Di Weekend NYHETER

Anna Kinberg Batra talar ut om avgången

Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post
Öka textstorlek

”Man kan träna på att hålla ansiktet i schack, även när det är känslostorm inombords”, säger Anna Kinberg Batra.

Jack Mikrut

I 997 dagar var Anna Kinberg Batra ­partiledare för Moderaterna. ”De var de mest intressanta, händelserika och stundtals värsta dagarna i mitt liv”, säger hon. För Di Weekend berättar hon för första gången om spelet kring hennes avgång.
Facebook
Twitter
LinkedIn
E-post

Hon är osannolikt mjuk och ger ett varmt välkomnande denna vårdag, när solen och nordanvinden ännu kämpar om herraväldet. Bodil är en tio månaders Cavalier king charles spaniel, och hon kom till familjen i samma veva som matte Anna Kinberg Batra fattade sitt avgörande beslut – att sluta som partiledare för Modera­terna.

Det var kvällen den 24 augusti i fjol. ­Dagen innan hade maken David Batra ­bokat Globen för sin Elefanten i rummet, en föreställning om livet bredvid, stundtals bakom, en av landets tyngsta politiker. Det skulle bli den största ståuppföreställ­ningen i landet hittills. Det blev det också. Men med ett delvis annat innehåll.

”Hon har varit duktiga flickan i 20 år. Nu får jag lära henne att inte ställa klockan på 5.30, utan på 11.30. Och då flyttar man från sängen till soffan för ”planering” och ­”administration”, kodord för Netflix och HBO. Man äter ostbågar ur en gammal skål, och chips häller man direkt på bröstet”, ­säger David Batra i föreställningen.

Anna Kinberg Batra växte upp i Salem, Rotterdam i Holland och Djursholm och blev moderat i skolåldern. Även om engage­manget var stort såg hon länge politik som en hobby, om än en allvarligare hobby än ridningen. Hon blev civilekonom på Handels­högskolan och hon arbetade som sakkunnig till Carl Bildt när han var statsminister, men att själv bli politiker på toppnivå var inget som föresvävade henne.

Politiken och familjen

Hon pekar själv ut två vägskäl till att hon ändå blev det.

FAKTA
Anna Kinberg Batra

Ålder: 48 år.

Familj: Komikern David Batra och 12-årig ­dotter.

Bor: Strax utanför Stockholm.

Utbildning: Stockholms universitet och Handelshögskolan. Skrev uppsats om hur internet skulle förändra rekrytering.

Karriär: Politiskt sakkunnig hos statsminister Carl Bildt 1993, ledarskribent på Svenska Dagbladet, medgrundare av två rekryteringsföretag och rådgivare inom kommunikation. Invald i riksdagen 2006. Ordförande i EU-nämnden, finansutskottet, ekonomiskpolitisk talesperson och gruppledare för moderaterna i riksdagen. Partiledare 2015–2017.

Nu: Riksdagsledamot fram till valet. Rådgivare i ledarskapsfrågor Handelshögskolan. Styrelseledamot Rymdbolaget/Swedish Space Corporation.

VISA MER

Det ena är året 2006, när hon och maken David Batra efter flera års kamp blev föräldrar.

”Vi hade väldigt svårt att få barn, och ­sedan hade jag väldigt svårt att vara med barn. Jag fick flera blodproppar och tillbringade sammanlagt tre månader på sjukhus. Jag var rädd att förlora barnet och ja, att stryka med själv.”

Men det gick väl, i maj det året blev ­familjen Batra tre.

I september vann Alliansen valet. Den färske statsministern Fredrik Reinfeldt erbjöd henne posten som ordförande i EU-nämnden.

”Jag tackade först nej. Jag ammade och gick på kryckor. Men han sa att ’jo, du är en sådan person, jag vet att du kan göra det. Var föräldraledig och ta uppdraget i vår’. Det ska han ha cred för, att han som nybliven statsminister – och man – resonerade så”, säger hon.

Våren 2007 var hon på plats i riksdagen.

”Det passade inte i livet att politiken slog till då, men det var då politiken hände.”

Genom att välja bort allt annat än politik och familj fick hon ihop det, trots tunga poster som ordförande i EU-nämnden, finansutskottet och så småningom även ekonomiskpolitisk talesperson och gruppledare i riksdagen.

Självklara kronprinsessan

Det andra vägskälet var efter valförlusten 2014.

Fredrik Reinfeldt överraskade alla när han redan på valvakan meddelade sin avgång. Inte ens Anna Kinberg Batra visste något.

