Di Weekend NYHETER

Bandet som förklarar det moderna Sverige

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek
Det känns svårt att ta in, men det har nu gått 25 år sedan gruppen Kent skivdebuterade. Ett kvarts sekel. Det har gått längre tid sedan Kents skivdebut än tiden som passerade mellan första och andra världskriget. Det skriver Jan Gradvall i en krönika.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Debutsingel När det blåser på månen gavs ut den 6 februari 1995. Jubileet firas med en nyutgåva i färgad vinyl. Debut­albumet släpptes drygt en månad senare.

Kent debuterade med absolut sämsta tänkbara tajming.

När gruppen formades i början av 1990-talet rådde djup lågkonjunktur både i Sverige och i rockmusiken.

Under perioden 1991–1995 gick 85 000 företag i konkurs i Sverige. Den krisen var för Sverige betydligt djupare än den globala finanskrisen 2007–2010.

När det var som värst under 1992 – det år då bandmedlemmarna tog beslutet att försöka satsa på musik på heltid – gick i snitt 85 svenska bolag i konkurs om dagen. Kents hemstad Eskilstuna gick på knäna, precis som alla andra svenska industristäder.

Parallellt med detta hade rockmusiken dödförklarats. När jag intervjuade bandet Bob Hund sa gitarristen Conny Nimmersjö: ”Det är lätt att glömma det nu, men i slutet av 1980-talet var det ingen som längre gick och såg liveband i Stockholm. Klubbar med dj:s hade helt tagit över. Det fanns heller inga spelställen. Alla tidigare spelställen hade ­ersatt livemusiken med dartkvällar. Om ett rockband mot förmodan fick en spelning, fick man kliva ner i källaren. Det var inte särskilt kul att vara med i ett rockband på den tiden, men i efterhand kan man inse att det kanske var rätt nyttigt. Hela rockscenen fick börja om från början, starta om från den absoluta botten.”

Kent gjorde sina första spelningar på restauranger.

Jag intervjuade Kent första gången i december 1995. Det var vinter i London, ett par veckor före jul. Jag var utskickad av tidningen Pop för att intervjua gruppen som då spelade in sitt andra ­album i Orinoco, en inspelningsstudio i sydöstra London.

Andra albumet fick titeln Verkligen. När det gavs ut den 15 mars 1996 – exakt samma datum som debutalbumet hade getts ut 1995 – blev Kent Sveriges största rockband och förblev så fram till att de tog farväl 2016.

Vad som pånyttfödde rockscenen under lågkonjunkturen på 1990-talet var gruppen Nirvana. Låten Smells like teen spirit var som en adrenalin­spruta i hjärtat på en döende genre. Det säger en del om låtens och gruppens ­genomslag att även barer och klubbar i Stockholm, som ­enbart spelade house eller hiphop, började spela Smells like teen spirit.

I takt med att de långhåriga, tatuerade och utpräglat amerikanska grungebanden tog över musikvärlden ledde detta till en motreaktion i England. Grupper som Blur och Suede deklarerade att de tog avstånd från amerikansk kultur och ansträngde sig för att både se ut och låta så utpräglat brittiska som möjligt. Genren Britpop var därmed född.

I Sverige var det den brittiska motreaktionen mot grunge som ­gjorde det största avtrycket på den inhemska scenen och förlöste de svenska banden.

Epicentrum för denna nya svenska scen blev Hannas krog på Skåne­gatan i Stockholm. Krogens källare framstod ett tag som 1990-talets motsvarighet till 1890-talets Ellis ­Island, en emigrationshamn full av hoppfulla poputvandrare som läng­tade efter att överge sitt modersmål; banden både sjöng och drömde på engelska.

Guldålder för Bob Hund

Men Bob Hund och Kent skiljde sig från mängden genom att sjunga på svenska.

Medan Bob Hund var ett utpräglat undergroundband var Kents ambition en annan. Redan första gången jag pratade med Jocke Berg, långt innan Kent toppat några listor, var han tydlig med att han ville att så många som möjligt skulle få höra Kents musik. ”Jag tycker att vi har gjort många extremt smöriga låtar. Det är nynnbara refränger, hjärta och smärta. Det är ingen ­experimentell, introvert musik. Vi försöker göra hits. Vi vill tjäna pengar”.

Jag har aldrig sett ett band som arbetat så hårt med sina låtar som Kent, ett utslag av en kombination av uthållighet, järnvilja och närmast kronisk revanschlust som blir mer begriplig när man får insikt i bandmedlemmarnas bakgrund.

Det finns flera skäl till att Kent blev så stora. Men jag tror att ett av dem är att bandet hela tiden utgick ifrån sin bakgrund och uppväxt.

Lyssnar man på Kents album i svit beskriver de en resa, både en verklig och en mental, från en mindre stad till en större, en förflyttning som är ­parallell med utvecklingen i det moderna Sverige.

De mellanstora städerna blir hela tiden mindre, Stockholm blir hela ­tiden större.

Vill man förstå Sveriges moderna utveckling ska man lyssna på Kent. Det gällde då. Det gäller i dag.

Publikrusning till eldsjälshyllning

GRADVALLS TRE FAVORITER:

FILM. Uncut gems, Netflix. Utropstecken! 135 minuter rent adrenalin. Den mest omtalade bio­filmen i USA denna vinter hoppar över svensk biopremiär och hamnar direkt på ­Netflix. Två judiska bröder, Josh och Benny Safdie, skildrar handeln i Manhattans diamantdistrikt med en briljant Adam Sandler i huvudrollen. Borde ha fått flera Oscarsnomineringar.

ANIMERAT. Studio Ghibli. 21 japanska tecknade långfilmer, de bästa signerade mästaren Hayao Miyazaki, läggs under våren ut på Netflix. Hans allra bästa film, Prinsessan Mononoke, finns att se den 1 mars. Från 1997 men perfekt i tiden just nu: Om naturens hämnd på människan för vårt sätt att misshandla planeten.

YOUTUBE. My place. Spanska inrednings­magasinet Apartamento lägger ut fem minuter korta filmer där olika människor visar upp sina hem. Oväntade namn: Penny Rimbaud (punklegend från Crass), Marianne Faithfull och Stephin Merritt från Magnetic Fields. Perfekta att se över en hämtlunch.