skulle jag hantera en sådan situation? I filmen väljer Alice, huvudkaraktären, att åka i väg med sina barn. Hade jag gjort det i en vårdnadstvist? Eller finns det en punkt där man ska ­släppa taget, och acceptera situationen? Jag tror att man förknippar moderskap med uppoffring. Tänk om jag som mamma inte skulle vara villig att offra nog. Skulle det förlåtas? Det är en annan rädsla jag har.” 

Är det en rädsla du försöker förmedla i ­Charter

”Ja, men framför allt tänker jag på filmen som en kärleksförklaring till skilda föräldrar. Den är ett slags förlåt. Jag önskar att jag själv hade varit mer förstående som barn för hur svårt det är att vara förälder. Jag tänker att föräldrar i allmänhet blir hårt bedömda, speciellt i en vårdnadstvist. Det fina med fiktion, är att man får vara med någon i den här kampen, och förhoppningsvis känna sig ­mindre ensam själv.” 

Hur lång tid tog det från idé till färdigt verk? 

”Jag har haft grunden till historien med mig väldigt länge, men jag började skriva på den när vi klippte Sameblod hösten 2015. Jag ser det dock inte som att jag bara får en idé. Det är något jag går och bär på länge, och plötsligt uppenbarar det sig hur det kan bli en film. Men det beror på varför man gör film. För mig handlar det mycket om att samtala med andra människor om mina funderingar.” 

När kom du på att det var det här du ville göra? 

”Tiden när jag var 14–15 år påverkade mig mycket. Jag fick en veckas praktik på Unga Klara, hos Suzanne Osten. Hon var och är fortfarande en stor idol för mig. Hon kunde ta svåra saker som hänt i hennes eget liv eller i samhället och göra det till konst. Det inspirerade mig. Om man kan skapa någonting av svåra saker, då är det ju inte förgäves.”

Storfilm med svenska toner

”Samma år kom dessutom Lukas Moodyssons Fucking Åmål. Innan dess upplevde jag film som något man gjorde väldigt långt bort, typ i USA ­eller Ryssland. Men den här filmen handlade om något som hade kunnat vara min värld. Att göra film kändes plötsligt inom räckhåll.”

Om du inte hade gjort film, vad hade du sysslat med då? 

”Jag har faktiskt gjort praktik som journalist också. Men jag upplevde det som begränsande att vara tvungen att återge saker exakt som de var. I film kan jag utgå från hur det var, men återge det som det kändes. Det är en konstnärlig frihet. Sedan är jag gammal sexualupplysare också, det tyckte jag väldigt mycket om. Det har en del likheter med mitt filmskapande. Att prata om ­saker som kan vara svåra att prata om.” 

FAKTA
Amanda Kernell

Ålder: 33 år.

Bor: Köpenhamn, med sin sambo.

Bakgrund: Debuterade 2007 med kortfilmen Våra ­discon. 2009–2013 regi­linjen på Den Danske Filmskole i Köpenhamn. Långfilmsdebuten Sameblod vann bästa manus på Guldbaggegalan 2018. Filmen fick även pris för bästa klipp, bästa kvinnliga ­huvudroll och ­Publikens pris.

Aktuell: Filmen Charter, premiär i dag 13 mars.

Frukost: Cappu­ccino, mango­smoothie och croissant på Film­huset i Stockholm.

VISA MER
Vad gör en film bra? 

”Att den är spännande, men också berör. Jag vill att när man sett mina filmer, börjar fundera på vad som hände sedan. Jag tycker också om när man tar upp komplexa frågor, något som tvingar tittaren att ta ställning. En bra film följer med en hem.”

En filmmakares uppväxt Vilken är den bästa film du har sett på senare tid? 

”Bong Joon-hos Parasit tyckte jag var väldigt bra. Jag var spänd hela tiden på vad som skulle hända, jag var engagerad i karaktärerna sam­tidigt som den handlade om något större. Den följde med mig hem.”