”Det var väldigt, väldigt starkt när det hände. Jag insåg i den sekunden att nu ­förändras allt. Kaos utbröt. Många blev ­rasande och upprörda. Det var starka ­känslor.”

Men hon lastar honom inte.

”En dag fattar man det beslutet, och det gör man alldeles själv. Det har jag ­respekt för. Det har ju jag varit med om ­också.”

Kort därefter sattes nästa kniv i det sargade Moderaterna. Anders Borg, i Financial Times utsedd till Europas bästa finansminister, slutade också.

”Det var kanske inte lika oväntat, men två portalfigurer i M försvann väldigt fort. Mycket frustration vällde ut: Vilka var vi om de två inte var med?”, säger hon.

Att också Carl Bildt lämnade partipolitiken gjorde inte saken lättare.

Som gruppledare fick hon ta hand om vilsna själar och dessutom sköta budget­hösten.

”Allt ljus hamnade på mig. Själv var jag ganska upptagen med att bara stå upp och göra mitt jobb.”

Som gruppledare var hon inte ovan vid mediernas bevakning.

”Men jag hade inte frontat i offentlig­heten själv, det är faktiskt ganska läskigt.”

Redan på valnatten hamnade hon, den självklara kronprinsessan ­enligt många, i fokus.

”Jag stod där med min kaffekopp och fick genast en kamera i ansiktet. Jag fick höra redan då att jag såg stel ut. Men man kan träna på att hålla ansiktet i schack, även när det är känslostorm inombords.”

Underkända av väljarna

Hon beskriver det som sedan hände som hisnande. Regeringen Löfvens budget föll. Extraval utlystes. Vem skulle leda Moderaterna i valet – och bli statsminister om det blev maktskifte? Skulle Fredrik Reinfeldt ta tillbaka sitt beslut? Eller skulle nästa ­moderatledare bli statsminister?

”Det diskuterades fram och tillbaka, det var en oväntad situation för alla.”

Moderaternas extrastämma var utlyst till den 10 januari. Vem som skulle föreslås var oklart, men den hade relativt goda chanser att bli statminister, även om väljarna hade straffat politiken i valet 2014. M tappade 23 mandat – lika många som ett helt ­Centerparti.

”Och Alliansen hade nyss backat 10 procentenheter. Vi var underkända av ­väljarna. Ordentligt. Det glömmer man lätt bort.”

Hon fick frågan från valberedningen när regeringskrisen rasade som värst.

”Inför ett sådant beslut skulle man ­behöva stänga av allt i några månader, åka bort och fundera. Jag måste fatta beslut snabbt. Jag gjorde som jag brukar. Jag frågade mig själv – är den här uppgiften viktig? Rolig? Har jag förutsättningar att ­klara av det? Jag skulle vara beredd att bli statsminister i mars. Det var ett stort beslut.”

Hon kände att hon var respekterad som gruppledare, hon hade erfarenhet av riktigt tunga politiska poster. Men samtidigt måste hon tänka på sin familj, på hur ­makens och dotterns liv skulle påverkas.

”Det var lite som att himlen ramlade ned. Beslutet att faktiskt tacka ja, det måste man fatta själv och prata med ­varandra om hemma.”

Hon tar gärna tag i något praktiskt – som att vända upp och ned på förrådet – när allt ställs på ände, privat eller i jobbet. Någon förrådsrensning fanns det inte tid till.

”Jag stängde av allt och gick och badade. Det kan man göra även om det är rege­ringskris.”

Där, i bassängen med familjen, fattade hon sitt beslut. Det skulle bli en mycket ­turbulent tid. Och en motvind som skulle kunna välta den mest stabila.

Kritiken mot DÖ

I mellandagarna, ett par veckor före extrastämman, ingicks Decemberöverens­kommelsen som i korthet innebar att ­ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas igenom som statsminister och att minoritetsregeringar skulle kunna få igenom sin budget.

Därmed var Stefan Löfvens rege­ringskris över och extravalet avskrevs.

Men i Moderaterna hällde DÖ snarare bensin på brasan.

Flera tongivande moderater, som Mikael Odenberg och Finn Bengtsson, gick ut ­öppet och kritiserade DÖ. Och även om det var Fredrik Reinfeldts parti­styrelse – där Anna Kinberg Batra inte var invald men deltog som gruppledare – som slöt överenskommelsen, var det hon som huvud­sakligen bemötte kritiken.

”Moderater som i efterskott tycker att det självklart hade varit bättre att gå till nyval i mars 2015, de var inte med där och då och fattade beslut”, säger Anna Kinberg Batra och betonar hur viktigt det var att hålla ihop Alliansen, själva grundbulten till de åtta ­regeringsåren.

Men Moderaterna var rejält tilltufsat ­efter valförlusten, och ifrågasättandet av DÖ rev upp såren allt djupare.

”Det var inte så att Moderaterna var på topp i januari 2015 till dess att jag för­störde allt”, säger hon.

Hon tillträdde den 10 januari. I april fick Finn Bengtsson sitt östgötska länsförbund att föreslå partistämman att DÖ skulle skrotas.

Och i juni när det var dags för att rösta om budgeten i riksdagen markerade ­några moderater sitt missnöje genom att inte ­följa partiledningens linje. I oktober föll DÖ när Kristdemokraternas riksting röstade emot uppgörelsen.

”Stök var det hela tiden och intern kritik var det hela tiden – från början. ”

De politiska chockerna

Stök var det även utanför partiet. I Europa tycktes terrorismen bli allt mer om­fattande, allt mer brutal och komma allt närmare. Kunde det hända på strandpromenaden i Nice, kunde det hända här, resonerade många.

En aldrig tidigare skådad flyktingvåg ställde samtidigt krav på samhället – och politiken.

”Ingen hade tidigare ens kunnat före­ställa sig att det skulle komma folk gående över Öresundsbron. Plötsligt kom tusentals varje dag. Det året var väldigt dramatiskt”, säger hon.

2016 avlöste de politiska chockerna varandra, när britterna röstade för att lämna EU och amerikanerna utsåg Donald Trump till nästa president.

Och Sverige visade sig missnöjet i ett allt starkare SD – och ett allt svagare M.

”Det uppstod hela tiden situationer som aldrig hade hänt tidigare, det fanns inget facit. Inte så många att fråga heller. ­Antingen knäcker det en helt, eller så ­växer man av det. Det knäckte mig inte, men det var absolut på gränsen till vad jag pallade”, säger hon.

”Måste tåla kritik”

Anna Kinberg Batra fick inledningsvis opinionsvindarna rejält med sig, som högst var stödet uppe i 27 procent. Men i början av 2017 var Moderaterna inte längre landets näst största parti enligt opinions­mätningarna. Sverigedemokraterna var större.

”Dåliga mätningar ger dåliga dagar på jobbet. För alla. Någonstans passeras en gräns när en organisation inte orkar försvara sig. Folk tystnar. Det ger kritikerna större utrymme.”

Och kritikerna riktade in sig på Anna ­Kinberg Batra.

”Man måste tåla kritik. Jag är inte perfekt. Och jag var inte omedelbart en fullfjädrad partiledare, det har jag gemensamt med mina företrädare. Även Bildt och ­Reinfeldt var ifrågasatta i början. Men de fick sina år på sig att bevisa sig, och de fick framför allt prövas och möta väljarna i val. Dit hann inte jag”, säger hon.

Fyra år är en relativt lång tid inom politiken. Anna Kinberg Batra liknar det med en OS-förberedelse. Målet är att vara på topp vid valet. Men här gick kritikerna ­tidigt till attack – och det öppet.

”I stället för att vara stolt över politiken vändes energin inåt – mot varandra. Det var nytt och extremt.”

Ansvarsfull och seriös

Otryggheten och att budskap spreds snabbt och effektivt genom sociala medier bidrog till att den negativa spiralen kring M – och inte minst henne själv – snurrade allt snabbare, analyserar hon.

Att hon var den första kvinnliga ledaren i ett parti som i 111 år hade styrts av män bidrog också, anser hon.

En kvinnlig partiledare och statsministerkandidat får andra frågor och utsätts för annan kritik.

”En man bedöms efter vad han gör, en kvinna efter hur hon är. Jag mäter 190 centi­meter i högklackat. Jag syns mycket vare sig jag vill det eller inte. När man bryter normen riskerar man kritik. Det skrevs ­insändare om mina strumpbyxor!”

Frisyren debatterades också. Och att hon var stel, inte tillräckligt personlig för att gå igenom tv-rutan. Ja, såg sur ut rent av. ­Kunde hon inte vara lite rolig, hon som var gift med en komiker?

”Jag försökte leva upp till vad en möjlig statsminister ska göra, vara ansvarsfull och seriös. I en tid av stora kriser, ska man då förvänta sig att en kvinna ska vara mjuk och snäll och se glad ut i tv?”

Ville fälla regeringen

Hon kan inte peka ut någon enskild händelse som gjorde hennes situation ohållbar.

”Men det var absolut en kris vårvintern 2017. Vi hade en lång period av sjunkande siffror och dålig stämning internt.”

I det läget kom utspelet i januari 2017. På en presskonferens förklarade hon att hon ville fälla regeringen Löfven. Hon uteslöt inte heller möjligheten att bilda majoritet med SD i enskilda frågor.

Inom M fanns en stark önskan att tonen mot regeringen skulle höjas. Anna Kinberg Batra hade förvarnat de övriga allians­ledarna, men intresset var svalt hos Centern och Liberalerna. Utspelet blottade en spricka i samarbetet.

”Det visste jag om och därför hade jag avstått tidigare. Men det hade försvagat oss och sått tvivel om att vi menade allvar, och det måste vi ändra på. Alternativet hade varit fortsatt misstroende och garanterat valförlust. Att det skulle skapa reaktioner hos motståndare och medier var vi beredda på, men att de skulle bli så ­extrema tror jag få hade kunnat före­ställa sig.”

Det blev många missförstånd, omed­vetna och medvetna, om vad hon egent­ligen hade sagt. Men det handlade om att sluta be om ursäkt för att hon ville genomföra sin politik fullt ut. Allianspartierna hade ju avstått från det, inte bara under DÖ, utan även efter. Vissa kallade det ­beröringsskräck med SD.

”Ur demokratisk synpunkt är det minst sagt tveksamt att agera som om bara sju av åtta partier finns. Det enda partiet som vinner på det är möjligen SD, som då kan framställa sig som martyr ­eller recensent, i stället för att avkrävas ansvar för sina ståndpunkter och värderingar som alla andra”, säger hon.

Även om hon säger att hon hade stöd i partiet, blev kritiken allt mer öppen.

”Lite gladiatorspel”

I mars talade Pehr Granfalk, kommunstyrelsens ordförande i Solna, i Dagens ­industri om att moderatledningen var som ”en popcornmaskin”, där det kom nya ­olika förslag hela tiden.

Partikollega Leif Gripestam, med ­samma befattning i Täby, var också öppet kritisk och krävde nya tag i den ekono­miska politiken. Ekonomiskpolitisk talesperson var Ulf Kristersson, numera parti­ledare, och det var inte första ­gången kritik riktades även mot honom.

”Det fanns inte på min karta att göra något annat än att försvara den ledning där han ingick. När man skjuter på mitt lag, då håller man ihop. Även Tomas Tobé fick kritik. Sådant händer. Ibland blir ­politik lite gladiatorspel”, säger hon.

Kritikerna var moderater som arbetat nära Anna Kinberg Batra, och som ingick i grupper som var satta att utveckla politiken, även den ekonomiska.

”Att de som är djupt involverade i politiken gick ut externt och sa att det var ­dåligt, det var märkligt. Och det fick många att reagera: vi som brukar vara stolta över vår politik och hålla ihop”, säger hon.

Men bollen var i rullning – och kraften tilltog. Snart kom de direkta avgångs­kraven. Men de framfördes i de flesta fall genom medier, inte till partiledaren.

”De som stod i tv och krävde min ­avgång, de kom inte direkt till mig.”

Muf, moderaterna i Östergötland och Dalarna krävde öppet hennes avgång. Men ännu viktigare var kanske revolten i Stockholm, ett traditionellt nav för M.

”Det fanns mycket makt att både för­dela och försvara, både på riksplanet och på lokal nivå. Det påverkade människors age­rande och prioriteringar. När jag gick med i Muf var det för idéerna, för att vi ville för­ändra och utgöra alternativ till maktpartiet S”, säger Anna Kinberg Batra.

Det var också idéerna som gav maktskiftet 2006, liksom tidigare 1991, anser hon.

”Men under de åtta åren i regeringsställning blev vi själva mer av ett maktparti, det gjorde det svårare att genom­föra både förändringar och reformer. Samtidigt som det behövdes mer, inte mindre, av dem”, säger hon.

Skrev avskedstalet hemma

Den 24 augusti stod nio moderatförbund bakom avgångskravet på Anna Kinberg Batra.

”Jag såg inte att det skulle gå att vända det hela rätt i ett läge, när all energi i partiet och medierna gick till de som krävde min avgång. Det fick mig att för första gången tveka på om jag hade 100 procent energi att klara uppgiften. I det ögon­blicket bestämde jag mig. Börjar man ­tänka så, då är det slut.”

På kvällen fattade hon det slutgiltiga ­beslutet att lämna partiledarposten.

”Jag bollade med några av mina närmaste och med David. Men just den här kvällen hade hunden fått diarré, hon hade ätit en hel rulle Mentos.”

David Batra fick ta hand om hunden medan hustrun författade sitt avgångstal. Hon skrev det själv, hemma.

”Jag brukar kunna sova under alla krislägen, men jag fick inte mycket sömn den natten.”

Ramlade inte omkull

På morgonen den 25 augusti äntrade hon scenen och gjorde det som flera kommentatorer kallat för hennes bästa politiska framträdande.

”Det kom från hjärtat i ett väldigt dramatiskt läge. När politiken har blivit så mycket drama är det här en nyckelscen förstås. Jag ramlade inte omkull, det tänkte jag mycket på. Att inte ramla omkull.”

Hon berättade varför hon fattat detta stora och avgörande beslut. Hon tackade sina närmaste, och inte minst kollegerna inom Alliansen. Hon tog upp exempel på politiska framgångar alliansen hade haft efter valet: de hade räddat Bromma flygplats, förstärkt försvaret sa hon bland annat.

Men hon pratade också om problemen i partiet. Om självskadebeteenden inom M.

”Med det menade jag det här att ägna så mycket kraft åt att kritisera varandra i ­stället för motståndaren. Det var många som reagerade starkt på det ordet, men det var det detta handlade om. Det går inte att använda ett annat ord.”

Då, liksom nu, var hon noga med att ta på sig ansvaret för det som hände i opinionen och inom partiet.

Efteråt var stödet massivt.

”Är det dags nu? Lite så tänkte jag. Men en del slickade jag i mig.”

Efter ett möte i partistyrelsen åkte hon och familjen direkt till Arlanda.

”Det var timmar efter talet och press­träffen. Vi reste till Italien, åt och sov en hel helg. Vi behövde några dagar för oss ­själva.”

När familjen återvände möttes de av ­medier på Arlanda, men sedan lyckades hon hålla sig undan. Ända tills det var dags att återvända till den riksdagsplats hon ju fortfarande hade.

”Det var starka känslor under riksdagens öppnande. Det var första gången jag gick till riksdagen efter avgången.”

Bland dessa starka känslor rymdes dock ingen bitterhet, säger hon.

I efterhand har hon också rensat luften med sina kritiker. Om än inte med alla.

”Jag är inte bitter som person. Och jag har pratat med rätt många sedan i höstas. Alla som har velat prata har jag i alla fall pratat med.”

Allmänt missnöje

Hon har givetvis också vänt och vridit på det som hände, försökt analysera vad det var som gick snett. Varför hon var den ­första partiledaren i Moderaternas historia som inte blev prövad i ett val.

”Jag fick ju inte sluta för att jag förlorat valet, eller gjort bort mig, tappat bort parti­kassan eller slagit någon eller så. Det var ett allmänt missnöje.”

Som ett led i analysen, eller som ett ­resultat av det, skriver Anna Kinberg Batra en bok. Inifrån ska den heta och den kommer ut i höst på Albert Bonniers förlag.

”Den handlar om några dramatiska år, men också om vilka krav som ställs på ­politik och ledarskap när allting förändras”, säger Anna Kinberg Batra.

Riksdagsplatsen lämnar hon till valet.

”Jag ser fram emot att göra något annat. Jag vill gärna göra skillnad igen, men det kan man göra på olika sätt.”

Hon har fått flera propåer, både när det gäller styrelseuppdrag och operativa jobb. Och har gjort som hon brukar, frågat sig: är det en intressant uppgift? Rolig? Har hon förutsättning att göra något bra av det?

Två nya uppdrag

Hittills har hon tackat ja till två. Det första var att bli rådgivare i ledarskapsfrågor på Handelshögskolan i Stockholm. Fokus ­ligger på ledarskap i turbulenta tider, ­något hon ju minst sagt har erfarenhet av.

Häromdagen tog hon också plats i styrelsen för Rymdbolaget, ett statligt bolag med stor internationell affärsverksamhet, inte minst inom satellitnätverk.

”Jag tar ett steg i taget för att hitta rätt roll och sammanhang. Även i näringslivet förändras förutsättningarna snabbt och mycket, så nya krav ställs. Det har jag lärt mig en del om”, säger Anna Kinberg Batra.

Att gå tillbaka till politiken är inget hon planerar, oavsett valutgången i höst.

För som hon sa, när hon i slutscenen på makens föreställning rullades in i Globen, liggande på en soffa med filt över benen och öppnade en påse chips som hon hällde ­direkt över bröstet.

”Det är ändå lite skönt att det är över.”